Ett avklippt finger och en näsa i blöt

By Kalle Löfqvist and Fredde Granberg

En eftermiddag rasslar det plötsligt till i faxen (ja, faxen) inne på kontoret hos herrekiperingsinnehavare Albin Larsson. Faxet visar sig vara ett rop på hjälp, författat av hans tidigare dambekant, tantsnuskförfattaren Gunnel Ahlström. Hon berättar att hon gått under jorden efter misstankar om att hon är involverad i sin förläggare Fiona Bertilssons mystiska försvinnande. Fiona sågs senast lämna sitt sommarhus på Österlen på väg mot stranden, iklädd endast en badrock, för att sedan aldrig återvända. Vad få känner till är att Fiona även är en av nyckelpersonerna i ett kriminellt nätverk som ägnar sig åt utpressning och handel med LSD.

Herr Larsson tar inga onödiga risker och blandar genast in sin tidigare vapendragare, den motvillige hjälten Oskar Stenvall. Tillsammans börjar de nysta upp härvan som försatt den excentriska Gunnel i trubbel. Men de måste vara försiktiga. Ingen, särskilt inte polisen, får veta att de tar saken i egna händer.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 16, 2023
• ISBN: 9789180003834

Book preview

Ett avklippt finger och en näsa i blöt

Morden i Lund

Kalle Löfqvist

Copyright © Karl Löfqvist & Word Audio publishing International AB, 2023

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-383-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Klackarna smattrade mot kullerstenen där hon gick med bestämda steg längs med Bantorget, förbi Grand Hotels livliga uteservering. Majsolen lyste från en klarblå himmel och torgets välskötta rabatter hade just exploderat i en kavalkad av färger. Påskliljor trängdes med pärlhyacinter och tulpanernas knoppar stod i kö, redo att slå ut vilken dag som helst. Gunnel Ahlström var en dam med stil. Det grå håret var lagt i en elegant svinrygg och hennes makeup diskret sånär som på de knallröda läpparna. Den skära byxdressen som hon bar under sin benvita kappa var perfekt skuren och det enda som bröt av hennes sofistikerade look var skorna – eller rättare sagt stövlarna: ett par spetsiga cowboyboots i ljust skallerormsskinn. Hon svängde in på Lilla Fiskaregatan och höll nästan på att krocka med en hord uppsluppna och oväntat lättklädda studenter dragande på en skrinda fullastad med en luggsliten plyschsoffa, sex flak cider och en högljudd högtalare. Någon finurlig trafikpolitiker hade en gång bestämt att Lilla Fiskaregatan skulle vara en kombinerad gågata och cykelväg och det var därför rena självmordsuppdraget att ta sig fram en dag som denna när solen sken och alla ville vara ute. Men Gunnel kände sin stad väl och navigerade skickligt vidare mellan lattepappor på paketcykel, rollatortanter och vilsna turister.

Hon stannade till utanför porten till Stenflykts förlag och tryckte vant in den fyrsiffriga portkoden. Det var många år sedan hon lagt sig av med att ringa på först och vänta på att bli insläppt. I hissen på väg upp tittade hon sig i spegeln, bara för att konstatera att det inte fanns något som behövde justeras. Håret låg perfekt och sminket satt där det skulle. Inte för att hon brydde sig särskilt mycket egentligen. Fiona, kvinnan hon bokat möte med, saknade både stil och finess och Gunnel hade för länge sedan mist all respekt för hennes person. Mötet hon hade framför sig var med förläggaren Fiona, inte människan bakom yrkesrollen. De visste båda vad som stod på spel. Ett långt och på många sätt lyckat samarbete var nära sitt slut. Redan när Gunnel ringde och bokade mötet med Fiona hade hon antytt sitt ärende: Att hon, efter mer än tio år som författare hos Stenflykts förlag, bestämt sig för att hitta en ny förläggare – någon som visade henne den respekt hon förtjänade och inte fifflade med royalties eller schabblade med marknadsföringen. Erbjudanden saknades sannerligen inte. Minst en gång i månaden blev hon uppvaktad av andra förlag som erbjöd guld och gröna skogar för ett kontrakt. Hennes böcker sålde bra, särskilt i tyska översättningar, och hade gjort henne till en förmögen kvinna – det visste alla i branschen – och det fanns gott om förlag som letade efter en kassako som kunde hjälpa dem att finansiera sin verksamhet på en alltmer osäker bokmarknad.

– Hej Gunnel, välkommen! sa receptionisten när hon mötte Gunnel i dörren.

– Hej Belinda, svarade Gunnel kort.

– Fiona har ett annat möte på gång just nu, så du får vänta. Vill du ha en kopp kaffe så länge?

– Ja tack. Svart.

– Det vet jag väl, du dricker ju alltid kaffet svart. Jag har hört att det är nyttigare om man dricker kaffet med mjölk. Det är nåt i kaffet som är bra för huden som bara kommer ut om det blandas med mjölk. Så det kan du tänka på.

– Jaså du, sa Gunnel oengagerat. Hon hade inte mycket till övers för Belinda, tyckte hon var pladdrig och inställsam och till på köpet oftast vulgärt klädd.

– Jag kan ta din kappa också och hänga upp den, sa Belinda.

– Tack, det får du gärna, sa Gunnel och räckte över den till Belinda.

– O, det är minsann en äkta Chanel, sa Belinda och vippade lite extra med sina lösögonfransar innan hon varsamt hängde upp den på en galge på tamburmajoren som stod vid sidan av hennes skrivbord.

– Jag tar kaffet här inne, sa Gunnel och gick in genom de öppna dubbeldörrarna till rummet intill, som var inrett lite som ett vardagsrum. På golvet låg en stor orientalisk matta och väggarna var klädda med välfyllda bokhyllor från golv till tak. Hon slog sig ner i en av rummets generösa öronlappsfåtöljer.

– Du glömde en portfölj när du var här sist, sa Belinda när hon kom in med kaffet. Jag har ställt den i ett skåp i kopieringsrummet. Ska jag hämta den?

– Jag tar den när jag går, sa Gunnel kort och tog fram sin anteckningsbok ur handväskan. Det var en enkel olinjerad bok som hon alltid bar med sig. I den skrev hon in allt som var viktigt utan någon speciell ordning: idéer till nya bokmanus blandades med resplaner och festinbjudningar. Hon slog upp sidan där hon skrivit ner sina huvudpunkter för samtalet med Fiona. Av gammal erfarenhet visste hon att Fiona lätt brusade upp när hon mötte motstånd i en diskussion och eftersom hennes eget temperament inte heller var av den lugnare sorten ville Gunnel säkra att hon fick fram sina argument tydligt och koncist så att hon fick ett snabbt avslut på mötet. Det var inga konstigheter. Hon skulle tydligt meddela att hon ville avsluta allt pågående samarbete, att hennes senaste bokmanus – Den kuvade hingsten – var deras sista tillsammans och att optionerna som Stenflykts förlag hade på de kommande fem böckerna inte längre var aktuella.

– Hej Gunnel, förlåt om jag stör dig, sa en medelålders man i snickarbyxor och stack in huvudet i rummet. Han hade en verktygslåda i handen.

– Hej Mange, sa Gunnel glatt. Mange, som var kontorets allt-i-allo och vaktmästare, var en av de få personerna på förlaget som hon kom bra överens med.

– Jag ska byta termostaten på ett av elementen här inne, är det okej om jag kommer in. Det kommer inte att väsnas särskilt mycket.

– Självklart! Du stör inte alls. Jag sitter bara och väntar på ett möte med Fiona.

– Super duper! sa Mange och satte sig på knä framför det stora gjutjärnselementet under ett av fönstren och plockade fram några verktyg.

– Härligt att värmen äntligen har kommit, sa Mange. Ja alltså inte här i elementet, det är helt kasst, hehe. Jag menar ute. Helt underbart väder. Det är ju nästan sommar!

– Verkligen, sa Gunnel.

– Jag hörde att du har planer på att lämna oss. Det vore väl synd!

– Jaså, sa Gunnel kort. Vem är det som har sladdrat om det?

– Det var Belinda som berättade. Hon sa att ni inte riktigt kommer överens, du och Fiona.

– Det har inget med min och Fionas relation att göra. Det är strictly business. Inget annat. För övrigt är det ingenting Belinda ska lägga sig i, inte du heller förresten.

– Nej, det är ju klart. Man vill ju inte lägga sig i på det sättet egentligen. Men, du vet, man snappar ju upp en del vid kaffemaskinen och så.

– Jaså du, gör man det, sa Gunnel surt.

– Men Gunnel, känner jag er två rätt så kommer Fiona att övertala dig att stanna kvar ändå, sa Mange och log ett brett leende.

– Vad får dig att tro det?

– Ja du, det är bara en känsla. Jag tror nog hon har ett eller annat ess i rockärmen som hon kan plocka fram.

Gunnel kollade ner i sin anteckningsbok igen. Skulle hon förbereda fler argument? Vad fan menade Mange med ess i rockärmen?

Hon avbröts av Belindas gälla röst från receptionen i rummet bredvid:

– Gunnel, Fiona är klar nu och tar gärna emot dig inne hos sig.

En halvtimme senare stormade Gunnel ut från Fionas kontor och drog igen dörren med en smäll bakom sig. Det hade inte undgått någon på förlaget att de bråkat. Deras högljudda samtal hade trängt ut genom dörren till Fionas rum och även om det inte gått att höra vad de sagt till varandra, var det uppenbart att de båda damerna var allt annat än överens.

– Hade ni ett bra möte, sa Belinda i ett illa dolt försök att låtsas ovetande om den upprivna stämningen.

– Hör du, det har du faktiskt inte med att göra, sa Gunnel och slet ner sin kappa från galgen.

– Inte det, nähä. Ha en bra dag då, sa Belinda.

Gunnel visste inte när hon senast varit så upprörd. Hon orkade inte vänta på hissen utan tog trapporna de fyra våningarna ner. Klackjärnen på hennes boots slamrade som hammarslag mot trappstegen i takt med hennes stegrade puls.

Vilket ärkesvin hon var, Fiona. Att hon var driven i affärer och en hård förhandlare visste Gunnel sedan länge. Men det Fiona lagt på bordet den här gången var något helt annat. Det var hot och ren utpressning, inget annat!

– Hur i helvete tar jag mig ur det här, sa Gunnel högt för sig själv när hon ilsket störtade hemåt mot sin lägenhet på Clemenstorget.

När hon äntligen stängt dörren bakom sig i tamburen och ett visst lugn lägrade sig, hade hon bestämt sig. Hon skulle inte stanna en minut till i Lund. Hon tände en cigarett och satte sig vid datorn i arbetsrummet och letade upp en passande flygbiljett. Det fanns inga direktflyg och det passade henne perfekt. Då kunde hon boka första sträckan i eget namn och den andra med sitt falska pass, Hon skulle i alla fall komma i väg redan om tre dagar, det var det viktigaste, och ingen skulle få reda på vart hon åkte. Hon printade biljetterna och rev snabbt ihop lite kläder i en kabinväska, så att allt var klart när det var dags att åka. När hon var klar hällde hon upp ett stort glas Jack Daniel’s och satte sig med en nytänd cigarett i vardagsrumssoffan. Tänkte hon rätt nu? Var det smart att bara sticka? Det kanske ändå inte var förenat med någon direkt livsfara att stanna kvar några dagar och se hur allt utvecklade sig? Fast risken fanns ju såklart att polisen hörde av sig … Borde hon kanske ändå ringa någon och berätta – någon hon kunde lita på och som kanske till och med kunde hjälpa henne ur knipan hon hamnat i. Eller, ännu bättre: någon som kunde hjälpa henne att bygga upp ett motvärn mot Fionas fula planer. Anfall var bästa försvar! En privatdetektiv kanske, som kunde snoka runt och kartlägga Fionas grumliga förehavanden. Leta upp anteckningar, ta sig in på hennes mejlkonto eller få tag på hennes mobiltelefon. Fiona hade säkert minst en extra mobil som hon använde när hon skötte sina mer ljusskygga affärer, för att inte kunna bli spårad. Om hon bara fick tag på den skulle hon kunna sätta dit Fiona big time, eller åtminstone hota henne tillbaka så pass hårt att hon gav upp. Men hur fick man tag på en privatdetektiv? Fanns det ens, eller var det bara något som förekom i böcker och billiga tv-serier. Äh, vad fan, hon fick hitta någon hon litade på istället. Någon som var klurig och inte drog sig för att tänja lite på gränsen för vad som var lagligt. Men vem skulle det vara? Hon fick fundera ett tag, säkert hade hon någon i sin bekantskapskrets som hon kunde fråga.

*

På Stenflykts förlag var Mange just på väg att ge sig av för dagen och stod och småsnackade med Belinda i receptionen. Det var just så deras förhållande hade börjat. Mange hade spanat på Belinda redan från första dagen hon började som receptionist på förlaget för ett drygt år sedan. Hon var rapp i käften och snygg och spred en skön energi omkring sig på det annars ganska dämpade kontoret. Efter några veckors småprat om väder och vind hade deras relation fördjupats och innan han riktigt fattat hur det gått till hade hon flyttat in till honom i hans hus i Vallkära utanför stan.

– Handlar du med dig lite gott till i kväll? frågade Belinda.

– Det kan jag göra, sa Mange glatt. Vad är du sugen på. Lite räkor kanske, det vore väl gott?

– Alltså Mange, räkor!

– Ja, du gillar ju skaldjur. Och så dricker vi lite gott vitt vin till …

– Räkor är inte skaldjur, det är ju bara något slags småkryp som bor i havet. Vet du vad de lever på? De äter fiskskit. Nä fy! Jag vill ha riktiga skaldjur. Du får köpa hummer.

– Okej då, jag kan se om jag hittar hummer som inte är alltför dyr.

– Amen, vafan, Mange. Var inte så snål! Hummer ska inte vara billigt, det ska vara gott. Du får gå till Saluhallen.

– Jag löser det, sa Mange och svalde sin irritation över Belindas krävande inställning.

– Mange! Kommer du in på mitt rum en stund!

Det var Fiona som ropade från korridoren. Mange stelnade till. Vad hade hon nu på gång? Han kunde höra på hennes röst att det var något jobbigt.

– Javisst, jag kommer direkt!

– Du flörtar väl inte med Fiona? sa Belinda.

– Nej, det gör jag såklart inte. Jag har ju dig, sa Mange och försökte se kärleksfull ut. Belinda var svartsjuk av sig, det hade märkts redan från första stund, och Mange gjorde sitt bästa för att inte prata om saker på ett sätt som väckte onda aningar hos henne.

Han skulle aldrig drömma om att inleda ett förhållande med Fiona. Att han däremot hade affärer ihop med henne, var en annan sak. Motvilligt hade han låtit sig lockas in den ljusskygga värld som var en del av Fionas universum. Det var pengarna som lockade såklart. Det hade varit bra med lite extra kontanter när han och Belinda var nyblivna sambor. Belinda hade smak för livets goda och det kändes kul att ha råd att bjuda henne på lite guldkant i tillvaron. Men det dröjde inte många veckor innan Fiona hade honom fast i sitt grepp. Eller egentligen både Fiona och Belinda. Fiona för att hon skaffat sig hållhakar på honom som gjorde det svårt för honom att dra sig ur och Belinda för att hon vant sig vid att pengarna strömmade in – en livsstil som krävde bra mycket mer än en vaktmästarlön för att kunna upprätthålla.

Mange suckade djupt och gick med tunga steg genom korridoren.

– Var det något särskilt? Jag tänkte precis gå, sa Mange och lutade sig mot dörrposten till Fionas rum.

– Kom in och sätt dig och stäng dörren efter dig! sa Fiona kort. Det handlar om Gunnel och hennes roll i våra affärer. Jag har berättat lite för henne om din och min sidoverksamhet och vi måste vidta vissa åtgärder för att behålla kontroll över situationen.

– Är du inte klok! Vi skulle ju hålla det här hemligt! Hon kan ju läcka till polisen.

– Lugna ner dig, för fan Mange! Det är jag som bestämmer vad som ska berättas och vad som är hemligt, hör du det! Jag hade inget annat val. Gunnel hotade med att säga upp sitt kontrakt med förlaget.

– Vad har det att göra med vår business?

– Vi kommer inte att få några fler leveranser. Gunnel var sur som fan och gjorde klart att hon bryter helt med förlaget. Från och med nu kommer all kontakt med henne ske via hennes jurist. Hon kommer inte att ta med fler väskor hem till Sverige. Jag frågade specifikt om detta men hon bara fnös.

– Okej, då får vi väl hitta någon annan som tar hand om leveranserna, sa Mange trevande.

– Och vem fan skulle det vara? sa Fiona surt.

– Du kanske kan göra det. Du reser ju själv ner lite då och då.

– Är du inte klok! Hur skulle det se ut om jag åkte fast. Det är helt otänkbart. Nej du, jag har en annan grej på gång, sa Fiona och sänkte rösten. Vi ska sätta dit henne hårt. Gunnel ska få en rejäl näsbränna!

– Hårt, vadå hårt? Mange skruvade på sig på stolen.

– Jag har precis snackat med J och vi har en plan för hur vi kan pressa henne på pengar – riktigt mycket pengar. Vi pratar miljoner. Men det kräver att vi jobbar ihop, du och jag, och att vi är uthålliga.

– Utpressning. Det låter inte som något för mig, sa Mange och började känna sig stressad. Ska vi inte bara lägga ner den här skiten nu, innan vi själva råkar illa ut?

– Absolut inte! Men du väljer själv, Mange. Antingen ställer du upp eller så anmäler jag dig, sa Fiona och lutade sig tillbaka i sin högryggade skrivbordsstol.

– Fy fan, Fiona, var allt han fick ur sig. Han bannade sig själv för att han gått med på att samarbeta med Fiona från första början, men vad hjälpte det nu? Känslan av maktlöshet var total. Det var som om han stod i kvicksand – ju mer han trampade, desto djupare sjönk han.

– Ryck upp dig, Mange. Jag och J har en vattentät plan och vi kommer att bli miljonärer alla tre, samtidigt som Gunnel får sitt straff för att hon inte fortsätter att samarbeta. Det är ett perfekt win-win-win-lose-upplägg; du, jag och J vinner, Gunnel förlorar. Tänk på allt kul du kan göra med pengarna: resa till spännande länder med Belinda. Bygga ut huset, skaffa hund, sätta lite färg på tillvaron.

Efter att Fiona redogjort för den vattentäta planen lämnade Mange rummet och gick småchockad tillbaka mot receptionen. Skönt att arbetsdagen var slut för hans del. Han behövde tid att tänka. Kanske fanns det ändå något sätt att ta sig ur situationen om han bara tänkte riktigt hårt och vände på varje sten.

– Det var väldigt vad länge du och Fiona snackade, sa Belinda surt när han passerade henne.

– Ja jo, det var en del att prata om.

– Vadå?

– Ja, det var det ena och det andra. Lite om underhåll av kontoret och sånt. Jag fick löneförhöjning! ljög Mange.

– Det var på tiden. Då har du ju råd att köpa den där hummern jag bad om.

– Jaja det ska jag göra, sa Mange, lättad över att samtalet bytte riktning. Då ses vi hemma ikväll. Ha det bra!

De gav varandra en snabb puss över receptionsdisken innan Mange skyndade ut. Han gick med tunga steg ner längs Grönegatan och tog vägen över några stilla bakgårdar för att slippa möta någon på vägen till garaget.

I samma sekund som han satte sig i sin bil, ringde det i mobilen. Det var Fiona.

– Jag pratade precis med J igen. Vi kom överens om att vi verkställer planen omgående. Jag beger mig till sommarhuset redan ikväll. Vi får inte spilla någon tid nu, Gunnel är en smart jävel och det gäller att vi är först på bollen innan hon ställer till det för oss.

– Vad vill du att ska jag göra då, sa Mange och kände hur pulsen steg.

– Du ska inte göra någonting än så länge. Jag ringer dig igen i morgon och bestämmer en plats där du kan hämta upp mig.

– Okej …

– En sak till som jag vill att du påminner mig om: Du måste hämta min andra mobil hemma i mitt hus. Den innehåller all sms-kommunikation med J och vi vill inte att den kommer i orätta händer. Du får mina husnycklar när vi ses i morgon.

– Kan du inte hämta den själv?

– Nej, det blir en jävla omväg att köra hem om. Jag drar direkt till sommarhuset efter jobbet idag.

– Det ska jag försöka komma ihåg, sa Mange kort.

– Det måste du komma ihåg. Det är skitviktigt att inte polisen får tag på den, fattar du väl.

– Jaja, det är uppfattat. När vill du att jag ska komma då?

– Det får bli någon gång på förmiddagen.

– På förmiddagen?

– Vi snackar inte mer om det nu. Jag hör av mig, sa jag ju. Du får vara beredd. Hej då så länge!

Mange startade bilen och suckade djupt. Var det här kanske ändå början på slutet på Fionas och hans skumraskaffärer eller var det bara slutet på början till något ännu värre? Han fruktade det sistnämnda.

Kapitel 2

En dryg vecka senare satt Albin Larsson och jobbade på kontoret bakom sin herrekipering. Det var långt efter stängningsdags – klockan närmade sig åtta på kvällen – och Larsson njöt av att lugnet äntligen lägrat sig, så att han fick tid till sitt. För att vara ett kontor var rummet ganska stort. Inredningen var tung och andades engelsk herrgård. Väggfasta bokhyllor i ek, fyllda med pärmar och tunga böcker. På ett nätt bord med sirligt utsirade ben stod ett vackert akvarium och bubblade stillsamt. Förutom det stora skrivbordet fanns ett konferensbord med sex stolar och, i bortre änden av rummet, en chippendalesoffa i mörkgrönt läder, ett butlers-tray och två nättare karmstolar. Merparten av det knarriga parkettgolvet täcktes av en orientalisk matta i rödbrokigt mönster. Inredningen skapade en ljuddämpande effekt och gjorde rummet nästan kvävande tyst i vanliga fall. Men just denna kväll var den stora radion inställd på P2 och Franz Schuberts Totengräberlied, tolkad av Kurt Molls mullrande basröst, fyllde rummet till bredden.

Larsson satt och gick igenom några husritningar, som han fått skickade till sig av sin gode vän Ferdinand nere i Tyskland. Han hade just plockat ut rullen med planskisser ur ett tjockt rör i bleckplåt och rullat ut arken på sitt skrivbord, när det började pipa i faxen. Ja, faxen. Larsson, som var av den gamla sorten, skötte det mesta av sin korrespondens med omvärlden på den vägen. Ett bra sätt att skicka dokument på, tyckte han. Allt som man stoppade in i ena änden kom ut exakt likadant i mottagarens ände. Att de flesta av hans kunder och uppdragsgivare tvingades använda krångliga faxprogram i sina datorer för att kommunicera med honom var inget han brydde sig om – om han ens visste om det. Själv hade han ingen dator. Om han behövde skriva ihop något formellt dokument använde han sin Facit-skrivmaskin. Oftast lät han dock sin assistent, Kjell, sköta den saken.

Men nu tjöt alltså den stora ljusbruna faxen sin sedvanliga melodi och med ett småputtrande ljud matades ett papper ut mellan maskinens valsar. Larsson lämnade sina ritningar och gick nyfiken bort för att kolla vad det var. En beställning kanske? Redan efter att första raden matats ut förstod han att det inte var något av de vanliga affärsbreven. Han tog med sig papperet tillbaka skrivbordet och satte sig ner för att läsa. Det var handskrivet, i en sirlig stil, som han väl kände igen.

Käre Albin!

När du läser detta är jag på flykt. Osanna rykten och oväntade omständigheter tvingade mig att lämna landet för en vecka sedan och installera mig på hemlig ort. Innan jag for gjordes jag uppmärksam på att jag var misstänkt för ett brott jag icke begått och fann inget annat val än att gömma mig.

Trots att jag, som du vet, inte har något emot att vistas i främmande länder, finner jag situationen både ohållbar och olustig. Jag skriver till dig för att du är en av de få riktiga vänner jag har, en av de få jag kan lita på. Även om jag vet att det är mycket begärt ser jag ingen annan utväg än att be om din hjälp.

Situationen är som följer: Min förläggare, Fiona Bertilsson, påstås ha försvunnit under mystiska omständigheter, strax innan jag gav mig av. Hon gav sig ut för att bada från stranden invid sitt sommarhus i Spraggehusen på Österlen för en dryg vecka sedan. Hennes grannar hade sett henne lämna huset iklädd badrock, men hon återvände aldrig. Man trodde först att hon drunknat och letade med dykare längs hela kuststräckan, men då ingen kropp hittades började man undersöka hennes förehavanden den senaste tiden, i jakt på spår. Kanske har du läst om det hela i Sydsvenskan.

Fiona och jag har under en längre tid varit i tvist om arvodet på min senaste roman, som jag vet att hon smusslat med. Den sålde bra i tysk översättning, vet jag från säkra källor. Jag har varit väldigt tydlig i mina krav och kanske till och med lite hotfull i min kontakt med henne och skrivit en del brev till henne där jag nog gått lite väl hårt på i mina formuleringar (du vet hur jag kan brusa upp). Detta har folk på förlaget hängt upp sig på och samma dag som jag for iväg blev jag kontaktad av polisen. De hade tydligen fått ta del av några av mina mest arga brev till Fiona och kom med absurda anklagelser om att jag skulle vara misstänkt för att ha med Fionas försvinnande att göra. Det hela är naturligtvis taget ur luften. Skulle jag ha kidnappat eller mördat min egen förläggare! Situationen är mycket obehaglig och jag kommer därför att hålla mig borta tills vidare.

Det jag vill be dig om, och jag vet att det är mycket begärt, är att försöka komma på ett sätt att rentvå mig. Jag har ingenting med Fionas försvinnande att göra.

Kontakta för allt i världen inte polisen och svara inte på detta fax! Jag ringer dig imorgon, exakt klockan 18, svensk tid. Då kan jag dela med mig av fler detaljer.

Med hopp om förståelse och i djupaste tacksamhet, din tillgivna.

Gunnel

Larsson la ner faxet på skrivbordet framför sig, tittade ut i luften och tvinnade eftertänksamt sin välansade mustasch. Han mindes svagt att ha läst något om en försvunnen förläggare i tidningen tidigare i veckan. Tänk att Gunnel var inblandad i en komplott av det slaget. Och tänk att hon vände sig till honom för att få hjälp!

Första gången Gunnel och han träffades var i Baden-Baden i slutet av 1990-talet. Larsson var där med sin indiske vän och kompanjon, Bikram, inbjudna att vara