Solnedgång över Seagrove

By Rachel Hanna

Hon är 43 år gammal. Och tillbaka på ruta ett.

Hur hände det här?

Julie hade allt. Ett stabilt äktenskap som varat i tjugo år. Två utflugna döttrar och ett nyinköpt hus vid kusten där hon och maken skulle skriva nästa kapitel i sitt gemensamma liv.

Tills hennes man en kväll kommer hem och släpper bomben. Han har hittat en ny kvinna. Och i hemlighet startat en ny familj. Det blir ingen flytt till drömhuset.

Förkrossad måste Julie bygga upp sitt liv på nytt. Hon spontanköper ett mossbelupet hus på en liten ö i South Carolina. Det är fallfärdigt och när hon står där, i den mögliga bråten, dyker dessutom hennes gamla mamma och yogi till syster upp. Men det är fler personer som kommer till Julies undsättning – öns lokalbefolkning visar sig vara en brokig skara av personligheter, med ett synsätt på livet som får Julie att omvärdera sina tidigare prioriteringar.

Hur ska det gå för Julie? Kan hon reparera huset, sin trasiga familj och sitt äktenskap? Eller är det så att vissa saker inte går att laga och det bästa man kan göra är att börja om?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 28, 2024
• ISBN: 9789180008723

Book preview

Solnedgång över Seagrove

Rachel Hanna

Svensk översättning av Petter Mattsson

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Rachel Hanna 2019

Word Audio Publishing International AB, 2024

Originaltitel: The Beach House

Översättning: Petter Mattsson

Omslag: Kerstin Hanson

ISBN: 978-91-8000-872-3

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

KAPITEL 1

Hon stod vid frukostbaren och betraktade sitt stora hem, som nu var tommare än det någonsin hade varit. En period av hennes liv låg nu bakom henne; den där småbarn alltid sprungit runt benen, där det varit softballmatcher varje helg och där de första förälskelserna hade kommit och gått. Nu var barnen utflugna och det var bara hon och hennes man kvar.

Miss Julie, kan jag göra något annat för er idag? frågade hennes hushållerska, Agnes.

Agnes hade städat hos henne sedan hennes döttrar knappt nått upp till knäna på en gräshoppa, som hennes mormor brukat säga.

Nej, men tack, Aggie. Åk du hem och vila upp dig!

Agnes log tacksamt samtidigt som Julie räckte över ett kuvert med hennes sista lön, plus lite extra.

Jag önskar att jag kunde ta med dig till det nya strandhuset, men det är inte så stort att vi behöver en hushållerska. Jag får nog lära mig att sköta det själv, sa Julie med ett

vemodigt skratt. Det här var slutet på en era på fler än ett sätt.

Det här huset kommer att bli ett bra hem för en annan familj, sa Agnes och såg sig omkring. Julie önskade att den åldrade kvinnan skulle pensionera sig, men hon sa att städning var hennes hobby och att hon då lika gärna kunde få betalt för det.

Julie såg sig också omkring. Varenda vrå i huset rymde minnen, från hörnan där de alltid ställde julgranen till den spruckna listen där deras gamla grand danois hade glidit över trägolvet på jakt efter en boll och kraschat in i väggen.

Det var något bitterljuvt med gamla minnen. Hennes ögon började tåras, vilket inte var något hon trivdes med, så hon bytte snabbt samtalsämne.

Tack för att du alltid höll vårt hem så snyggt. Vår mäklare har redan kontakt med tre familjer som är intresserade, så jag tror inte att vi ens behöver sätta upp en skylt på tomten! En av familjerna har faktiskt redan lagt ett bud.

Agnes log. "Jag kommer att sakna er. Hälsa flickorna att jag

älskar dem och att de får skicka ett vykort till mig, okej?"

Julie omfamnade henne. Du vet att de älskar dig som en mormor, Aggie. De kommer att hålla kontakten. Jag lovar.

Julie var så stolt över sina döttrar. Nu var de båda vuxna och ute i den stora världen. Hennes nittonåriga dotter Meg studerade i Frankrike i ytterligare ett år och Colleen, hennes tjugoåriga dotter, gick på college i Kalifornien tvärs över landet. Hon gjorde praktik på en välrenommerad advokatbyrå där, så hon kom sällan hem och hälsade på.

Kvar var bara Julie och hennes man sedan tjugoett år,

Michael. Så länge hon kunde minnas hade hon haft en dröm om att köpa en liten strandstuga längs South Carolinas kust där de kunde njuta av livet efter barnåren medan de fortfarande var unga.

Julie var bara fyrtiotre år och betraktade sig därför knappast som pensionär. Tvärtom, faktiskt. Hon drev en populär nätbutik och hon skulle fortsätta att göra det från sitt nya strandhus. Faktum var att hon och Michael hade skrivit kontrakt på ett hus för flera månader sedan, och de underbara säljarna hade gått med på att vänta på att de skulle få sitt hus sålt och lösa allt annat praktiskt. Om ett par veckor skulle de flytta in och det var precis tillräckligt med tid för Michael att åka på en sista affärsresa innan han officiellt skulle pensionera sig från sitt jobb som säljare.

När de flyttade skulle han också starta eget, och hennes drömmar om att leva strandlivet i fyrtioårsåldern skulle äntligen gå i uppfyllelse. Julie kunde knappt bärga sig.

Hon var som allra lyckligast vid havet. Det böljande vattnet skänkte henne ett lugn som hon inte kunde förklara med ord, och huset de skulle köpa låg precis vid stranden. Ofta föreställde hon sig hur det skulle vara att dricka sitt morgonkaffe medan hon såg delfinerna simma förbi, och snart skulle det bli verklighet. Hon kunde inte dölja sin entusiasm.

Michael tyckte inte lika bra om stranden, men han hade alltid låtit henne drömma och gått med på allt hon ville. Hon var den som alltid siktade mot stjärnorna, men Michael hade alltid varit mer av ett arbetsbi, som aldrig riktigt tänkte på en framtid bortom det alldeles omedelbara. Ändå hade han lyckats så bra med sitt jobb att de kunnat ha ett ganska lyxigt liv, och Julie var tacksam över det. Även om hennes butik drog in pengar var det inte i närheten av tillräckligt för att försörja dem utan Michaels inkomst.

Året som följt när de båda flickorna flyttat hemifrån hade varit i det närmaste chockartat för dem båda. Det hade blivit så tyst i huset. Borta var de dagar då dussintals barn

livat upp huset på helgerna, med stimmiga övernattningar och dansfester till klockan tre på natten.

Där och då hade de klagat, men när det var borta hade tystnaden varit öronbedövande. Det hade tagit några månader innan framförallt Michael kunnat återgå till det normala. De hade utvecklat nya rutiner, som att äta frukost tillsammans på uteplatsen innan han åkte till jobbet. Och hela tiden hade

Agnes fortsatt att hålla huset prydligt och välstädat trots att det egentligen inte längre fanns någon där som kunde stöka till det.

När Julie stod i det stora fönstret med utsikt över uppfarten såg hon Agnes köra iväg i sin lilla bil och förbi grindarna som inhägnade det välbärgade kvarteret. Ja, de hade verkligen välsignats ekonomiskt genom åren, men nu välsignades de på ett helt annat sätt. Med kärlek. Med ett starkt äktenskap som hade tålt tidens tand. Med en nystart på en helt ny plats, långt från Atlantaförortens jäkt och stress.

Julie log när hon tänkte på det. Hennes drömmar var på väg att gå i uppfyllelse.

Klockan var nästan sju, men Michael var fortfarande inte hemma. Hans plan hade landat vid fyra, och hon hade till och med kollat på nätet för att vara säker på att allt hade gått bra. Hon hade ringt hans kollega som också varit med på resan, men Marc hade kommit hem för mer än en timme sedan, trots Atlantas bilköer.

Var höll Michael hus?

Hon hade försökt skicka sms till honom, men inte fått något svar. Telefonsamtalen gick direkt till röstbrevlådan. Hon blev mer orolig för varje minut. Borde hon ringa polisen? Hade hon överreagerat?

Precis när hon skulle ringa larmnumret hörde hon hur

garageporten öppnades. Genom fönstret såg hon hans svarta BMW köra in i garaget. Hon kände sig både lättad och arg. Varför var han sen och varför hade han inte svarat på hennes otaliga sms och samtal?

Tack gode Gud att du mår bra! sa hon när han äntligen klev in genom dörren. Han hade inte på sig sin vanliga kostym utan var klädd i khakishorts, en ljusrosa polotröja och seglarskor. Han brukade aldrig vara klädd så på sina affärsresor, inte ens på planet tillbaka.

Varför skulle jag inte må bra? sa han med viss irritation. Han tittade inte på henne när han gick in och rullade in sin resväska i hörnet.

Ditt plan landade för flera timmar sedan och jag har messat dig. Och ringt. Varför svarade du inte?

Du överreagerar, Julie. Jag körde bil. Du vet att jag inte håller på med mobilen när jag kör. Kommer du ihåg Kit?

Han hänvisade ofta till sin gamla vän, Kit, som dött i en bilolycka för flera år sedan när en distraherad tonåring kört in i honom. Men det brukade i vilket fall som helst inte ta honom över tre timmar att komma hem.

"Var det mycket trafik? För Marc kom hem för en timme

sedan." Hon blev alltmer förbryllad över hur han svarade och

undrade varför han undvek ögonkontakt.

Han tittade upp, röd i ansiktet av ilska. Menar du allvar? Ringde du Marc? Försöker du få mig att se ut som en idiot på jobbet?

Michael, jag var orolig! Jag var på väg att ringa polisen!

Men jösses … skärp dig, Julie! Jag blev lite sen. Det är inte hela världen, eller? Han stormade genom hallen till deras sovrum och satte sig i stolen för att ta av sig skorna.

Det var något som inte stämde. Han hade aldrig betett sig såhär. Michael var inte den som ens höjde rösten, ett faktum som gjort henne till den främsta uppfostraren av flickorna

genom åren. Hon var alltid den den stränga och han fick spela den den snälla.

Och varför skulle du bry dig om vad Marc eller folk på jobbet tycker? Det här var din sista resa, eller hur? Jag menar, vi flyttar till kusten om några veckor …

Han stelnade till. Tystnaden i rummet var tryckande och för ett ögonblick trodde hon att hennes öron hade slutat fungera.

Han vände återigen bort blicken.

Michael? Har det hänt något?

Jag vill inte prata om det här ikväll, Julie. Jag är trött. Det var en lång resa. Han reste sig upp och gick till garderoben, stirrade på sin sida av den stora garderoben en stund innan han vände sig till henne.

Vad är det? Du skrämmer mig. Berätta vad som är fel. Jag kan hjälpa dig, älskling, sa hon och sträckte ut handen för att röra vid hans axel. Han drog sig undan.

Jag ska flytta.

Jag vet det. Det ska vi göra båda två, älskling. Till vårt nya strandhus. Allt kommer att bli underbart där.

Nej. Julie, du förstår inte. Jag … lämnar dig.

Hon slutade andas. Hjärtslagen i hennes huvud var som en bultande tryckluftsborr. Rummet började snurra lite när hon försökte få tillbaka balansen. Hon fattade garderobsdörrens handtag och kämpade för att dra ett djupt andetag.

Vad pratar du om?

Det finns … någon annan.Någon annan?

Hur kunde det finnas någon annan? De hade ett bra äktenskap. Ett lyckligt liv. Två flickor. Ett hembiträde. Ett nytt strandhus. Han kanske drack? Eller hade någon drogat honom på planet?

Det här kan inte vara sant …, stammade hon. Vem? Varför?

Michael suckade. Spelar det någon roll, Jules?

För det första, kalla mig inte det! Den som har varit otrogen får inte kalla mig det! Nu var hon arg. Hon gick mot honom med fingret riktat mot hans ansikte och ilskan flödade bokstavligen genom hennes ådror som vågorna efter en orkan. Och för det andra, ja, det spelar roll! Jag vill veta vem som har förstört vårt äktenskap!

Han gick förbi henne och tillbaka in i sovrummet innan han satte sig i stolen igen. Han begravde ansiktet i händerna och lutade sig tillbaka. Jag ville verkligen inte prata om det här ikväll, upprepade han.

Hon följde efter honom och ställde sig framför stolen. Oj, jag är ledsen. Jag vet att du måste vara trött. Vill du hellre krossa mitt hjärta och grusa alla mina drömmar imorgon då? Vilken tid ska jag skriva in i kalendern att jag har möte med en jävla otrogen skitstövel? Passar lunchtid bra? Inte? Det kanske stör din matsmältning … Jag vet att du lätt blir förstoppad … Har du nämnt den lilla detaljen om dig själv för din slyna?

Nu räcker det, Julie! Det var inte meningen att det här skulle hända! sa han och reste sig upp. Det bara …

Hände? Ja, jag hör många otrogna säga det i sådana där dåliga pratprogram på tv. Tyvärr, men det är skitsnack och du vet det! Du gjorde ett medvetet val, Michael! Respektera mig åtminstone tillräckligt för att berätta vem … och hur … det här hände.

Han suckade och satte sig ner igen. Julie lugnade ner sig tillräckligt för att sätta sig på sängen och förbereda sig för att höra de smärtsamma detaljer som hon aldrig trott att hon skulle behöva höra.

Hon heter Victoria. Hon bor i Boston.

Alla dessa affärsresor till Boston … Nu förstod hon.

Så alla affärsresor var påhittade? Det högg till i hennes hjärta samtidigt som hon kände den första av de många oönskade tårarna sippra nerför ansiktet.

Inte alla. Först var jag där för att etablera vår nya filial. En kväll, efter ett särskilt misslyckat möte, gick jag till en restaurang. De hade inga bord för en person. Jag satt i baren. Då kom den här kvinnan in …

Herregud, det här är helt sanslöst.

Man kan inte rå för vem man blir kär i, Julie.

Hon ställde sig upp igen. Menar du allvar? Det var meningen att du skulle vara kär i mig, Michael! I mig! Din fru sedan tjugoett år! Mamman till dina två döttrar! Var allt det där också fejk?

Naturligtvis inte! Jag älskade dig!

Dåtid alltså? Menar du allvar?

Han suckade igen. Victoria bara förstår mig, liksom. Och det är en sak till …

En sak till? Underbart.

Vi har en sex månader gammal son. Han heter Charlie.

Återigen fick hon svårt att andas. Michael hade alltid velat ha en son, men efter två svåra graviditeter hade Julie sagt nej. Det hade orsakat en spricka i deras äktenskap som varat i flera år, men till slut hade de kommit över det. Nu hade han sin son och sin käcka själsfrände. Hon ville kräkas.

Hur kunde du? Så du har levt ett hemligt liv där du åker till Boston ett par gånger i månaden och umgås med din andra familj? Herregud, vad ska Meg och Colleen säga?

Du får inte berätta för dem.

Har du ramlat och slagit i huvudet? De måste få veta att de har en lillebror!

Låt mig berätta för dem. Snälla du.

Hon satte sig ner och höll tillbaka tårarna. Okej då. Vrid och vänd på det som du vill, men lycka till. Dina döttrar är inte idioter som jag. De känner lukten av dina lögner på långt håll.

Julie, det var aldrig meningen att såra dig. Men livet är kort och jag vill bli lycklig igen.

"Jag var en idiot som trodde att jag gjorde dig