Skyddslingarna

By Olof G. Henningson and Anne Hollingby

Håkan är nöjd med tillvaron, trots att han är arbetslös. Han har nyligen inlett ett förhållande med en underbar kvinna och köpt en fastighet som han renoverar. Det dröjer dock inte länge förrän problemen börjar uppdaga sig. Kvinnan han har ett förhållande med visar sig vara gift och fastigheten kräver större renovationer än han först trott. Problemet med fastigheten löser Håkan genom att ta två ungdomar till hjälp. Sin kriminellt belastade son från ett tidigare äktenskap och en rotlös pojke från ett trasigt hem som behöver någon att ty sig till. Situationen eskalerar ytterligare när det visar sig att Håkans son inte helt lämnat sitt förflutna bakom sig, och när en av ungdomarna blir brutalt mördad dras han in i en komplicerad polisutredning som ska komma att bli allt värre ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726396980

Book preview

I

1

Helt omöjligt att koncentrera sig på den här utsökta, mångsidiga romanen. Ett mästerverk som lovordats inte bara av kulturetablissemanget utan även av hennes bekanta. Men nu gick det inte. Hon läste om meningarna men nyfikenhetens glöd falnade gång på gång, inga lågor flammade längre upp. Orsaken var både enkel och självklar. Hon tjuvlyssnade. Det lågmälda samtalet mellan två kvinnor på balkongen ovanför lämnade henne inte i fred och förhindrade effektivt ro och den koncentration som krävdes.

Istället såg hon ut över havet. Träbryggornas rangliga ben väntade på tidvattnet, men härute var det ganska odramatiskt och knappast märkbart. Längst ute mot horisonten syntes en ljusgul strimma mycket svagt, som om den var kvarglömd av en sol som sjunkit i panik.

Hennes man hade gått ner i baren och förväntade sig troligen att hon skulle komma efter. Kanske skulle hon göra det också, lite senare, för att ta sig en sängfösare. I morgon skulle de åka. Bussen gick tidigt, och sedan väntade den långa tröttsamma flygresan.

Åter trängde sig konversationen ovanifrån på. Den gick inte att stänga av.

Jag är så glad för att du också begriper att han måste försvinna. Skadedjur avlivar man ju för att dom inte skall fortsätta existera. Jag ser det så, helt enkelt. Som att avliva ett skadedjur, en råtta, en skabbig räv. Ansvaret smiter jag inte ifrån, men jag tycker det är rimligt att slumpen väljer ut den som skall verkställa vår dom. Håller du inte med?

Självklart. Det är din tur.

En transportmoped knattrade fram på stigen nedanför hotellet och dränkte effektivt alla andra ljud för ett ögonblick. På flaket skramlade en stapel backar med glasflaskor, en sen leverans, men här var man långt borta från Europas reglerade arbetstider.

Axolotler. Det är din sista, men det kan du nog inte.

Hmm. Tigersalamanderyngel.

Inte klokt. Det var ju rätt! Herregud, då blir det jag som … ja, jag förlorade, eller …

Flaskutköraren hade lämpat av sin last och trampade igång sitt fordon igen. Än var det inte kvällsvila för hans del.

Oroa dig inte, lilla vän. Jag ställer upp. Ordnar det praktiska, vapen, spårar upp honom, allt.

Jäklar …

Hon hade gett upp. Låtit romanen sluta sig om bokmärket och rest sig när hon kände en smärta på ena armen. Som av en liten sten. Ett föremål hade tydligen slunkit igenom en springa på balkongen ovanför och träffat henne. Hon tog det i handen med sig in i ljuset. Det var en liten tärning. Nu började hon förstå sammanhanget.

Snabbt bytte hon kläder och gick ner för den skrangliga trappan till sin man. Samtidigt som hon funderade på om hon skulle berätta om de två tokiga damerna på våningen ovanför som spelat TP. Trivial Pursuit. Om ett mord … Eller … kanske hade hon missförstått alltihop.

II

2

Håkan Levin spanade ut i mörkret. Fönstret var öppet en aning på glänt och släppte in pustar av nattens svalka. Han kände att den svala luften blandades med en svag bensindoft. En bil hade vänt nere på gårdsplanen och kört sin väg igen. Det svaga motorljudet hade väckt honom. Han var helt säker.

Kom det någon? Varför öppnar du fönstret? Kvinnan inne i sovrummet hade tydligen också vaknat.

Nä, det var ingenting. Ska bara vädra lite. Tycker det luktar matos fortfarande. Köksfläkten är ju ett fiasko. Skulle behöva göra om hela köket också, men man kan ju inte göra allt på en gång.

Tyckte nästan jag hörde en bil. Är du säker på att det inte kom någon?

Mm, ingen fara. Du ställde väl bilen bakom granhäcken?

Ja, men jag måste nog åka snart. Måste vara hemma tidigt. Av vissa orsaker.

Då slapp han föreslå det själv. Just nu njöt han av att stirra ut i sommarnatten. En nattfjäril fladdrade osäkert in genom fönsterspringan och när han slog efter den klarade den livhanken genom en undanglidande manöver och försvann in i sovrummets mörker.

Långsamt gled han också in där. Hon låg insnärjd i lakanet, som en puppa, och stirrade upp mot taket när han lade sig på mage intill. Han visste inte om han ville att hon skulle röra vid honom. Eller att hon istället gick upp och klädde på sig.

Hon valde att smeka honom längs hans nakna ryggrad ner mot stjärten. Sakta följde hennes pekfinger de mjuka och lite svettiga sågtänderna.

Det var en bil, sa han plötsligt, som vände på gårdsplanen.

Såg du vem… Hon stelnade till, det trevande fingret stannade upp och hon reste sig upp på armbågen.

Nej, nej, inte alls. Egentligen kände jag bara bensindoften. Hur svagt som helst. Bry dig inte om det.

Nu lutade hon sig tillbaka i sängen igen. Vände över på magen. Han förstod att hon just nu blivit obeslutsam. Ville inte riktigt lämna honom ännu. Fast det förnuftigaste vore att gå upp och ta på sig kläderna.

Hennes hår var kortare än han gillade. Pojkaktigt. Så här bakifrån, när hon låg med ansiktet mot kudden, avtecknade sig nackens senor som två smala strängar. Det gav ett intryck av bräcklighet, som han aldrig tänkt på förut. Som en kyckling… ett häftigt knyck bakåt. … Inte ens ett skrik skulle höras… Sårbarheten personifierad.

Nu måste jag gå! Snabbt reste hon sig, såg lite undrande på honom, som om hon läst hans utsvävande bisarra tankar.

Han låg stilla och såg på när hon klädde sig. Han visste att det inte bekom henne ett dugg. Nästan tvärtom. Sedan drog han på sig ett par kalsonger och följde henne nerför trappan.

I köket öppnade hon kylskåpet, tog ut ett juicepaket och hällde upp ett glas. Sömnen hade gjort henne törstig.

Bor han här nu? Mikael. Hon pekade på en svart ryggsäck som stod under TV-hyllan.

Nej, tänker du på den där, så tillhör den en kille som hjälper mig med lite jobb. Han brukar förvara den här. Så inte någon därhemma, föräldrarna gissar jag, ska snoka i den. Säger han. Och inte gör det mig något.

Ja, jag ringer dig längre fram i veckan. Vi kanske kan äta lunch på onsdag. Han kysste henne snabbt när hon öppnade ytterdörren, hon verkade plötsligt ha fått så bråttom.

När han stängde fönstret på övervåningen såg han baklyktorna på hennes bil försvinna. Ja, hon hade definitivt mer bråttom än vanligt.

Klockradion tickade fram en ny röd lysande minutsiffra. 02.13. Natten väntade fortfarande på honom, det var långt till gryning.

3

Växtligheten, som rikligt och okontrollerat vällde fram över kullarna, dämpade något den skarpa, överraskande knallen. Vid uppförslutet, precis när Håkan Levin fick solen rakt i ögonen, punkterade nämligen ett däck på släpkärran. Det var inte första punkteringen i livet för honom, möjligen första gången på ett släp. Och första gången med en ljudeffekt. Som ett pistolskott på nära håll.

Liksom för att väcka nyfikenhet hos eventuella förbipasserande, var kärran till råga på allt överlastad med alldeles för långa entumsbrädor. De stack ut som hotfulla svärd baktill där en liten röd fastknuten trasa försökte markera ett slags laglydnad. Vägen var smal och han stod illa till, så han fick krypköra på fälgen fram till en liten skogsväg ett par hundra meter bort och försiktigt backa in sitt ekipage.

Inga bekväma alternativ fanns, så han satte igång direkt med att lossa de fastrostade hjulbultarna och hissa upp kärran med bilens domkraft. Den passade inte korrekt, naturligtvis, så han fick skruva upp och ner ett par gånger, medan rallarrosorna, lätt bugande för vinden, lyssnade till hans svordomar. Svetten flödade ymnigt och bildade en fuktig Rorschachfigur på skjortryggen. Något reservhjul som passade till kärran existerade inte, i varje fall hade han inget med sig, så han slängde in hjulet i bagageluckan och kopplade loss draget. Inget regn att vänta på ett tag bedömde han efter en blick upp mot skyn, meteorologerna hade varit lite tveksamma i morse. Någon fukt i virket ville han absolut inte ha men för den här korta stunden var det nog lite överdrivet att täcka med presenning. Han körde snabbt ner till industriområdet vid södra infarten, utan påhäng därbak gick det fort, och svängde in till ’Däck-Lasse’, där han fick förtur efter att ha beskrivit sin prekära situation. Ägaren, en senig man från Mellersta östern som säkert inte hette Lasse, behövde inte mer än tio minuter för att lägga i ny slang, pumpa upp och balansera hjulet.

Inget fel på däcket? sa Håkan. Stickhål eller nåt sånt?

Nej, nej. Bara fälgen. Bucklig och rostig som fan. Håller inte tätt. Måste lägga i slang. Absolut. Ska jag bära ut det åt dig?

Tack, det vore hyggligt. Var det hundrafyrtio vi sa?

Håkan betalade snabbt och efter en korthuggen avskedsfras körde han iväg.

Inga problem tillstötte, det hårdpumpade däcket på sin rostiga fälg blev snabbt påmonterat så han kunde återuppta sin färd och strax före klockan tolv bromsade han in vid uthuslängan på sin tomt.

Snabbt och vant backade han in kärran på den långraggiga gräsmattan som mest påminde om en slåtteräng. Han hade inte klippt den på några dagar och vid den här tiden växte det fort. En ovårdad Ölandstok råkade hamna i kläm under ena hjulet, men han brydde sig inte om att korrigera parkeringen, dessa buskar överlever det mesta.

Stressen hade släppt, nu var han bara törstig. På väg upp mot huset vittjade han snabbt postlådan. De uppfiskade breven, det var mest räkningar i fönsterkuvert, betraktade han med illa dold avsmak, helst hade han velat slänga allihop i den gröna soptunna han passerade. Nu nöjde han sig med att låta endast ett par av dem, oöppnade, åka ner i tunnans mörker.

Stressad egenföretagare i någon hantverksbransch eller hemmasnickrande läkare med halvårslång kompledighet? Ganska svårt att artbestämma Håkan Levin trots att svaret var enklast tänkbara: arbetslös 53-åring som gick på A-kassa. Men han utstrålade vitalitet och hade säkert en fysiologisk ålder som betydligt understeg den verkliga. Detta, plus en rik erfarenhetsmassa och ett flexibelt intellekt, borde naturligtvis gjort honom rejält uppskattad på arbetsmarknaden, men nu var ju konjunkturerna som de var. Eller något sådant.

Han gillade att bygga, helst i trä. Fick han inte bygga mot betalning byggde han åt sig själv.

Förra sommaren hade han byggt en veranda runt entrétrappan, en rustik, brunlaserad träplattform som bredde ut sig längs husets hela långsida. Ena halvan, den till vänster om entrén, hade täckts med ett skuggande tak vilande på bastanta stolpar. Där hade en ålderdomlig hammock placerats och med tanke på byggnadens exteriör i övrigt kändes likheten med en lätt förslummad villa i amerikanska södern påtaglig.

Det nyinköpta virket skulle Håkan använda till att utvidga uthuslängan ytterligare ett tiotal kvadratmeter. Han bar på diffusa planer på att bedriva någon form av verksamhet där. Kanske satsa på reparation av gräsklippare, utombordsmotorer, mopeder och liknande. Redskap med små motorer, som ofta missköttes av sina ägare och som fackhandlarna tvingades skicka iväg för lagning till saftiga priser. Han var händig när det gällde sådant också.

Brist på idéer var inte hans problem. Men en hake fanns där som en ilsken tagg: A-kassan och aktivitetsgarantin som till och från tvingade honom till en massa tidsödande skit. Sitta med datakurs efter datakurs på sådant som han kunde utan och innan. Oftast var det fråga om ren terapi. Ville det sig illa kunde han bli uppbunden hela dagarna på aktivitetscentret under hela sommaren så han skulle bli tvungen att snickra på kvällarna. Eller sjukskriva sig …, ja, det var nog bästa lösningen.

Brevbunten slängde han pricksäkert på köksbordet och tog fram en burk Tuborg ur kylen. Ända sedan i morse hade han känt av en, för hans del, ovanlig stress och känsla av rastlöshet. Borde i och för sig inte vara så onaturligt, detta är ju något som, i varje fall periodvis, drabbar alla långtidsarbetslösa. Ja, naturligtvis kände han till det, sådana dagar hade han haft, fyllda av håglöshet och apati. Då allt från rakning till att äta frukost blev till närmast oöverstigliga företag. Dagar fyllda av självömkandets förföriska bekvämlighet då han knappt lämnat sängen. Men nu var det fråga om något annat. Som han inte kunde sätta fingret på.

Han drack två bestämda, djupa klunkar ur burken, så tog han fram den sedan ett par minuter planerade lunchen ur frysen. Pytt i panna med kebabkött. Han satte den isande kartongen ovanpå mikron, än var det väl inte riktigt matdags. Fast han kunde ju fixa till salladen så länge.

När man såg hur han snittade upp tomaterna, gurkan och rödlöken avslöjade motoriken direkt att han hade ett förflutet som kock, eller i varje fall haft något köksjobb. Visst hade han det … Nästan som i ett tidigare liv, tänkte han, en nostalgisk återblick virvlade för ett par sekunder genom hjärnan. Trång kabyss, oceanernas eviga sjögång, otrevliga besättningar. Åren till sjöss hade inte lämnat några ljuva minnen, definitivt inte.

Ölen och ett par brev tog han med sig när han långsamt och släntrande gick ut på den soliga delen av verandan och satte sig i en välanvänd korgstol. Solen brände på som om den aldrig hört talas om ozonlager och han drog av sig t-shirten; lika bra att grundlägga solbrännan när tillfälle gavs. Morgondagen kunde vara startpunkt för en månadslång regnperiod, han litade inte på meteorologerna. Vårdslöst slet han upp ett kuvert som innehöll en naivt formulerad inbjudan att delta i en marknadsundersökning. Bland dem som tackade ja skulle man lotta ut fem stycken 1-veckors Cypernresor. Cypern, av alla jävla ställen, Håkan vred skeptiskt huvudet fram och tillbaka. Där hade han verkligen varit förut. Han hade gjort två FNvändor där för över tjugo år sedan. Men det kunde självklart inte jämföras med att bo på ett charterhotell, även om tristessen kunde finnas med i båda varianterna. Tänk att månader i sträck vakta en meningslös gräns mellan två folkslag som såg likadana ut. Tandlösa, högljudda bonnjävlar som av någon anledning fått för sig att dom var finare än bonnjävlarna på andra sidan gränsen. Nu, med lite perspektiv på tillvaron, begrep han inte hur han stått ut, och till på köpet gjort en sexmånadersperiod extra.

Efter tjugo minuter tog han på skjortan och reste sig, det var helt onödigt att sitta längre i solen och pressa. Dels hade han saker att göra, dels hade han exceptionellt lätt för att bli brun, några timmar i solen i maj, juni, räckte för hela sommaren. Har man tattarblod så har man, brukade han alltid säga, när någon gav komplimanger för hans fräscha solbränna.

En aning hungrig började han bli, så det var kanske lika bra att ge sig i kast med den tillkrånglade pyttipannan. Kebabkött … Om ett par timmar skulle Mikael komma, han kunde vara uthungrad, och då skulle han bli tvungen att bjuda honom också och det ville han helst undvika. Han kunde nämligen inte se att den här förpackningen skulle kunna mätta mer än en person även om baksidestexten angav något annat.

Men verkligheten är en oberäknelig variabel. När matfettet började fräsa i pannan hördes svaga motorljud genom den öppna köksdörren. De varierade i styrka på det speciella sätt som Håkan väl kände igen. Han skulle få besök. Ljudvariationerna berodde på terrängen; när en bilist svängt av från huvudvägen och accelererade upp för backen hördes ljudet tydligt, för att sedan nästan försvinna när fordonet rundade den stora tätbevuxna kullen femhundra meter bort. Man kunde också vara tämligen säker på att det var Håkans hus som var målet. Längre in i skogen låg bara ett sommartorp som just nu, så vitt han visste, inte var bebott.

En vit Opel av äldre modell körde efter en kort stund in i synfältet och en olycksbådande känsla bemäktigade sig Håkan. Det var något som inte stämde. Mikael, hans son i den vita bilen, borde inte kommit så här tidigt. Definitivt inte.

Vändplanen hade fått ny singel och han hade satt en pelare med ett fågelbad i mitten. Planer fanns att så småningom byta ut det mot ett solur, det skulle bli elegantare. Singeln, torr och fräscht grå, knastrade högtidligt och värdigt som på en nykrattad kyrkogård när Opeln svängde runt. Fan ta honom om han tvärnitar. Håkan tog stekpannan av plattan och gick ut på verandan. Men ingen risk, bilen stoppade lugnt och försiktigt. Bara det kändes olycksbådande, Mikael brukade uppvisa ett helt annat körsätt. Trots att han hade bilen på nåder. Han saknade körkort och den var skriven på Håkan.

Du, sa vi inte klockan fyra, Håkan försökte dölja det anklagande i tonfallet, har du slutat tidigare?

Mikael svarade inte, glodde bara rakt fram när han besteg verandan och vräkte sig ner i hammocken på ett aggressivt och olycksbådande sätt. Det hade hänt något, Håkan behövde inte vara psykolog för att förstå det. Men än så länge var det bäst att tiga.

En geting tränade störtdykningar mot den urdruckna ölburken, dunsterna av maltens sötma lockade. Surrandet bröt tystnaden som låg stilla som en dimbank av outtalade frågor och svar mellan de båda.

Jag stack, sa Mikael. Drog iväg från hans jävla skitställe. Han kan stå där själv.

Håkan svarade inte. Han var inte förvånad, ärligt talat hade det gått bättre än han väntat sig, men nu var det alltså slut. Irriterad viftade han bort getingen med en yvig handrörelse, frustrationen försökte han rikta inåt. Eller i varje fall mot oskyldiga insekter. Orörliga som statyer satt de intill varandra, säkert en kvart, innan Håkan reste sig.

Du, jag tänkte steka upp lite pyttipanna. Du är väl hungrig? Eller åt du på jobbet? Innan du stack.

Mikael ryckte till när han tillfrågades, han satt i sin egen värld.

Ja, ja det är okej.

Fem minuter räckte för Håkan att steka färdigt och servera rätten på det lilla plastbordet intill hammocken.

Måltiden fullföljdes under tystnad och i det disiga, trötta solljuset över verandan påminde hela scenen om en målning av Hopper.

Det här var ju inte direkt tänkt för två fullvuxna karlar, Håkan tittade upp från sin renätna tallrik. Det finns bröd också. Nyköpta frallor.

Mikael svarade inte, bara ruskade på huvudet.

Då så. Jävlades Conny med dig?

Han sa jag kunde gå direkt. Och aldrig visa mig där mer.

Så kan han fan ta mig inte göra. Han betalar inte en krona av din lön. Han måste prata med din kontaktperson först. Mona Jaruselski eller vad det är hon heter. Men skit i det nu, Micke. Jag reder ut det. Conny Nilsson är en idiot, det är jag inte ensam om att tycka.

Mikael stirrade ner på tallriken, snurrade runt en liten överbliven köttbit med gaffeln. Han såg på ett märkligt sätt oberörd ut. Inte tjurig, inte förbannad, bara just oberörd.

Han är som en betongmur, tänkte Håkan. Ogenomtränglig, ogripbar, tänk om jag en enda gång kunde tränga in i den där jävla muren och se vad som finns innanför. Men… vid närmare eftertanke kanske han ändå inte ville det. Han kanske inte vågade …

Jag vill nog ha ett par mackor ändå. Mikael hade slutat leka med köttbiten, stoppat den i munnen.

Visst, du kan ta själv, va? Jag går ner och ordnar lite i uthuset så vi kan stapla virket direkt där jag vill ha det. Mikael gick med släpiga steg in i köket, Håkan såg fundersamt efter honom. Börjar han bli som en zombie av dom där jävla medicinerna? Om han nu tar dom? Kanske lika bra att han skiter i det.

Håkan hade ringt Mikael igår och bett honom komma upp efter jobbet och hjälpa till med virket och han hade verkat lite nödbedd men inte direkt satt sig på tvären. Bara nu inte det där jävla bråket med Conny Nilsson inkräktat på hans arbetsvillighet.

När Håkan köpte stället hade förfallet börjat få fäste men han hade ändå fått fason på det mesta. Mest energi hade han faktiskt lagt ner på att få fason på uthuslängan, nu var den lika snygg, i varje fall utvändigt, som boningshuset. Håkan hade delat in den i en garagedel med plats för två bilar och en verkstadsdel med hyfsad utrustning. Det var här bräderna skulle staplas, detta utrymme skulle byggas ut.

Hade han fastnat däruppe? Håkan kikade irriterat upp mot huset och såg Mikael avslappnat sitta med smörgåsar och en nyöppnad ölburk på verandan. Han tänkte först ropa på honom men avstod efter en snabb eftertanke.