Vid vägens ände

By Ewa Klingberg, Hanna Åhman and Viktoria Flodström

När Gabriella tröttnat på sitt liv i Göteborg köper hon ett pensionat i jämtska Hovdalen. Inget blir som hon tänkt sig, för pensionatet visar sig vara något helt annat än hon trott. Men att backa ur går inte och hon inser snart att hon måste finna sig tillrätta bland fåordiga grannar, en nyfiken snabbköpskassörska och ägaren till Högfjällshotellet, vars storstilade plan hon ovetandes satt krokben för. Problemen hopar sig och Gabriella hinner knappt lösa det mest akuta innan nästa står på tur.

"Vid vägens ände" är första delen i Ewa Klingberg och Hanna Åhmans serie om Gabriellas strapatser och underverk i hennes alldeles egna hörn av fjällvärlden.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 5, 2023
• ISBN: 9789180005678

Book preview

Vid vägens ände

Första delen i serien Hovdalsfjället

Ewa Klingberg & Hanna Åhman

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Ewa Klingberg & Hanna Åhman, 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-567-8

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Mil efter mil lade hon bakom sig. För varje timme i bilen blev avståndet mellan det förgångna och framtiden allt större. Gabriella kände hur ångesten och stressen minskade ju längre ifrån sin forna hemstad hon kom. Det hade varit ett stort steg att ta, men när hon väl bestämt sig hade det gått fort. Att sälja en stor trerumslägenhet i centrala Göteborg hade inte varit svårt. Hon hade fått ett bud redan före den officiella visningen och det var en mycket större summa än vad hon hade väntat sig. Egentligen var det inte förrän då, när kontraktet var påskrivet och mäklaren ställde henne frågan om hon sökte något nytt som hon bestämde sig.

Ja, hade hon svarat. Jag skulle vilja köpa Hällströms pensionat.

Hon hade visat objektet på sin mobil och mäklaren hade tappat hakan.

Annonsen hade dykt upp på Instagram i början på det nya året och hon hade tittat på bilderna många gånger sedan dess. Till slut hade hon surfat in på mäklarens hemsida och beundrat alla vackra fotografier. Hon hade blivit kär i det gula huset med den stora verandan som enligt beskrivningen låg utmed en vacker å.

Det … Han harklade sig och tittade på telefonens display igen. Du vet att det ligger i Jämtland?

Ja, sa hon.

Och du vill flytta dit?

Ja, hade hon svarat om igen. Kanske var det inte exakt det hon ville. Det var inte att flytta till en plats utan snarare att komma bort från en som lockade. Mäklaren hade efter viss övertalning hjälpt till med affären, även om han inte gjort någon hemlighet av att han mycket hellre hade sålt en nybyggnation i Mölndal till henne. Men hon hade stått på sig och det hade gått förvånansvärt fort att bli ägare till ett pensionat.

Vägen var rak och naturen enformig. Hon gäspade gång på gång så att det tårades i ögonen på henne. Kanske var det dags för en paus. En bensträckare och en kopp svart kaffe ur den medhavda termosen skulle säkert göra susen. En bit bort dök det upp en mötesplatsskylt och även om Gabriella hellre stannat på en lite större rastplats fick den duga. Hon släppte gasen och bilen saktade in. När hon närmade sig tryckte hon på bromspedalen och trots att hon var alldeles ensam på vägen blinkade hon åt höger och körde av.

Bilen stannade med ett ryck som avslöjade att hon inte var en alltför erfaren chaufför och dessutom hade skinkorna somnat av den långa etappen från Kristinehamn där hon senast stannat för lunch. Nu öppnade hon dörren och klev ur. Den kyliga luften fick henne genast att piggna till och hon tog några djupa andetag. Det kändes bra när lungorna fylldes och syret sköt ut i hennes blodomlopp. Kroppen var stel och hon rullade axlarna bakåt och gjorde några knäböj, därefter gick hon ett par varv runt fordonet innan hon öppnade kombins bagagelucka och slog sig ner på lastutrymmets kant. Termosen med kaffe stod i hennes utflyktskorg som också innehöll en stor bagel med brieost och salami, två kanelbullar och en chokladboll. Allt inköpt på kvartersbageriet innan hon lämnat storstaden. Gabriella bet i en bulle och fyllde muggen med rykande hett kaffe. Termosen var bra, lagom stor och höll värmen länge. Den hade hon fått av Örjan i julklapp, trots att de bestämt att de inte skulle byta paket. Något rörde sig inom henne vid tanken på Örjan, ett litet dåligt samvete, hon intalade sig att hon så fort hon kommit i ordning skulle ringa honom och berätta. Att hon sålt lägenheten och flyttat. Han skulle bara försökt hindra henne om hon avslöjat sina planer tidigare. Hennes perfekta storebror med sitt perfekta jobb och sitt perfekta liv skulle inte förstå hur man kan tröttna helt plötsligt. Men det var så det var. Gabriella hade tröttnat. På allt.

Hon tömde kaffekoppen i en stor klunk och ställde tillbaka muggen i korgen igen. Resten av fikat tänkte hon spara till ett senare tillfälle. Hon tittade på klockan och konstaterade att det skulle vara ljust några timmar till.

I Göteborg hade hon lämnat våren. Där hade träd och buskar feta knoppar och solen hade torkat gatorna flera gånger om. Fortfarande kunde det blåsa kalla vindar och regna på tvären, men snön verkade ha försvunnit för den här gången. Nu märktes det tydligt att hon körde norrut i det avlånga Sverige. Här uppe var det fortfarande snötäckt mark och graderna sjönk ju längre upp hon kom. När hon hade sett pensionatet framför sig hade hon nog inbillat sig att det skulle vara vår, så som i södra delen av landet. Nu, när hon förstod att det i fjällvärlden inte bara var full vinter utan också högsäsong i alla skidorter, kände hon sig en aning dum.

En vägskylt avslöjade att hon bara hade några mil kvar till Mora. Äntligen, tänkte hon. Vasaloppsmålet var lite av en mental milstolpe för henne. Kanske mest för att det var en ort som hon kände igen namnet på. Aldrig tidigare hade hon varit så här långt norrut. Nåja, för henne var det i alla fall långt och hon hade ingen aning om vad som egentligen väntade henne när hon kom fram.

Gabriella körde igenom Mora centrum och såg portalen som hon väl kände igen från skidsändningarna på teve.

Efter ytterligare en och en halv mil passerade hon Orsa och efter det var ödemarken total. Det var inte bara långt mellan husen utmed vägen – det fanns inga hus! Helt overkligt. Som i en film och då tänkte hon inte i första hand på en komedi utan snarare på en thriller. Skymningen föll snabbt och för ett ögonblick slog rädslan klorna i henne. Tänk om hon fickmotorstopp? Snabbt sökte sig blicken till bensinmätaren och tack och lov visade den att tanken var mer än halvfull. Hon vred upp volymen på radion men det knastrade mest hela tiden. Mottagningen var dålig. Pulsen slog snabbare när hon tittade på telefonen och insåg att täckningen var nära obefintlig.

Hon höll hårt om ratten och greppet mjuknade en aning när hon plötsligt såg lysen i backspegeln. Det kändes förunderligt lugnande. Hon var inte ensam i ett mörkt ingenmansland, det fanns någon mer här ute. En främling förvisso, någon som uppenbarligen körde snabbare än hon. En lokalbo? En vägpirat? Fanns det ens vägpirater, tänkte hon skärrat.

Bilen bakom hade kommit ikapp och nu blinkade den för att köra om. Gabriella höll andan tills den var förbi. Den hade inte prejat henne av vägen eller bromsat in framför henne för att få henne att stanna. Den bara gasade på och försvann. Hon tyckte nog att den både dykt upp och försvunnit lite väl fort. Kunde det ha varit en spökbil?

Nej! sa hon högt. Herregud, det är dimmigt ute. Helt naturligt. Skulle hon hålla på att skrämma upp sig själv på det här viset fanns risken att hon körde i diket i rena förskräckelsen.

2

Hur kan det vara möjligt? Odd drämde näven i skrivbordet med mobilen tryckt mot örat. Jag har väntat i åratal på att få köpa den där jävla byn och så säljs den mitt framför näsan på mig!

Ägarna hade rätt att sälja till vem de ville, påminde mäklaren i andra änden med något ansträngd ton.

Vadå rätt till? Jag kunde ha bjudit det dubbla!

Det sa du inget om. Jag framförde det bud du hade lagt, vilket var mycket högre än vad motparten bjudit.

Och ändå såg du inte till att jag fick köpa?

Som jag har sagt flera gånger så bestämde säljarna själva.

Du är en värdelös jävel. Jag ska sätta min advokat på dig!

Odd tryckte bort samtalet och gned sig frustrerat med båda händerna i ansiktet. Fan, fan, fan, tänkte han. Hastigt reste han sig från kontorsstolen och gick fram till smartboarden på väggen och strök ett streck över Hovdalsfjällens glamping – Sveriges vackraste naturboende. Bredvid tavlan satt skisser som visade en extremt lyxig vildmarksupplevelse i flotta tält med all bekvämlighet och naturen inpå knuten. Den breda ån som flöt genom Hällströms by och utsikten ner mot Hovdalsporten gjorde platsen perfekt. Han slet ner papprena från väggen och knölade ihop dem. Han var så arg, frustrerad och besviken att han knappt kunde kontrollera sina känslor. Han svalde klumpen i halsen och andades med djupa andetag.

I alla år som han ägt och drivit Högfjällshotellet i Hovdalen hade han velat införliva Hällströms fjällby i verksamheten. Den smala och ringlande vägen som var enda kontakten med civilisationen i det lilla samhället Hova passerade här, precis utanför hans hotellkomplex och slutade knappa två mil högre upp vid Hällströms fjällby.

Han hade alltid behandlat paret Hällström väl. Hjälpt dem med snöskottning, lånat ut personal om det varit kris och förhandlat med samerna vid konflikter om betesavgifter. Han trodde sig ha skapat en bra relation med sina närmsta grannar.

Det är väl inte så konstigt att de inte vill sälja till sin värsta konkurrent, hade den usla mäklaren försvarat sig. Konkurrent? Så dumt! Han hade verkligen inte konkurrerat med dem om någonting annat än möjligtvis säsongspersonal. Deras gäster tillhörde helt olika målgrupper och det var ju också därför han så innerligt ville öka sitt utbud av rekreationsmöjligheter och upplevelser.

På vintern var hotellet nästan alltid fullbelagt. De fina familjevänliga backarna, närheten till Åre med alla dess anläggningar, restauranger och pubar gjorde Hovdalen till ett populärt resmål.

Odd Jonassen drog på sig skoteroverallen över de moderna kostymbyxorna i stretchig flanelltwill och ulltröjan som han bar till vardags på jobbet. Det var praktiskt med snygga kläder som också var sköna, då slapp han byta om mellan de olika arbetsuppgifterna. Nu var hans avsikt att bemästra sin besvikelse och utforma en plan B.

Längst bort på den anvisade platsen för personalens fordon stod hans snöskoter och såg ut att vänta på honom. Det var en svart Polaris 800 Titan