Rovornas år

By Göte Brink

Rörläggaren Evald och hans unga familj försöker skapa sig ett liv i Landala under mitten av 1910-talet. Det är ett hårt slit som ska genomlevas, dag efter dag. Men det finns åtminstone en skönhet i att dela det trägna arbetet med goda kamrater. Brödkravaller och livliga demonstrationer är ett återkommande inslag i Evalds och hans kamraters vardag. Men kommer deras höjda röster påverka framtidens skepnad eller väntar ett fortsatt tufft och mödosamt liv?"Rovornas år" utspelar sig mellan 1916-1919 och målar arbetarstadsdelen Landala i karga och jordnära färger.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726845662

Book preview

Åke.

L ångt senare än i denna berättelses tid, i mitten av 60-talet, tog sig verkmästaren Holger Lindström upp till sin gamla barndomsstadsdel, Landala i Göteborg. Den gamla träkåksstaden låg på det yttersta och skulle rivas. Han hade inte varit uppe i de här trakterna på många år. Det var inte utan att det kändes som en avskedsresa.

Uppe på Skomakaregatan stannade han och såg på de flagnade gråbruna fasaderna. Så härjat och fult såg det inte ut i gamla tider. Hans blick följde de tomma fönstren och han mindes namnen på många människor som bott där.

Och där var porten till 6:an. Han mindes att dom som barn tyckte om mörkret i porten, särskilt när det regnade ute. I det mörkret var han aldrig rädd.

Han gick in. Inne på gården stannade han. Inte en människa fanns kvar. I minnet kunde han där se ansikten i vartenda fönster — och han undrade som så många gånger förr — vart tog dom alla vägen? Och hur gick det för dem i livet? Han visste att han aldrig skulle få svar på dom frågorna.

Längst in, mellan gårdshuset och dasslängan, fanns en liten vrå där solen aldrig kom till. Där fanns ett högt plank mot nästa gård, och på den sidan växte en sälg som bredde ut sina grenar över planket. På somrarna fick denna vrå ett lövgrotteljus.

Gården var belagd med kullersten, och mellan stenarna fanns en lerjord som blev till damm i sommarvärmen, och gyttja när höstregnen kom.

Fönstret i bottenvåningen — där han hade bott som barn — stod lite på glänt. Det satt så lågt att, till och med som ett litet barn kunde han stå så att han såg in i köket. Han kom på sig med att han inte vågade öppna fönstret i den obebodda lilla lägenheten. Han ville inte låta sin barndomsbild hotas av en bild av förfallet. Det var mörkt där inne. Säkert hade ingen bott där på länge. Han kunde se spisen och spiskupan.

Här alltså.

I det lilla köket hade ljuset alltid varit lite dunkelt. Även på vintern när sälgen var avlövad. Den blå kökssoffan hade nätt och jämt fått plats invid dörren. Köksbordet och en pinnstol var också blåmålade. På spiskupan fanns grytlocken och en liten serveringsbricka i koppar, som far hade gjort en gång i tiden. I fönsterkarmen fanns länge två krukväxter — en skär Flitiga Lisa och en röd pelargonia. I fönstret mindes han också ett par blåvitrandiga bomullsgardiner. På köksskänken fanns väckarklockan och pigtittaren — där han för första gången rakade sig. Över trätiljorna på golvet låg ett par färgglada trasmattor. På senare år hade mor också en karmstol framme vid spisen.

Rummet var inte mycket större än köket — men betydligt ljusare — särskilt när morgonsolen vågade sig in. Intill järnsängen stod den gamla kommoden med handfat, vattenkaraff och en nattpotta i skåpet under. På motsvarande vägg fanns det brunbetsade linneskåpet och en likadan karmstol som mor hade vid spisen. I mitten av rummet fanns det lilla men utdragbara bordet med fyra stolar — och på bordet fanns i långa tider en vas i blåmålat glas. Rummet hade också ljusa bomullsgardiner men dom var mönstrade med små röda och blå blommor.

Ja, Gud så många minnen.

Åren hade gått så fort. Nu stod han där som en man i övre medelåldern. Här — just här — hade han sina allra äldsta minnen. Det slog honom att allt var så mycket mindre än vad det var i minnenas värld.

Det hade först inte varit meningen att han skulle få bo här — men hans far hade aldrig givit upp. Det var en fattig tid. Det var som om han hade levat i en annan värld.

Hur långt tillbaka minns man?

Han hade ett ögonblicksminne som han trodde var det allra äldsta. Det kunde ha varit en sensommardag 1920. Han kom inte ihåg sjukhuset men dunkelt fanns i minnet att han hade varit sjuk tidigare. I det äldsta tydliga minnet stod han just här — på gården. Framför fönstret där mamma fanns. En gul fjäril kom och satte sig på en av soptunnorna, och mellan pumpen och mattstången kivades en skata med gråsparvarna. Mamma skrattade och bad honom:

— Se på skatan!

Det var hela minnet, men det fanns tydligt som ett fotografi inom honom. Sådana där ögonblicksminnen hade han många. Dom bildade mönster till hans barndoms värld, så som han mindes den.

Alltsammans var så längesen. Det var den hårda men sista tiden av det gamla samhället…

Nu stod han här och var störd över att, medan han hade varit ute i världen, hade dom spikat igen den gamla dörren som fanns i planket när han var liten. Och sälgen var borta!

Varför gjorde dom så? Varför ändrade dom hans barndoms gård?

Han betraktade det gamla landshövdingehusets gårdsfasad. Den en gång gräddvita färgen hade länge fått flagna, och han tänkte: ja, så ser det alltså ut när ett hus håller på att dö.

Tänk. Inte en människa syntes till. En så ödslig stämning hade han aldrig upplevt här. Här fanns ju ungar i alla vrår. Och gummor och gubbar som ropade och pratade från fönster och trapphus, Ja, Gud…

Någon hade glömt kvar en grön gammal pinnstol mitt på gården. Den stod där som en sista hälsning från de sista människorna på Skomakaregatan 6.

Han satte sig på den och tog hela bilden till sig. Bara dunkelt visste han att hans start i livet hade varit svår. Han bar mer på föräldrarnas berättelser om de första åren.

N u var det 1916. Innan Holger föddes. Den unge rörläggaren Evald Lindström var på väg uppför backarna — hem till Skomakaregatan 6.

Mars månad. Snön låg kvar och dagarna bar ännu grå skyar och mörker över staden. Tiden var också mörk. Ute i världen pågick ett världskrig.

Därhemma låg porten mörk och inne på gården var det bara enstaka ljus från fönstren. Hos mor lyste det svagt i köksfönstret.

Hulda satt i sin evinnerliga grå kofta framme vid spisen — men spisen hade inte mycket värme kvar. Hon hade kokat ett par kålrötter till honom. Till det fick han lite ister och ett par bitar amerikanskt fläsk.

Innan Evald åt spontade han lite tändved och tände i spisen. Efter maten lade han in en par större vedträn.

— Glöm inte att hålla elden vid liv, mor, sa han. Jag går ner till Elisabeth ett tag.

— Gör det, sa Hulda. Hon väntar nog på dig.

Elisabeth Olsson bodde på Karl Gustavsgatan, bara några kvarter ner men hon bodde i ett av de få stenhusen i stadsdelen. Hennes far var någon sorts avdelningschef hos Calvert & Co. Familjen Olsson hade minsann två rum och kök. Och vattenklosett på svalen.

Evald var inte särskilt förtjust i hennes föräldrar — och vad han kunde förstå — inte dom i honom heller.

Nej, det fanns inga spår av vresighet eller dåligt humör hos dem men ibland kunde det osökt komma ord och meningar som påminde fattigpojken, som ingen far hade, om var han fanns på samhällsstegen.

Evald sa till sig själv att han inte brydde sig om deras prat — men han hade ändå ibland svårt för att skaka det där av sig.

Från Hantverkarbacken kunde han se henne nere vid porten. Där hade dom stämt träff — som så många gånger förr. Han vinkade men den här gången vinkade hon inte tillbaka.

När han kom fram till henne möttes han inte heller av hennes vanligen glada ansikte. Hon var allvarlig och innan han hann att säga något sa hon:

— Evald, jag är med barn!

Och så kom tårarna. Dom fyllde ögonvrårna och rann snart nedför kinderna.

Evald stod handfallen. Han visste inte vad han skulle säga. Sedan kom det:

— Ett barn!? Ska du och jag ha ett barn? Du skojar väl inte?

Nej, det gjorde hon ju inte och det kunde han se på hennes förtvivlan. Medan hon grät sa hon:

— Vad ska vi göra, Evald? Jag är så rädd…

Jo, det kunde man förstå. Hon hade inte fyllt arton än — och Evald för sin del hade inte ännu helt vuxit ifrån gänget borta vid Harrys café. Detta var ingen av dem förberedd på. Nu började dom ana att dom skulle kastas in i vuxenvärlden, antingen dom ville eller ej.

— Mamma och pappa vill tala med dig. Kom så går vi upp.

Det också.

— Har du berättat för dom?

— Ja. Dom är ju mina föräldrar.

Han svarade inte men tyckte att han själv borde ha varit den som först fick veta det. Han följde med henne upp och anade att han nu skulle ställas inför rätta.

Dom hälsade avmätt men sedan gick pappan omkring och teg — med händerna djupt nere i fickorna. Mamman bjöd på kaffe men sa inte många ord hon heller.