Vägen hem

By Zenia Larsson

"Vägen hem" är Zenia Larssons första novellsamling. Novellerna har en bred spännvidd, men en röd tråd är hur den berör disparata livsöden om ensamma människor som når insikt om sin egna situation. Om det så är Bodil som behöver ett tio minuters varmt syrgasbad varje kväll för att kunna stå ut kroppssmärtorna i "Som det här med Bodil...". Eller Albert Svensson i "Välkommen, Albert Svensson" som just blivit utskriven från långtidsvården och försöker hitta sig tillrätta i Stockholmsförorten Blackeberg.Boken innehåller också essäer. Bland annat en om Janusz Korczak, som offrade sitt eget liv för föräldralösa barn under förintelsen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 19, 2021
• ISBN: 9788726740592

Book preview

författaren.

I

Vägen hem

D et var skönt, tyckte Hanna Maller, att vissa ting upprepade sig med en nästan minutiös regelbundenhet. Som till exempel Karin Lunds besök och Friedas telefonsamtal. Detta gav dagarna en fastare inramning och en viss stadga, utan vilken hon utan tvivel skulle haft svårt att klara sig. Men nu visste hon och behövde inte känna sig överrumplad: på torsdagarna kom Karin, på tisdagar och fredagar ringde Frieda för att höra efter hur hon hade det och om allt var bra… Ibland kom hon också ut. Men inte oväntad. Trots att hon hade en egen nyckel till lägenheten, brukade hon alltid först höra efter om det var lämpligt. Med åren hade samvaron mellan mor och dotter blivit allt mer formell och ingenting hände bara av sig själv, plötsligt eller impulsivt.

— Man får respektera andra människors integritet, brukade Frieda säga.

Det hände, när Hanna ibland värjde sig mot något av hennes förslag.

— Och jag respekterar verkligen din integritet, mamma — du kan inte säga något annat. Det skulle aldrig falla mig in att bara stövla in i ditt eget liv. Och du får givetvis själv bestämma hur du vill ha det, jag kan endast komma med råd…

Det var bra lyckligt, tyckte Hanna Maller, att Frieda var så pass återhållsam, även om hon med ett litet sting i hjärtat varit tvungen att medge att dotterns respekt för andra människors integritet ibland kunde drivas för långt. Gränsa till självupptagenhet… Men hon ville inte dra in Frieda i sin egen balansgång. Dessutom skulle inte Frieda förstå. Hon skulle bli orolig och skapa oro omkring sig, kanske börja tala om läkare, försiktigt driva på för att få sin vilja fram:

— Vi skulle känna oss mycket lugnare, mamma, om du gick med på att flytta närmare oss. Det skulle underlätta kontakten och vi skulle kunna träffas mycket oftare —

Men för ögonblicket var den frågan slutdiskuterad. Efter det sista samtalet hade de låtit ämnet falla — tills vidare, hade Frieda sagt.

Då var det långt skönare och lugnare med Karin. I umgänget dem emellan fanns inga dubbla bottnar, ingenting som förpliktigade. Inte heller fanns det förgångna som en gemensam bro. Karin var alltid villig att lyssna, men frågade aldrig. Och gjorde hon det nån gång, handlade det endast om enkla, livsnära ting. Detta gav den åldrande Hanna Maller en känsla av säkerhet och ro — det kändes till exempel alldeles självklart att säga du till den främmande kvinnan, det minskade ingalunda distansen dem emellan. Men samma tilltalsform verkade påflugen och omöjlig vid möten med grannarna i huset, trots att många av dem hade bott här lika länge som hon själv — det vill säga närmare tjugofem år.

Hemsamariten Karin Lund, en reslig och varm kvinna i fyrtioårsåldern, med glada ögon och tyst effektivitet i varje rörelse visste inte vad Hanna Maller ibland anade: att denna kvinna med sina starka men ändå så varsamma och mjuka händer höll henne fast vid sina besök i det nu, där de befann sig; i den verklighet hon fortfarande var i stånd att urskilja. Gled denna undan och en helt annan värld öppnade sina portar, var det inte svårt för Karin Lund att ropa henne tillbaka:

— Sitter du och sover, min lilla fågel? Du måste verkligen vara trött…

Det var Hanna Maller. Trött. Men hon sov inte. Vistades bara allt oftare bakom slutna ögonlock djupt inne i sig själv, liten och tyst, hopkrupen i den höga fåtöljen. Hon gjorde det mest när hon var ensam; men ibland glömde hon bort Karins närvaro och plötsligt rämnade den lilla, prydliga lägenhetens väggar… tiden blev en annan — då kunde verkligen liknelsen med en mager grå liten fågel sovande på en gren någonstans te sig riktig…

När hon slog upp sina ögon var blicken blå, ren som ett barns och lika frågande. Det dröjde en stund innan den återigen täcktes av ålderns skyddande tårhinna.

— Här, vännen min… En tår kaffe skall vi väl ha innan jag går, eller hur? Då piggnar du till.

Och Hanna Maller var åter tillbaka från sin långa resa, rättade till den vita, hemvirkade spetskragen hon alltid bar till sina mörka, strikta klänningar och förde den ångande heta drycken till sina läppar.

— Det var gott, Karin.

Sen log hon. Hon log ofrivilligt åt en liten, varje vecka återkommande ceremoni som alltid brukade inträffa vid samma tid, på samma sätt. — Karin hann återigen plocka undan kaffekopparna från bordet och ställa in sockerskålen i skafferiet långt innan hon själv hunnit resa sig för att göra samma sak. För det var ju hon som bodde här. Det var hon som bjöd…

— Nej men Karin, protesterade hon matt, nu har du förekommit mig igen. Det där kunde jag verkligen ha gjort själv — du har sannerligen arbetat nog för idag.

Och som varje torsdag vid samma tid svarade Karin Lund, medan hon raskt sköljde kaffekopparna och ställde upp dom i diskstället:

— Inte då… du vet ju att jag inte tycker om att lämna något efter mig, om det så inget annat är än ett par odiskade kaffekoppar. Sitt du och ha det skönt. Nog kan du väl unna dig att bli ompysslad åtminstone en gång i veckan?

— Du är för snäll, Karin, du skämmer bort mig.

— Kan man bli det? För snäll — menar jag?

Jag undrar det…

Hanna Maller nickade bara till svar. Ja, Karin Lund var snäll. Hon var en sällsynt god människa och Hanna Maller drog sig inte för att säga det högt, om och om igen. Det betydde inte att Karin kom henne närmare, eller ens ville göra det — utöver dessa korta torsdagstimmarna var det inget annat som band dem samman än just dessa små, trevliga pratstunder över en kopp kaffe, när allt annat var gjort. Några andra gemensamma nämnare fanns inte och ingen av dem ville ändra på sakernas tillstånd — de levde i två helt skilda världar och när de möttes, skedde det någonstans utanför, på en mark som inte brände.

Vid femtiden på eftermiddagen brukade besöket lida mot sitt slut och då hände det ibland att Karin Lund hörde sig för om familjen — var de alla friska och krya?

Och Hanna Maller i sin tur började en omständlig redogörelse av det senaste samtalet: både Frieda och hennes man Bernard mådde bra, men de hade det jäktigt just nu — Bernard var överlupen med arbete. Det yngsta, tioåriga barnbarnet hade nyligen råkat ut för en släng av influensa, hon hade feber fortfarande och det var inte säkert att Frieda skulle hinna ut den här veckan… Det var bra, Hanna skulle inte känna sig väl till mods om Frieda kom ut medan något av barnen låg sjukt — hon ville minst av allt inkräkta på dotterns familjeliv…

— Men annars trivs dom väl i Södertälje, undrade Karin och drog kappan på sig, dom har det väl skönt i den nya villan?

— Jag tror det, ja, det gör dom säkert. Dom har ju bott där snart ett år.

— Men dom vill fortfarande att du skall flytta.

— Jag misstänker det…

— Synd att ni skulle komma så långt ifrån varandra… Jaha, då var det klart för i dag och nu skall jag hem till mitt. Vi ses nästa torsdag och till dess — var rädd om dig, Hanna lilla, ta inte ut dig…

En snabb, vänskaplig kram i förbigående, en lätt smekning över kinden — så var hon borta. Hanna Maller lyssnade till dörren som stängdes, till de fasta resoluta stegen nerför trappan och sedan — till tystnaden.

Hon var åter ensam, i fred med sin egen värld men fortfarande på ytan av den, fortfarande yrvaken och lite desorienterad. Som en främling eller en gäst långt bortifrån vilken ser allt för allra första gången, började hon planlöst ströva runt i lägenheten: från rummet till köket, från köket till tamburen och sedan till rummet igen. Med eftersinnande blick betraktade hon allt detta som sen många år omgivit henne i den lilla enrummaren och utgjort hennes hem: de få möbler hon hade, prydnadssakerna och foton som nydammade glänste på byrån, gardinerna i fönstret och den välskötta och blomrika grönskan i blomkrukorna. Förstrött nöp hon lite i kuddarna på soffan för att få dem mer pösiga, ändrade på vinkeln för att av gammal vana framhäva mönstret och gled sedan med en sökande hand över de egenhändigt virkade skyddsöverdragen som låg löst ovanpå fåtöljernas armstöd.

— Och samma envisa, oroande tanke flöt upp igen, en fråga hon endast kunde formulera inom sig själv:

— Vad gör jag här? Jag borde inte dröja för länge…

Hon slog sig ner i den höga fåtöljen och stirrade blint på den motsatta väggen där ett stort bröllopsfoto av Frieda och Bernard hängde över byrån, där även några inramade kort av barnbarnen stod på hedersplatsen. Men hon såg det inte, hon tittade förbi…

På golvet intill fåtöljen stod den flätade sykorgen — barnbarnens gåva till hennes sextioårsdag för tio år sedan. Hon öppnade locket och tog upp den tunna, vita tråden som Karin hjälpt henne att linda till en boll — flera meter av mycket vacker, konstnärligt genomarbetad spets ringlade sig redan vid hennes fötter. Meningen var att den skulle bli mycket, mycket längre med tiden och så småningom räcka till alla Friedas lakan. Sakta, trots att virknålen rörde sig både säkert och snabbt i hennes hand, växte spetsen millimeter för millimeter. Med oändligt tålamod upprepade hon det komplicerade mönstret.

— Vad din dotter blir glad åt att få den, sa Karin beundrande när hon lät den tunna spetsen löpa genom sina fingrar. Vad den är vacker!

Hanna Maller satt stilla och virkade. Hon blundade, utan att släppa sitt arbete med händerna. Egentligen behövde hon inte titta alls om hon inte ville — med spetsarbete var hon lika väl förtrogen som med sitt eget liv. Samma spets hon virkade nu åt Frieda hade en gång i tiden hennes mor virkat, med samma spets insydd i lakan och örngott hade hon själv vuxit upp som barn. Samma konstfulla mönster hade hon själv använt till sin och Rubens bröllopssång — och liknande mönster med smalare bård prydde några år senare örngotten i Friedas, Samuels och Ritwas små sängar. Själv hade hon däremot aldrig hunnit lära ut denna konst till sina egna flickor — före kriget var det för tidigt, de var för unga. Sedan blev det för sent…

Hon hade återtagit virkningen för ett par år sen, när Karin Lund började som hennes hemsamarit — den tredje i raden. Hur den första och den andra hade varit mindes hon knappast. Mindes inte ens hur de såg ut. Eller vad de hette… Men med Karin hade det blivit annorlunda. Och till Karin hade hon lärt ut något av sina kunskaper, tålmodigt och instruktivt. Visserligen hade hon inte använt sig av de svårare mönstren — för dessa hade inte Karin den riktiga läggningen, det såg hon på en gång — men några veckor senare kunde Karin stolt visa upp en med kraftigt tyg fodrad shoppingväska hon virkat efter Hannas anvisningar. Och Hanna Maller blev glad, ja — nästan rörd… För även om tråden var tjockare än den hon använde och färgen inte vit utan beige, så utgjorde mönstrets stora cirklar det genomgående temat i gardinerna, vilka för länge länge sen, i en annan tid och ett annat land, hängde i hennes eget kök…

Från den dagen var hon angelägen att lära ut mer. Ivrig att tvinga Karins stora händer till detta tidskrävande precisionsarbete. Hon gick till och med så långt att hon ägnade flera dagar åt att rita dessa urgamla mönster vilka knappast någon kände till längre — i varje fall inte i detta land — på en bit papper.

— Du behöver inte göra det nu, eller ens nästa månad eller om ett år, sa hon. Men jag vill att du skall ha dem, känna till dem. Frieda skulle det aldrig falla in att ta en virknål i händerna, det ligger inte för henne. Och du får kanske lust nån gång… när du tröttnar på att köpa dessa tråkiga, maskingjorda nylonspetsar som ju är alldeles meningslösa… Inte är de väl något att ha?

Hanna Maller visste: om inte något oförutsett inträffade — som till exempel återbud, plötslig sjukdom eller till och med förflyttning till en annan del av staden — skulle Karin Lund inte höra av sig under veckan. Inte ens om hon befann sig här i närheten. Och det berodde varken på tidsnöd — vilken ibland kunde bli besvärande nog — eller på bristande intresse från Karins sida; utan helt enkelt på det faktum att Karin, utan att bli det minsta sårad, visade full respekt och förståelse för Hanna Mallers synpunkter. Dessa framfördes under de båda kvinnornas första mer personliga samtal efter det att Karin — som just då arbetade i huset intill — helt spontant ringde på för att bara hälsa…

Hanna Maller sa den gången med en knappt hörbar suck:

— Kanske kommer du att tycka, Karin, att jag är en svår människa, svår att ha att göra med. Men jag har fyllt sjuttio år och är för gammal för att ändra mina vanor. Överraskningar av olika slag skrämmer mig… Jag vet att man inte kan värja sig mot allt, men kan jag undvika något i den vägen så gör jag det. Och, förlåt min oartighet, Karin — detta gäller också alla oväntade besök —

— Det var bra att du sa det, svarade Karin lugnt, då vet jag