Tränaren

By Gunilla Kare

Handen dröjde sig kvar på låret en sekund för länge när han rättade till positionen på skänkeln. Blicken sög sig fast istället för att vika undan. Ett halvt leende som var omöjligt att tolka och det fladdrade till i magen på ett sätt som gjorde mig matt.
Jag väntade på en förklaring som inte kom. Jag förstod inte vad han höll på med eftersom han fortsatte att instruera som om han inte alls tog på mig på ett märkligt sätt. Vad var meningen? Jag blev alltmer förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag var tyst. Hade jag varit för naiv? Hade Olivia haft rätt?

Felicia har fått ett drömjobb som hästskötare till en känd tävlingsryttare som också ska hjälpa henne med träningen. Till en början är allt frid och fröjd men ganska snart ändras villkoren.
Efter hand märker hon att hennes chef är ute efter något helt annat och situationen kulminerar när hon upptäcker att han även utnyttjar minderåriga elever på ridskolan.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 27, 2023
• ISBN: 9789180804806

Gunilla Kare

Gunilla Kare har tidigare gett ut fyra böcker, tre om brott i hästvärlden och en dagbok från sin tid som lärare på högstadiet, Hon har ägnat stor del av sitt liv åt hästar och ridning och har stor kännedom om miljön.

Book preview

1 Felicia: Drömjobbet.

Till en början var allt frid och fröjd.

Solen sken rakt in genom vindrutan och i Jonas bil fanns ingen AC. Det var i mitten av augusti och fortfarande hett. Jonas var mammas kille och för en gångs skull engagerade han sig i mig och mitt liv och skjutsade mig och min ponny till det nya jobbet.

Vi svängde av motorvägen vid Ängelholm och körde österut på väg 13. Tio minuter senare parkerade vi vid Backarps Ridskola. Jag hade längtat hela sommaren men när vi stannade på stallplanen och gick ur bilen blev jag osäker. Skulle jag klara av alla arbetsuppgifter? Skulle Ove bli nöjd med mig?

Välkomna!

Ove kom emot oss och tog Jonas i hand först och sen mig. Mina händer var svettiga. Jag försökte torka av det värsta på shortsen. Ove log och sa:

Här har vi lilla Felicia nu.

Jag försökte le men kände att det blev mer som en grimas. Jag är väl inte så liten, tänkte jag. En och sextiotvå räcker bra. Ove var inte så lång själv, kanske en dryg decimeter längre än jag.

Hur gammal är du? fortsatte han sen, som om han läst mina tankar. Du gick väl ut ridgymnasiet i våras?

Jag fyller nitton i september.

Hur gammal var Ove? Kanske dubbelt så gammal, men han var ändå snygg på något sätt. Vältränad med magmuskler som man får av ridningen, inte som många andra gubbar i hans ålder; plufsiga med gubbmage.

Förresten visste han väl hur gammal jag var. Det hade jag berättat när jag var här och sökte jobbet i juni. Fick det direkt efter att ha provridit och provjobbat en stund fast jag inte förstod varför.

Vad har du gjort i sommar då?

Det var värst vad han var intresserad.

Inte så mycket. Hängt med kompisar. Chillat. Badat och så.

Dante hade märkt att vi var framme och gnäggade där han stod i släpet bakom bilen. Ett par hästar svarade inifrån stallet till höger om parkeringen. Jag kom ihåg ungefär hur det såg ut sen jag var här i början av sommaren, ett par större hagar bakom stallet och tre mindre till vänster om parkeringen. Trästaket runt alla hagar och det växte lite gräs på marken men det var kort och avgnagt och det syntes tydligt att det brukade gå hästar här och äta på det lilla som fanns. Ridbanan till höger efter stallet var stängslad med vita trästaket. Det stod ett par hinder framställda på mitten. Ridhuset var av röd plåt och låg längre bort till höger. Rakt fram från parkeringen på stallplanen låg ett gult trähus där jag var ganska säker på att Ove bodde med sin familj.

Dante gnäggade och började skrapa med ena framhoven. Han ville ut nu och det var inte så konstigt, han var inte van att åka trailer. Solen gassade och det var förmodligen rena bastun inne i släpet.

Om du lastar av din ponny ska jag visa var du kan ställa honom, sa Ove och log. Jonas log också. Lite inställsamt kanske? Jag förstod inte varför de log.

Jag öppnade den lilla dörren längst fram i släpet, böjde mig under kanten och gick in till Dante. Jag knäppte loss honom, fäste grimskaftet i grimman, la änden över halsen och krånglade mig ut genom den lilla öppningen igen.

Behöver du hjälp?

Det var Ove som undrade. Jag ruskade på huvudet, rundade släpet och la ner baklämmen. När jag hade tagit ner bommen bakom Dante sa jag bara:

Back, varefter Dante backade av släpet lugnt och sansat.

Han må ha varit orolig men det var min lilla ponny som jag tillbringat tusentals timmar med och han hade förtroende för mig och gjorde det jag bad honom om. Han luktade blöt häst och hans svarta hårrem var blank av svett. Han höjde huvudet och spetsade öronen, undrade vart han hade kommit. Jag la armen över halsen på honom för att lugna honom. Han frustade och därmed visste jag att han hade slappnat av.

Längst bak i släpet låg ett par högar färsk hästgödsel som jag måste städa undan innan Jonas skulle åka tillbaka. Jag hade lånat släpet av en kompis från ridgymnasiet och det gällde att lämna tillbaks det ordentligt rengjort. Jonas rynkade på näsan åt den fräna doften; han var verkligen ingen hästkille.

Ove gick före in i stallet och visade vilken box Dante skulle stå i. Ingången var mitt på långsidan av stallbyggnaden och vette ut mot parkeringen där vi stod. Inne i stallet kändes det svalt. Ove gick till höger och följde mittgången. På båda sidor stod hästar i sina boxar och längst bort stannade Ove och pekade.

Där är hans box.

Det luktade friskt av spån och hö men Jonas, som hade följt med in i stallet, verkade bara känna doften av hästspillning för han gjorde en grimas igen.

Han får gå i en egen liten gräshage till en början, sa Ove. Så att det inte blir för bryskt foderbyte. Han har väl gått på bete nu?

Jag nickade.

Du kan gå och beta med honom här utanför hagarna också om du har en stund över. Det är inte så mycket gräs i hans hage. Ridskolehästarna går tillsammans i den stora gräshagen på baksidan av stallet. De kom hem från betet för ett par dagar sedan.

Han pekade ut mot slänten på andra sidan stallet.

Jag kommer att visa dig allting i morgon.

Jag kunde andas ut. Det skulle ordna sig. Ove verkade snäll.

Ponnyerna går i hagen på framsidan sa Ove och pekade på den lite större paddocken framför stallet. Mina tävlingshästar går också där bredvid men i egna hagar. De har inte varit på bete, sa Ove och flinade.

Varför inte, undrade Jonas och jag ville sjunka genom jorden för att jag skämdes; Jonas visste verkligen ingenting om hästar men Ove blev inte alls irriterad.

De blir tjocka och sega om de äter för mycket gräs och det funkar inte när jag ska hoppa med dem. De är som elitidrottare. Att släppa dem på bete vore som att skicka en fotbollsspelare på semester och låta honom äta pommes frites och dricka öl hela dagarna precis innan en match.

Jonas nickade och småskrattade åt liknelsen. Den förstod han, fotboll och hockey var hans stora intressen, eller att titta på det i alla fall. Han stoppade händerna i fickorna på jeansen som hängde lite under hans ölmage.

Din pappa och jag kan hjälpas åt att bära in din packning så kan han få åka sen om han vill, sa Ove.

"Jag är inte …, började Jonas, samtidigt som jag kollade rakt på Ove och sa:

Plastpappa.

Någon pappa hade jag aldrig haft. Eller; det har väl alla men han hade aldrig funnits i mitt liv utan stack så fort min mamma blev gravid. Jonas var okej, men han var bara mammas pojkvän för mig. Och pappa till Erik och Anton, mina asjobbiga bonusbröder. Fast jag hade aldrig förstått vari bonusen bestod.

Jonas och Ove bar mina resväskor runt stallknuten och uppför trappen på baksidan till den lilla lägenheten ovanpå stallet, där jag skulle bo, medan jag hittade en piassavakvast och gjorde rent släpet. Sen bar jag in sadel och träns i sadelkammaren.

Hör av dig om det är något, sa Jonas och sen åkte han.

När du har packat upp kan du komma in och äta, sa Ove. Vid sextiden.

Jag kollade på telefonen, klockan var tjugo i, jag skulle hinna landa i min lilla lägenhet.

Vi bor i det gula huset där, sa Ove och pekade.

Jag nickade. Det visste jag redan.

Jag gick upp i min lägenhet och började packa upp mina saker; hängde upp kläder, ställde in toalettsaker i det minimala duschrummet och innanför dörren på skohyllan ridstövlar och jodhpurs.

Äntligen. Frihet. Inga jobbiga småsyskon, inga tjatiga föräldrar. Jag hade fått praktikplatsen som skulle hjälpa mig att komma in på hippologprogrammet. Ove skulle hjälpa mig med ridningen och det var en dröm i sig; att få jobba ihop med en av landets främsta hoppryttare.

När allt var upplockat provade jag sängen. Den var hård men skulle funka. Det fanns ett bord med två pinnstolar. Vid väggen ett minikök; två spisplattor, ett litet kylskåp och en vask. Ovanför ett skåp som jag öppnade och kollade in i; två glas, två koppar, två tallrikar och några bestick. Var det meningen att jag skulle laga mat själv? Jag som knappt kunde koka potatis.

Det plingade till i mobilen och när jag kollade hade jag typ trehundratusen missade meddelanden från Kevin, min pojkvän. Jag raderade alla.

Kevin var mer kär i mig än jag var i honom. Jag vet inte vilket som är värst, att gå omkring och tråna efter någon som inte är lika kär, som för Kevin, eller, som för mig, att ha dåligt samvete för att jag inte brydde mig om honom men ändå inte gjorde slut. Jag kunde inte rå för att jag inte var så kär i honom. Han var egentligen ganska tråkig och jag kunde inte komma ihåg vad det var som gjorde att vi blev ihop från början. Han var snäll, förstås, vilket bara gjorde det hela värre men jag var trött på honom. Jag visste inte vad jag skulle ha honom till; vi hade ingenting gemensamt vad jag kunde komma på. Han gillade bilar. Jag gillade hästar. End of story. Jag borde göra slut. Det borde jag.

Fem i sex hade jag tagit av mig shortsen och linnet, dragit på deo under armarna, satt på mig jeans och T-shirt och så gick jag till huset som Ove hade pekat på. Han öppnade dörren just som jag skulle knacka. Det luktade mat. Riktig mat. Inte sån snabbmat som jag var uppvuxen på. Det sög i magen, jag hade inte ätit något mer än en yoghurt på morgonen, sen hade vi varit och hämtat släpet, åkt till betet och lastat Dante.

Jag ställde av mig skorna innanför dörren och Ove visade in mig i köket som låg till höger om hallen. Där stod en kvinna som jag gissade var hans fru. Hon hade en kort tantfrisyr, blonderat hår och var söt på något sätt. Hon såg snäll ut.

Helene,