Kungen hotad

By Kjell E. Genberg

Arnold Nyman är en förändrad man. Hans dotters inblandning i de göteborgska gängkrigen har satt djupa avtryck i honom. Med vacklande steg tar han sig till polishuset och där väntar ännu mer våld och blodigheter. Två lik har hittats på ett café. Kan Arnold stänga ute sin jobbiga tid och ge utredningen det skarpsinne den behöver?"Kungen hotad" är den femte av nio delar i serien om polischefen Arnold Nymans liv som högsta höns inom våldsroteln.Följer polischefen Arnold Nymans yrkesliv som högsta höns inom våldsroteln.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726711028

Book preview

1

Mars

Snön gloppade och vinden kom i körare från Västerhavet. Pernilla Wigert hade klivit av spårvagnen vid Drottningtorget och börjat gå mot Stampen. Hon var väl påbyltad i det usla vädret. Trots klädseln gjorde hennes gungande gång att män på gatan såg uppskattande på henne. Pernilla var inte ovetande om blickarna och inte ledsen heller. De fick gärna titta.

Idag var det arbetsdag så ingen fick göra mer än titta. Annat kunde det bli om helgerna, men till nästa weekend var det en hel vecka. Då var det dags att ta en drink och dansa, kanske bli uppraggad av någon trevlig kille och sen fick man se hur det blev. Jag är ju ingen nucka heller, brukade hon tänka.

Pernilla gick längs Fattighusån. Några änder spatserade på resterna av isen i hopp om att hitta något att äta. Det luktade unket från vattnet. Det tyckte hon inte om, odören fick henne att bli lite illamående. Fast det var kanske inte enbart den sura doften.

Den här helgen hade hon minsann inte varit någon nucka.

Killen hon träffat var verkligen generös och de hade varit på guldkrogar två kvällar i rad och däremellan hemma hos honom på Vasagatan, där han hade den tjusigaste lägenhet Pernilla sett på länge. Och med det största och innehållrikaste barskåp hon upplevt på minst lika lång tid.

Pernilla tyckte själv att hon varit duktig den här morgonen. Att hon alls kom ur sängen var ett underverk och det krävdes fyra Treo för att huvudvärken skulle släppa. Men hon var plikttrogen. Sedan hon började jobba för Tessan – Therese utan en enda accent – Mikkelsen hade hon inte skolkat en enda morgon. Den saken hade inte heller gått obemärkt förbi. Senast i julas fick hon löneförhöjning.

Fiket låg inte långt från Mariakyrkan och det öppnade tidigt. Folk från Energiverken brukade äta sin frukost där, för de hade smarriga mackor och om det var någon som var extra hungrig kunde de smälla ihop en omelett eller en bacon och ägg. Lite senare brukade det komma hemmafruar för att dricka kaffe och stoppa i sig av wienerbröden som levererades från bageriet varenda vardagsmorgon. Bagarbudet hade egen nyckel eftersom samarbetet pågått så länge.

Det lyste lite i ena fönstret. Det var säkert den nye killen, Magnus Norén, som glömt att släcka lampetterna. Han var allt en liten slarver, den grabben. Söt var han också, men alldeles för ung förstås. Knappt tjugo, skulle hon tro, och det var åtminstone ett dussin år för lite. Annars skulle hon kanske ha kunnat bli lite intresserad.

Det skramlade lite om knippan när hon skakade den för att hitta rätt nyckel. Hon vred om och kände det lilla motståndet. Innanför tröskeln såg hon sig förvånat om. Kaféet hade inte blivit städat. Vad var det här?

Om jag var Tessan skulle jag allt ge den lille latgrisen sparken, tänkte Pernilla förnärmat. Jag har aldrig någonsin lämnat stället ostädat när jag haft sena skiftet.

Hon tog med sig ett par askkoppar när hon gick mot personalrummet bakom köket. Hon ställde dem på köksbänken och tände reflexmässigt bänkbelysningen. Det fanns underliga stänk på ett par av skåpdörrarna, men hon såg dem bara som hastigast och tänkte inte så mycket på vad det kunde vara eftersom hon tog av sig ytterkläderna samtidigt.

Dörren till personalrummet var halvöppen och ljuset var tänt därinne. Pernilla klev över tröskeln, stannade tvärt och kunde inte begripa det hon såg. Det tog kanske en hel sekund innan hon fattade att det var Therese Mikkelsen som låg alldeles framför henne på golvet. Hon låg på rygg och mitt i ansiktet fanns ett stort mörkt hål med blodiga kanter. Bortom henne fanns ytterligare en kropp – Magnus Norén, som låg på sida lätt hopkrupen.

Då gallskrek hon.

Sedan släppte hon sina kläder på köksgolvet och skyndade till serveringsdisken där telefonen stod. Den fanns där som service till gästerna och för att ta emot beställningar. Det fanns en till i den lilla skrubben intill personalrummet som var Tessans kontor, men dit skulle hon aldrig gå in. Aldrig mer.

Telefonen var död. Pernilla skakade luren, men det hjälpte inte. Sedan lät hon blicken följa sladden. Den var lossriven från kontakten som satt i jacket.

Då rusade hon ut och blåsten fick hennes tunna blus att gå i vågor. Det kom en taxi och hon viftade frenetiskt.

Vart vill då åka? frågade han på bruten svenska när hon stannat framför sidorutan.

Ring polisen! nästan skrek hon fast hon gjorde sitt bästa för att hålla hysterin borta. Det ligger två döda människor inne på kaféet:

Det såg ut som om han tänkte åka. Då grep hon tag i radioantennen.

Fattar du inte? Pernilla Wigert hade ännu mer tårar i ögonen nu. De har blivit mördade. Det måste komma polis.

Då grep han sin mikrofon och sa till åkeriväxeln att ringa polisen. Hon kollade att han sade rätt adress, sedan släppte hon antennen och skyndade huttrande in igen. Men Pernilla gick inte långt in, utan satte sig att vänta intill elementet vid bordet närmast dörren. Hon tyckte att det dröjde en evig tid, men plötsligt hade en polisbil stannat vid trottoaren utanför och hon hörde tunga skor klampa.

Kriminalinspektör Elisabeth Andersson skulle åka tillsammans med kollegan Lasse Kvick den här veckan. Hennes vanliga partner Joakim Nilsson hade, som ganska många andra på roteln, drabbats av det som tidningarna kallade vinterkräksjukan. Hon hoppades slippa den själv. Därför hade inte Elisabeth hälsat på sjuklingen. Smittan spreds tydligen via luften, så hon var inte säker i alla fall. Om jag inte slutar andas, tänkte hon.

Lasse Kvick var på sitt sätt en trevlig man. Han var ett par år äldre än Elisabeth. För det mesta satt han i sin modul på jobbet och hanterade den inre spaningen. Det var han visst duktig på. Nu begrep hon bättre varför rotelchefen Albin Hildebrand inte gärna släppte ut honom på gatorna. Han körde som en kratta.

De uniformerade poliserna gav henne en muntlig rapport över vad de sett och när hon kom dit upptäckte hon att den ene polisens beskrivning varit dämpad. Personalrummet såg läskigt ut. Blod på väggar och golv så den söta torra lukten av mord inomhus. En kvinna och en ung man som bestulits på sin framtid. De hade inte fått behålla ett enda dugg av vad kommande tider skulle innehålla om de fått leva.

Mitt bland alla känslor som synen väckte fanns en av ett slags glädje – ja, faktiskt, hon gladdes åt att vännen och kollegan, kommissarie Arnold Nyman, slapp se detta. Han hade blivit så underligt känslig sedan hans dotter kidnappades för ett halvår sedan. Elisabeth hade själv varit med när Helena Nyman räddades ur ett brinnande hus tillsammans med en väninna. Då hade Arnold blivit lycklig, men lyckan förvandlades till elände. Elisabeth hade förväntat sig att bli bjuden på hans bröllop, men det sköts upp och sköts upp. Arnold hade blivit en annan människa på kort tid, en man med mardrömmar och ångest. Det var bara i arbetet han fungerade någorlunda normalt, men bland kollegerna på jobbet gick snacket att mannen troligen var en tidsinställd bomb som måste skyddas från påminnelser. En syn som denna skulle kunna få honom att explodera. Det var skönt att fallet hamnade hos henne.

Hon kastade en blick mot Lasse Kvick som verkade illamående och såg ut att längta tillbaka till sitt rum och sina papper. Elisabeth hade också sett nog av de döda. Hon förstod mycket väl varför Lasse såg ut som han gjorde.

Vem hittade liken? frågade hon.

Polismannen – i trettioårsåldern med rågblond kalufs och genomträngande blå ögon som verkade intresserade av det mesta – pekade mot kvinnan vid bordet närmaste dörren.

Hon. Han tog sitt block och tittade. Hon heter Pernilla Wigert, är 32 år och ogift. Elisabeth gav honom en blick. Jag vet, sa han. Jag har träffat henne på krogen.

Hur väl känner ni varandra? frågade kriminalinspektören och kände en kall jo-pust i nacken.

Inte mer än så. Hon kände inte ens igen mig.

Och det är sant? Jag vill inte ha någon skit i utredningen innan den ens börjat.

Det är alldeles sant.

Då så.

Elisabeth tog fram anteckningsblock och penna. Först gick hon till Kvick, förbi avspärrningsbanden som skulle få dem att hålla sig nära väggarna för att inte rubba spår. Kollegan stod och hängde vid disken tillsammans med den andre uniformerade polismannen. Hon avbröt deras samtal.

Du har sett dig omkring? sa hon till Lasse Kvick.

Jovisst.

Har du sett nånting liknande förr?

Mord har man väl sett. Jag tycker det här ser ut som ett rån som gått snett.

Hur så?

Såg du inte taket i personalrummet? Det sitter en kula i det också, sa Kvick. Vilket får mig att tro att en jävel kommit in med pistol och krävt att få dagskassan. För att nån ska lyssna på honom bränner han av en kula i taket. I ett litet utrymme blir det en sabla smäll och folk brukar bli lydiga. Här gick nånting åt pipan. Han fick inga stålar och han var kanske inte maskerad så han var rädd för att bli igenkänd … Kvick ryckte på axlarna i en uppgiven gest. Jag har sett folk som blivit dödade för mindre.

Elisabeth Andersson nickade instämmande. Det hade hon också. För bara några månader sedan hamnade hon i en fyllekvart där kvinnan stuckit ihjäl sin karl för att han åt upp hela chokladkakan.

Känner du till något som liknat detta i Göteborgstrakten, eller?

Inte på rak arm.

Du är ju rotelns mästare på inre spaning. Åk till huset och kolla om det finns några beväpnade rån anmälda och bearbetade. Kolla närområdet också.

Kvick grinade belåtet. Det var vad han kunde, vad han ville, så han skyndade mot ytterdörren. Jag tar bilen, sa han. Du kan säkert få lift härifrån.

Det hann komma en il av rå luft utifrån innan dörren slog igen bakom honom. Elisabeth såg på människan vid bordet intill utgången. Kvinnan var blek och satt hopsjunken med armarna på bordsskivan. I det skarpa ljuset från lysrören i taket syntes det att hon inte varit i närheten av något solarium på länge. Semesterorterna hade fått klara sig utan henne, det och den vita behån syntes tydligt genom hennes tunna blustyg.

När Elisabeth kom fram reste sig kvinnan från bordet. Nedom blusen hade hon en mörk, ganska kort kjol. Det var ett arbetsplagg som kriminalinspektören visste var vanligt på många kaféer. Åtminstone förr, tänkte hon. Numera var klädstilarna mer vildvuxna.

Elisabeth Andersson räckte fram handen och presenterade sig.

Pernilla … Wigert, fick hon till svar. Du är också snut, va?

Ja. Kriminalinspektör.

Pernilla Wigert såg vädjande in i hennes ögon. Det fanns en antydan till tårar i blicken.

Jag hittade dem bara. Det var inte jag som gjorde det.

Det har ingen trott, ljög Elisabeth. Men för att vi ska bli lika säkra på det som du kommer vi att ta prov på dina händer.

Hon såg inträngande på Pernilla. Det var underligt så bekant kvinnan verkade. Hade Wigert varit gripen för något? Sedan klarnade det. Det var ju filmen! Tillsammans med maken Olle hade Elisabeth nyligen sett Här har du ditt liv. Olle tycktes inte bli bättre. Han hade fått en kronisk hjärnskada sedan han blev påkörd av spårvagnen den där gången för ett åar år sedan. Därför kom han nästan aldrig ihåg någonting. De hade spelat in filmen från TV och Olle såg den gång på gång alltid med lika stort intresse. Han brukade sitta i den mjuka, blommiga fåtöljen med katten Ängeln som växt sig stor och egensinnig. Och Pernilla var väldigt lik Ulla Sjöblom. Egentligen var det bara hårfärgen som skilde. Jag borde ha sett det genast, tänkte Elisabeth. Om inte annat så på den sensuella, nästan vulgärt utmanande munnen.

Prover? Hur då prover? Pernilla verkade rädd.

Det är inget farligt. Teknikerna kommer snart och de är specialister på sånt. Om du kom hit i morse, som du sa till polisen som du pratade med först, kan du inte ha krutrester på händerna. Kan du ha det?

Absolut inte! Hon andades ut så hårt att doften av stark tandkräm och gammal alkohol fördes i en pust över bordet. Jag har aldrig skjutit med någonting. Nu tvekade hon lite. Utom med luftbössorna på Liseberg.

Då så. Alltså kan du inte ha krut på dig.

Pernilla skakade energiskt på huvudet.

Var dörren låst när du kom?

Ja.

Finns det en bakdörr?

Ja. Den använder vi för att komma till soprummet.

Var den också låst? frågade Elisabeth.

Det vet jag inte. Pernilla såg återigen ytterst skärrad ut. För att komma dit måste man förbi … förbi …

Hon började gråta och Elisabeth gav henne en pappersservett att torka tårarna med.

En liten buss stannade utanför och ur den klev fyra personer. Teknikerna hade alla kriminalinspektörs titel. De var klädda i mycket mörkblå overaller. Den som först gick mot dörren var chefen Bertil Jonsson. Han lufsade fram klumpigt och stötigt och Elisabeth brukade förr bli lite skrämd av hans framtoning när hon betraktade honom. Jonsson var ingen ungdom längre. Nu hade han inte långt kvar till pensionen, men det var nog bra att han fanns kvar inom kåren för han var en envis jävel, som inte lämnade någon sten ovänd.

När han klev in i kafélokalen och ljuset föll på hans ansikte tyckte Elisabeth att hans ögon såg ut att hänga en bit ner på kinderna.

Haft mycket att göra? frågade hon efter att ha nickat en hälsning.

Elisabeth tyckte bra om Bertil, men i början av bekantskapen hade hon fann honom alltför letargisk. Det man inte hann med i dag kunde gärna skjutas upp till i övermorgon, tycktes han tänka för det mesta, men ändrade sig när våldsroteln tryckte på. Numera hade hon fattat att det bara var en attityd.

Vi? Absolut inte, svarade han och sedan såg han nästan arg ut. Vi har bara lattjat i en lägenhet i Gårda sen tre i natt. Jag trodde att alla hus i Göteborg hade elektricitet numera, men där hade de gas. Så mycket att det läckte. Nån jävel tände en cigarrett och så small det. Fyra skadade och en av dem kanske inte överlever. Så vi har haft det kav lugnt!

Du måste ha haft det hemskt, tänkte Elisabeth. I vanliga fall dolde Bertil sin påstridighet bakom ett lågmält och mjukt tonläge.

Jag menade inget illa, sa hon.

Det fattar jag väl, svarade Bertil Jonsson. Blicken for över golvet. Hur många har travat här?

Ingen aning, sa Elisabeth. Men sen jag kom har vi hållit oss utanför remsorna:

Då så, då kan ni ge er av. Nu är vi här och då har ni inte längre på platsen att skaffa. Schas!

Elisabeth lät dem ta handproverna på Pernilla innan hon vinkade till sig den polis i uniform som fortfarande stod kvar.

Har du bil här?

Ja.

Bra. Då kan du skjutsa hem Pernilla och se till att jag kommer till polishuset. Hennes kläder ligger kvar på golvet därinne. Där måste de stanna tills de kollats för fibrer. Så hon kan inte gå hem i skitvädret så här lätt klädd.

De gick ut från kaféet och Pernilla placerades i den målade bilens baksäte. Elisabeth lutade sig in genom dörren.

Bertil, ropade hon. Bara så du vet … ytterdörren var låst när den som fann de döda kom hit. Kolla hur det är med bakdörren så ringer jag dig om en stund.

Okej. Förresten … vems är wienerbröden?

Fan vet, svarade Elisabeth och stängde dörren.

Bertil Jonsson verkade belåten, kanske mest för att han och hans karlar äntligen skulle få sköta sina sysslor utan inblandning av våldsrotelns folk.

Kommissarie Albin Hildebrand torkade sin rinnande näsa med en väl använd näsduk. Han hade samlat styrkan i sitt rum som var ett av de större på våldsroteln. De flesta satt och drack kaffe i porslinsmuggar från pentryt.

Det var bara Daniel Schwartz, den nye från knarkroteln, som hade styrenkopp och tydligen tagit kaffe från automaten. Det kunde Albin förstå av att han tog små klunkar och försökte hålla ansiktsmusklerna i styr.

Det var bara en som fattades.

Var tusan är Arnold Nyman? frågade han. Säg inte att han också ligger hemma i diarré.

Åklagare Jan-Olof Björk ställde ner sin kopp på golvet bredvid de breda fötterna.

Jag skickade iväg honom i morse, förklarade han. Kollegerna i Tuve har hittat ett vattenlik i Nordre älv. Det är mest nyutbildade som jobbar där och de ville ha åsikter från en erfaren.

Hildebrand gjorde en grimas och näsan började rinna igen. Han hade väntat sig bättre av Björk. Åklagaren visste ju lite om hur det var ställt med Arnold. Att skicka honom ensam till en plats där det fanns en död människa var en chanstagning utan like. Albin Hildebrand var medveten om att det delvis var hans eget fel att det blivit så här. Arnold var vännen och kollegan från ett långt polisliv, kamraten som han ville skydda så att han fick stanna kvar i jobbet de sista åren före pensionen. Med lite tur – pensionen var ju ett lotteri numera, det hade regimen bestämt – skulle Arnold kanske klara sig på de månatliga allmosorna.

Det hade känts rätt när han fattade beslutet. Nu var han inte lika säker längre.

Han hade pratat med Siv Carlander, kvinnan som Arnold hade friat till för ett halvår sedan. Hon hade helt frankt sagt honom att det nog inte skulle bli bröllop av. Han hade blivit så förändrad att hon inte vågade bo med honom längre.

Det var märkvärdigt. Arnold som, likt massor av andra poliser, upplevt eländes eländen, blev mentalt krossad av en sak som fick ett någorlunda lyckligt slut.

Arnolds dotter, läkaren Helena – hon som kanske var den som fått vågskålen att tippa över – hade faktiskt försökt hjälpa till. Hon talade med fadern, tröstade, predikade på läkarvis, och då blev han bättre. Men inte länge.

Det fysiska avståndet mellan dem hade också betydelse. Helena Nyman bodde på Ljusterögatan på Söder i Stockholm. Hon hade tagit med nya väninnan Zeina Dragomir, en flicka på flykt från sin fundamentalistiska familj, med sig dit. Var det detta som påverkat homofoben Arnold Nyman? Trodde han att dottern blivit lesbisk?

Några harklingar av otålighet från människorna i rummet fick Albin Hildebrand att avbryta tankarna på Nyman. Han måste ägna sig åt det han kallat dit dem för.

Tursamt nog var det inget brott begånget vid gasexplosionen i Gårda så den saken kunde han lägga åt sidan. Men det han hade på bordet räckte i alla fall.

Förutom alla rutinärenden – han begrep inte varför all smörja skulle hamna hos honom – hade polis och tull gjort en rannsakan i en norsk bil på förnatten. I ett igensvetsat hålrum i underredet hade de hittat fem kilo kokain, heroin, tjugo