Minnet av Sara

By Michael Tamelander and Åsa Ågren

Illgärning och samvete föder skam och lögn. Ofta blir ånger och osanning nästa gärnings föräldrar ...När Julia lämnas av sin man befinner hon sig i kölvattnet efter en svår depression, fylld av panikattacker och återkommande drömmar. Hon är dock fast besluten att komma på fötter så att sonen ska få bo hos henne igen. Julia bestämmer sig för att ta ett jobb som lärare i sin barndomsstad, Uppsala, men glädjen över en nystart har fördunklats av beskedet att hennes ungdomskärlek Per Stenlund tagit livet av sig.I Uppsala sveps hon snabbt in i ett ouppklarat försvinnande, en händelse där Julia misstänker att hon själv spelat en framträdande roll. Vad var det egentligen som hände Sara? Och har försvinnandet kopplingar till Pers död? Julia tvingas inte bara att kämpa för sin son, hon upptäcker också att de gamla vännerna inte sagt sanningen om det som hände en sommardag tjugofem år tidigare. "Minnet av Sara" är en fängslande spänningsroman som utforskar hur långt en människa är villig att gå för att hålla hemligheter begravda.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2022
• ISBN: 9788728414811

Book preview

Michael Tamelander, Åsa Ågren

Minnet av Sara

SAGA Egmont

Minnet av Sara

Omslagsfoto: Shutterstock, Pexels och Unsplash

Copyright © 2022 Michael Tamelander, Åsa Ågren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728414811

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Vi äger inte våra liv, bara lånar dem en tid. Lämnas de tillbaka för tidigt blir det kvar ett tomrum av saknad.

Inte sällan fylls det av skuld.

1

Björkhagen, Stockholm, juli 1999.

Dödsrunan ändrade inte bara Julias framtid, utan också hennes förflutna. Märkligt nog kom nyheten samma dag som ett annat viktigt besked – skramlet från brevinkastet hade avbrutit eftermiddagsteet med bekräftelse på ett nytt jobb. Det var över ett år sedan hon undervisat senast. Innehållet i kuvertet borde ha fått henne att jubla. I stället återvände hon till den sträva känslan i dagstidningens trycksvärta, satt trollbunden av orden under det enkla korset.

Hennes vän, Per Stenlund, hade gått bort.

Nej, inte vän, han hade varit mer än det. Han var hennes ungdomskärlek – grabben som fått hjärtat att svämma över, som fått henne att tro att somrar aldrig tog slut.

Och han var far till Julias första barn.

Hon satt en lång stund och lyssnade på tickandet från mammas golvur i hallen – anställningsbeskedet gav ingen glädje och teet hade svalnat. Sedan tog hon tidningen med sig till vardagsrumssoffan och telefonen. Att minnas nians kompisar vid deras rätta namn var inte lätt. För henne hade de varit Limpan, Månsson eller Cyklande storken. Men ett namn kom hon ihåg. Visste Anna-Lena Jakobsson varför Per dött?

Julia placerade tidningen i knät och lyfte luren. Hon skrev siffrorna nummerupplysningen gav henne ovanför dödsrunan, väntade ett par hjärtslag och slog numret. En kvinna svarade med likgiltig röst.

Hej, sade Julia. Det här är Julia Kieland.

Vem?

Julia upprepade flicknamnet. Vi gick tillsammans på Valsätraskolan sista terminen.

Det kom ett kort uppehåll. Åh, jösses.

Stör jag?

Inte alls, bara överraskad. Hur är det med dig?

Bra. Du förstår att det gäller Per?

Sorgligt, eller hur?

Jag fick veta först i morse. Var du på begravningen?

Nej, jag har inte kontakt med någon från den tiden. Jag såg annonsen och lyckades få tag på Anette.

Julia sänkte rösten. Anette…

Hon visste inte mycket mer än jag. Anna-Lena gjorde en kort paus. Tänk att över tjugo år har gått. Allt roligt vi hade.

Det hade varit fantastiskt – kompisarna, påhitten, alla starka känslor. Men i djupet av Julias minnen var något dolt. Något som inte kunde vila.

Du och jag har inte setts sedan festen i Falkboet, fortsatte Anna-Lena. Du försvann. Det fanns skäl till det.

Jag vet det. Det var inte schysst. Vad Per gjorde mot dig, menar jag.

Jag har lagt det bakom mig. Det förflutna hotade att översvämma Julias röst. Hon såg ned på dödsrunan och kom ihåg skälet till att hon ringt. Var det cancer?

Han var inte sjuk. Anna-Lena lät tankfull.

Menar du att det var en olycka?

Nej… Per tog livet av sig.

2

Uppsala, augusti 1999.

Sunnerstaskolan hade en modern byggnad för mellanstadiet, samt ett äldre, fudgefärgat hus som hyste lågstadiet. Julias mål låg ett stenkast från det sista, en fristående trävilla där generationer av rektorer huserat. Enligt instruktionerna skulle mötet äga rum där.

Hon torkade handflatorna mot byxbenet och knackade på dörren. Först hände ingenting. Fåglar väsnades i en närliggande trädtopp och ljud från motorfordon kom från Dag Hammarskjölds väg, Sunnerstas huvudsakliga genomfartsled. Sedan hördes steg. En kvinna öppnade. Hon var i övre medelåldern och smal som en maratonlöpare. Ett kort leende drog över läpparna.

Du är Julia Forslund? sade hon. Vår nya vikarie?

Det stämmer.

Kvinnan sträckte fram handen. Harriet Blanck, studierektor. Hon backade för att ge Julia plats att kliva in. Ett tag såg det ut som om vi skulle få temporära vikarier. Vi är glada att du tog tjänsten med så kort varsel.

Julia höll rösten stadig. Jag hade tur att den fortfarande var ledig.

Rektorn väntar på dig.

Harriet nickade åt Julia att följa med. De passerade ett litet pentry och kom ut i en korridor med flera dörrar. Helst ville hon vända om och fly till friden och tryggheten utanför huset, samtidigt som varje steg förde henne mot det ögonblick från vilket det inte fanns någon väg tillbaka.

Harriet knackade rappt på dörren till det bortersta rummet. Rösten som bad dem stiga in lät dämpad och tankspridd, men Julia kände igen den lika väl som ansiktet på Jonathan Westerlund som satt bakom ett skrivbord med ett brev i handen. Minen när han lyfte blicken antydde en önskan att den nya vikarien kunde ha anmält sig en annan dag.

Välkommen till…, började han. "Julia?"

Julia fuktade läpparna. Hej, Jonathan.

Vad gör du här?

Jag är er nya vikarie.

Han reste sig inte, bara såg mållöst på henne, sedan på brevet.

"Ni känner varandra?" sade Harriet.

Vi gick i samma klass på högstadiet, sade Jonathan.

Han granskade Julia på nytt. Det vilda håret från tonåren var snaggat och blekt, ögonbrynen så ljusa att de knappt syntes, men blicken i det långsmala, lite hästlika ansiktet var bottenlöst mörk.

Han vek brevet, stoppade det i ett kuvert och höll ut handen mot en stol. Varsågod…

Julia satte sig med väskan i knät.

Harriet såg från Julia till Jonathan. Jaha, då får ni väl vara ifred, sade hon när ingen av dem yttrade sig. Jag far hem.

Visst, gör så, sade han. Vi ses i morgon.

Julia trodde han tänkte resa sig och hälsa ordentligt på henne, men han förblev sittande, blinkade som om dammet i sensommarskenet från fönstret irriterat ögonen.

"Det var en överraskning att se dig här, sade han till sist när Harriet lämnat rummet. Vi har ju inte… du blev lärarinna?"

Och du rektor.

Jonathan sköt undan kuvertet med brevet han just läst. Han tog fram en mapp som troligen innehöll Julias referenser. Hon nyttjade avbrottet till att hålla andningen jämn och se på något annat än honom. Skrivbordet hade en omfångsrik datorskärm, staplade pappersfack och underlägg med almanacka och telefonnummer. Där stod också ett lok till en modelljärnväg. Det var en detaljrik kopia, komplett med ångpanna, blodröda hjul och koltender.

Forslund? sade Jonathan med blicken i papperen.

Det är inte Kieland längre.

Jag antar att jag bör informera dig lite om vad som väntar.

Han började prata om Julias framtida uppgifter, rabblade saker som hon redan visste eller förstod, samtidigt som han klarade strupen eller gjorde små avbrott. Varje sak han yttrade utan att nämna deras gemensamma förflutna fick den omvända effekten att fylla rummet med minnen. Han avbröt sig mitt i en mening, reste sig och gick fram till fönstret.

Julia höll andan.

Varför kom du tillbaka? sade han med ryggen mot henne. Hit till Sunnersta?

För att arbeta på skolan.

Nej, den verkliga anledningen.

Jag förstår inte vad du menar? Julia hoppades att rösten inte förrådde henne.

Är det inte lite för mycket för att vara ett sammanträffande? Jonathan stegade tillbaka till bordet, betraktade Julia några sekunder som för att mäta sanningshalten i hennes motfråga. Han höll upp kuvertet. Har du skickat det här?

Adressen var handskriven och frimärket var illustrerat med ett pastellblått påskägg. Vem skickade ett sådant mitt i sommaren?

Jag ansökte genom Arbetsförmedlingen, sade hon och det var sanningen.

Jonathan satte sig, drog ut en skrivbordslåda och släppte ned kuvertet. Det klickade till när han vred om en nyckel.

Forslund, sade han igen. Har du flyttat med familjen till Uppsala?

Min man är kvar i Täby.

Hur kommer det sig?

Julia tvekade. Vi har separerat.

På det viset.

Jonathan lyfte ena ögonbrynet, men att Erik skaffat ny partner och ville skiljas var hennes ensak. Hon höll tankarna för sig själv.

Du brukar inte behålla dina killar så länge, sade Jonathan när hon inte svarade. Sarkasmen brände på Julias kinder. Erik och jag har varit gifta i över tio år. Vi har en son. Han heter Hugo.

Och han är här med dig i Uppsala?

Nej, han är kvar med Erik. Om Jonathan fortsatte med sina frågor skulle hon inte klara av att hålla fasaden.

Kanske lika bra. Skolan är kort på folk. Ensamstående lärare med barn hjälper inte situationen. Jag hoppas att vi inte kommer att få några problem?

Ser inte varför vi skulle få det.

Du vet vad jag menar.

Nej, det gör jag inte. Det är ett jobb jag är utbildad för och jag kan sköta det.

Jag utgår ifrån att du vet att Per är död?

Vet du varför han gjorde det?

Jonathans blick föll på skrivbordslådan där han låst in brevet med påskägget. Tog livet av sig?

Julia nickade.

Jag hade inte hört av honom på evigheter, sade Jonathan. Klassen gick skilda vägar. Det var inte bara du som försvann.

Du vet varför jag flyttade.

Alla visste.

Julia lät ämnet falla, ytterligare en brännpunkt hon inte ville diskutera med Jonathan. Hon studerade rummet. Utöver loket var de enda avvikande detaljerna en Andy Warhol-poster med fyra färgskrikande fotografier av David Bowie samt ett inramat fotografi som föreställde unga män vid en motorcykel med sidvagn. Tre av dem, med nakna överkroppar och breda solglasögon, satt leende på fordonet. Den fjärde var Jonathan, klädd i skjorta med sportig hatt på huvudet. Det fanns inga foton på hustru eller familj.

Är du gift? sade hon.

Nej.

Gänget då? Hur gick det för de andra?

Jonathan ryckte på axlarna. Anette är gift. Tror hon är röntgensköterska. Thomas är på Stadsbyggnadskontoret.

Och Rolf?

Han är kvar här på skolan.

Jonathans svar var kyligt. Rolf Kling var pappa till Anette – Julias bästa kompis sista terminen i högstadiet, fram till veckan då allt hände.

Är det något problem med Rolf? sade hon.

Tiden sätter sina spår. Jonathan sträckte sig efter mappen. Han sköt över den till hennes sida av bordet. "Nåväl… Julia Forslund. Jag tror vi är klara. Du ska som sagt ha hand om klass 4A under två terminer. Rolf har B, Märta Ålander C. Hon är bra. Allt du behöver veta finns i foldern. Det kommer en ny flicka till din klass, annars är det samma elever som vi hade under vårterminen. Lärarna samlas i övermorgon, tiden står i papperen."

Julia reste sig och tryckte in mappen under armen. Det kommer att gå bra.

Du säger det? Men jag tänker inte sticka under stol med en viss skepsis inför din tjänstgöring här på skolan. Jonathan lutade sig fram. Per är död. Självmord. Han och jag var med vid Flottsund den där dagen, tillsammans med Anette och Thomas. Och gänget var i Falkboet kvällen innan vi skildes åt. Nu är du här. Vilket sammanträffande.

Som du sa… ett sammanträffande.

Kanske. Jonathan såg stint på henne. Men det förflutna gillar inte att man gräver i det.

3

Sunnersta, juni 1976 – 23 år tidigare.

San Antonio verkade övergivet, fönsterluckor slog och enstaka marklöpare tumlade över gatan varhelst vinden förde dem. Federala sheriffen Morgan Kane dröjde vid bardisken och våndades inför den förestående revolverstriden. Ögonen som spanade genom dammiga saloonfönster kunde ha suttit i huvudet på en varg och den spyflugeblå Colten i hölstret hade fler skåror än rynkorna i hans lätt darrande högerhand.

Han tömde whiskyglaset.

Det var dags.

Det var i alla fall den bild Thomas Hansson hade i huvudet där han låg på sängen i villan på Sveddvägen den här pingstdagen. Det var en knapp vecka kvar till sommarlovet och därmed slutet på grundskolan.

Han försökte koncentrera sig på Morgan Kane, men scenen i San Antonio hade stark rivalitet av Julia Kieland – den nya flickan i klassen. Hon hade kommit till Valsätraskolan i februari. Till skillnad från Thomas och hans kompisar, som alla bodde i villaområdet Sunnersta två kilometer från skolan, hade Julia flyttat in i ett hyreshus i Valsätra. På grund av något välvilligt mirakel hade hon hamnat i Thomas klass.

Miraklet hade förändrat Thomas tillvaro. Redan dagen då Julia anlänt hade han tagit med henne hem från skolan – inte i person – men i tankarna där han placerade henne i allehanda äventyr. Hon hade bott i hans huvud sedan dess.

Han gjorde ett försök att ta sig tillbaka till vilda västern, men Julia hade konkurrerat ut Morgan Kane. Hon var perfekt, inte bara till utseendet – smal som en dansös med ögon och hår i samma färg som en federal sheriffs revolverbälte. Men han skulle aldrig, som kompisarna Otto och Månsson gjorde, kommentera henne som en utvikningsflicka i en herrtidning. Nej, Julia måste behandlas med vördnad, även beskyddas. Samtidigt fick man ha respekt för henne. Ett ögonkast kunde få syret att tjockna i lungorna.

Den här fredagen hade förlamningen brutits. Thomas och Julia hade blivit färdiga med ett av de sista proven, inte bara samtidigt, utan även före de andra. Thomas satte sig i centralkapprummet. Julia kom ned dit strax därpå. Hon pratade om musik och om sommarlovet. Deras avskildhet fick spänningen att släppa. Innan Thomas visste ordet av pratade han om sina intressen, fick Julia att le och skratta.

Tills en annan av tjejerna blev klar och stal hennes uppmärksamhet.

Han måste bli ensam med Julia igen. Men hur? Det var fyra skoldagar kvar, en av dem avslutningsdagen. En vecka senare skulle familjen Hansson, mamma, pappa och lillasyster Isabell fara till Värmland, där de hade en stuga vid Vänern och tillbringade merparten av sina somrar. Efter det väntade gymnasiet. Om han skulle få till något med Julia måste det ske den närmaste veckan. Det fanns två tillfällen. Det första på onsdag. Då var det dans på Liljekonvaljeholmen – eller Holmen, som Sunnerstabor kallade nöjesplatsen. Pugh Rogefeldt och Rainrocks var långtifrån i klass med de hårdrockband som spelades av killarna i klassen, men ett närmande till Julia vore inte omöjligt.

Den andra möjligheten var bättre. På lördag var det fest hos Anette Kling, Thomas klasskamrat och Julias nuvarande bästis. Anette bodde ensam med sin pappa och han skulle vara borta.

Det gällde förstås att minska den vanliga blygheten, men det kunde en halv flaska Bacardi råda bot på. Gänget planerade att lägga beställning hos Greken. Han gick i en parallellklass och hade syskon i systembolagslämplig ålder. Spriten kallades allmänt för grekisk välsignelse och affären sköttes av Jonathan Westerlund.

Ljudet av en moped bröt stillheten. Föraren svängde in på framsidan och varvade på tomgång. Thomas hoppade ur sängen och sökte efter plånboken. Mopeden tystnade, välbekanta röster talade, följt av plinget från dörrklockan.

Ute i solskenet väntade Per Stenvall och Otto Sahlström.

Glöm inte stålarna, sade Otto. Hans kattlika mun gav intrycket att han ruvade på någon lustig hemlighet och de lätt krökta ögonen lyste av förväntan. Det kommer att bli jordens fest.

Thomas klappade plånboken. Jag har pengar. Var är Jonathan?

Han och Månsson är vid kiosken, sade Per med sin djupa, nästan vuxna röst. Kom, så drar vi dit.

De gick till framsidan där Ottos moped väntade.

Jag ska ta min hoj, sade Thomas som förstod att Per blivit skjutsad.

Skit i det, vi går, sade Per.

Otto grenslade mopeden. Ses där nere. Han gasade iväg.

Per och Thomas promenerade mot kiosken, Per med händerna i fickorna och ansiktet i det bekymrade uttryck som var hans sigill. Han hade den typ av utseende som såg likadant ut på båda sidorna, lite som en uppslagen bok med tät text. Näsan var kort och bred och ögonbrynen så låga att han alltid verkade försänkt i grubblerier.

Har du träffat Anette i helgen? sade Thomas med förhoppning om att få veta något om Julia.

Nix. Vi har varit i Stockholm.

Gröna Lund, eller vad?

Lidingö. Mamma har idéer, men det blir nog inget av med det.

Thomas frågade inte vad Pers mammas idéer gick ut på – de hade ingenting med Julia att göra.

Jonathan och Otto väntade bakom kiosken. Jonathan glodde på Thomas och Per med behärskat tålamod i sitt skohornsformade ansikte.

Var är Månsson? sade Thomas.

Upptagen. Jonathan höll ett anteckningsblock i händerna. Jag har hans beställning.

Han är och puckar på Kristina, sade Otto, vars huvudsakliga intresse kretsade runt allting med anknytning till det sexuella. Att Månsson sedan en månad tillbaka var tillsammans med klasskompisen Kristina erbjöd honom ett kosmos av snuskiga infallsvinklar.

Time for business, sade han när ingen brydde sig om hans yttrande. Tjugo för en kvarting Explorer och tio till grekerna?

Och jag ska ha en tia var av er, sade Jonathan. Min provision.

Thomas gav honom femtio kronor. Bacardi var dyrare än Explorer och han hoppades att det imponerade på Julia. Att Jonathan alltid skulle ha betalt för sitt fixande frestade dock på tålamodet. Än mer irriterande var att Jonathan alltid kom undan med sina affärer utan att någon protesterade eller ens ifrågasatte det hela. Varken Thomas eller någon annan skulle ha tagit betalt för att bidra till gängets festligheter.

Per betalade förstrött. Otto plockade fram pengar samtidigt som han balanserade mopedramen mellan låren.

Han räckte Jonathan sedlarna. Vilka brudar kommer?

De ska på partyt allihop, sade Jonathan.

Alla? Thomas drog nonchalant handen genom håret.

Jonathan stoppade undan blocket. Vet inte säkert med plugghästarna. Men i alla fall Kristina, Limpan och Anna-Lena.

Julia kommer också, sade Per.

Thomas andades ut. Det var katastrof att betala femtio kronor för en Bacardi om inte Julia kom.

Hur som helst, jag och Månsson har kollat upp stängslet runt Holmen, sade Jonathan. För det är väl ingen som ska betala på onsdag?

Thomas tyckte inte om att göra något olagligt, men respekten för Jonathan fick honom att kväva invändningen.

Jag tänker inte klättra, sade Per. Det är taggtråd ovanpå.

Jonathan lade handen på Pers axel. Det finns ett ställe nära kärret, sade han och tvingade Per att korrigera balansen. Stängslet sitter inte fast där.

Per backade ur Jonathans grepp. Så vi ska skita ner oss? Kan vi inte bara betala och gå in?

Tycker jag med, sade Thomas, stärkt av Pers motstånd.

Det är torrt. Jonathans händer återvände till höfterna. Om några lyfter stängslet kan de andra ta sig in under. Därefter lyfter de som är inne från sin sida.

Låter bleck. Otto lekte med mopedens lampströmbrytare. Jag tänker inte pröjsa tjugo spänn för att glo på Pugh Rogefeldt. Om det var Led Zeppelin–

Tror ni att tjejerna är med på det här? sade Per.

Det verkar så, sade Jonathan. Annars övertalar vi dem.

Limpan kommer inte under stängslet. Otto smilade. De får klippa loss henne med bultsax.

Och vakterna kollar området, inte bara ingången, sade Per.

Thomas klarade strupen. Det är enklare att pröjsa. Tjugo spänn har man råd med.

Det handlar inte om att ha råd eller inte. Jonathan fäste sina mörka ögon på honom – det halvt roade, halvt fördömande stirrande som fick alla på defensiven. "Det är principen."

Thomas visste vad som skulle ske om han framhärdade – han blev häcklad inför de andra. Riktiga Sunnerstakillar plankar, sade Jonathan lågt. Såvida man inte är feg.

Thomas är inte feg, sade Per.

Det vet jag väl. Jonathan lade på smilet som delade ansiktet i två halvor – den undre välvillig, den övre kall. Jag fattar att han skojar.

Thomas var fast. Vi plankar väl då, muttrade han.

Skithäftigt att alla kommer, sade Otto. Julia också? Fan, jag skulle inte ha något emot att sätta på henne.

Du har väl aldrig satt på någon? sade Jonathan. Utom möjligen din mamma.

Ottos kinder fick en tidig sommarbränna. Vad vet du om det?

Ingen aning, jag känner inte din mamma.

Julia kanske vill att jag ska hämta henne på lördag, sade Otto medan rodnaden kröp längre ned på halsen. Jag kan skjutsa henne.

Hon kommer inte att åka moppe, sade Per. Hon cyklar.

Hur vet du det?

För att hon sa det. Hon cyklar till Anette på lördag. De och Anna-Lena ska fixa för festen.

Cykel?

Oron för att planka övergav Thomas tankar. Julia cyklade alltid hem från skolan. Varför hade han inte tänkt på det? Om han tog sin cykel nästa morgon var det möjligt att lämna skolan samtidigt som henne. Nog skulle hon cykla en bit med honom? Väl ensamma kunde de prata lika naturligt som efter provet. Enda problemet var att förklara för de andra varför han inte tog bussen.

Thomas huvud snurrade. Den kommande veckan skulle bli kaotisk – Julia, dans på Holmen, skolavslutningen.

Och festen hos Anette.

Löften och dysterheter. Julia skulle vara där, men i Anettes hem fanns minnena från den hemska dagen vid Flottsund. Det hade varit sommar även då. Solen hade stekt marken och träden speglat bladen i Fyrisåns vatten.

De hade alla varit med – Thomas, Per, Jonathan.

Dagen när Anettes lillasyster försvann.

4

Sunnerstaskolan 1999.

Julias Volkswagen Golf väntade utanför sportstugan intill skolans fotbollsplan. Det just avslutade mötet med Jonathan hade rört om i känslorna. Men var det inte därför hon var här? Du kan inte förtrycka känslor för evigt, Julia, hade hennes terapeut sagt. De har en tendens att sippra till ytan när du minst anar det. Kupéns välbekanta dofter lugnade, men handen som fumlade med bilnyckeln skälvde i tändningslåset.

Jonathan var avklarad. Det skulle bli fler konfrontationer.

Hon svängde ut på Långvägen, körde förbi fotbollsplanen och nybyggda villor. Den skarpa backen verkade peka rakt upp i himlen, fick såväl motorn som Julias hjärta att arbeta hårdare. Träd som vuxit sig höga sedan hennes ungdom tornade vid krönet och merparten av villorna var inbäddade i tät grönska.

Och där var Falkboet, huset där Julias bästa kompis Anette bott med sin pappa Rolf. Det seglade in i blickfältet, som ett spökskepp från en förtrollad värld. Längst upp på taknocken satt vindflöjeln med rovfågeln, den som gett familjen Klings hus sitt namn.

Julias fingrar hårdnade runt ratten. Imaginära ansikten utan kända drag avbildades i huvudet – ungdomar som dansade och skrattade och skrålade. Där fanns avundsjuka och lust, fruktan och sorg – allt blandat i en dimma så tät att hon famlade genom den som en blind.

Och hundarna.

De förhatliga hundarna.

Huset försvann bakom henne, gjorde en kort repris i backspegeln. Julia stannade vid trottoarkanten och rätade ut de krampande fingrarna. Hon vevade ned sidofönstret, lät en vindpust kyla pannan. Det var bara ett hus och ändå utlöstes känslan av att förlora kontrollen och att hon föll ner i ett tomrum utan botten.

Hon satt en lång stund med motorn på tomgång, trevade i minnet efter någon ny detalj som kunde öppna dörren till det förflutna. Nästan allt från festen i Falkboet var raderat. Det var som att följa någons fotspår i snön, vilka blev svagare för varje meter eftersom flingorna ännu föll. Hon hade följt dessa spår så många gånger, men det slutade alltid med att hon fick stanna med endast sina egna avtryck bakom sig. Om hon bara kunde minnas. Eller handlade det egentligen om att våga minnas?

Hemma väntade ett kuvert på mattan under brevinkastet. Makens handstil kröp som en giftorm över adressraderna. Julia motstod en impuls att slita upp det omedelbart, men för att orka läsa vad Erik skrivit måste hon stärka sig först. Hon lade brevet på matbordet och plockade fram smör och bröd.

Lägenheten var hyrd i andra hand och på obestämd framtid. Läget och bostaden var bra; möblerade rum och lika nära till Sunnerstaskolan som stan. Men det fanns hakar. Ägaren, en ung kvinna som befann sig på studier i Danmark, hade gett strikta order om att inget fick ändras, till och med skrivit detaljerade instruktioner. Det var allt från vilka glas Julia fick använda till att mikrovågsugnen måste torkas ut, att frysfacket inte fick vara öppet eller att badrummet behövde vädras och att soporna skulle sorteras. Den oändliga listan avslutades med att man inte gick med skor inomhus. Efter att ha nått fyrtio år var det försmädligt att bli behandlad som en tonåring.

Hyresvärden hade även inkluderat en spion i paketet. På bottenvåningen bodde en student som hette Lisa. I enlighet med instruktionerna kunde Julia prata med Lisa om det var något hon behövde veta, men situationen var snarare den omvända. Under den korta tid Julia bott i lägenheten hade Lisa varit uppe otaliga gånger, för att låna någonting eller fråga om saker. Det var tydligt att hon var medveten om hyresvärdens instruktioner, för hon gjorde påpekanden om saker som normalt inte intresserade en tjugoåring. Julia hade döpt henne till Skvaller-Lisa.

När det kom till den obestämda framtiden var hyreskontraktet tydligt, men präglat av en stor osäkerhetsfaktor. Det var en uppsägningstid på två veckor från det att hyresvärden meddelade sin avsikt att flytta hem. Det gav Julia en känsla av att inte bo i lägenheten på riktigt – att bara vara en gäst, lika tillfällig som innehållet i flyttkartongerna hon inte hade någon lust att packa upp. Det skulle bli ett kort kapitel, där sviterna av den förlamande depressionen skulle bekämpas. Den som kostat henne äktenskap och arbete.

Med måltiden avslutad tog hon Eriks brev, gick in i vardagsrummet och lade sig på soffan med fötterna på dynan – fanns det något i hyreskontraktet som uttryckligen förbjöd det? Vad ville han nu? Det hon mest av allt behövde göra var att förbereda sig för det nya arbetet, vikariatet, så att det inte gick som med det tidigare jobbet.

Erik hade berättat om Denise Archambault ungefär samtidigt som Julia kommit upp ur depressionens värsta grå filtar. Han ville skiljas, men två människor var svåra att dela när ett barn förenade dem. Skulle de skära sonen i två halvor? Det var egoistiskt av Erik. Men kunde hon kräva av honom att han skulle leva med henne när hon knappt stod ut med sig själv?

Det var över en vecka sedan hon träffat Hugo. Hon tänkte på hans skratt, doften från hans hår, hans ansiktsuttryck när han vid matbordet berättade om äventyr med sina kompisar. Där fanns hans tårar också, efter att hon och Erik berättat att de skulle separera.

Hon skulle bli en bra mamma igen. Erik skulle allt få se.

Julia rev upp kuvertet. Texten var skriven med Eriks svårtydda skrivstil där raderna successivt föll, så att meningarna böjde sig nedåt åt höger. Det stod något om detaljerna kring deras delade vårdnad av Hugo och det faktum att han sedan ett år tillbaka bodde med Erik i Täby, men det var något annat som fick Julias blod att koka. Tack och lov att ilska gav kraft.

Hon reste sig och gick med raska steg till telefonen i hallen. Den välbekanta signalen ljöd i luren, sedan var maken där.

Du vill bo kvar i huset? sade Julia.

Hej på dig också, sade Erik.

Jag frågade om huset.

Det blev ett uppehåll, långt nog för Julia att behärska sig. Hon föreställde sig makens tålmodiga ansikte.

Jag tror jag förklarade det i brevet, sade han. Vilket du uppenbarligen fått.

Jag trodde vi var överens om att det enklaste var att sälja.

Vi har tänkt över det. Med tanke på frågan om vårdnaden är det bäst för Hugo att bo kvar här.

Vi har tänkt över det? Julia var inte inkluderad i det vi.

Du menar att Denise flyttar in permanent? sade Julia.

Hon tycker om huset.

Julias hus. Hemmet som hon inrett. Tapeterna som hon och Erik klistrat på väggarna i gemensam glädje för det hem de kallat sitt. Heltäckningsmattan de rivit upp. Var det inte så Hugo kommit till, när hon och Erik älskat på en madrass, dammiga och smutsiga med urdruckna ölflaskor på golvet.

Och nu hade Denise mer eller mindre flyttat in där – torkade fötterna på badmattan Julia valt ut, kröp ned i sängen och kände Eriks dofter och händer som slöt sig runt henne.

Julia försökte hålla svartsjukan ur rösten. Huset skulle säljas.

Huset ska värderas. Erik talade på det långsamma, övertygande vis som Julia en gång älskat, men nu användes som vapen mot henne. Vi löser ut dig till ett rättvist pris. Och nu gäller det ju mer än bara huset.

"Det är mitt hus också. Din älskarinna ska inte bo bland mina minnen."

Erik svarade inte. Julia visste att det inte var på grund av mållöshet. Tystnaden var en reprimand.

Hör du vad jag säger? sade hon och såg sig själv i spegeln ovanför hallbyrån, önskade att Denise kunnat se hennes blick.

Julia, gör inte det här värre än det behöver vara.

"Jag gör det värre? Det är du som gör det värre. Du har brutit vårt avtal."

Det finns inget avtal. Vi gjorde en lös överenskommelse innan du flyttade hem till Naomi. Det var allt.

Du sa att vi skulle sälja.

Det var mycket vi sa då. Inte alltid genomtänkt. Jag trodde det var bäst att flytta, men som jag och Denise nu ser på det hela har jag ångrat mig.

"Du menar att hon har ångrat sig?"

Att flytta komplicerar allting. Tänk på Hugo.

Ha inte honom som gisslan.

Det har jag inte. Om vi flyttar till ett annat område mister han sina kompisar.

Julia hatade när Erik hade rätt. Självklart var det bättre för Hugo att bo kvar så länge detaljerna kring den delade vårdnaden inte var utredda, framför allt eftersom han just skulle börja första klass.

Du vet att jag tänker på vår sons bästa, sade Erik. Det är därför vi har fattat det här beslutet.

"Du vill att jag ska misslyckas."

Prata inte dumheter.

Det hade kommit ett korn av otålighet i Eriks röst. Stod Denise och lyssnade?

Är hon där? sade Julia.

Denise är på jobbet, det vet du.

Synd. Annars hade du kunnat förmedla ett och annat.

Där fanns bara brus igen. Erik tänkte inte låta sig dras in i någon av de glödande diskussioner de haft om Denise.

Hugo är vår son tillsammans, sade han slutligen. Att du och jag har separerat är beklagligt, men vi måste sätta hans framtid framför våra egna behov. Det blir ett möte med tingsrätten om några veckor och… vänta. Eriks röst ändrade tonläge. Det är mamma… just det… jag tycker du ska säga något till henne, då blir hon glad.

Det prasslade. Hej, mamma, sade Hugo.

Hej, gubben. Mår du bra?

Jaa…

Fint, vad ska du göra i dag då?

Hugo begrundade svaret. Denise och jag ska baka när hon kommer hem.

Julia svalde. "Det