Den kluvna ormen

By Hans Tovoté

Roger är ute på en bilfärd som ska ta honom till vänner och familj. Det regnar och han är på ett uruselt humör, men det är inget han visar för sin omgivning. Han är på en resa till sina barndomstrakter, där han har för avsikt att göra upp räkningen med sin bakgrund. Skam och skuldkänslor avlöser varandra, och han behöver konfrontera en rad brister hos sig själv och sin omgivning för att till slut komma fram till något som, när han väl kommit fram till det, framstår som en självklar slutsats. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726774740

Book preview

författaren.

I

Roger

1

Roger Björndahl körde den allra sista biten så långsamt att bilen till sist fick stanna av sig själv. Han satt en stund och såg ut i regnet genom framrutan som sveptes av torkarbladen, innan han vred om bilnyckeln och tystade motorn. Världen — som i vindrutan var ett stengärde till vänster och en oljegrusad väg rakt fram och Evert Karlssons hus till höger — blev genast suddig.

Det var ett jävla regnande, tänkte han och steg motvilligt ur bilen, gick snabbt genom grinden förbi husets finingång mot kökstrappan. Han öppnade ytterdörren och kom in i fårstun med träskorna och trasmattstumpen och hatthyllan med målarkepsarna, cykelpumpen och ficklampan ovanpå och Sonjas kofta och Everts vindtygsjacka i var sin krok under.

Han knackade och öppnade samtidigt som han hörde Evert ropa: Kom in!

Hej! sa han och Evert sa: Jaså, är det du, och Sonja kom ut i köket med sitt varma, frodiga leende och sa: Nämen, är det Roger! och förkunnade att hon skulle sätta på kaffe då.

Han ville inte ha kaffe. Det började nästan krypa i honom av olust vid tanken på att behöva sitta och svara på allt som skulle frågas om eller att tvingas säga saker för att slippa svara på vissa frågor under den långa tid som det skulle ta att brygga kaffe och att få minst fem sorters kakor plus vetebröd från frysen tinade i ugnen.

Jag drack under vägen, sa han men det var som att försöka hindra en stormflod med ett paraply.

"Nu ska du bara lugna ner dig och ha en kopp kaffe! Sen kan du få gå och sköta ditt’ ’, sa Sonja.

Sån var hon. Han tyckte om Sonja, så han gjorde det kanske värre för sig än det var, men det var mest sig själv han inte stod ut med i såna här sammanhang.

Evert stoppade sin pipa.

Evert var en fåordig man. Välgörande fåordig, hade alltid Roger tyckt.

En gång i tiden hade de varit klasskamrater i skolan uppe vid Granet, skolan som nu var sommarställe för en stockholmsfamilj. Evert var Rogers äldste vän, men de hade inte haft mycket med varann att göra under de senaste trettio åren mer än en stund då och då om praktiska göromål och sakliga ting.

Ja, det var ju hemskt det där med Gunvor, sa Evert till sist och Roger märkte att Sonja stelnade till i sitt pysslande vid diskbänken. Men det kanske vi inte ska tala om, sa Evert i tystnaden som blev.

Jag vet inte, sa Roger och han visste inte heller.

Det var tre månader sedan nu som Gunvor den där marsdagen i vredesmod hade lämnat ateljén efter ett av deras stormgräl som då och då inföll och fyllde luften med svavelosande invektiv och ohyggliga beskyllningar från båda håll.

De kunde fläka upp sår i varandras kött och strö kilovis med salt i dessa sår vid sådana tillfällen, men otroligt nog var det ofta så att försoningens milda salvor också tycktes utlösas och efteråt kunna läka det som nyss verkat obotligt söndrigt. Men inte den här gången. För Gunvor hade satt sig i sin nyinköpta Nissan och kört iväg och ränt rakt in i ett lastbilssläp och den lilla bilen hade fått skäras loss, där den kilat in sig under släpet.

Hon hade dött omedelbart.

Sonja satte fram koppar och fat på köksbordet och Evert rökte tankfullt som det verkade.

Hur mår du egentligen? undrade Sonja.

Det vete fan, sa Roger och det kändes som om han talade sanning, men det hade varit lika mycket sanning om han hade sagt att han mådde skitdåligt.

Sonja satte sig vid köksbordet.

Inte för att vi har med saken att göra, men det pratas så mycket och vi har bara sett vad som stod i tidningen … men hur gick det till egentligen? undrade hon rättframt.

Roger berättade hur det hade gått till men sa ingenting om att de hade grälat och att Gunvor hade slagit igen dörren efter sig så att saker både hade vält och ramlat i golvet i ateljén. Och inte delgav han dem något om poliserna som kommit och berättat om saken ett par timmar efter olyckan eller något om hur det kändes att identifiera henne nere på bårhuset.

Hade hon inte vinterdäck? undrade Evert sakligt precis som man kunde vänta av en man som alltid såg på tillvaron med enkelt och sunt förnuft.

Roger skakade på huvudet;

Hur har Lasse och Eva tagit det? frågade Sonja.

Lasse var Rogers och Gunvors gemensamma barn och Eva var Gunvors flicka i ett tidigare äktenskap.

Roger tänkte på Lasse som gått bärsärkagång i sin sorg och varit tvungen att övermannas av ambulanspersonal och ges en lugnande spruta.

Man vet inte hur dom tar det. Dom vänder saker inåt, hörde han sig själv säga och tänkte på Lasse som hade fårit ut mot honom och sagt: Det var ditt fel, din jävel!

Hur gammal är Lasse? Det är flera år sen han var här nu.

Tjugotvå.

Herre Gud vad tiden går! Vad gör han nu?

Sånt som jag inte begriper. Han sysslar med data.

Sen kokade kaffevattnet och hon fick annat att tänka på.

’ ’Har du hälsat på får din?" undrade Evert.

Nej. Jag tänkte ta mig dit sen. Hur är det med honom?

Ja, inte är det som det var en gång, sa Evert och sedan utvecklade han sig långsamt lite om hur det var en gång, när den vesslelike Erik styrde och ställde med det mesta. Vid den tiden då allt var annorlunda.

Sonja ställde fram kakfatet och slog upp kaffe.

Roger hade aldrig införskaffat en kaka i hela sitt liv och brukade påstå att han inte tyckte om kakor men ändå märkte han att han alltid åt mer än de flesta när det bjöds.

Och den som inget ville ha nyss, sa Sonja.

Roger log.

Hur går det för er då? undrade han.

Jodå. Det gick. Evert hade fullt upp med skogsavverkningen och Sonja hjälpte till vid Bygdegårdens värdshus minst fyra dar i veckan, så det gick minsann ingen nöd på dem.

Och mormor har man blivit igen , sa Sonja.

’’Det menar du inte! Är det Gunillas tur nu?"

Hon nickade förtjust.

Och en pojke blev det. Äntligen har Evert fått en pojke! Jag lyckades ju aldrig med den saken.

De hade tre flickor.

De fick en del att tala om innan Roger såg att klockan gick på halv sju.

Nej, nu får jag fan i mig skynda på. Måste hinna tala lite med Erik innan han går och lägger sig.

Det gör han inte före Aktuellt, sa Sonja.

Hon visste det mesta om de flesta.

Då ska du ha nyckeln då, sa Evert och gick till köksskåpet. Nu har jag inte någon värme på, så det är nog lite kyligt i huset, men jag satte igång turbinen i förrgår. Det är en massa vatten i dammen. Jag körde hela april och maj och i det här jävla vädret kan du nog köra hela sommaren. Förresten, det var ett par ålar i sumpen vid ålkistan i dag. Det kanske har kommit ännu fler nu med regnet.

Det var Evert som skötte dammanläggningen sen Rogers får hade blivit krasslig. Ja, allt var för övrigt Rogers nu. Överfört på honom i laga ordning. Så konstnären Roger Björndahl kunde numera även titulera sig kvarnägare, eller elproducent eller sågverksdirektör eller snickerifabriksdisponent, vilket han behagade. Visserligen var all rörelse nedlagd sen flera år tillbaka, när Erik den Hederlige och Vesslelike inte längre orkade sköta dylika verksamheter och inte hade någon son som velat ta över rörelsen. Då fick det bli som det hade blivit. Man fick en nedlagd rörelse i arv.

Skyll dig själv pojkjävel, som inte begrep bättre!

Det regnade fortfarande när han gick till bilen och när han tänkte på det stundande mötet med får sin, kände han sig missmodig och undrade varför han egentligen hade åkt hit.

.Måla, hade han sagt till Sonja och Evert att han skulle göra. Måla och fiska lite. Han visste att han skulle bli sittande på sjön dag efter dag och inte dra ett penselstreck, trots att hela baksätet var fyllt med målarmateriel.

Han körde långsamt förbi sitt föräldrahem, ett stort, gult trevåningshus med brutet tak.

Jag packar upp först, tänkte han och förtsatte fram till Kvarnförsen vid dammen och svängde in på den egna vägen upp till torpstugan. Han körde fram till lagårdsbyggnaden och parkerade.

Raskt gick han över gårdsplanen och steg de få trappstegen upp på verandan och låste upp köksdörren. Det var råkallt inomhus och han gick till kopplingsskåpet och slog ner kontakten på egen ström och ljuset tände och kylskåpet brummade igång. Han såg till att värmeelementen i rummen var påsatta och sen gick han ut till bilen och ställde sig att fundera på om han skulle bära in all packning. Han bestämde sig för att bara ta maten och började med en låda rödvin som han placerade på köksbordet. Matkassarna ställde han ute på verandan och plockade ut lite av det allra nödvändigaste som han la in i kylskåpet. Han tog en rödvinsflaska och vred av kapsylen och drack en fjärdedel stående, halsande direkt ur flaskan.

Nej, nu åker jag ner till fårsgubben, så det blir gjort, sa han och satte ner flaskan på köksbordet, tog matkassarna och bar ner i källaren och gick till bilen och backade ut. I backspegeln såg han att det lyste hemtrevligt från Kvarntorpet. Dagern var mörk på grund av regnmolnen. Det är så husen ska se ut när man kör genom en by på landet om kvällen, tänkte han och visste att det var just så det aldrig såg ut i husen på landet. Gamla människor slösade inte på ström i onödan.

Han öppnade köksdörren utan att knacka eftersom han visste att fadern ändå inte skulle höra knackningen.

Hallå! ropade han halvvägs hunnen in i köket och Hillevi kom ut från TV-rummet och sa: Jaså, är det Roger, och såg lite generad ut, som om hon hade blivit ertappad mitt i något skamligt förehavande.

När Erik hade byggt sig eget hus på trettiotalet med två lägenheter och vindsutrymmen fick Hillevi och Algot flytta in ovanpå som hyresgäster. Sen under välståndstiderna efter kriget, då ville Erik och Elna gärna bli av med inhysingarna däruppe och kom med antydningar om att de faktiskt hade det lite trångt nu och att Roger nog behövde större utrymme kantänka. Men Hillevi och Algot lät alla sådana kommentarer bara rinna av sig.

Sen kom olyckan med tallen som krossade ryggen på Algot och gjorde Hillevi till änka ett halvår senare. Då var det synd om Hillevi och det kunde bara inte bli tal om avhysning längre. Det tyckte varken Erik eller Elna, så för Roger hade alltid Hillevi framstått som något av en andra mamma. Och nu när inte Elna längre fanns fick man sjufalt igen för vad man tidigare offrat.

Tack vare Hillevis tillsyn kunde Erik bo kvar i sitt hem.

Roger har kommit på besök, Erik! ropade hon in till TV-rummet där han kunde se att fadern satt. TV-rummet hette numera det rum som Roger haft som sitt, när han växte upp.

Han såg hur fadern långsamt reste sig och kom ut i köket.

Är det du? sa han.

Nu sätter jag på kaffe, sa Hillevi.

Nej! Jag har druckit hos Evert precis nyss. Inget kaffe! Det är sant.

Hillevi propsade inte då.

Fadern satte sig på en köksstol med viss möda.

Var har du Gunvor? sa han.

Roger blev förvirrad och Hillevi skakade på huvudet där hon stod bakom Erik.

Hon är inte med nu, sa Roger tveksam i rösten.

Jaså, hon är inte med. Inte Lasse heller?

Nej, ingen är med nu. Men Lasse hälsade så mycket till dig.

Jaså, Gunvor är inte med.

Roger gick till skafferiet och öppnade kopplingsskåpet. Han slog ner kontakten från Sydkraft till läge två.

Turbinen går, så jag slog om kontakten, sa han.

Sånt brukade inspirera Erik till samtal. Att köra med egen ström det var något. Det var hans livsverk som snurrade däruppe i kvarnen.

Jaså, turbinen går, sahan.

Roger nickade.

Men jag har inte köpt hem virke på flera år nu. Annars har vi kunnat saga … men det orkar jag inte längre.

Det är en massa vatten i dammen eftersom det regnar så mycket.

Då ska man såga. Sågen drar mycket ström. Men jag har inte varit uppe vid dammen i år.

Så reste han sig plötsligt och gick långsamt in i TV-rummet och slog sig ner i stolen och satte sig som förut.

Det är inte mycket med honom längre, sa Hillevi. Ibland är det som om han inte vill minnas alls.

Ja, det är tur att du finns, sa Roger och log mot henne.

Och han som var så pigg.

Den Vesslelike!

Violinspelaren och sångaren. Tangodansören och charmören. The self-made man som kunde allt. Han som hade börjat med två tomma händer precis som i sagan.

Men vilka händer! Händer som inlett karriären med att spika lingonlådor för tjugofem öre dussinet. Som sedan plågats av dränggörats alla valkande grepp om högafflar, dynggrepar, potatishackor, höräfsor, yxor, barkjärn och tömmar och allt detta till trots hade ändå fingrarna flyhänt kunnat leka över violinens greppbräda när det var lördagsdans på skyttepaviljongens dansbana.

Och de där händerna lärde sig sen snickaryrkets alla hemligheter. De byggde båtar, hus och finmöbler med intarsiamosaik och la grunden till startkapitalet som sedan gav möjlighet till lånet den gången han ropade in hela kvarnanläggningen med dammen på auktion. Och händerna byggde sågverket och rustade upp stolfabriken och var ytterst orsaken till att han rätt som det var basade över tolv fast anställda på heltid och diverse löst folk i leja allteftersom det behövdes.

Som truten kunde gå på honom! Alltid var han på gott humör, sas det och fruntimmer tyckte han om att charma, fast bara med ord, för hur det än var, så höll han sig troget till sin stora Elna, som ingen kunde begripa varför han gifte sig med, när han hade kunnat få vem som av de betydligt grannare flickor som också fjäsade för honom. Flicktycke hade han. Det var oomtvistat. Jag skulle då inte ha sagt nej, hade Hillevi erkänt, men samtidigt konstaterat att hon var för ung då han gick lös. Ja, de hade varit som marskattor efter honom, men han tog Elna som stod stadigt på jorden.

Det var en trygg hamn. Och stolt var hon över honom för han blev ju en bemärkt person i byn vad det led. Men dansa ville han helst göra med andra, det fick Elna stå ut med. Och tango fick det alltid bli med kantorns fru Greta. Det var liksom uppvisning då.

Roger minns det där nästan med lite avsmak. Alla midsommardanser eller vid andra festligheter då han skämdes över att fårsgubben skulle upp och löjla sig. Det sa han ofta till Evert. Nu ska fårsan upp och göra sig löjlig.

Men det var mest han som tyckte så. Alla andra verkade älska Erik. Till råga på allt kunde man lita på honom. Var det sagt så var det sagt. Hade Erik sagt sitt ord så stod han vid det.

Erik den Hederlige.

Jodå, hans får var ett talesätt.

Och den Vesslelike förtsatte att vara sådan upp till över de åttio, för då minns folk hur han tog en bisvärm högt i stora björken genom att klättra upp och såga av grenen den hängde i och lugnt klättra ner och skyffla in bina i ny kupa med bara händerna. Då var han åttioett. Men sen kom det där hugget nere vid ländkotan och gjorde det svårt att gå och då var det som om humöret bara slocknade. Det gick inte att skryta längre med att aldrig ha varit sjuk en enda dag i livet, nu när det knappt gick att ta sig ut till verkstan och göra färdigt årorna