Ansiktet

By Eva Busch and Helmut Busch

"Hon kände sig som en liten mygga insnärjd i spindelnät. Bilbromsarna som plötsligt inte tog medan hon körde nerför backen mot en livligt trafikerad motorled. Anonyma brev ... och mycket annat. Hon hade inga ovänner vad hon visste, men hon blev mer och mer övertygad om att någon ville henne illa."Det börjar hända allt mer misstänkta saker runt Susanna. Hon känner sig förföljd och utsatt, men polisen vill inte höra på när hon ber om hjälp; något de bittert kommer att ångra senare. Hoten och "olyckorna" som Susanna råkar utför fortsätter nämligen bara att trappas upp.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 5, 2019
• ISBN: 9788711836941

Book preview

Egmont-koncernen

Kapitel 1

Susanna frös trots det var en varm och solig dag. Det hade varit en sådan natt igen – en mardrömsnatt. Höll hon på att bli galen eller …? Telefonen hade börjat ringa redan kvällen före. Bara en enda signal. När hon grep luren hörde hon bara kopplingstonen – linjen var ledig. Och om någon timme samma sak - bara en signal.

Det hade hänt lite för mycket den senaste tiden. Visserligen bara små saker, men tillsammans tycktes de bilda ett hotfullt mönster som hon inte kunde få grepp om. Hon kände sig som en liten mygga insnärjd i spindelnät. Bilbromsarna som plötsligt inte tog medan hon körde nerför backen mot en livligt trafikerad motorled. Anonyma brev … och mycket annat.

Hon hade inga ovänner vad hon visste, men hon blev mer och mer övertygad om att någon ville henne illa.

– Bara nerverna, sa Martin, arbets kamraten som försökte uppvakta henne. Efter den långa kalla vintern känner sig väl alla i botten. Själv hade jag tur som sparade två semesterveckor till vintern och kunde koppla av på Kanarieholmarna. Ett tag hade jag själv också besvär med nerverna. Gick till psyket och fick piller. Visst blev jag lugnare av dem, men jag var alldeles för lugn dagar i sträck. Trött och sömnig och kunde knappast arbeta.

– Kärleksbekymmer, sa Vera i växeln och log menande. När jag var kär första gången, gick jag ner åtta kilo och låg sömnlös på nätterna för att min kärlek inte var besvarad. Tur för mig förresten att det inte blev något mellan oss. Killen var en grobian, men det fattade jag inte då.

Susanna försökte bättra på sitt utseende innan hon gick till jobbet men uppgiften verkade hopplös. Det fanns inte mycket att göra åt de mörka ringarna under ögonen, den glåmiga hyn, de trötta glanslösa ögonen.

Sjukskriva sig? Nej, då skulle hon bara sitta ensam hemma och inbilla sig en massa. Eller kanske ändå? Hon hade en stående inbjudan att låna en stuga på Rindön utanför stan.

Det blev chefen som avgjorde saken denna gång. De anlände nästan samtidigt till jobbet, och naturligtvis var det chefen som fick syn på brevhögen som borde ha postats föregående dag. Han kallade Susanna in till sig och bad henne sitta ner. Susanna fruktade det värsta. Visst var chefen okay, men han krävde nästan lika mycket av sina anställda som av sig själv.

– Jag har observerat dig en tid och har flera gånger tänkt tala med dig, sa han. Du är dig inte lik, du verkar nervös och hängig på samma gång, och det ser ut som om du inte har sovit på flera nätter. Har du personliga bekymmer? Jag är inte nyfiken, men kanske jag kan hjälpa dig på något sätt. Du är väldigt duktig i jobbet annars, och perfekta sekreterare växer inte i buskarna.

– Jo, jag har känt mig nervös och hängig på sistone, medgav Susanna tonlöst.

– Några personliga bekymmer? Eller ekonomiska? Någon nära släkting som är sjuk eller så? Eller något med en vän …?

– Nej, sa Susanna med lite fastare röst.

– Då så. Jag är bara orolig. Jag har tänkt på en sak. Jag ska till England på måndag och stannar där en vecka. Vill du inte passa på då och ta dig en veckas ledighet? Räkna det som semester om du vill. Vila upp dig och ge blanka fan i firman. Vet du något trevligt ställe som du kan åka till? Det är för sent att beställa utlandssemester.

Stugan frestade och likaså solen som äntligen börjat visa sin varma sida. Susanna gick med på förslaget, och något av hennes trötthet och nervositet försvann genast. Hon hade fått låna stugan tidigare och alltid känt sig lugn och avslappnad där. Ingen telefon, ingen jäkt, bara ro och vila.

– Du verkar redan piggare, anmärkte Martin under kafferasten.

– Undra på det, svarade Susanna. Jag ska skolka nästa vecka. Gubbens förslag. Bara det blir lite sol, så. Det kvittar förresten, på landet känns regnet inte lika trist som i stan.

På landet? Det låter fint, fast själv trivs jag bättre i stan. Ska du långt bort?

– Bara till Rindö. Utanför Vaxholm du vet.

– Jaså, den stugan. Martin smålog. Du blev allt sur förra sommaren när du var där och vi fick för oss att hälsa på.

– Ni hade för mycket sprit med er. Och så var det den första soldagen på en vecka och jag hade tänkt lägga mig på verandan och sola näck.

– Jaja. Vi ska låta dig vara i fred den här gången.

Han fick något tankfullt i blicken och försvann till sitt rum med kaffekoppen.

Susanna sov lugnt den natten – kanske tack vare att hon dragit ut telefonjacket.

---

Hon kopplade helt av i stugan. Tog långa promenader och andades in ren och frisk luft. Handlade i den närmaste affären där personalen hade tid med kunderna och där man kände igen henne. Hon tog en tjock kofta på sig om kvällarna och satt på verandan och drack kaffe och njöt av tystnaden som avbröts bara av fågelsången. Hon började mer och mer inse att hon hade förstorat upp misstanken att hon var förföljd, att någon ville henne illa. Men hon var noga med att regla och låsa om sig ordentligt på kvällarna och dra ner alla rullgardiner.

Martin höll inte sitt löfte – han hälsade på näst sista kvällen.

– Jaja, jag vet vad jag lovade, sa han. Bjuder du på en kopp kaffe, så åker jag sedan. Ville bara se om du trivdes och fråga om jag får köra dig till stan i morgon. Men du ser ju strålande ut.

– Jag mår som en prinsessa. Du ska få kaffe, jag tänkte dricka själv en kopp. Vera har lovat hämta mig. Hennes man är på något slags kurs eller föreläsning, och då brukar vi ofta passa på och slå runt. Gå på bio tillsammans eller festa med räkor och vin.

– Jaja, sa Martin och dolde inte sin besvikelse. Annars hade jag tänkt bjuda dig på middag i morgon kväll.

Åter var han som långt borta i sina tankar, och han lämnade henne efter att ha tackat för kaffet.

Susanna njöt av kvällen och ensamheten. Luften var lite kvav, långt borta dundrade åskan. Hon var inte åskrädd, bara inte åskan gick rakt över henne. Men hon tyckte det var säkrast att stänga alla fönster och spjället till den öppna spisen. Hon slog också av huvudströmbrytaren – hon hade läst någonstans att man skulle göra det när åskan gick.

Av någon anledning sov hon inte lika lugnt den natten som andra nätter i stugan. Var det åskan som gjorde henne orolig? Hon hade hört att både djur och människor blev nervösa och lättirriterade när det var åska i luften. Ändå slumrade hon till en stund men vaknade plötsligt med ett ryck.

Någonting var fel, något var inte som det borde. Hon hörde ljud – var det någon utanför stugan? Hon hade sett rådjur nära stugan, och ibland simmade någon vilsen älg över till ön.

Hon satte sig upp i sängen med alla sinnen på helspänn.

Nu visste hon vad det var – det luktade rök!

Hon sprang upp och öppnade dörren till förstugan – och stängde den lika hastigt igen. Det brann i förstugan!

Susanna öppnade fönstret och hoppade ut. Hon var inte riktigt vaken och visste knappt vad hon gjorde. Först ville