Broräcket

By Stig Hansén

Efter sitt sammanbrott försöker Jimmy kämpa sig tillbaka till vardagen. Till jobbet på försäkringsbolaget och livet med dottern, men sjukskrivningen drar ut på tiden Jimmy söker stöd hos sin vän Jörgen som han träffade under sin tid på sjukhuset. Men en dag är Jörgen spårlöst försvunnen och ingen vet vad som hänt honom. Jimmy bestämmer sig för att själv ta reda på Jörgens öde, men i sin jakt efter svar inser han att det kanske inte är Jörgen han jagar. Kanske är det sig själv ... Broräcket är den tredje delen i spänningsserien om Jimmy. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 16, 2021
• ISBN: 9788726862683

Book preview

När jag vaknar – väcks – knackar det på dörren. Nej, inte knackar. Bankar. Klockan är några minuter i två. Jag tänker inte öppna. Jag minns när det ringde så mycket i våras, när det aldrig slutade ringa. I telefonen. Nnnnnggg. På dörren. Innnnnnnnnggg. När Tina knappt ville bo här längre. När hon ville hem till sin mamma. När jag lärde mig att Tina kan vara liten trots att hon redan är fjorton.

Någonting fladdrar i rummet. Gardinerna? Jag brukar stänga fönstret just innan jag lägger mig. Gillar inte drag.

De allt hårdare knackningarna ekar, någon ringer på med en hammare.

Lakanet är vått. Håret är vått, jag har vågor i håret. Till och med … fötterna är våta. Det rinner bäckar längs benen.

Snart går slagen genom dörren.

När gick Susanne hem?

Skrivbordet. En meter bort. Alldeles rent. Jag rensar det varje fredagseftermiddag ända sedan jag hade fotografierna på det. Blev tvungen att skrubba det efteråt med rejäla skurmedel. Innan arbetsveckan är slut kollar jag om det är någon räkning som hamnat där den inte ska. Om något som har med Tinas skola att göra måste undertecknas. Om det trots allt finns något avtryck kvar efter fotografierna. Efter fredagsrensningen är det äntligen helg. Då rör jag inte datorn. Då är det bara Tina som använder den.

När Tina inte är här träffar jag Susanne. Ibland. Jag vet inte. Det är inte så lätt att veta. Jo, det är det. Vi träffas inte längre. Hon vill inte. Det sa hon tidigare i kväll, än en gång, som om jag inte kan förstå. Hon påstår att alla hennes vänner säger att hon inte ska umgås med mig, att det inte är bra för henne. Umgås? Vilket ord. Umgås gör man med vänner. Susanne och jag är mer än vänner. Och det har vi varit länge. För länge, länge sedan var vi ihop. Det var innan jag träffade Bodil som jag fick Tina med. Sedan hittade vi varandra igen, Susanne och jag alltså. Jag säger nästan aldrig Bodil nuförtiden. Jag säger Tinas mamma. Ibland säger jag: Min dotters mamma. Träffar henne nästan aldrig. Och då oftast av en slump, på skolmöten, trots att jag sagt att på just det mötet skulle jag gå, inte hon. För varje månad som Tina blir äldre behöver jag ha mindre med Bodil att göra.

Alla Susannes vänner? Det blir ju en ramsa: Al-la-la-la-lah. Som blir en bön. Som far upp i himlen, som inte har något med jorden att göra. Som inte kan stava till verklighet. Som fladdrar som gardiner.

Susannes vänner vet inte hur mycket och hur länge och hur intensivt hon och jag var tillsammans. Vad vi gjorde tillsammans. De vet inte vad hennes resor till Grekland och Berlin gjorde med det som vi hade. Hennes vänner vet inte vad jag går för. Jag har knappt träffat någon av dem. Och Susanne har inte träffat många av mina vänner. Det är alltså inte bara jag som … Det var en finess att ta det lugnt med Tina, att långsamt väva ihop Susannes och mitt och Tinas liv. Att göra det starkare, så att det inte skulle brista, som då för länge sedan.

Skönt att Tina inte är här. Hon skulle inte tycka om det där bankandet på dörren.

Och nu ringer telefonen igen och jag svarar, men kan knappt hålla luren för den är också våt.

Jimmy? Är det du, Jimmy?

Vem skulle det annars vara?

Jimmy, det är polisen. Släpp in oss.

Jag måste fixa rullgardinen, den hänger snett.

… tisdag blev fredag och fredag blev tisdag, och Susanne och jag gick i Slottsskogen. Det hade varit mitt livs värsta månad. Fotografierna på Ulrika. Ulrika var naken på dem förutom på några där hon fortfarande hade underkläderna på sig. Fotografsvinet, som jag döpte till Apan, skrev till mig om bilderna och om hur det hade gått till när han tog dem och vad han gjorde när han tittade på dem. Jag försökte slå tillbaka utan att Susanne skulle få veta om det, men hon fick reda på det. Och jag lärde mig att den man älskar, den vet man hur man sårar.

Inte konstigt att tisdag blev fredag utan att jag förstod hur, när jag var tvungen att fantisera kring hur Susanne slagit tillbaka mot de två män som skulle hjälpa mig slå på Apan.

Och Susanne blev bara smalare, tills hon inte gick att hålla kvar och jag inte orkade jobba längre.

Det gick några veckor och alla dagar blev tisdagar tills hon gav med sig och äntligen kom hit, kom hem till mig, till skrivbordet, till Tinas rum, till köksbordet där det alltid stod mat när hon kom. Ja, Susanne kom. Hörde hennes lätta steg i trappan, hörde henne säga:

Jag har bråttom.

Varm kappa på sig. Läderstövlar. Läderhandskar. Allt såg nytt ut. Hon måste ha köpt det nyss. Hon måste ha fått bonus på jobbet.

Men jag har ju lagat mat.

Hinner inte äta.

Snälla. Ta av dig, Susanne. Kom in. Snälla. Jag orkar inte be dig mer. Ser du inte mina ögon?

"Du brukar alltid äta när du kommer hit. Du sa att du gillar när maten är klar, att det är kärlek. Du sa att alla kvinnor gillar män som lagar mat. Som visar att de kan laga mat, också när de lagar något för första gången. Som inte är rädda för att experimentera."

Jag vet att du inte vill att jag ska påminna dig om saker du sagt. Förlåt, Susanne.

Hon dröjde en stund i hallen, som om hon verkligen hade bråttom. Jag sa att du väl kan ta en whisky i alla fall.

Whisky? Som du alltid drack på restaurang Murveln när du skulle träffa männen som skulle förfölja mannen som fotograferat Ulrika?

Nu påminner du mig, Susanne.

Och hon sa att om mannen som fotograferade Ulrika är en brottsling, så är väl du, Jimmy, som också såg på några av bilderna en medbrottsling.

"Du behöver inte dricka whisky", sa jag, och svalde det som jag redan hade hällt upp åt henne.

Hon drog av sig stövlarna. Och kappan. Tjock tröja. Allt i svart, som om det var en likvaka. Hon la allt ovanpå väskan som det stod Siba på. Hon hade till slut blivit Siba. Var där först av alla. Gick sist. Alltid siffror, sådana som hon höll på avstånd när vi träffades igen. För, som hon sa: Jobbet ska man lämna på jobbet. Vilket jag hade lärt henne. Vilket jag hade tvingats lära mig när Tina bodde allt mer hos mig och allt mindre hos sin mamma.

Susanne gick in i köket, tog ett glas vin och sa att det luktar gott och jag sa att några tuggor kan väl ändå inte skada? Hon svarade att några tuggor kan hon väl ta, och så sa hon:

Om en kvart måste jag sticka.

Vart?

Kan vi inte säga en timme?

Whiskyn åkte upp igen.

Säger du det en gång till så sticker jag genast.

Så såg jag någon säga i en film. Länge sedan vi var på bio, sa jag, för jag ville få henne att tänka på första gången vi var på bio.

En iransk film. Nära Kungstorget. Jag följde med henne hem efteråt. Vi cyklade sakta genom stan. Hon snackade om alla sätt man kan gymnastisera på. Hon sa också att hon tycker om det engelska uttrycket make love, att det är något man gör, inget som bara dyker upp och stannar med automatik, och att man ska tänka på det, och att jag snackat mycket med henne om det. Det kom hon ihåg, det visste jag, där nådde jag fram. Vissa grejor går inte att glömma. Precis så sa hon också när hon tidigare i kväll stack utan att stänga dörren efter sig.

Jag ligger kvar. Lägger kudden över huvudet. Simmar omkring i sängen. Jag skrev en låt en gång om tårar som bildade en bassäng. Jag gillar inte att simma. Jag gillade det när jag var liten och bodde i Lund. Då simmade jag och badade hur länge och mycket som helst. När jag flyttade till Göteborg tappade jag lusten att bada, just för att alla kompisar hetsade. Så fort det var april skulle det pressas, ut på klipporna, sola, bada, brun brunare brunast. Det var april som gällde. Inte temperaturen. Då fick jag nog.

Det ringer igen. Jävlar vad det ringer. Nu hittar jag inte telefonen. Jag måste ha gömt den. Den måste vara här någonstans. Ingen kan ju ha snott den när polisen är i närheten.

Jag hällde upp ett glas till åt Susanne. I fall hon skulle ångra sig och komma tillbaka. När jag druckit upp det också, så tänkte jag att nu ska hon inte få fler glas.

Två poliser. Män. Den äldre, kanske femtio, travar in i hallen utan att torka av skorna och säger på en dialekt jag inte känner igen:

Vad pratade du in för slags meddelande på Susannes telefonsvarare?

Han frågar långsamt, som om jag inte förstår honom om han inte betonar varje ord. Jag svarar snabbt:

Vad för slags? Du menar om det var roligt eller sorgligt eller upplyftande eller kränkande eller gråtmilt, den sortens gråt som bara en sviken får fram? Ni vet väl det eftersom ni är här. Har inte ni annat att göra?

Sa du att du skulle ta livet av dig?

Hela ryggen är våt. Ryggsim.

Nu vet jag vad det är för dialekt. Värmländska, den vackraste av alla. Han får den att låta annorlunda. Som en … polisdialekt.

Sången jag skrev gick så här någonstans i slutet:

En vacker dag, när jag blir frisk, ska jag köpa mig en stor säng

ja, när solen friskskriver, ska jag köpa mig en stor säng

ligga där och gråta tills jag efter en timme eller två fått ihop till en bassäng.

Sedan ska jag simma över världens allra största pöl

sedan ska jag frisimma mig över världens största pöl.

Enkla ackord. Vem som helst kunde spela den. Vem som helst kunde känna igen sig. Det skulle vara en sång för alla. Så tänkte jag när jag skrev den.

Jag minns inte allt som jag sa.

Minns inte ens att jag ringde henne. Minns inte om jag frågade henne något.

Hon var här. Vin. Sprit, utan vatten i. Några starköl. Mat som smakade Kina. Hon på ena sidan köksbordet, jag på andra. Hon på andra sidan jordklotet, i Kina någonstans. I en tjock tröja som inte kunde dölja hur smal hon blivit. Hur smal kan hon bli?

Maten står kvar på bordet. Om inte poliserna har en hund med sig som nu glufsar i sig resterna. Nej. En hund hade jag sett. Och en polishund äter väl inte vad som helst, inte något från andra sidan jorden i alla fall. Inte när polisen är i närheten, väl?

Jag tror inte att Susanne dukade undan. Hon fick bara undan smulorna från bordet när hon satte sig, det var en snabb rörelse, som ett bett från en polishund. Schäfer-Susanne.

De här poliserna liknar inte alls den enda polis jag känner. Han heter Göran Anders, och är nog den ende i världen som heter så. Åtminstone den ende polisen. Åtminstone här i Göteborg. Finns det fortfarande kvarterspoliser? Det ska jag fråga honom. Inte de här två.

Det är lika bra att du följer med oss, säger den äldre och jag hör att han inte frågar om jag har lust att följa med.

Jag har bara kalsonger på mig, fryser och undrar om jag är vaken. Det drar fortfarande.

Den ene polisen frågar var jag förvarar mina sömntabletter.

Mina kalsonger har blivit badbyxor.

Ge dig nu, jag orkar inte fråga dig om och om. Var har du sömntabletterna?

Susanne måste ha berättat att jag har sömntabletter. Hon kanske också berättade att jag var världsmästare på att dricka i kväll och att jag bad henne komma hit trots allt vad hennes vänner sagt. Vänner? Undrar vad hennes psykolog säger, psykologen som Siba betalar just för att Sibachefen tyckte att det var stressen på jobbet som knäckte henne. Susanne sa när hon kom i kväll att hon tycker om psykologen, att hon säger så kloka saker, saker som hon själv vet, men som hon hade glömt och behöver påminnas om. Precis som att hon ville att jag skulle fråga vilka kloka saker det handlade om. Det gjorde jag inte. Jag var trött på att fråga henne saker, och höra att mina frågor alltid ställde sig i vägen för svaren hon ville ha från mig.

Jag visar den äldste polisen medicinskåpet i köket, att sömntabletterna är inne i städskåpet, högt upp så att inga småbarn ska kunna nå dem.

Har du barn? säger han.

Hon är redan fjorton.

Var är hon? Ute och ränner på stan?

Ser jag ut som om jag skulle släppa ut min dotter på stan två på natten?

Jag skulle kunna berätta ett och annat för dig om vad vi ser. Var är hon?

Hon är hos sin mamma.

Är det säkert? Vad heter hennes mamma?

Han tar upp blocket, men jag svarar inte. Vissa frågor svarar jag inte på.

Han räknar tabletterna som är kvar i asken och frågar:

Har du fler någon annanstans, några du gömt undan, några du låst in?

Jag skakar på huvudet fastän jag vill säga att ja, jag har gömt flera hundra sömntabletter i kalsongerna, där flyter de omkring just nu, det är därför som kuken har somnat för gott.

Han upprepar frågan.

Jag vet att jag är full och att mycket är piss nu, men tro mig när jag säger att jag inte ljuger. Jag är inte en alkis som gömmer flaskor i tvättkorgen.

Det gör du inte? I så fall tror jag på dig. Det tycker du väl att jag ska göra?

Om du stoppar undan blocket, ja.

Jag nickar kort, kliver med korta steg in i sovrummet. Jeansen och strumporna och tröjan är en pyramid vid sängen och liknar Susannes klädhög tidigare i kväll. Poliserna pratar med varandra i hallen, men jag hör inte vad de säger. Hör inte någon hund heller. Känner ingen matdoft, känner bara att det drar mer och mer.

När jag kommer ut i hallen, nu med kläder på, visiteras jag just framför spegeln. Polismannens händer är ovanligt håriga.

Du har inte något vasst på dig? Bra. Du förstår nog innerst inne att vi måste vara försiktiga även om du verkar vara en lugn typ. Förutom nu alltså då du verkar ha förlorat fattningen. Nu undrar jag …

Okej då, Tinas mamma heter Bodil.

Han tar mig om axlarna. Den andre hämtar en stol från köket och jag sätter mig. Den yngre av dem hjälper mig med skorna.

Vill du berätta vad som hänt?

Tydligen bara den äldre av dem som frågar.

Orkar du säga något om vad som hänt?

Nej, den andre kan tydligen också tala.

Vad kan jag förklara? I stället säger jag att jag inte minns någonting, att jag är på väg bort, att jag just nu koncentrerar mig på att resa mig. Med skor på.

Den äldre polisen säger:

Vi tar med oss sömntabletterna.

Den andre har kommit loss nu och ringer någon. Chefen? Polisstationen? Susanne? Bodil? Tina?

Jag har en polis framför mig och en bakom mig ner för trapporna och hoppas att grannarna sover djupt och tryggt, särskilt pensionären på våningen ovanpå som kollar allt och alla. Han är som Susannes vänner. Vet allt om alla.

Ute är luften frisk och klar och taggig. Vad är klockan? Jag vet bara att jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt sedan Susanne gått, att jag tog en sömntablett varje kvart enligt det schema jag gett mig. De var svårsvalda eftersom hela världen snurrade.

Till slut slocknade jag. Tydligen inte tungt nog.

När vi kommer ut på gatan vänder den äldre av poliserna sig mot mig, håller mig om armbågen och undrar:

Har du verkligen inget att leva för? Inte ens Susanne? Du har din dotter.

Nämn inte min dotter.

Det är hennes undrande ansikte jag ser hela tiden. Jag får inte undan hennes ögon, hennes frågetecken.

Allt ska bli bra, säger han, men aldrig känner man sig så tom som när man är full.

Jag har inte varit full på länge. Jag har försökt att inte dricka. Inte varit full den här veckan i alla fall. Och jag är aldrig full när Tina är här.

Den yngre polisen håller nere mitt huvud när jag ska in i polisbilen som står utanför mäklarfirman. Den äldre sätter sig hos mig. Han där framme säger:

Det är skönt att det inte är så mycket trafik, det här går snabbare än snabbt.

Som om de har lika bråttom som Susanne hade.

När Susanne kom tidigare i kväll var hon bara lätt sminkad, tunt nära ögonen, i ljusgrönt, den färgen kände jag inte igen. För första gången kramade vi inte varandra.

Jag brukar aldrig ha starköl hemma. Det var mest ett … infall tidigare på dagen när jag passerade Systemet på Linnégatan.

Hon sa att hon kom för att göra upp en del praktiska ting. Praktiska ting? Jag klarar inte av sådana ord. Jag skulle få den bärbara datorn jag haft hemma hos henne och nyckeln till min lägenhet. Hon skulle få tillbaka några böcker och nycklarna jag hade till hennes lägenhet.

Hon hade fått en ny röst. Det är kanske rösten som hon har på Siba, den passar till sminket. Som om hon skulle sälja in något till mig, att jag skulle tycka det var ett lockande erbjudande: Nycklar hit, dator dit. Platt teve här, platt mage där. Jag visste inte vad jag skulle våga säga utan att hon skulle resa sig och gå. Hon hade handen i håret nästan hela tiden, föste det bakom öronen, fick det inte på plats. Rädd? Jag har aldrig gjort henne något. Jag har inte ens skrikit åt henne. Vi snackade om det någon gång och hon sa då att egentligen borde man bråka mer.

Jag hoppades att whiskyn eller starkölen eller vinet skulle göra något bra med oss, få oss att slappna av.

Jag spelade Frank Sinatra för henne, albumet Watertown, fastän Susanne och jag inte har barn ihop, fastän vi aldrig bott ihop. Hela albumet är om en man och en kvinna och deras barn. Inga stora ord om avskedet, ingen vacker solnedgång. Han säger att det kanske är värt ett försök till, men hon sträcker sig bara över bordet och säger farväl. På bordet: ostkaka, äpplepaj. Hon säger det tyst, med armarna mot honom: Farväl. Det är i det lilla samhället Watertown i den stora staten New York, det är inte så mycket som händer där, de flesta vet hur man slår ihjäl tid. Man finner skydd i det att man känner igen dem man möter. Men om man inte längre får möta dem man känner? Hon säger, han säger, hon säger, han säger. Man förstår vad det handlar om utan att det sägs hur de säger saker och hur de känner. Ett tag hoppas mannen att något kommer att förändras. För barnen finns ju. Han skriver i ett brev att det ena liknar henne, det andra honom och förresten: Allt regn som kom i våras, är det inte konstigt att det likväl är torrt nu på sommaren? Han går till jobbet varje dag, och det är väl som det ska, men får han inte löneförhöjning snart, så drar han. Här finns inte de givna refrängerna, här finns mest övergivna så kallade små människor med så kallade stora drömmar, folk man snart känner – och mitt i: kvinnan lämnar familjen för att dra till storstan. När Frank Sinatra håller tonen extra länge så viskar mannen till kvinnan att du hade alltid så mycket för dig, alltid skulle du börja på något nytt, du kunde ha varnat mig, en dag kommer du att ångra dig, man ska inte behöva betala så mycket för ett ynka misstag. Kvinnan mumlar att det finns mycket att säga, mycket att känna till, men det finns för lite tid, nu kryper kvällen och natten allt närmare inpå, hon gråter inte, inte alls.

När sångerna var slut satt Susanne och jag tysta en bra stund, det fanns inget att säga efter det här.

Senare, efter maten och whiskyn och ölen och vinet som inte alls fungerade, tyckte Susanne att jag var oförskämd när jag sa att jag tyckte att det gått för fort på sistone. Oförskämd? Nej, jag förstod inte mycket av det som hon sa, kände inte igen orden, kände inte igen tonfallen, kände inte igen henne.

Jag försökte låta som vanligt när jag sa det.

Hon gick, men vände i dörren för att få nycklarna till sin lägenhet. Jag letade i alla fickor. Hon lutade sig framåt, lät håret falla fritt. Som om jag visste var nycklarna var. Jag lovade att skicka dem när de dök upp. Hon sa lugnt och stilla att jag var en pajas, att hon borde insett det för länge sedan. Jag sprang efter henne, ville prata mer, hade klister under fötterna, klister i munnen, himlen var lika svart som grå. Nu hade hon lärt sig skrika. Pajas! Pajas! Ljuset blev blekare och föll över hennes trötta ansikte, hon ville inte diskutera mer. Inte skrika, inte prata, inte viska. Ingenting.

Händerna vevade. Teckenspråk?

Jag såg inte hennes ögon för håret var i vägen.

Jag bad henne vänta, vi gick på övergångsställen som om vi behövde något slags ordning, bilar stannade, bilar vinkade fram oss, strålkastare kastade ljus omkring sig, men Susanne upprepade sitt mörka nej. Jag gormade och kastade mig på marken och hon sa res dig upp, annars så … Res dig upp nu, pajas!

När jag sprang hem och tömde fickorna i kökslådan hittade jag hennes lägenhetsnycklar, rusade ner till hållplatsen, men då hade hon redan hunnit ge sig av. Jag fick upp mobilen, fick tag på en taxi, koncentrerade mig på strålkastarna, på leden längs stan, genom Kålltorp där jag bott, på den allt tunnare trafiken, på det mjuka sätet, på bältet som satt hårt, på taxichauffören som ringde det ena samtalet efter det andra och undrade hur jag mådde. Bältet började sno sig och skar in i axlarna och sedan sprang jag uppför trapporna, det ekade, ett eko jag aldrig hört, jag hade alltid gått lugnt och fint för att inte bli svettig, för att vara lugn och fin när hon öppnade, och lukta gott, men nu rann det återigen. Jag ringde på, hörde henne där inne, ringde på igen, nu ekade också ringsignalerna, jag öppnade brevlådan och kastade in nycklarna. Hon skrek att hon skulle ringa polisen och jag halkade ner för trapporna och undrade om grannen med hunden skulle visa sig och jag hann inte ens en kilometer innan två poliser kom och körde mig hem och var hyggliga nog att säga att det här är väl inte hela världen, egentligen, vi ska väl inte behöva skriva något om det här, om du bara tar det lugnt. Är det här du bor, är allt bra, lovar du det? Och de sa att kärlek kan vara ett helvete, men man får ändå passa sig så att det inte blir ett helvete, hör du det? Och jag nickade och kände smärtan i axeln, trots att bältet var bättre här än i taxin.

Jag letade upp sömntabletterna. De fanns där de skulle. Tjugofyra kvar. Tjugotre. Tjugotvå.

Poliserna kör snabbt och säger inget om att det är andra gången i kväll som jag sitter i en polisbil. Det tar bara två minuter innan vi svänger in på Sahlgrenska.

Ja, som du ser så tar vi dig till PS, psykavdelningen, säger den äldre polismannen.

Han pratar hela tiden. Han säger att jag inte ska somna. Hans röst ekar.

Tro inte att du kan somna från det här livet och vakna i ett annat. Det finns inga enkla lösningar. Det är du gammal nog att veta.

Han ruskar i mig och undrar hur jag försörjer mig.

Jag jobbar på försäkringsbolaget SOL.

Många besvärliga ärenden?

En del, svarar jag och försöker prata så att jag hör vad jag säger.

Ibland är det besvärligare hemma än på jobbet, säger den äldre polisen.

När vi kommer in på sjukhusområdet måste polisen där framme köra en annan väg än han brukar, säger han, för det är en avspärrning där som tydligen är ny och som först inte syns i mörkret.

Gupp efter gupp.

Många sorters strålkastare. Ljuset upp mot mjuka himlen. Ljuset ner mot hårda marken.

Det är alldeles tomt när vi kommer till psykets anmälningsdisk. Kalt. Kallt. En massa lugn andning. Mycket luft i luften.

Anmälningsdisken är gjord av gummi och jag lämnar fram legitimationen och svarar därefter så långsamt och så gott jag förmår på frågor om var jag bor och om hur jag mår.

Övre Husargatan. Du bor verkligen nära. Kunde ha gått hit, säger kvinnan som skriver in mig.

Hon luktar parfym, doftar parfym, har rödmålade läppar och en blå klänning under rocken. Som om hon ska på fest. Eller nyss kommer från en. Hon är tjugo, trettio, fyrtio, tjugofem. Känner inte igen det som hon doftar.

Hon hjälper mig sätta mig och det dröjer evigheter utan att något händer och doften är i hela rummet, kryper, betar av varje centimeter, och sedan klänger den sig upp på mig. Jag halvlägger mig i soffan och försöker att inte tänka på något alls. Någon kommer med jordgubbssaft i ett stort glas och vatten i ett ännu större. Det är samme man som vänligt men bestämt ber mig att blåsa i en mätare som visar hur mycket jag druckit.

Nu är golvet också av gummi och poliserna, som jag trodde hade åkt för länge sedan, är här och den äldre av dem säger:

Det här ska inte behöva bli värre än det är nu. Det här ordnar sig om alla bara är lugna och fina.

Men, tänker jag: Det ska väl skrivas en rapport?

Han ler mot mig, allt i hans mun är rött. Jag ler tillbaka och han ger mig ett rejält handslag.

Sedan går tiden eller så står den stilla. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att någon säger att klockan är halv fyra när jag äntligen får träffa läkaren. Femtio år. Alldeles säkert. Ser ut som om hon aldrig har festat. Jag försöker tänka så klart jag bara förmår och berättar om vad som hänt, om hur mycket whisky och öl och vin som jag druckit, om att jag aldrig dricker så mycket annars, om sömntabletterna jag fått utskrivna för bara några veckor sedan då jag inte kunde sova längre och om hur många som jag svalt i natt, om Susanne och huggen som tog när vi inte skulle älska varandra längre, om Tina, om skilsmässan från Tinas mamma som alltså heter Bodil, om chocken över att Susanne blev så rädd när jag kom för att lämna nycklarna och om polisen som hämtade mig och om allt det jag inte kan förklara något om, det som bara blir svammel tills jag säger att det känns som om jag nu aldrig mer vill ha några ord i munnen för de kommer bara ut på ett sätt som jag inte vill. Jag vill inte ha missförstånd, jag vill ha renhet. Och just nu: inga färger.

Hon undrar om jag fortfarande älskar Susanne och jag nickar gång på gång. Och nu svullnar ögonen.

Det var dumt av mig att fråga, du har all rätt att vara tyst, förlåt.

Jag viskar att det känns som om hela jag behöver kapslas in i en bubbla och bara återvinna kraft. Hon säger att det är fina ord, en vacker bild. Som om jag är lättlurad. Sedan undrar hon om jag har något emot att lägga in mig några dagar eller så. Det låter inte som en fråga.

Någon gång, efter kanske tre öl, sa jag till Susanne att jag aldrig träffat min pappa, att han dog innan jag föddes, att jag därför aldrig lärt mig vara en man, att jag aldrig har haft någon att mäta mig emot, och hon sa att bara för det så behöver du inte vara som du är, och för helvete, kan du inte sluta dricka nu?

Jag förvånas över att jag inte behöver underteckna något papper och att allt går så snabbt och att jag knappt hinner tänka efter. Kvart över fyra skrivs jag in på avdelning åttiosex på Sahlgrenska Sjukhuset. Redan tjugo över fyra får jag ett mycket prydligt skrivet kvitto på det som polisen lämnat in åt mig, det som kallas patienttillhörigheter: 1 st ID-handling i form av körkort, 3.700 kronor i kontanter, 1 st kreditkort VISA, 1 ask med. Stilnoct 10 mg. Allt detta läggs i förvaringspåse 1.

Jag visas in i ett rum där det redan sover tre män. Alla ligger inåt väggen. De har sina vanliga kläder på sig. Väggarna har tack och lov inga färger och golvet håller äntligen sig där det ska. Jag lägger byxorna och kavajen och skorna i en prydlig hög, det är all ordning jag nu kan hantera.

Jag somnar inte, jag bara ger efter, och lyckas ligga kvar i mörkret.

Jag slutade dricka sista gången Susanne bad mig. Jag tömde bara det sista ur flaskan.

Jag smyger ut ur rummet. De andra sover tungt, andas högt, kanske drömmer. Det är dag nummer två som jag är här, som jag är … intagen. Jag tror att jag kom in före midnatt.

I korridoren går några anställda. Jag frågar om jag kan få en tandborste.

Ja, det kan alltid ordnas.

Jag tvättar av mig så gott jag kan på den lilla toaletten. Munnen är fortfarande full med orden jag sa i går kväll till Susanne. Jag försöker tvinga bort dem med tandborstvåld.

Jag vet inte vem jag nu ska våga prata med.

Tinas mamma?

Jag måste ringa henne. Tina måste få veta.

Ja, det kan alltid ordnas.

En vårdare utan namnskylt slår Bodils nummer och säger dumt nog först av allt att det är från Sahlgrenska Sjukhuset. Först därefter:

Är det Bodil? Jimmy vill snacka med dig. Går det bra? Passar det?

Tina hörs i bakgrunden, de har precis satt sig vid frukostbordet. Tina ska snart till skolan. Jag ber Bodil hälsa henne.

Du kan säga att jag är sjuk, mer behöver du inte säga. Eller använd inte ordet sjuk. Säg att jag är utarbetad, sliten, trött. Att jag måste vila.

Det ordnar sig. Ta nu bara hand om dig själv, säger Bodil.

Jag sjunker ner i något som liknar ett väntrum. Som är ett väntrum. Det säger mannen vid min sida. Han städar, men tar sig en paus. Teven är på, det är fyrans nyhetssändning som blandar korta nyhetsinslag med ännu kortare nyhetsinslag. Fler och fler samlas framför teven. En äldre kvinna skruvar upp ljudet. Här finns unga män som ser ut att ha sovit i rännstenen en månad och här finns väldigt välklädda och välsminkade damer som nyss kommit in.

Alla är vi tysta.

Vad glad jag är att jag hörde Tinas röst.

Jag är inte säker på vilka som jobbar här och vilka som är sjuka.

Efter en stund upptäcker jag att det finns frukost och tvingar i mig en smörgås. Hela tiden är det en livlig trafik in och ut ur rökrummet.

Det lät som om Tina sjöng, åtminstone gnolade. Och det lät som en melodi jag kände igen.

Nu blir jag trött igen, som om det är massor med snabbverkande sömnmedel i smörgåsen.

Tina lät glad.

En vårdare säger till mig att jag egentligen inte ska vara här utan på Lillhagens psyk.

När ska jag till Lillhagen då?

Vi ordnar med transport, det är ingenting som du behöver bekymra dig om. Det lär väl dröja ungefär en timme. Sätt dig och vänta, så säger vi till. Ta en kopp kaffe. Och en till om du vill. Det finns socker och mjölk om du vill ha. Försök att slappna av. Du har inte sovit särskilt mycket och du ser trött ut. Du får försöka ta igen det i natt. Nu är det viktigt att du vinner kraft igen. Ta en smörgås till. Det hade jag gjort. Det är goda smörgåsar.

Exakt en timme senare får jag besked om att det alldeles strax är dags att åka och nu är det lugnt här. Teven är av. Alla andas långsamt. Det finns inte en enda smörgås kvar.

Mannen som ska köra mig till Lillhagens psyk tar vant hand om mina värdesaker, förvaringspåse 1. Jag kommer inte ihåg vad den innehåller, förutom pengar. Jag viftade med pengarna när Susanne och jag stod i hallen. Jag vet inte varför jag hade så mycket kontanter. Jag har alltid kontanter, men inte så mycket.

Nu åker förvaringspåse 1 ner i en större påse.

Jag kör ambulans för det mesta, berättar han när han söker genvägar ut till leden mot Hisingen.

Jag sitter där framme, mycket nära honom. Han växlar ofta, han säger att han inte gillar de som är växlingslata för motorn mår inte bra av det.

Jag trodde att vi var fler som skulle åka till Lillhagen, säger jag.

Jag säger också att jag inte har bil, inte nu längre, inte sedan jag och min dotter, hon heter Tina och är fjorton, bor i stan.

Vi kör alltid med en patient i taget. Du är lugn. Men de flesta är rätt så upprivna. Då går det inte att ha fler än en i bilen. Du kanske kan föreställa dig hur det kan vara och bli. Vi tar hellre en extratur.

Han kanske inte hörde vad jag sa, att jag har Tina. Han kanske inte förstår folk som inte har bil.

Jag berättar om natten som gick. Han säger att på psykakuten kan vem som helst hamna.

Jag brukar säga att jag kan sitta där helt utslagen om bara några timmar. För dit kommer folk som förlorat en nära anhörig eller vän eller drabbats av någon annan chock. De starkaste av starka hamnar där. Man ska inte skämmas för att man gör det. Livet är inte alltid snällt.

Han berättar att han varit dansbandsmusiker, men att han tröttnade på de långa resorna. Han säger också att han gillar Genesis. Jag nämner att jag tyckte att de var bra på den tiden de släppte Selling England By The Pound och Lamb Lies Down On Broadway. Han säger att just de albumen är hans favoriter. Annars gillar han först och främst fusionsmusik, även om han inte gjort det särskilt länge.

Och Sinatra. Har du hört honom?

Ja, det har jag.

Han visslar att han är king of the hill, top of the heap, men jag är inte i storstan, jag är i Watertown där mannen och kvinnan pratar många ord om varför hon tvunget måste sticka.

När vi kommer fram, strax före tio, följer han mig till avdelning fyrtioett på sjätte våningen. Han överlämnar mig och påsen med värdesaker till kvinnan på expeditionen. Han dunkar mig i ryggen, säger hej då och att han ska lyssna på Genesis i kväll, på just de albumen jag också tycker om.

Nu måste jag lyssna hundra procent på vad som kommer att hända här på Lillhagen.

Du behöver inte anteckna. Du får ett papper med alla fakta, säger någon, jag vet inte vem.

Kvinnan har inte arbetskläder på sig, bara jeans och en röd, varm tröja, i samma färg som … jultomten. Vad kallar man kvinnliga jultomtar? Julgumma? Nej. Skulle en julgumma kunna ha ljusgrönt runt ögonen?

Hon säger, fortfarande med förvaringspåse 1 i högerhanden, att nu är det dags att lyssna och hon ser sig omkring, som om vi är ett helt gäng. Jag lyssnar fastän jag knappt orkar. Vad var det med de där smörgåsarna?

Jag ska ligga i rum tre.

Jag ska dela det.

Med någon som heter Jörgen.

På B-sidan av avdelningen.

Telefonnumret hit är femtiofem sjuttiosju tjugoett. Fem fem sju sju två ett.

Där och där finns det telefoner.

Då och då serveras frukost och lunch och middag och fika och kvällsmat.

Ja, fem fem sju sju två ett.

Då och då är det besökstid.

Nu ser jag att jultomtekvinnan är chef på expeditionen, det står på en liten skylt som knappt syns på grund av det röda i tröjan.

Jag vill gärna träffa en läkare, säger jag alldeles för fort till henne.

Det kommer du att få göra senare i dag.

Hon låter också som en chef.

Är det säkert att jag får träffa en läkare?

Nu lägger hon förvaringspåse 1 på bordet.

Lita på mig. Snart ska vi visa dig ditt rum. Det ligger längst ner i korridoren. Har du några frågor så kom genast hit till expeditionen. Vi hjälper dig. Fråga hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Vem var det nu som jag ska dela rum med?

Han heter Jörgen.

Hur gammal är han? Varför är han här?

Du får fråga honom, ni träffas ju alldeles strax.

Nu ser jag honom i korridoren, han är ung, kanske yngst av alla här. Allt på honom sitter löst. Handlederna döljs av bandage. Han har märken på halsen. Som om han har dragit en kniv över halsen.

Jag håller mig undan ett tag till, sjunker ner i en av de mjuka, laxrosa fåtöljerna. Klockan i korridoren har stannat på en minut i halv sju. En man som heter Niklas – han säger det högt: Niklas går bra, Niklas går ett steg till – vandrar oavbrutet den långa korridoren fram och tillbaka. Han är klädd i grön pyjamas och har tjockt med bandage om fötterna. Jag förstår inte hur han kan gå. Ibland stannar han och stirrar flera minuter på mig samtidigt som han tuggar på tungan och jag vet inte om han vill mig något eller om jag ska säga något. Då och då går han fram till teven och ställer sig några centimeter från skärmen, tills en vårdare varligt leder ut honom i korridoren. Då börjar han åter gå fram och tillbaka och säger Niklas tystnar nu. Sedan ställer han sig framför mig igen. Tuggar. Rör vid min kind. Klappar den.

Min mamma ringde precis innan Susanne kom hem till mig. Rösten var tunn, den var i luren, men också någon annanstans. Hon sa att hon vill visa mig något och att det är bråttom. Ändå lät hon yngre än på länge. Jag sa att jag ringer snart, att det är körigt nu, och hon sa att det alltid verkar vara körigt, och att det väl alltid kommer att vara körigt.

Jag brukar besöka henne en gång i veckan. Bara ibland går det tio dagar utan att vi ses. Men de senaste gångerna har jag inte trivts där. Hon har det fint på äldreboendet, hemmet som hon säger, men hon flyttar om saker mest varje dag. Det gör att hon inte hittar. Hon ringde nog för att jag ska komma och hjälpa henne hitta något. Ibland vill jag säga till henne att letandet tar allt längre tid och att vi skulle kunna göra annat med den tiden, men det skulle låta som om jag inte vill vara hos henne, som om min tid är mer dyrbar än hennes.

Jag bestämmer mig för att ringa henne i kväll, men jag kommer inte att säga att jag är på Lillhagen. Jag ska också ringa till Bodil och säga att hon inte ska berätta var jag är till någon. Om min mamma ringer till jobbet, det gör hon nästan aldrig nuförtiden, så säger de att jag är sjukskriven, och det kan jag förklara. Jag kan senare säga att det måste vara ett missförstånd, jag är inte sjukskriven, jag är tjänstledig. Och då kommer min mamma att säga att det är klart, tjänar man bra med pengar så kan man unna sig ledighet. Och det är klart, kommer hon också att säga med sin vanliga röst, att om man är ledig mycket så kanske man skulle kunna besöka sin gamla mamma lite oftare, eller hur? Och som ett litet efterord: Det kan inte vara för mycket begärt.

Jag börjar gråta innan jag tagit mig igenom första meningen, men fortsätter medan tårarna rinner in i munnen. Jag berättar om Tina, om polishämtningen, om kvällen med Susanne, om natten på Sahlgrenskas psykakut, om allt jag drack i går kväll, om att jag i våras gick till Kriscentrum för män, om att jag haft ett tufft år – men inte ett ord om Apan som fotograferade Ulrika och brevtrakasserade mig om det – och att jag försökt och lyckats kontrollera allt tills … Nej, jag kan inte berätta om Susannes kamp, om hur hon gjorde när jag ville se till att Apan fick sig en fet smäll. Inget om den hämnden, för det blev ingen hämnd, det blev något annat.

Läkaren frågar om jag rasat förr, eller varit på väg att rasa, och han lutar sig framåt.

Nej, nej.

De flesta rasar någon gång. Som efter en skilsmässa. Det är inte …

Jag rasade inte när jag skilde mig från Bodil, Tinas mamma. Det kanske du borde ha gjort? Ge dig nu.

Det kändes inte så, som att jag var nära alltså, inte alls, säger jag.

Hör du nu vad jag säger?

Ibland vet man inte vad man känner, säger han.

Gå genast till en läkare och undersök hörseln.

Läkaren, som är i trettiofemårsåldern och blondare än blond, antecknar inget. Han ber mig fortsätta när jag tystnar.

Han kommer säkert att anteckna när jag lämnat rummet.

Jag gråter munnen full. Då och då får jag ur mig några halva meningar som tar rejäla omvägar innan de når sin punkt.

Visst antecknar personalen efter samtalen? Det måste de vara skyldiga att göra, jag kan inte tänka mig annat.

Läkaren säger att även om det är så att man anar varför man mår dåligt, ja, även om man intellektuellt känner till bevekelsegrunderna och skälen bakom smärtan och tror sig ha hittat vägar ut från oron och sorgen, så är det svårt och ibland rent av omöjligt att av egen kraft bryta den nedåtgående spiralen.

Han kommer snart att säga något klokt.

Jag sitter obekvämt, kläderna har blivit för små, och det känns som att bilbältet är kvar över bröstet, över hjärtat. Det är kanske därför som Jörgen bara klär sig i sådant som sitter löst.

Nu kommer det. Och nu tar läkaren fram en penna.

Till det, att kunna bryta det destruktiva förloppet alltså, behövs ofta att man tar ångestdämpande medicin. Innan dess kan det vara rejält marigt att få distans till smärtan och oron och depressionen.

Men om man inte tror att medicinen fungerar, kan den ändå ha en verkan?

Han nickar och föreslår några mediciner, förklarar länge och väl varför han tycker att jag ska ta dem och jag orkar inte hålla reda på förtjänster och nackdelar. Sedan säger han att han hoppas att jag inte ska behöva stanna här särskilt länge. Han säger också att han tror att jag inte kommer att behöva stanna länge, kanske bara någon dag, några dagar, inte mer än en vecka.

Han leker med pennan.

Om man är något så när frisk är Lillhagens psyk inte ett hälsosamt ställe att vara på.

Lillhagen. Vet inte vad det betyder. Det är här jag är. I den lilla hagen.

Nu gråter jag så att jag knappt hör när han förklarar varför och återigen säger:

Nej, detta är inget för den som bara är lite sjuk. Men det är trots allt bättre att vara här än att vara ensam. När man är ensam kan man skada sig. Här är man omgiven av personal som ser till att man har det så bra som möjligt.

Vi reser oss, han klappar mig lätt på axeln, viker inte undan med blicken. Nu först ser jag skuggorna under hans ögon. Han kan inte ha varit ledig på länge. Eller så kan han inte somna på nätterna. Han har nog någon som han inte längre kan få ha. Han ser att det är samma sak med mig.

Han går bakom mig till expeditionen, som en av poliserna när vi lämnade min lägenhet. Han fyller snabbt i ett medicinkort. Jag får en Stesolid mot ångesten.

Intagen? Det låter som att jag sitter i fängelse. Lillhagens fängelse.

Jag ringer och anmäler mig sjuk. De på jobbet börjar vänja sig efter de senaste månadernas turer. Tjejen i växeln säger att det inte är lätt att bli frisk när det är så mycket skit som går nu, det är förkylningar och det är magsjukor och man måste faktiskt vara snäll mot sig. Hon är alltid snäll. Lägger till rätta. Lite för snäll just nu.

Hon avslutar snabbt. Jag hinner inte ens fråga hur det är med henne och om hur hon lyckas hålla sig frisk. Hon är alltid där, gör alla på gott humör.

Jag hör också av mig till Kriscentrum för män och ber att Dubbelnamnet som jag gick till i våras får reda på att jag är på Lillhagen, avdelning fyrtioett.

Säg att han ringer mig så fort han kan. Jag mår inte … särskilt bra.

Där dröjer det lite längre innan luren läggs på.

Intagen? Eller förvarad?

Blomkålsgratäng. Jag har nästan förlorat smaken. Vet bara att det inte smakar Kina, som det gjorde när jag åt med Susanne den sista kvällen. Sista? Sista måltiden. Alla runt om mig berömmer gratängen. Ja, den ser god och vällagad ut. Men den smakar bomull. Det var väl i går kväll som jag åt med Susanne? Det var mycket lätt att tänka sig att vi var i Kina. Men då skulle vi förstås ha haft risbrännvin. Gått på Kinesiska muren. Besökt Den förbjudna staden. Försökt lära oss Östern är röd på kinesiska. Ett tag kunde jag den utantill, jag lärde den av en tjej på transibiriska, hon var på väg till Kina med sin lärare i kinesiska. Tjejen och jag stod inne på toaletten när vi närmade oss Uralbergen och hon sa att för varje mening jag lärde mig uttala hyggligt nog, så fick jag ta av henne något. Senare sjöng jag Östern är röd på ett av partiets sommarläger. Jag sjöng den och alla bara skrattade, sa att så låter inte kinesiska. När jag sa att det gör det visst och sjöng den igen, så sa de att mycket är hemligt i partiet, men att vi för den skull inte behöver hitta på ett eget språk.

Att östern är röd sa alltid min kompis på gymnasiet, han som också var vänster. Vi gaddade ihop oss mot resten av klassen som var höger. Vi snackade om Lenin och jag tyckte redan då att Lenin var gnällig. Han höll inte med. Men vi var överens om att Mao kunde man läsa nästan varje dag, det fanns oftast något nytt hos honom. Tror inte att någon här på Lillhagen vet att Maos lilla röda såldes i över hundratusen exemplar i Sverige. Jo, förresten, var hundrade svensk ägde ju ett exemplar. Och vi är fler än hundra här om man räknar ihop avdelningarna. Jag ska öva på Östern är röd. Vi kan behöva skratta. Vi kan behöva vårt eget språk.

På expeditionen ber jag bestämt om att få något lugnande. Jag säger inte att jag just nu vill sluta tänka på livet. Och hon där inne, hon är smidig nog att inte fråga något alls.

Också några timmar senare, vid halv nio, får jag en halv Remeron. Den är tydligen antidepressiv. Jag sväljer tabletten, men gråter vidare. Återigen rinner allt in i munnen och flyter omkring mellan tänderna. Jag sväljer stort. Jag simmar på rygg.

Min rumskamrat Jörgen har samma kläder på sig som när jag såg honom första gången. Han säger att han skulle ha gått på konsert i kväll.

Jag ser dem alltid. Jag har sett dem sedan långt innan de blev kända. De hade fixat in mig gratis, det gör de alltid. Jag hade nog varit full i kväll. Vet du hur omslaget på deras senaste album ser ut?

Det vet jag. Jag har hållit det i min hand. Han säger att det trodde han inte.

I vilket fall så finns det på det omslaget ett hus som jag bott i några år. Det är rätt häftigt, alltså att det huset är med på omslaget.

Sedan säger han att det märks rejält att jag inte är van vid mediciner, för jag ser redan mycket trött ut.

Du har rätt, det känns som om all kraft rinner ur mig, som om jag håller på att bli färgblind, allt är bara vitt. Allt är bara bomull. Som maten. Som det framför mig. Som du.

Men fortfarande, i ett svagt, undflyende sken: En av alla resor hem till Susanne. Spårvagnen hackade sig förbi alla vägarbeten. Ute var det, sa någon, luftströmmar som härmade höstblåsten. Några månader tidigare hade Susanne gett mig nycklarna till lägenheten. Flera gånger hade