Vit dam svart dam

By Kjell E. Genberg

Arnold Nyman närmar sig pensionen och positionen som chef på våldsroteln nyss har blivit fylld av Elisabeth Andersson. När drinkarna har tömts på installationsfesten kastas hon direkt in i hetluften. En lastbil full med cigaretter har blivit kapad. Kan det vara ett insiderjobb? När två råa mord följer tätt in på blir läget ännu mer tillspetsat och Andersson behöver genast bekänna färg..."Vit dam svart dam" är den sjunde boken av nio i serien om Arnold Nymans yrkesliv som högsta höns inom våldsroteln.Följer polischefen Arnold Nymans yrkesliv som högsta höns inom våldsroteln.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726711004

Book preview

Prolog

Yousefa låste dörren noga innan hon hängde av sig kappan. Just nu sken solen därute, men för fem minuter sedan hade det duggregnat. Solkatterna försvann när hon först drog gardinerna och sedan de tunga rödvioletta draperierna för vardagsrummets fönster. Transistorradion stod på och en knarrig röst förutspådde en ny och häftigare värmebölja.

Hon hämtade kassarna i tamburen och bar in dem i köket, ett smalt och avlångt utrymme. Lättmjölken, osten och den plastklädda brickan med blandfärs skulle in i kylskåpet. Så fort Yousefa öppnat kylskåpsdörren hejdade hon sig och sniffade en aning. De gelatinprover som förvarats där i åtta dagar hade angripits av mögel. Hon stirrade ilsket på dem, svor lågt och ställde ner mjölkpaketen på köksbordet innan hon kastade gelatinet i soppåsen under diskbänken.

Sedan svor hon ytterligare en gång. Möglet hade ynglat av sig och fanns utspritt över den vattrade kylskåpshyllan.

Tio minuter senare var skåpet urtvättat och varorna ställdes in. Yousefa vred ur trasan över vasken innan hon hängde in den i det smala städskåpet vid köksdörren. I hallspegeln såg hon en skymt av sig själv och passade på att stryka undan lite strävt svart hår som glidit fram över vänster öga.

Det ringde och hon lyfte luren från väggtelefonen.

Yousefa.

Fick du brevet?

Hon kände alltför väl igen rösten. Men nu talade han åtminstone svenska och inte det där infantila rövarspråket som han tyckte var så kul och försökte få alla bekanta att lära sig. Han hade till och med gett henne en bok av Astrid Lindgren för att hon skulle få en hum om barnsligheterna.

I morse.

Har du allt?

Ja då. Har det blivit bråttom helt plötsligt?

Ändrade planer. Vi behöver det inom 48 timmar. Det blev tyst i andra änden i några sekunder. Yousefa sa inte heller någonting. Då kom den andres röst tillbaka. Klarar du det?

Hon var glad åt att hennes bistra grimas inte syntes. Det skulle kanske gå, tänkte Yousefa och andades in djupt med öppen mun. Det hon gjort veckan innan, det som möglat och måste kastas, hade inte blivit så bra. Men då hade hon bara haft en UV-ljuslampa. Nu stod en riktig ljuslåda på arbetsbänken.

Det bör gå.

Bör?

Ta det lugnt. Jag klarar det. Rösten blev lite vassare. Om du klarar av betalningen.

Bra.

Det sa bara klick och sedan var rösten borta. Yousefa hängde upp luren och stirrade mot köksfönstret. Solen sken fortfarande och avslöjade att rutorna borde putsas.

Allt har sin tid, tänkte hon och gick in i det dunkla vardagsrummet. Nu skulle hon jobba och senare skulle han få uppfylla sina löften – pengar och den där segelturen han talat om.

På bordet låg det vadderade gula kuvertet. Det tog hon med sig till arbetsbänken där UV-ljuslådan stod tillsammans med två låga bunkar. Trots att hon lagt lock över dem kunde hon känna kemikalielukten från framkallningsvätskan och etsningsvätskan. Det var den senare som doftade starkast.

I kuvertet låg ytterligare ett konvolut. Yousefa klippte upp det och tog försiktigt ut glasskivan. När hon höll den i vinkel mot lampan syntes de svaga märkena – fyra stycken. Ur en av de nedersta bänklådorna, de som var störst, tog hon fram den mjuka breda penseln och den vita plastflaskan som var märkt Sharp och innehöll PPC Toner. Hela förra veckan hade hon experimenterat. Tonern hade inte fungerat perfekt först, men det fixade sig när hon blandat i lite vanligt sot.

Övning ger färdighet, tänkte Yousefa sedan hon omsorgsfullt och mycket lätt fördelat tonerblandningen över glasskivan med roterande rörelser. Det osynliga blev synligt och nu var det inte fyra längre. Det var fem som syntes, även om det femte och minsta mest bara var en kontur.

Nummer två var mycket tydligt. Det skulle användas. Hon log. När hon var färdig skulle resultatet ge henne en skaplig sudd pengar. Och det var bara början. Hon hade fått antydningar – ja, mer än bara antydningar – om att det skulle fortsätta. Då kunde hon lämna den här sunkiga lägenheten och flytta till en bostad som anstod en rik kvinna.

Hon böjde sig ner, sköt igen lådan där penseln och tonern legat, och öppnade den bredvid. Ur den tog hon fram digitalkameran, blixtaggregatet och stativet. Det tog inte lång tid att montera ihop de tre tingestarna och rikta in objektivet mot motivet på glasskivan.

Yousefa tog så många bilder som det lilla chipet klarade och sedan startade hon datorn. Medan PhotoShop laddade tog hon chipet ur kameran och placerade det i utrymmet på den diskettliknande makapär från Toshiba som var märkt med ordet Flashpath i grafittistil.

Yousefa satte sig på stolen framför datorn. Stolssitsen var gul och sprucken men ändå ganska bekväm. Hon stack in Flashpathfyrkanten i diskettstationen och grep musen, öppnade A och klickade sig fram till bilderna. Det tog henne nästan 20 minuters intensiv granskning att hitta den bild som hon kunde vara mest nöjd med. Men den var inte heller perfekt, så hon lät filtergardinen rulla ner och fann Oskarp mask. Den funktionen hade hon använt förr. Det var rena trollerilådan. Programmet justerade kontrasterna i bildens kantdetaljer och fick alltsammans att se så mycket skarpare ut.

Med linjalen mätte hon storleken på originalet på glasskivan och såg till att bilden i datorn blev exakt lika stor. När Yousefa var nöjd ställde hon antalet dpi på skrivaren till 1200 och lade in en tunn genomskinlig plastskiva i pappersmagasinet, klickade på Print medan hon bad en tyst bön.

Yousefa andades inte förrän utskriften var klar. Den såg bra ut vid en första anblick, men hon vågade inte känna sig säker förrän hon betraktat den under lupp. Hon kände inte ens att hon bet sig i tungan. Oskarp mask hade gjort underverk. Nu kunde hon andas igen. Hon återvände till arbetsbänken och tog fram en platta av kopparlaminat. På den lades den utskrivna bilden och exponerades för UV-ljus. Yousefa räknade sekunderna; ett och två, ett och två, ett och två …

Plåten hamnade först i framkallningsbadet och en stund senare lade Yousefa försiktigt ner den i etsningsvätskan.

Medan hon väntade på att kemikalierna skulle göra sitt kom hon på sig med att gäspa. Hon gick till köket och tittade förvånat på väggklockan. Det hade gått mer än sex timmar sedan hon hängde upp luren efter telefonsamtalet. Utanför fönstret hade mörkret sänkt sig.

När hon kände efter slog hungern till. Det enda magen fått på hela dagen var en ostsmörgås och lite yoghurt med Bran Flakes och solrosfrön.

Yousefa suckade och återvände. Etsningsvätskan hade arbetat klart med kopparplåten. Hon sköljde den under rinnande vatten. Mallen var utomordentlig, så perfekt man kunde önska sig. Allt som nu behövdes var att hälla på gelatinlösningen och låta den stelna i kylen.

Men det kunde vänta. Det fanns gott om timmar kvar till deadline. Hon drog undan gardiner och draperier från vardagsrumsfönstret. Gatlyktan utanför var tänd och ingen människa var ute. Det hade varit en onödig försiktighetsåtgärd, men hellre en sådan för mycket än en för lite.

Hon gäspade igen och återvände in till det trånga köket för att sätta på tevatten.

Kapitel 1

Fredag – lördag

Kalervo Alitalo bodde inte i Gävle längre. Därifrån hade han sett till att komma så fort han kunde bestämma över sig själv. I plugget hade det inte gått något vidare, men han hamnade i yrkesskola och där gick det bättre, faktiskt riktigt bra.

Rektor hade sagt att Kalervo hade praktiska anlag och sinne för motorer. Så fort pojken hade betyget i handen blev det arbetsförmedlingen. Åkermans i Eslöv sökte folk så han hamnade i Skånemetropolen. Grävmaskinsföretaget såg till att han kunde hyra en lägenhet i området Rönneberga, det som officiellt hette Slottsstaden, och hade börjat byggas strax efter 1970. Han hade tyckt att tvåan på Rönnebergavägen 18 B var jättefin, fast det var lite långt in till jobbet i början innan han lärt sig smitvägarna.

Åkermans var en bra arbetsgivare, men så köpte Volvo hela skiten och sen var det inte så bra längre. Det fanns de som sa att bilfirman från Göteborg tagit munnen för full och skapade en kris ur ingenting. Så gick det som det gick. Kalervo blev arbetslös, men inte så länge. Alitalo hade lärt känna en åkare från Lund som brukade köra material till Åkermans och hos honom fick han bli chaufför. Men han bodde kvar på Rönnebergavägen och eftersom hans flesta körningar var lokala behövde han för det mesta inte åka till Lund med Scanian om kvällarna. Den fick stå i en låst inhägnad i närheten av bostaden för det mesta.

För två dagar sedan fick Kalervo Alitalo ett SMS från arbetsgivaren – Lasse Sallstrand på LS Transporter AB – med beskedet att genast ringa honom. Det hade han gjort.

Fan, jag har fått ett problem, Kalervo, sa han. Den andra dragbilen sitter fast i Frankrike och jag har fått en körning åt den i Göteborg, fan. Åkeriägaren tände en cigarrett och drog ett par nervösa bloss. Du har bara ett par korta körningar på måndag. Kan du ta jobbet i Göteborg om jag låter någon annan ta dina styrningar? Fan, Kalervo.

Det är klart jag kan. Varför låter du så nervig?

Det är en transport åt EuroSwede Tobacco och, ja vad fan, de är ju jättehemliga av sig. Och ena jävlar på att pruta. Du får inte säga ett knyst till nån om att du ska köra cigarretter från Skandiahamnen i Göteborg till EuroSwede Tobaccos terminal i Solna utanför Stockholm. Om du pratar bredvid mun får vi aldrig mer jobba åt dem.

Om det är cigarretter som ska fraktas borde du köra själv, Lasse, skrattade Kalervo. Du röker ju som en borstbindare.

Äh, fan. Partiet är plomberat. Trailern ska stå lastad och klar i hamnen klockan sju på måndag morgon. Hittar du dit?

Har jag nånsin missat en adress?

Nej, det förstås.

Du, Lasse … Malmö FF spelar mot Örgryte i Göteborg i morgon. Jag tänker se den matchen. En gammal kompis har skaffat plåtar till Gamla Ullevi. Kan jag köra dragbilen dit, så slipper jag ta tåget?

Ja, fan, det går bra.

Toppen, då kan jag slagga i hytten. Det ska bli kul att se om Afonso, brassen du vet, klipper in några mål mot sin gamla klubb.

Malmö FF, favoritlaget Di Blåe, hade köpt brasilianaren och målspottaren Afonso av just Örgryte. Det hade varit en bra affär. Just Afonso var en av nyckelspelarna när Iff tog hem guldet 2004. Det borde till och med en idrottsokunnig typ som Lasse Sallstrand känna till.

Jo, han är bra, sa chefen tvekande. Men du … om jag hittar spermafläckar i hyttslafen när du kommer hem får du tamme fan betala tvätten.

Vad tror du om mig egentligen? Jag är alltid trogen mot Gullan, det vet du. Alitalo kände sig förorättad. Jag skulle aldrig.

Äh, fan, out of sight – out of mind. Lasse Sallstrand skrattade gott och tände en ny cigarrett. Men jag skiter väl i hur du ordnar din motion. Då ses vi när du kommer tillbaka från Stockholm. Men kolla med speditören innan du lämnar Solna. Jag kan kanske fixa en returfrakt.

Kalervo hade knappt hunnit avsluta samtalet förrän han lyfte luren igen och slog siffrorna till Jörgen Fahlqvist i Göteborg. Kamraten svarade på tredje signalen.

Hej, det är Kalervo.

Tjenare. Du behöver inte oroa dig. Jag har biljetterna. Matchen går på gamla Ullevi. Fahlqvist gav upp ett skratt. Gällt och kantigt lät det, precis som alltid. Du vet väl att ÖIS aldrig får spela på nya Ullevi. De drar så lite folk att åskådarna får torgskräck.

Det är inte därför jag ringer. Jag kommer upp i morgon förmiddag, men jag kan inte slagga över hos dig, som det var sagt.

Varför det nu då? Har din fisförnäma brud fått för sig att jag inte städar och bäddar med rena lakan? Det där irriterande skrattet hördes igen. Jag är väl inte världsmästare i dammsugning, men det gör inget – mina dammkatter jagar ihjäl dammråttorna.

Gullan är inte alls fisförnäm. Hon är reko. Och det är inte därför. Jag kör dragbilen till Göteborg och det är säkrast att jag sover i den så inte era vettvillingar gör inbrott i kärran.

Ska du komma i lastbil? När det är fotboll är det Rolls Royce som gäller, för hundra gubbar.

Jag har en körning från Götet på måndag morgon. Men hela söndan är ledig, så vi kan göra den där vändan på krogen tillsammans efter matchen.

För helvete, jag som köpt hem ett helt flak starkbärs.

Nu var det Kalervos tur att skratta.

Känner jag dig rätt så går det åt utan min hjälp.

Det kan tänkas. Vad ska du frakta?

Vi snackar om sånt när jag kommer. Jag ville bara att du skulle veta så du inte planerar för mycket.

Okej. Vi ses. Du hittar ju.

Jadå, sa Kalervo och lade på.

Gullan, som egentligen hette Gurli Martinsson, hade halvt om halvt lovat att besöka honom den här kvällen, precis som andra fredagskvällar. Det hade nästan blivit fredagsrutin med bakad potatis, en köttbit och den där salladen som hon envisades skära upp fast hon visste att han inte gillade kaninmat. Till det drack de rödvin som Kalervo köpt av en granne i samma trappuppgång. Den karlen brukade åka till Gdansk i Polen lite då och då, Gud visste varför, och hade alltid bilen full med tullfritt när han kom tillbaka. Rödvinet hade alltid snygga etiketter som imponerade på Gullan. Själv brukade han dessutom ta en snaps till maten – bara en eller högst två. Polsk vodka som hette Starogardzka. Underligt nog ratades sorten av Systemet på Södergatan fast den gjorde lika bra verkan som Explorer.

Det var underligt att hon aldrig dök upp. Visserligen hade hon bara sagt att hon kanske skulle komma, men på det viset pratade hon jämt, så Kalervo tog kanske som ett löfte. Han tittade ut genom köksfönstret. Han hade ingen bedårande utsikt precis – ett tre våningar högt gult tegelhus i 70-talsstil 20 meter bort på andra sidan gatan. Hon syntes inte till och han kastade en irriterad blick på armbandsuret.

Det var inte kaninmaten han längtade efter, men resten som också hade kaninanknytning. Så fort de ätit brukade de dricka kaffe och slökolla på TV:n i vardagsrummet och efter en stund blev det dags för sängkammaren. Jo, det skulle sitta som tandsten om hon dök upp snart, tänkte Kalervo. Väntan gjorde honom rastlös.

Kylskåpet innehöll inte så mycket. Kalervo hittade en påse som han inte kände igen. Den öppnade han och ryggade nästan tillbaka av stanken. Han behövde inte ens titta för att minnas vad det var. Korv som skåningarna kallade knake. Det måste vara en månad sedan han köpte dem i kiosken vid Statoilmacken. Då hade han ätit en och lagt in resten i kylen. Kalervo Alitalo svor över avsaknaden av sopnedkast och han hade ingen lust att gå ner till miljöstationen. I stället lyckades han spola ner eländet på muggen, tvättade händerna och återvände till köket för att göra en smörgås. Just som han satt tänderna i den ringde telefonen.

Jag kan inte komma i kväll, sa Gullan. Alla tjejer på kontoret ska ha fest hemma hos Annika.

Satan, sa Kalervo. Jag som köpt kött och bakpotatis. Tur att jag inte öppnat vinpavan.

Jag kan komma i morgon i stället.

Då är jag inte hemma.

Blev du sur?

Nej … bara besviken. Jag åker till Göteborg i morron.

För att jag inte kommer? Då är du bara larvig. Det trodde jag inte om dig, Kalervo!

Det sa klick i hans öra. Linjen var tom.

Med vad fan! tänkte han. Jag skulle ju just till att säga att det inte var därför, att jag skulle upp dit i jobbet. Fotbollen skulle jag inte ha sagt ett ord om.

Han tryckte ner telefonklykan och när kopplingstonen kom slog han hennes mobilnummer. Telefonsvararen satte igång, men han sa inget utan slog siffrorna hem till henne. Det var för sent för att hon skulle vara kvar på jobbet. Hennes lägenhetstelefon tutade upptaget. Han väntade en stund och tryckte på återuppringningsknappen. De där korta irriterande pipen hördes igen. Efter fjärde försöket var han säker på att hon lagt av luren.

Förbannade människa, mumlade Kalervo. Men vill den vitton inte prata med mig så ska inte jag störa. Han gjorde en grimas mot IKEA-spegeln ovanför telefonen. Det gör förresten inget. Det går en hyfsad film på Fyran. Jag hade ändå tänkt se den … efteråt.

Men han hade ingen lust att baka sin stora potatis och steka köttbiten. Steka kunde han, men med såsen var det värre. Gullan var bra på att krydda, men vad hon använde hade han aldrig brytt sig om att ta reda på. Det fick bli en pizza i stället. Problemet var bara att den närmaste pizzerian låg inne i stan. Egentligen skulle han kunna gå ner till Konsum och tjacka en fryst rätt, men det bar emot att stå vid spisen. Kalervo rotade bland bruna kuvert och reklamlappar vid telefonen och hittade numret till Gulec's Pizzeria inne i Eslöv. De körde hem ens beställning om man köpte minst två pizzor. Så han ringde och beställde en Bolognese och en Mama Mia. Orkade han inte båda i kväll kunde han ha en som färdkost i hytten i morgon.

Tre kvart senare hade han betalat pizzabudet och ställt de två smala fyrkantiga kartongerna på köksbordet. Det fanns ett par folköl i kylen, men glas måste han diska under rinnande varmvatten. En ren tallrik fanns och han förpassade Bolognesen till den och bar in den till vardagsrummet och passade samtidigt på att trycka igång TV:n.

Sedan hämtade han en öl och glas till den, nubbeglas och tryckte fast Starogardzkabuteljen under armen. Filmen var hyfsad, fast inte lika bra som Skånska Dagbladets bedömare ansett. Mer symbolik än action, tyckte Kalervo. När han ätit halva pizzan måste han hämta ännu en öl och när han fått i sig sista tuggan var också den polska vodkan slut. Underligt nog kände han sig inte full.

Nästa morgon vaknade han ändå med lätt baksmälla. Klockan var inte så mycket och han kände sig mycket bättre efter att ha duschat. Det såg för bedrövligt ut i vardagsrummet. Pizzakanter hade hamnat på golvet och en bit hade han trampat ner i mattan. Men bakfyllan hade en fördel – han fick arbetslust. Städningen tog en halvtimme och sen ringde han Gullan igen. Det tutade fortfarande upptaget. Då blev han arg och bestämde sig för att inte prata med henne mer. I alla fall inte innan han kommit tillbaka från Stockholm. Och inte förrän det pockade på alldeles förbaskat.

Med den pizzakartong som innehöll en Mamma Mia och en plastpåse med en oöppnad halvliter Starogardzka plus en magnum ryskt mousserande vin vandrade han till inhägnaden, låste upp grinden och satte sig i Scanians bekväma hytt. I handskfacket låg en oöppnad sodavattensbutelj. Den var ljummen men innehållet rann i honom i alla fall. Efteråt kände han sig bättre, rapade lite och startade motorn.

Det tog ett tag innan dragbilen kom fram till motorvägen. Ända från Eslöv var trafiken tät. Han hamnade bakom ett hästsläp och kom på att det var stortävlingar på Jägersro denna dag. De som inte spelade på Bingolotto hoppades på hästar. På motorvägen västerut blev det plötsligt väldigt glest.

Kalervo Alitalo kom på att han inte hade minsta lust att äta kall gårdagspizza. På sluttningen till den schweizerost som gick under namnet Hallandsåsen låg ett motell och där stannade han och åt rejäl frukost. Efteråt, med Mamma Mia nerstoppad i en av soptunnorna, kände han sig belåten. Han torkade svetten ur pannan, stack en CD i spelaren och sjöng med i de sentimentala texterna på en av favoritplattorna med legenden Merle Haggard.

Jörgen Fahlqvist bodde i Kortedala och till Kalendervägen hittade han någorlunda bra. Efter bara en felkörning – gatukontorets fel, eftersom de ordnat umleitung förra gången han var där – kunde han ringa på dörren i hyreshuset.

Du borde ha kommit lite tidigare, sa Jörgen. Nu har vi inte så gott om tid på oss.

Skit samma, tyckte Kalervo. Du har sagt att det aldrig kommer så mycket folk på ÖIS matcher. Vi får nog plats. Mitt bekymmer är lastbilen. Den kan knappast stå kvar på gatan här.

Nej, i alla fall inte i natt. Våra ungdomsgäng är nyfikna på allt nytt och bekymrar sig inte om nycklar när de ska undersöka. Jörgen tittade ut genom fönstret. Snygg kärra, åtminstone så här uppifrån. Jag tror jag vet var du kan stå gratis. För ett tag sedan raggade jag upp en tjej. Jag tror hon var miljöpartikel för hon skulle absolut ut i naturen och tjatade om att soluppgångar var vackra. Vi åkte till Stora Delsjön och när solen började stiga blev hon kåt som ett as. Hon …

Jag vill inte höra, skrattade Kalervo. Senare kanske … när vi suttit på krogen ett tag och spriten tagit hormonerna på resa. Visar du vägen?

Så klart. Annars hittar du aldrig tillbaka.

Jörgen Fahlqvist körde före i sin skraltiga Opel, den han svurit på att byta mot en Ferrari så fort han fick råd, och Scanian följde efter genom stan, ut förbi Kallebäck och österut mot Borås. Så svängde han av och under motortrafikleden. I ett skogsområde stannade han, ställde sig som trafikpolis och dirigerade Scanian ner mot vattnet.

Kalervo klev ur och höll på att halka på något runt som låg under fjolårslöven. Någonstans bakom träddungen skällde en jycke. Han böjde sig ner och tog upp en skitig golfboll.

Du är i ett fint område ska du veta, sa Jörgen. Här lär överklassen sina hundar folkvett. Det är möjligt att de till och med får lära sig spela moderatbandy. Golfbanan ligger alldeles intill brukshundsklubben. Hit kommer aldrig några gangsters så din bil är rätt säker. Han skrattade till, gällt och genomträngande. Om den där bruden dyker upp ska du få ett par tips.

Kalervo såg på klockan.

Jag är mer intresserad av fotboll, sa han. Om vi drar hem till dig nu så hinner vi klämma ett par bärs innan det är dags att göra Gamla Ullevi den äran. Jag ska bara byta skjorta först.

Matchen blev aldrig särskilt spännande. Malmö FF hade ett stabilt spelövertag hela första och en bit in i andra halvlek.

Afonso gjorde två mål. Sista kvarten lyckades en Örgrytespelare slå in en reducering, men göteborgarnas lycka blev kortvarig för strax efter fick MFF en straff. Afonso igen och han missade inte.

Hemma hos Jörgen i Kortedala hamnade Starogardzkaflaskan på bordet.

De hade bestämt att gå på krogen, men än var det för tidigt och med tanke på vad groggar kostade på lokal var det viktigt att grunda.

Jag har tänkt att vi går till Harry's i hörnet av Lorensbergsgatan, sa Jörgen. När jag var där före jul satt det affischer om att de körde med ståuppartister varenda helg framöver. Du som kommer från Skåne kan behöva nåt kul en enstaka gång. Det där enerverande skrattet igen. Det brukar gå fräscha fruntimmer där också.

Kalervo nickade och drack. Ett fräscht fruntimmer skulle inte skada. Det kunde Gullan gott ha, tänkte han. Risken var väl bara att det i så fall skulle bli sent, alltför sent.

Brudar och borsten måste hållas kort för min del den här gången, svarade han. Jag måste vara i form på måndag.

Dit är det långt. De skålade. Vad är det för körning? Du skulle ju berätta det när du kom till Götet, och nu är du här.

Cigarretter från Skandiahamnen till Solna, sa Kalervo. Men håll för fan tyst om att jag berättat det. Om min chef får veta att jag pratat bredvid mun kan jag få kicken.

Vad då för? Jörgen reste sig och började fumla med melittapåsarna vid kaffebryggaren. Sånt ska du inte tåla från en arbetsgivare! De där jävla kapitalisterna ska hållas mycket kortare än brudar och borsten.

Nu hör jag att jag är i Göteborg. Lever Frank Baude fortfarande?

Ingen aning. Du får fråga Röda Bögar om vi hittar några såna på krogen.

Kalervo drog på munnen. För länge sedan hade KPML(r) – ett extremt revolutionärt kommunistparti – bestämt att homosexuella inte var välkomna i deras falang. Det blev ett herrans liv om saken och då drog partiledare Baude öronen åt sig. Han upphävde dekretet. På husfasader dök det då upp nya slagord: Frank Baude – vi älskar dig. Undertecknat av Röda Bögar.

Kaffe? sa Jörgen. Jag har visst en skvätt Eau de Vie i skafferiet att skölja ner fikat med.

En liten skvätt i så fall.

Vid halvtiotiden på kvällen vandrade de sakta i den onormala värmen från Avenyn in på Vasagatan. På andra sidan träden, ända ner mot restaurang Kometen, stod en lång rad taxibilar med takskyltarna tända. Dörrvakten utanför Harry's granskade dem slött och beslöt att vara nådig.

Har ni stand up i kväll? undrade Jörgen.

Äh, såna har vi slutat med. Nye ägaren tror inte på pratshower.

Ingenting alltså?

Mat, sprit och öl. Sen får ni vara roliga själva.

De sökte efter platser att sitta. Inne på krogen var det trångt, inte minst kring bardisken. Alla fönsterbord med den trista utsikten mot Lorensbergsgatan var upptagna men i den inbyggda trottoarserveringen mot Vasagatan hittade de ett bord. Medan Jörgen gick för att handla öl såg sig Kalervo om. Det satt tre riktiga snyggingar ett bord bort. En av dem hade ryggen emot men de två andra såg han tydligt.

När Jörgen satt ner glasen och parkerat på stolen bredvid gav Kalervo honom en knuff med armbågen och nickade mot flickorna. Han kände sig inte särskilt berusad men fattade att det han fått i sig redan fått fart på sexualdriften. Nu tänkte han inte dricka särskilt mycket mer. Det gällde ju att vara duglig också.

Den tjej som satt med ryggen mot dem reste sig plötsligt och lämnade bordet. Jörgen och Kalervo smuttade på sina stora starka medan de kollade om hon skulle komma tillbaka. Det dröjde och till sist begrep de att hon gått för gott.

Nu har vi chansen, sa Jörgen Fahlqvist. Jag bjuder hit dem.

Han reste sig och gick till flickornas bord. I det dämpade ljuset så han faktiskt riktigt snygg och välvårdad