Spionens död

By Karl Eidem

Säpoagenten David Karlén är tillbaka. Han är hårdare, bittrare, mindre idealistisk och med mera att förlora än någonsin tidigare. Den här gången är det personligt. David har efter en tids frånvaro, lockats tillbaka till Säpo och kastas omedelbart in i arbetet med att reda ut betydelsen av en insmugglad lista, på vad som verkar vara kinesiska industrispioner i Sverige. När säpochefen Malin Johansson mördas, inser David alldeles för sent att det verkliga hotet kommer från en internationell konspiration med förgreningar på högsta nivå. En konspiration av dubbelagenter som till varje pris måste tysta de som vet för mycket, och Davids namn står nu överst på deras dödslista.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2021
• ISBN: 9788726929904

Book preview

Prolog

De två personerna som samtidigt befann sig i sjukrummet på vårdhemmet Gläntan vid sjön Magelungen i Farsta, var båda kvinnor. Där slutade likheterna mellan dem. Det var kväll och den fördragna gardinen fladdrade lätt i draget från det öppna fönstret.

Rummet låg på nedre botten i rumslängan, och besökaren, som satt i en stol vid sängen, kom att tänka på en känd deckare som började med just ett brutalt mord i ett sjukhusrum med ett öppet fönster. I boken klev mördaren in i rummet med en bajonett och gjorde slut på patienten utan sentimentalitet och med stort raseri. Ett riktigt blodbad väntade den första polisen som kom till platsen. Han hette Martin Beck.

Den ensamma besökaren i sjukrummet var själv polis, och tanken på brott, riktiga och fiktiva, var ständigt närvarande i hennes tankar. Malin Johansson var, närmare bestämt, chef för den svenska säkerhetspolisen eller, kort och gott, Säpo. Till skillnad från kvinnan i sängen var hon kraftig på gränsen till bastant, med en intensiv blick och ett sökande sinne. Hon hade trångt sittande jeans och en alldaglig tröja på sig.

Mest som en besvärjelse gick hon fram och kände lätt på gardinen, för att kontrollera att ingen elakt sinnad individ stod utanför fönstret och väntade med en bajonett på att hon skulle avlägsna sig. Hon hade inte fått någon bra känsla när hon klev in i rummet tidigare under kvällen. Förutom den vanliga, lätt sura doften av vanvårdad patient kände hon en närmast ondskefull atmosfär. Det skrämde henne.

Kan du höra mig? frågade hon kvinnan i sängen, samtidigt som hon särade på gardinerna. Det var tomt utanför fönstret.

Du kan inte höra mig, eller hur, Svetlana? Hallå!?

Det var inte första gången som Malin Johansson ställt den frågan till kvinnan i sjukhusbädden.

Kvinnan i sängen sa ingenting. Hon verkade inte ens ha registrerat ljudet av besökarens ord eller rörelser i rummet. Hennes glasartade blick avslöjade ingenting. Det stripiga, livlösa håret rann ner längs bakhuvudet och landade på axlarna. Hennes hy var åt det ljusgula hållet, som vanilj, men utan dess tilltalande doft.

Malin såg sig om i rummet. Färgskalan på väggarna och möblerna var neutral och intetsägande. De två skärmlamporna från Ikea och fotokonsten av en strand i skymningen hade sett bättre dagar. Hennes blick fastnade vid en ensam, inramad bild som stod på ett litet runt bord i ena hörnet av rummet. Bilden var ett färgfoto av två män på en tennisbana. De log stort och höll om varandra. Fotot såg inte gammalt ut.

Det är väl okej om jag tar den här med mig? frågade hon högt. Jag skulle vilja granska den ordentligt.

Utan att vänta på svar befriade Malin bilden från ramen och stoppade ner den i en mapp i sin väska. Hon kontrollerade på nytt att ingen mördare stod gömd bakom gardinen och avlägsnade sig sedan. På vägen ut ur rummet mötte hon en medellång, mörkhårig sköterska som hälsade kort på henne. Malin ville bara därifrån och påskyndade sina steg. Kvinnan i rummet låg kvar utan att röra på sig.

Malin Johansson hade skickat hem sina livvakter för dagen och körde hemåt mot sin villa i den exklusiva förorten Stocksund. Hon lade inte märke till bilen bakom henne, en Volvo av modern årsmodell, och hon observerade heller inte föraren. Hennes tankar förblev koncentrerade på patienten i sängen och på fotot som hon tagit från hennes rum. Hon kände vagt igen en av männen på fotot.

Malin parkerade på den upplysta garageuppfarten, låste bilen och gick in i huset. De rörelsestyrda utelamporna gick på av sig själva. Från husets innandöme kände hon igen sin familjs röster och ljud. Pojkarnas ständigt pågående prat och hennes makes förmanande röst.

Som Säpochef surrade tusentals fall, ärenden och utredningar ständigt runt henne, likt flugor eller bålgetingar. Men just fallet som rörde kvinnan med glasblicken på vårdhemmet var något helt annat. Det fallet rörde sig i stället stilla, i bakgrunden, utom synhåll för media, allmänheten och till och med den egna organisationen. Det var nästan som en dröm, en hemlighet som hon bevarade i sitt innersta. Fallet var som en fisk som simmade djupt under vattenytan. Eller var det i själva verket en tumör, som växte inne i kroppen och som kunde vara elakartad eller godartad, men sällan helt neutral?

Inget av det som berörde fallet syntes hursomhelst utåt. Malin skötte det diskret. Men det tog inte desto mindre en stor del av hennes mentala energi i anspråk. Hon visste bortom alla tvivel att hon var något stort på spåren.

När hon kom upp på sitt rum satte hon genast på datorn. Genom fönstret kunde hon se Värtan, det stora vattnet som skiljde Stocksund från Ladugårdsgärdet och Stora Skuggan. Hon kontrollerade att dörren var stängd, och tog sedan fram fotot ur mappen och granskade det. Hon hade inte haft tid att titta på det sedan hon stal det från sjukrummet.

De två tennisspelande männen stod intill varandra med sina racketar och log självsäkert mot kameran. Hon visste vem den ena av dem var: en högt uppsatt rysk general. Hon hade stött på general Volkov, smeknamn Vargen, tidigare i sin karriär. Det fanns en obekräftad misstanke att han spionerade för CIA:s räkning. Men ingen visste säkert. Vem den yngre mannen på fotot var hade hon ingen aning om. Hon hade aldrig sett honom tidigare. Han såg allmänt sportig ut.

Den större frågan var varför fotot hade befunnit sig på vårdhemmet Gläntan. Den sjuka kvinnan i sängen var en avhoppad ryska som burit med sig en mängd hemligheter, först till USA, och sedan till Sverige, där hon utsatts för ett brutalt mordförsök. Malin granskade fotot igen. Det handlade inte om släktband. Spelarna var inte relaterade till den skadade kvinnan i sängen. Så mycket visste Malin.

Ett helt yrkesliv inom underrättelsetjänsten hade försett henne med intuition för sådana saker. Bilden av männen var meningsbärande, så mycket var hon säker på. Svetlana hade haft med sig fotot till Stockholm av en anledning, och efter att hon förolyckats hade någon omtänksam person satt fotot i en ram och ställt upp det i rummet. Fotot innehöll en ledtråd, men vilken? Hon hade kört fast och skulle behöva hjälp att besvara frågan.

Kapitel 1

Platsen var Säpos byggnad vid Stockholms norra infart. Lokalen var fredagspuben i byggnadens källare. Musik, avslappnade människor, en helg i antågande. David Karlén gick genom havet av forna kollegor och hälsade till höger och vänster, men utan att egentligen stanna upp. Han liksom gled genom massan och tänkte samtidigt att så här var det antagligen när man kom till himlen efter livets slut. Man träffade människor som man inte sett på länge, hälsade som hastigast på dem, log igenkännande. Framför allt så kände man sig trygg. Man visste att den här gången hade man kommit för att stanna. Eller som i en katedral, fast inte lika högt i tak, en plats för både levande och döda.

På måndag skulle han officiellt börja, men Malin hade föreslagit att han kom med på fredagspuben, en mjuk introduktion. David kunde känna att han var välkommen. Han läste av leendena som sa att hans bortavaro varit en parentes, ett olycksfall i arbetet. Att nu toppade vi laget igen. När han körde hem var han fylld av en enkel upprymdhet som liknade glädje. Han sjöng högt med i musiken som spelades inne i bilen.

Fyrtioåtta timmar senare och det var söndag. David stod på balkongen och blickade ut över Hammarbyhöjdens hustak. Upprymdheten från fredagskvällen satt kvar någonstans i kroppen och fyllde honom med ljus. Innergårdens lekplats och gungor var kvällstomma. Det var läggdags, och han var helt ovetande om att alla hans rörelser rapporterades tillbaka till någon som ville veta allt om honom.

Han gick tillbaka in i lägenheten och stängde balkongdörren efter sig. Det var dags att börja göra kväll. Imorgon började en ny vecka, och han såg fram emot det. Efter en lugn helg var det dags för aktivitet och energi. Det var dags för hans nya liv att komma i gång.

Te, David? frågade hans fru Lara när han klev in i vardagsrummet. Jag har gjort en kanna. Vi kan väl titta på något innan vi går och lägger oss?

Gärna. Sover Alex?

Lara nickade och frågade vad han ville titta på.

Du kan välja. Ingen polisserie bara. Jag kommer att få nog av det på jobbet.

Lara bläddrade med fjärrkontrollen och valde till slut en israelisk serie om en ortodox judisk familj. Det lät intressant, men efter en stund nickade han till. En skön tyngd pressade ner ögonlocken mot deras botten. Han välkomnade sömnen.

När David Karlén bestämt sig för att återinträda i tjänst på Säpo efter två års studier i psykologi, hade han gjort det med övertygelsen om att tempot skulle gå ner. Han hade genomlidit sina hundår och upplevt tillräckligt med stor dramatik. Nu var han trettiotre år gammal och kände att han hade börjat landa flygplanen, som man sa på Säpo när en vådlig situation höll på att stabiliseras. Han hade hunnit bli pappa med allt vad det innebar av ansvar och, för all del, kärlek.

Malin Johansson hade gjort snabb karriär medan David varit borta och hon var nu hans chef. Hon var för övrigt chef för hela bygget numer. Hon hade ersatt Davids förra chef, Hans Edelman, som diskret fått sparken. Malin var som född för den nya rollen, och mycket bättre än Hans i alla avseenden. Löftet hon lockat tillbaka David med var att de två skulle fungera som parhästar, med möjlighet att reglera arbetet, så att det rimmade med familjelivet och höll stressen under kontroll. Det var ett löfte hon inte skulle komma att hålla.

David visste ännu ingenting om de krafter som i hemlighet bevakade honom, och han kunde inte förutse de två fallen som var på väg att drabba honom samtidigt och med full kraft. Två fall som skulle tvinna en destruktiv tråd som löpte genom hans liv som taggtråd mot naken hud, och som gemensamt hotade att förstöra allt han kämpat för.

David vaknade tidigt. Hans son Alex låg intill honom, och på hans andra sida låg hans hustru Lara.

Godmorgon, David! sa Lara och såg på honom. Hon hade inte sovit, utan uppfattat hans vakenhet och försiktiga rörelse i sängen, trots att han inte sagt ett ord.

Hur är det med dig? Har du sovit gott? Ny vecka!

Det är bra. Men jag längtar efter ett riktigt uppdrag, svarade han. Jag har inte återgått till Säpo för att göra ingenting.

Sovrummet bestod av en bred dubbelsäng, två nattduksbord och ett par affischer på väggarna. Rummets enda fönster vette mot innergården.

Äventyret kommer, sa hon. Det gör det alltid.

Jag hoppas det. Eller så håller sig busarna undan bara för att jag har kommit tillbaka till tjänsten. De är så rädda för mig.

Så kan det förstås vara, skrattade hon. Kom hit och kyss mig i stället för att prata så mycket strunt! Jag har ett uppdrag till dig.

Han gjorde som hon sa och stannade hos henne en stund medan Alex sov vidare i deras närhet, oberörd av kärlekens ljud och rörelser.

Laras ord innan de älskade var profetiska. Äventyret närmade sig snabbt. Redan på eftermiddagen samma dag kallade Malin Johansson upp både David och hans kollega Ali Reza på sitt tjänsterum. Ali och David hade genomfört flera riskabla operationer tillsammans genom åren. Ali hade avancerat till positionen som Chef för Mellanöstersektionen.

Säpobyggnaden låg på en kulle ovanför tågspåren som ledde in till Stockholms Centralstation från norr. Utsikten från säpochefens kontor var industriell, utan inslag av vare sig grönska eller vatten, bara stål och cement. På den andra sidan byggnaden gick den stora ringleden, där trafiken brusade dygnet runt. Ett lätt regn föll över området, en påminnelse om att högsommaren nu var bakom dem, och att hösten var i antågande. September utgjorde gränslandet mellan årstiderna, en välbehövlig sluss innan kylan och mörkret satte in på allvar.

Vad kan ni om Kina och det kinesiska spionaget i Sverige? frågade Malin, när de stängt dörren bakom sig. Kan ni något om det överhuvudtaget?

De två männen såg först på varandra. Sedan såg de på Malin.

Inte så mycket, svarade David. Jag har aldrig ens varit där. Vad gäller kontraspionage är jag som bekant mer inläst på Ryssland.

Ali nickade instämmande.

Ingen nyckelkompetens för mig heller, sa han. Tyvärr, Malin. Jag är Mellanöstern enbart numer, som du vet.

Malin reste sig ur sin stora kontorsstol av mörkt läder och såg ut genom fönstret på de långsamma tågsätt som rullade förbi.

Tiderna förändras, sa hon. Och hotbilderna förändras med dem. Något stort har kommit upp. Min första tanke är att ni två tittar på det. Ni är bra, och dessutom samkörda. Det sparar oss alla tid. Så får vi se hur vi går vidare därifrån.

Efter en kort paus överräckte hon varsin folder till de två männen. Hennes syftning på förändrade tider relaterade till att nya fiender hade dykt upp, vilket både David och Ali kände väl till. De märkte det dagligen. Förutom Ryssland hade båda Kina och Iran börjat bedriva storskalig underrättelseaktivitet i Sverige.

Iranierna koncentrerade sig på att leta upp dissidenter och neutralisera dem, medan kinesernas aktiviteter var betydligt mer omfattande. Deras planer var ambitiösa. De vill inte bara rensa i leden, utan även veta och, i någon mån påverka. De ville styra opinion och media. Det var en gammal vana från hemlandet.

Som en illustration av detta fenomen pågick ett stort ärende på Säpo. Uppdragsgivaren var Sveriges regering. Utredningen handlade om huruvida kinesisk telekomutrustning från företaget Huawei var pålitlig i underrättelsehänseende. Hotbilden hade med andra ord både breddats och nyanserats.

Kan du säga något mer specifikt, Malin? frågade David. Vad rör det sig om?

David och Ali såg båda upp till Malin Johansson. Hon hade vuxit in i chefsrollen på Säpo snabbt och avspänt. Som vanligt gick hon rakt på sak.

Det är en underlig historia, sa hon. Vi har råkat lägga beslag på en lista över Kinas samtliga agenter som utövar aktivt industrispionage på en mängd företag i Sverige. Det är en lång lista. Egentligen borde vi inte ens ha den.

Med vi menade hon Säpo.

Har vi påbörjat gripandena ännu? frågade Ali. Och i sådana fall var? På vilka företag?

Nej, inte ännu. Vi bidar vår tid. Vi måste först validera listan. Vi vet knappt ens varifrån den kommer.

Vem skickade den till oss då? frågade David. Kommer den från Kina?

Det vet vi inte heller riktigt, om jag ska vara ärlig, svarade hon. Vi vet faktiskt bara namnet på mottagaren än så länge. Listan som skickades var avsedd för en viss Winston Fuchs, en svensk hantverkare, som håller hus i södra Dalarna.

Winston Fuchs!? muttrade David. Vem är han och varför har han fått listan?

Precis min fråga, David! sa Malin, och log för första gången sedan de kommit in i hennes rum. Jag tänker att ni skulle kunna åka och träffa honom? Fråga ut honom, ta reda på vem det var som skickade honom listan! Och varför?

Är det inte lättare att bara ta in honom hit? frågade Ali. Och förhöra häcken av honom?

Jag vill att ni träffar honom i hans egen miljö, och försöker få en idé om vem han är egentligen. Vad är hans koppling till Kina? Därefter kan vi ta nästa steg.

En kort paus uppstod.

Kan du säga något mer om hur listan hamnade i våra händer, och inte Winstons? frågade David.

Det finns en film från en övervakningskamera på den svenska ambassaden i Beijing. Ni kan titta på den så får ni mer bakgrund. Filmen visar faktiskt hur listan överlämnades.

Till Säpo?

Nej till UD, via ambassaden i Kina. Se filmen så får ni se! Jag skickar en länk.

Så fort de lämnat Malins rum och hittat ett ledigt mötesrum satte de på filmen. Den var inte av bästa tekniska kvalitet, och kom uppenbarligen från en övervakningskamera placerad i anslutning till ambassadbyggnaden i Beijing, Kinas huvudstad.

Först såg de bara huset, en grå, anspråkslös betongbyggnad. Ett antal vägar och mindre gångstråk, kantade av träd och buskar, ledde fram till huset. Sedan såg de en kvinna som närmade sig byggnaden på den långa gångvägen. Hon rörde sig nervöst, och tittade spänt åt olika håll. Hon var kort och lätt i kroppen, och förde tanken till en ekorre, smidig, vaksam och ständigt i rörelse. Det var uppenbart att hon höll utkik efter något eller någon.

Framför entrén till byggnaden låg en liten vaktkur, där ambassadens besökare fick skriva in sig och genomgå en enklare kroppsvisitation. Kvinnan på filmen verkade medveten om detta förhållande, för hon stannade en bit ifrån ingången och granskade den, hela tiden på behörigt avstånd. Ekorrblicken svepte längs den långa fasaden, men undvek ögonkontakt med de allvarliga vakterna inne i kuren. Den svenska flaggan vajade försiktigt i vinden utan att väcka uppseende. Kinas relation till Sverige var ansträngd, på gränsen till katastrofal.

Filmen var långsam. David såg på Ali och log menande. Skulle något hända? Den nätta kvinnan stod kvar på sin plats, cirka femtio meter från vaktkuren. Hon höll vad som liknade ett stort kuvert i sin hand. När en ambassadtjänsteman klev ut genom en stålgrind i den långa muren såg hon sitt tillfälle. Med bestämda steg började hon gå mot honom. Mannen var i sextioårsåldern och hade ett typiskt svenskt utseende, med ett övervägande ljust hår och klara blå ögon. Han var lång, runt en och nittio i strumplästen, och bar kostym och slips, korrekt i alla avseenden.

Kvinnan hann ifatt honom just när han kommit fram till cykelstället. Dialogen var rekonstruerad av ambassadtjänstemannen i fråga, och en utskrift var bifogad i materialet. Samtalet utspelade sig medan han försökte låsa upp sin cykel.

Min tjänsteman! Hur står det till med er idag?

Tack, bara bra!

Jag vill att ni tar emot detta kuvert.

Korrespondens till ambassaden och dess personal måste tyvärr lämnas in i vakten och stämplas officiellt. Jag kan absolut inte ta emot post personligen. Det kommer inte på fråga. Dessutom är jag på väg ut på ett ärende. Ni kan gå dit!

Men ni förstår inte, min tjänsteman. Det är av yttersta vikt att ni tar emot detta. Ni kan inte gärna vägra mig. Jag har kommit hela vägen hit från förorterna bara för att ge er detta kuvert.

"Lilla vän, jag har varit diplomat i över trettio år, och jag är väl införstådd med vad jag kan och inte kan göra i tjänsten. Ni har ingenting att lära mig på den punkten. Jag har till och med varit med och formulerat reglementet, förstår ni. Jag skrev handboken."

Jag ber er att ta emot detta kuvert, sa jag. Det är inte till er. Det ska till en svensk medborgare, men jag kan inte skicka det till honom.

Så, vad heter han då?

Han som ska ta emot informationen som finns i detta kuvert heter Winston Fuchs. Han är svensk medborgare och han måste få kuvertet. Jag ber er om detta.

Ge hit det då, så tar jag hand om det! Men låt inte detta bli en vana!

Ni ger det till Winston Fuchs, eller hur? Ni lovar!?

Filmen visade hur han tog emot kuvertet.

Jag lovar. Jag lovar.

Var ska ni? Ska ni inte skicka kuvertet? Ska ni inte till ambassaden?

Jag ska göra det, men först ska jag ner och handla bullar till eftermiddagskaffet på ambassaden. Vardagsmotion, ni vet!

Ekorrkvinnan på filmen tog några snabba skutt, två fram och ett åt sidan, som en springare på ett schackbräde, och var plötsligt som försvunnen i grönskan.

Klockan var redan middag när de sett filmen ett par gånger, så de gick ner till kantinen för att köpa med sig mat, varpå de satte sig tillsammans i ett fönsterlöst konferensrum för att läsa på om Winston Fuchs, och planera inför det kommande mötet med honom. Över en fiskgratäng med kokt potatis kom de snabbt fram till att de skulle ta bilen upp till glesbygden, och enligt Malins tydliga instruktion överraska Winston i hans egen miljö, där han förhoppningsvis skulle vara mer avspänd och, i bästa fall, avslöjande. Fallet var prioriterat och kom till dem direkt från Säpochefen, utan mellanhänder. Det skulle kräva mycket arbete under de kommande dagarna.

Detaljerna kring brevet, eller namnlistan, var oklara. Listan hade nått Säpo via UD i Stockholm. Den hade bränt ordentligt i fickan på UD, och tjänstemännen där föredrog att Säpo tog över ärendet. Det var inte första gången som UD spelat vidare ett känsligt ärende till Säpo.

Dina tankar om filmen? frågade Ali.

Jag har inga förrän vi träffat honom, svarade David. Det är ett krångligt sätt att lämna över ett brev, kan jag tycka. Uppenbarligen litar hon på svenska myndigheter och deras integritet.

Hon vill definitivt undvika censur, medgav Ali. Brevet går med diplomatpost. Det kan inte öppnas av nyfikna kinesiska myndigheter.

Att kinesiska industrispioner verkade på de svenska företagen var ingen nyhet för Säpo. Men listan i kuvertet namngav dem, vilket definitivt var ny, och komprometterande information.

Den som skickat listan är förbannad på Kina, så mycket är klart. Om vi griper spionerna blir det pinsamt för dem.

Vi är inte där ännu, sa David. Listans ursprung måste valideras först. I värsta fall är det någon form av provokation. De försöker lura oss i en fälla.

Låt oss till en början kolla att individerna verkligen finns, och att de arbetar på de utpekade företagen!

Jag drar i gång det, svarade David med en suck. Låt mig bara ringa till Lara först och säga att jag blir sen.

Jag ringer Mirjam, sa Ali.

Den här dagen slutar inte lika bra som den började, tänkte David och slog numret. Att ha sex på morgonen var underskattat. Att arbeta sent på kvällen var överskattat.

Kapitel 2

Den mörka, tjocka skogen omgärdade gläntan där huset stod. Det var långt ute på landet, sensommar, och skymningen redan långt gången. En ensam lampa lyste i ett av husets fönster. Den svarta bilen som kom åkande upp för grusvägen mot huset hörde inte till trakten. Rutorna var tonade och motorljudet lågt, som en spinnande katt. Det var en dyr och välskött bil. När den kom fram till huset stannade den på den provisoriska parkeringsplatsen, intill en rostig skottkärra.

Inte heller männens skor var anpassade till traktens lervälling. De välputsade, svarta lågskorna andades mer kontor än landsbygd och bräkande får. Oaktat detta klev de två männen ur bilen, och började gå i riktning mot huset och ljuden av manuellt arbete därinifrån. Ett lätt tryck på bilnyckeln låste dörrarna med ett metalliskt ljud.

David noterade att det luktade skog och var väldigt tyst omkring dem. De fortsatte att gå mot huset, och stannade till när de stod precis framför den öppna dörren. De kunde se mannen därinne som gick runt bland verktygen. Han var lång och smal, och hade rufsigt hår som inte kammats på länge. Han bar enkla arbetskläder och visslade för sig själv, som om han var på gott humör.

De hade beslutat sig för att köra upp till hans hus och överraska honom just på fredagskvällen, när han sannolikt var som mest avslappnad och bekväm. Genom lokalpolisen i Falun hade de inhämtat information om platsen, och fått bekräftat att han verkligen befann sig där. Han hade inte noterat bilen och visste fortfarande inte att han var observerad utifrån. De två männen tog ytterligare några steg, tills de var synliga i dörröppningen. Efter en stund såg mannen i huset dem. Han stannade upp och betraktade dem utan att röra en min.

Ni är Winston Hubertus Fuchs, inte sant? sa David. Detta är er adress?

Det stämmer, svarade mannen. Men mina vänner brukar kalla mig för Winnie, inte Winston.

"Vi skulle vilja ha ett samtal med dig, Winston, fortsatte David. Är du ensam här i huset?"

"Inte riktigt. Vi har arbetat tillsammans hela dagen. Jag höll just på att göra kväll. Mina kompisar och min äldste son är i det andra huset."

Han nickade mot ett mindre hus på andra sidan gårdsplanen. Det lyste i fönstren även där. "Men här är jag ensam. Detta är mitt hus."

Kan vi prata här då, med andra ord?

Hur länge? frågade Winston. De lagar mat därborta.

Vi vet inte, sa Ali. Det beror helt på dina svar.

Winston suckade högt.

Ni verkar allvarliga, sa han. Låt mig gå över till dem och säga åt dem att börja äta, så att de inte väntar på mig! Är det okej om jag tvättar av mig?

Det går bra.

Winston släntrade i väg över gräsmattan, medan de två svartklädda männen betraktade den lantliga idyllen och mörkret som lade sig över den likt ett stort täcke. Ett får bräkte i fjärran. För bara ett par timmar sedan hade de lämnat Stockholm, den upplysta storstaden, och kört norrut på motorvägen. Nu befann de sig i djupaste Bergslagen, långt från Norrtulls neonskyltar och köerna på Essingeleden. Skogen runt huset var kolsvart. Efter en stund dök Winston upp igen. Han bar på tre ölflaskor.

Får det vara en öl, mina herrar? sa han. Jag har jobbat hela dagen och är törstig. Helgen är ju här!

Han sa det i en vänlig ton, och de slogs av hans sympatiska utstrålning. Han förde sig inte som någon som var rädd, eller hade något att dölja. David och Ali var båda tränade observatörer och kände likadant. Dessutom var Winstons ansiktsdrag ovanligt rörliga och intressanta, och när han talade liksom rörde sig hela ansiktet, inte sällan i riktning mot ett fint, spjuveraktigt leende.

Drick du! sa Ali. Det stör oss inte det minsta.

Winston öppnade flaskan och tog ett par klunkar.

Så vilka är ni, och vad vill ni? frågade han. Ni har knappast kommit hit för att titta på mitt fina hus?

Sällskapet slog sig ner i en soffgrupp, som var både nedsutten och provisorisk. Fjädrarna kändes tydligt genom de trötta, slitna kuddarna, men deras värd var till synes van vid det och helt oberörd av den lantliga bristen på bekvämlighet. Han passade snarare in i den. De befann sig i vardagsrummet av ett stort, gammaldags trähus. Takhöjden var minst sex meter.

Jag har fraktat ner den här kåken på ett lastbilsflak ända från Norrland, och sedan byggt upp det igen, sa han mellan klunkarna. Jag var tvungen att märka upp varje vägg, varje planka. När det är klart kommer det att bli otroligt fint.

Det drog lätt inne i huset. Små springor i timmerväggarna släppte igenom luftströmmarna. Skogen liksom kröp närmare.

"Vi vill till att börja med veta varför just du är adressat till ett dokument, som är så hemligt och rent utav farligt, att det skulle kunna störa diplomatiska relationer på internationell nivå?" sa David.

Winston granskade dem innan han svarade.

Är ni verkligen helt säkra på att ni har kommit rätt? frågade han till slut. På nytt spelade leendet över hans ansikte. Han drack igen, i väntan på svaret.

Ja. Vi har absolut kommit rätt, svarade David.

Platsen kallas Marieberg och ligger i södra Bergslagen, sa Winston. "Närmaste tätort heter Smedjebacken. Närmaste riktiga stad är Falun."

Vi vet allt detta, Winston.

"Tycker ni att jag ser ut som någon slags internationell kurir, eller vad det nu skulle vara? frågade han. En kriminell bulvan?"

Inte riktigt, medgav David. Det är inte det omedelbara intrycket man får.

Winston log igen.

"Liknar jag en person som påverkar den globala utvecklingen, i kraft av sina seniora diplomatiska relationer? fortsatte han. Ser jag ut som Dominique Strauss-Kahn i en ny Armanikostym?"

David granskade den rufsiga mannen. Winstons yttre var minst sagt anspråkslöst, men han uttryckte sig ledigt och elegant.

"Har ni kanske kört hela vägen från Stockholm till den här avkroken för att konstatera att jag inte är den person som ni söker?" fortsatte han.

Varken David eller Ali svarade.

Winston öppnade nästa öl, och sjönk så djupt ner