Inga äpplen på Manhattan

By Stig Hansén

Efter sin skilsmässa flyttar Marianne från Göteborg till New York. Det är där hon träffar norskan Karin, som även hon har övergivit sin man. De båda kvinnor finner varandra snabbt och tillsammans försöker de upptäcka ett nytt sätt att leva. I jakten på det nya livet vänder de inte bara ut och in på storstaden utan även sig själva. Men trots att de håller varandra sällskap och sysselsatta kan de inte undkomma minnena från de liv de tidigare levde och snart tvingas de möta insikten att man bara föds en gång men kan dö hur många gånger som helst.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726862669

Book preview

www.sagaegmont.com

KILLEN BAKOM smörgåsdisken är från Puerto Rico och på hans namnskylt står det Rico. Han vet vad jag vill ha. Jag kan bara sätta mig vid stambordet, lägga upp mina fem dollar. Nästan en dollar i dricks. Jag hinner aldrig se när sedlarna glider ner i hans ficka.

Och jag börjar alltid bakifrån i New York Times med lägenhetsannonserna.

I dag blir det snart fullt. En busslast fikasugna turister i dessa kvarter? På väg mot FN-skrapan? En kvinna i min ålder säger att hon är från Norge och undrar om det ändå är okej att hon slår sig ner. Med samma skuttande tonfall säger hon att det jag äter ser gott ut. Hon pekar på min bagel och säger till Rico att hon vill ha en likadan. Hon tittar på honom när han rostar den, men det är mig hon pratar med. Hon säger att hon föddes i en håla strax utanför Bergen, och visst är jag från samma trakter? Hon frågar på norska.

Jag säger att jag är från Göteborg och hon säger på svenska vad hålan utanför Bergen heter. Hon upprepar det tre gånger utan att jag uppfattar vad orten heter.

Men jag hör direkt att hon heter Karin.

Hon säger att Karin betyder ren och fläckfri.

Så ibland hoppas jag att jag fått rätt namn.

Hon har varit gift med en svensk aktiemäklare och de har varit här i New York City fem gånger. Nu är hon här, nyskild, för att se det hon aldrig hann se. För när hon reste med honom var det som om hela tjocka släkten följde med för de hade rest så mycket tillsammans.

Och det var som om halva släkten också bodde hemma hos oss. Kanske för att vi fick huset i Oslo av hans föräldrar. Och för att deras hus låg nära vårt.

Och hur länge ska du stanna?

Jag säger att jag hyr en lägenhet på 64:e gatan, öster om Första Avenyn och att jag tänker stanna tills pengarna tar slut.

Men det dröjer ett tag, säger jag.

Har du ärvt?

Jag bor billigt.

Karin säger att hon hört att borgmästaren och många andra förmögna bor på Östra sidan, vid East River. Hon säger också att hyrorna här är som i Oslo fast med en nolla till på slutet.

Hur är det att bo här? Vad gör du? Tittar du på klockan någon gång? Stressas du lätt?

Jag försöker undvika det. Hur länge ska du vara här?

Fyra veckor, säger hon.

"Då måste det vara du som har ärvt pengar."

Min man löste ut mig från huset när vi skildes. Han bor kvar där. En före detta granne som ringer mig ibland säger att han ersatt de lampor och kuddar och annat jag tog med mig med exakta kopior. Förstår du dig på sådant? Nej, jag ska inte tänka på det. Jag ska bara tänka på att mitt nya jobb på SAS inte börjar förrän i oktober och att jag gjorde rätt som beställde en likadan bagel som du. Varför är du här? Har du också skilt dig?

Ja, från Henrik. Jag bara ville hit och ta det lugnt. Jag har jobbat så mycket övertid som informatör på universitetet att jag kan stanna ett tag. Dessutom plussar jag på med hela min semester och en månads tjänstledighet.

Vill du vara anonym här? Jag menar för dig själv eller ensam eller hur man nu säger?

Jag nickar.

Och jag nickar en gång till när Karin säger att så är det för henne också.

Bara gå omkring, se på utställningar i lugn och ro, sova tills jag vaknar. Inte behöva bry mig om hur jag klär mig. Vara ensam eller själv eller vad det heter trots att jag är bland många. Jag blir alldeles yr av tanken att jag kan vara hur jag vill i den här stan. Det kunde jag inte i hålan som jag växte upp i eller i huset i Oslo.

Jag tänker utan att förstå varför: henne skulle jag kunna dela ett hem med. Dela badrumsskåp med.

Jag säger att vi kan träffas dagen därpå om hon vill. Vi kan ta en bagel, en kaka, frukt, vad som helst.

Men det behöver inte vara så tidigt på dagen, säger jag.

Hon svarar att det vill hon gärna, fast kaffet gott kan få vara starkare än här och att hon borde ha lärt sig att undvika kaffe utan koffein.

Jag kan hämta dig. Du sa att du bor på 64:e, eller hur?

Jo, öster om Första Avenyn, svarar jag, på nummer 423, mitt emot The Royal York. Det är ett sexvåningshus i ljust tegel. Alla i huset har jalusier för fönstren, utom jag. Trappan är svart och dörren är svart, det ser ut som om huset ska renoveras, men låt dig inte avskräckas. Förresten, jag tror det är enklare att vi bestämmer oss för att träffas i hörnet 87:e/Fjärde Avenyn.

Vad finns där för något? Något trevligt fik? Med starkt kaffe?

Ingen aning.

Du menar att ingen av oss känner igen oss där? Inte som när jag och min man reste?

Jag menar ingenting. Tro mig. Ingenting.

Jag reser mig. Rico ler åt mitt håll, viftar med dricksdollarn. Och Karin vinkar till mig med bageln. Det ser ut som om hon sänker axlarna för att inte se så lång ut. Jag försöker verkligen vinka tillbaka utan att le för mycket.

JAG DRÖMDE att min Henrik svävade i väg från sängen, in i det fuktiga badrummet, redan klädd i blått, jeans och skjorta som vanligt, ögonen stängda. Han andades långsamt och kom ut i hallen och rann utmed trappan. Han vinkade.

När jag vaknade var Henriks sänghalva tom och där fanns ingen hälsning.

Han kanske bara hade gått på en tidig promenad.

Kvart över två, i det mörkaste mörka?

Igen?

Kudden han fått av sin dotter Louise låg på golvet, precis som täcket han fått av mig. Men på skrivbordsstolen, där han brukade lägga nästa dags kläder, var det tomt.

Kvällen före hade han strukit en skjorta jag aldrig sett honom ha på sig. Hade han något viktigt möte på tidningen? Eller skulle han träffa en kompis på lunchen?

Vem skulle han träffa?

Jag brukade aldrig få veta det, inte förrän några dagar senare eller av en slump, som när vi hade gäster och någon undrade hur är det med den och den? och Henrik svarade att henne träffade jag så sent som i förra veckan, vi åt en god fisklunch. Då fick jag förklaringen till att han samma kväll inte orkat rödspättan som jag lagat.

Jag lärde mig snabbt att inte fråga vilka han träffade.

När jag slutade berätta om vilka jag träffade så verkade han inte bry sig.

Betydde det att han inte längre var kär i mig? Eller var det en del av det han kallade förtroende, där betoningen alltid låg på tro?

Jag försökte översätta: eftersom jag bryr mig om vem han umgås med, betyder det att jag är svartsjuk? Eller är det bara det att jag vill veta mer om honom så att jag kan bli … bättre för honom?

Jag till och med ringde Ulf som jag varit ihop med för tio år sedan, den ende jag lyckats förbli vän med sedan det tagit slut. Han bjöd hem mig samma kväll. Vi satt i hans vita soffa, alltid detta sken av renhet, och han hade lagat något asiatiskt. Jag hade kommit med en enda fråga. Ulf sa – när jag frågade svartsjuka? bättre kvinna? – att han aldrig märkte det när han och jag var tillsammans.

Sedan undrade han vad som hänt med mig sedan vi separerat.

Jag vet att du inte längre jobbar på biblioteket.

Jag sa att det inte hänt mycket bara för att jag blivit informatör på Göteborgs universitet.

Men jobbet betydde alltid så mycket för dig. Och alla visste det. Du jobbade ofta över utan att ta ut det i pengar eller kompdagar. Hade du något liv utanför jobbet?

Du och jag umgicks inte så mycket då. Har jag berättat allt det för dig? Eller berättade jag det utan att säga det? undrade jag.

Jag satte ner salladstallriken, äntligen något jag kände igen, och sa:

Vi kan ta det en annan gång, nästa gång, Ulf.

Jag ville att han skulle lyssna och åtminstone hoppas att den där nästa gången, då kunde vi ta upp det jag trodde att han egentligen ville ha reda på, hur han var egentligen, varför jag lämnat honom, egentligen.

Han sa att han kunde laga något afrikanskt nästa gång.

Sedan följde han mig hem. Han hade en tunn t-skjorta trots att det hängde regn i luften. Jag försökte komma underfund med varför jag aldrig köper t-skjortor. Jag tänkte på det hela vägen hem för att inte undra om Henrik skulle vänta där hemma eller vara ute på bron igen.

Första gången jag träffade Henrik hade luften i rummet nästan tagit slut. Han sa att festen redan varat länge, men att han var den ende killen där de första timmarna. Han sa också att han talat med mig i telefon en gång för kanske ett år sedan och jag sa att det kom jag ihåg, men det gjorde jag inte. Det gällde en uppläsning på stadsbiblioteket och jag ansvarade för allt som var utåtriktat. Fast det innebar mest att guida ointresserade högstadieklasser. Henrik sa att jag hade ringt tillbaka med rejäla doser vänlighet i rösten och berättat om de nya poeterna från Göteborg som han ville lyssna på. Han var inte van vid det.

Och jag var inte bortskämd med att någon hämtade en tallrik med småvarmt och vin till mig utan att fråga om jag ville ha och vad jag i så fall ville ha.

Vi satte oss i tremannasoffan där det redan satt två killar och Henrik hämtade strax påfyllning. Men han var inte som andra jag hade varit ihop med, han bara smuttade på vinet. Han berättade att han samma dag, på hans namnsdag av alla dagar, hade fått ett vikariat som korrekturläsare på Göteborgs-Posten, och jag sa att jag trodde att det jobbet var bortrationaliserat. Han sa att när vikariatet var slut, om ett halvår, kanske de på grund av honom också skulle säga att det inte längre behövdes eftersom tiden måste ha sin gång.

När maten dukades bort och det blev dans och mindre trångt i soffan sa han att just sådan här r&b-musik hade han lite svårt för, men undrade om vi kunde dansa när det blev lite lugnare, till något som han kände igen. Jag undrade hur det skulle låta för att han skulle tycka om det.

Jag sa inte varför jag inte ville dansa.

Först ett halvår senare blev dansandet av. Då hade Henrik och jag träffats kanske en gång i månaden, tagit en öl, gått på bio, snackat om nästan ingenting och jag visste inte om han ville mig något fastän det alltid var han som ringde. När hans vikariat på Göteborgs-Posten förlängdes bjöd han på middag hemma hos sig. Efter avdukningen sjöng Bruce Springsteen att han hellre vill vara blind än att se sin älskade med en annan man. Det lät som en text jag hört tusen andra artister sjunga. Hade verkligen Springsteen skrivit den här?

Jag frågade Henrik som sa att det temat hade ingen copyright på. Han sa också att den texten förföljde honom. Och den sången, sa han, den gick att dansa till.

Jag glömde fråga på vilket sätt texten plågade honom när hans halvsöta dofter blandade sig med mina och jag rodnade när han undrade vad min parfym hette och jag svarade Pleasures.

Jag sa också att jag önskade att det var min kropp som hade den doften i sig och undrade om han hade sett Pleasures annonseras i någon damtidning.

Han sa att han fram till härommånaden gjort en grej av att aldrig använda deodorant, av att lukta kropp men att alltid vara ren.

Jag la av med den hållningen för ett tag sedan.

Vi lyssnade på samma sång om och om igen tills golvet började luta och vi kasade ner mot hörnet till det låga bordet med kaktusar i alla storlekar. Det var då jag sa att jag inte för något i världen ville välta omkull växterna, kunde vi ses en annan dag eller en annan kväll?

Han följde mig till spårvagnen och jag tänkte att jag ringer inte honom om han inte ringer mig.

Jag tänkte också på att jag hade dansat för första gången på över ett halvår. Men Henrik var ingen främling, jag hade träffat honom åtminstone sju, åtta gånger innan han fick hålla om mig och dansa med mig.

KARIN VÄNTAR när jag kommer till 87:e/Fjärde Avenyn. Ändå är jag där en kvart för tidigt. När jag ser henne tänker jag: jag borde inte ha så slitna byxor.

Hon har en mycket tunn, välstruken klänning och en kofta på sig, allt i ljusgult. Håret är uppsatt och taggigt i nacken.

Hon pressar vänsterfoten mot väggen och blir alldeles rak.

När jag var tretton, fjorton gick jag alltid framåtlutad för att dölja brösten. När jag försökte säga något hemma om varför, slog det mig att jag inte hade en mamma och en pappa utan snarare två pappor. Det som hände i kroppen var omöjligt att prata med någon av dem om.

Jag blir vuxen igen när Karin och jag hälsar på varandra.

När vi börjar gå ser jag att hennes hälar inte rör marken.

Är du vrålsugen på fika? Annars kan vi först smita in på ett galleri runt hörnet och se vad det är som händer. Om det är okej för dig alltså. Annars väntar vi. Utställningen försvinner inte.

Jag har längtat efter kaffe i flera timmar, men svarar att det låter kul, jag brukar inte kolla vad som är på gång inom konstens värld.

"Jag har nämligen haft fullt upp med att göra mig hemmastadd och det gör jag med fötterna. Jag har vandrat avenyerna upp och ner hur många gånger som helst. Nu håller jag på med gatorna mellan väst och öst. Jag vill gå in stan."

Och ändå är du väl bara på Manhattan?

Jag förstår vad du menar, säger jag.

Jag menar inget elakt med det.

Karin tar täten och vi är snart inne på ett galleri där två män samarbetat om en utställning. De kallar sig TA, Twin Artists, och ämnet är New York City mellan tre och kvart över tre en enda morgon. Allt är i olja och tavlorna är en halv gånger en halv meter.

Karin frågar galleriinnehavaren om hur länge utställningen ska visas, vad som hängde här tidigare, vad som kommer sedan och om vilken konsttidskrift som är den bästa om man vill lära sig något, men ändå inte för mycket. Hon säger också att hon känner sig oklädd om hon inte har en utställningskatalog med sig i handväskan.

Jag går runt i det starka strålkastarljuset som riktas bort från tavlorna rakt på betraktaren och försöker känna igen motiven. Ett av de skuggigare tror jag att jag kan lokalisera, för det är inte alls långt från där jag bor, en park med klätterställningar i.

Jag visar Karin den, hon säger att nästa gång kan vi väl träffas på något av fiken nära där jag bor.

Nästa?

Jag smälter det innan jag frågar vilken av tavlorna hon fastnar mest för. Hon säger att även om hon berättar vilken så kommer hon att ändra sig snart, kanske innan hon ens är klar med meningen.

Det är väl det som är konst, något som är i rörelse, säger hon.

Karin tar en broschyr och sedan är vi ute i vanligt ljus igen och äntligen på väg mot kaffet.

Ska vi ta en bagel med cheesecream, som vi gjorde när vi sågs första gången?

Varför ska vi upprepa oss, Karin? Vi kan väl vara som konstnärer är.

Konstiga?

Jag ser till att hon hamnar före mig i kön så att hon får välja först.

En kille vid bardisken säger att kaffet smakar hästpiss.

Karin skakar på huvudet, säger att vissa gör allt för att synas, det gäller såväl konstnärer som halvfyllon. Hon vrider sig bort från bardiskmannen, dricker långsamt och sällan, nästan bara när jag säger något om fiket och fikat, som om hon behöver inhämta tillåtelse att få njuta.

Hon bläddrar i broschyren från galleriet och säger att det finns hundra miljarder gallerier bara på Manhattan.

Hur kan tidningarna hinna recensera och analysera och komma med översikter? Som konstintresserad överges man. Men det är också något av det som varit, jag vägrar stressas av sådant nuförtiden.

Hon hämtar New York Times som ligger vid kassan och bläddrar snabbt. Jag tror att hon vill kolla galleriannonserna, men hon kommer tillbaka med tidningen uppslagen vid bioutbudet.

Kan vi inte gå på en tidig visning när vi fikat och sedan äta en lunch som får vara en aning dyr?

Kan vi inte dricka kaffet först innan vi är på väg igen?

Hon skrattar och säger att det går en ny med Meryl Streep som hon gärna vill se.

"Den kvinnan kan vilka dialekter som helst. Hon kan vara alla kvinnor på jorden. Hon vet vad konst är."

Bara filmen slutar lyckligt. Nuförtiden vill jag bara se filmer med happy ending.

Karin ler, viker ihop tidningen, säger att hon är trettiosju, jag säger att det är jag också.

Vilket är ditt starkaste minne från den här stan?

När min Henrik och jag gick genom Central Park och han började prata kritiskt om Wall Street.

Nej, säger hon,