De som aldrig glömmer

By Karl Eidem and Jale Poljarevius

Stockholmspolisen Hannah Kaufman blir rekryterad av Säpo för att delta i en av de största internationella operationerna i modern tid. Det är en kall januaridag 2020 när Israels säkerhetstjänst, Mossad, kontaktar Säpo och berättar att terroristen Abu Q äntligen lokaliserats efter ett halvår av spaningar i ytterst farliga IS-kontrollerade områden i Syrien och Irak. Abu Q, som varit hjärnan bakom två terroristattentat i Sverige, har nu spårats till den lilla syriska staden Al-Sukhnah och det är där Operation Blixtnedslag ska äga rum.Bara några dagar efter telefonsamtalet från Mossad sitter Hannah, både rädd och exalterad, på flyget mot Damaskus. I all hast fick hon lämna sin kära Emil hemma och utan att riktigt berätta hela sanningen om uppdraget för honom och familj, var hon nu under täckmantel på väg mot totalt främmande mark ..."De som aldrig glömmer" är del 3 i serien om Hannah Kaufman, en rafflande spionthriller med högt tempo i internationell miljö som inte lämnar någon läsare oengagerad. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 26, 2021
• ISBN: 9788726780543

Book preview

Dylan

Del 1. Instruktioner

Kapitel 1

Solna, Sverige; 22 januari 2020 15:30

Möjligheten till ett stillsamt liv var lika illusorisk som de stora snöflingor som fanns i luften, men inte visade sig förrän timmen var slagen och det var dags. Telefonen satt fast vid instrumentpanelen i bilen. Den bidade sin tid. Mörkret hade lagt sig över staden.

Samtalet från Säpo kom när hon var på väg därifrån. Hannah Kaufman vände bilen vid Hornsberg och började köra tillbaka längs Essingeleden mot det stora huskomplexet i Solna. Pirrandet i magen och längtan efter Emil ersattes av en orubblig järnridå runt allt som var mjukt inom henne.

På avstånd såg hon kommunikationsutrustningen på byggnadens tak: antenner, radiobasstationer och satellitskivor. Hemliga meddelanden som ringdes in och ut ur huset. Varför satt hon förresten alltid i en bil när hon fick viktiga samtal?

Hannah, de ringde nu, sade Jenny Berlin, hennes chef, kort i telefonen. Det är lika bra att du kommer in på en gång. Jag såg att du just checkat ut.

Loggarna på Säpo registerade om man fortfarande var i huset eller inte. Emil stod färdig med middagen hemma, väntade på henne. Han hade nattpasset på sjukhuset. De skulle ha ätit tillsammans först.

Jag kommer, Jenny, sade Hannah. Jag ska bara vända bilen.

Ring mig när du är på plats! Jenny lade på.

Hannah informerade Emil, som suckade tungt vid nyheten. Jag äter väl ensam då. Jag lämnar åt dig. Vi ses kanske imorgon bitti … Eftersom han själv varit anställd på Säpo tidigare visste han bättre än att fråga henne om detaljer. I bästa fall är du kvar när jag kommer.

Låt oss hoppas! sade Hannah, utan större förväntningar om att tillbringa mycket tid hemma de kommande dygnen. Det började nu. Allvaret hade till slut dykt upp igen, i form av ett telefonsamtal från Mellanöstern. Ett samtal som var ett stridsrop, trots den formella tonen mellan parterna.

Hannah parkerade och återvände in i byggnaden som hon lämnat för bara fyrtiofem minuter sedan. Jenny Berlin var saklig och handlingskraftig. Hon sköt aldrig upp någonting. Sedan Hannah sekonderats till Säpo för specialuppdraget hade Jenny varit hennes chef och tillika instruktör. De hade gemensamt förberett sig för den kommande operationen.

Samtalet kom in till Malin vid tvåtiden och hon briefade mig omedelbart. Vi fick inte tag på dig då. De har hittat honom och vill slå till så snart som möjligt.

Jag satt i ett möte, sade Hannah. Hur säkra är de på sin sak?

De är fullständigt säkra, såvitt jag kan bedöma, svarade Jenny. De kanske har vetat länge, men valt att inte informera oss förrän nu.

Var är han då?

Han befinner sig i en liten syrisk stad som heter Al Sukhnah. Han verkar ha slagit läger där, med fruar och barn.

"Läger? frågade Hannah. Menar du som ett tältläger?"

Nej, inte alls, sade Jenny. Han bor i någon slags inhägnad villa med mur och beväpnade vakter, som det anstår en internationellt jagad man.

"Jag fattar. Han är rädd, och med rätta. Har operationen något namn ännu?"

Inte vad jag vet, svarade Jenny. Malin kanske vet mer.

Bra!, sade Hannah. Hon försökte le men det kändes stelt, mer som en munkavle än ett uttryck för tillfredställelse.

Hur känns det, Hannah? frågade Jenny.

"Vad jag känner? Jag vet inte. Jag har inte känt efter ännu."

Hannah Kaufman krånglade sällan i onödan. Hon brukade säga som det var. Men hennes känslor inför det förestående uppdraget var motsägelsefulla och svåra att sammanfatta. Hon såg fram emot att delta i en operation som syftade till att tillfångata en av världens farligaste terrorister. Hon var handplockad av Sveriges statsminister för uppdraget, tränad av Säpo och förberedd av sig själv. Att vara krigaren som sökte rättvisa var en del av hennes självbild.

Den naturliga motpolen till hennes beslutsamhet av pansar var att allting äntligen börjat fungera så bra på hemmafronten. Efter ett antal mindre lyckade relationsprojekt, en skilsmässa inkluderad, hade hon äntligen hittat rätt. Något fint hade vuxit fram mellan henne och Emil, något som hon värderade högt och inte ville riskera. Det hade börjat växa inom henne, organiskt, och hon hade fortfarande svårt att sätta ord på det.

När åker jag? frågade hon. Hon ville inte diskutera sitt privatliv med Jenny, inte just nu. Jag är redo och ser fram emot det.

Snart, sade Jenny. Vi tittar på ett antal olika möjligheter för dig. Du får söka samband med israelerna när du är på plats.

Hannah nickade bekräftande. Hon var i gott sällskap och skulle ledas av de bästa. Det var Mossad, Israels säkerhetstjänst, som ringt till Säpo tidigare under dagen och berättat att terroristen äntligen var lokaliserad, efter nästan ett halvår av spaningar i ytterst farliga, IS-kontrollerade områden i Syrien och Irak.

I Al Sukhnah? undrade Hannah.

Du bör antagligen kontakta dem tidigare. Vi överväger att först skicka dig till Damaskus och så får du själv söka dig vidare därifrån. Al Sukhnah är en liten håla ute i öknen, där kommer ni bara stanna kort för att avsluta operationen.

Hannah nickade.

Vet Emil om att du ska åka? fortsatte Jenny, uppenbart intresserad av hennes privatliv.

Ja, sade Hannah, vilket inte var sant. Hon hade inte velat oroa honom i onödan, av flera skäl. Hon hade varit svävande.

Vad säger han då? Vad tycker han?

Han fattar. Han vet vad som gäller.

"Är han ledsen över att du ska åka? Orolig?"

Han är inte överlycklig. Med det är ju en punktinsats. Snabbt in, snabbt ut.

Jenny nickade. Vi hoppas det.

De två kvinnorna såg på varandra. De hade väntat på detta ögonblick i nästan ett halvår. Ändå hade samtalet kommit som en fullständig överraskning. Döden gick aldrig helt att förbereda sig för.

Malin kommer ner snart, sade Jenny. Så går vi igenom allting tillsammans. Jag har redan beställt mat. Det blir sent, hoppas inte att ni hade planerat något i kväll, Emil och du.

Ingen fara, han jobbar natt, sade Hannah sammanbitet, innan hon ändrade tonfall. Nu är det dags, nu ska den jäveln åka dit. Nu ska han dö. Hon letade efter energi, riktning och aggressivitet i sin röst.

Uppdraget är att frihetsberöva, inte eliminera. Vi vill se honom i en domstol, sade Jenny. Men jag förstår vad du menar …, fortsatte hon.

"Jag vet vad uppdraget är, Jenny. Oroa dig inte!"

Bra.

En knackning på dörren avbröt deras samtal.

Kom in! ropade Jenny högt.

Säpochefen Malin Johansson öppnade dörren och klev in.

Hannah Kaufman! sade hon. Sanningens ögonblick närmar sig.

Fyra timmar senare satt Hannah på nytt i bilen. Hon ringde Emil för att berätta att hon var på väg, men han svarade inte. Antagligen gick han kvällsronden på avdelningen och hade telefonen avslagen.

Hannahs relation till Malin Johansson hade börjat i samband med sprängningen av Polishuset i Uppsala. Räddningsarbetet hade gått trögt. Terroristerna hade med hjälp av förfalskade nummerplåtar och passerkort lyckats köra ner två lastbilar fulla med sprängämnet trotyl i garaget under byggnaden. När de exploderade gav stålstrukturen vika och byggnaden kollapsade under sin egen vikt. Ett fåtal tursamma individer på de högsta våningarna hade hamnat ovanpå betongmassorna och klarat sig. För de flesta andra blev det enkelbiljett till den andra sidan.

Spaningsarbetet hade dessvärre också gått trögt. Hannah hade vissa kopplingar till byggnaden, men eftersom hon inte tillhörde Uppsalapolisen deltog hon inte i arbetet. De flesta ledtrådarna hade gått upp i rök, bokstavligt talat. Det fanns inte mycket att utgå ifrån.

Redan innan bevis hittades utgick Säpo ifrån att terroristen Abu Q hade minst ett finger med i spelet. De avdelade ett team under Jenny Berlin för att rota i fallets internationella aspekt parallellt med Uppsalapolisens undersökning. De kontaktade utländska underrättelsetjänster och sökte samarbete. Hannah Kaufman rekryterades för att toppa teamet. Trots att hon inte tillhörde Säpo hade hon skaffat sig unika insikter i terroristbekämpning genom att först befria barnsjukhuset i Stockholm och sedan gå på jakt efter Aslan Basayev, dådets upphovsman. Basayev var i sin tur avlönad och tränad av Abu Q. Rötan utgick från toppen, inte från botten.

Terroristernas ansikten passerade i revy medan hon körde längs Kungsholmens gator, parkerade i garaget och tog hissen upp till den ensamma lägenheten. Hon hade sett fram emot ett par frustande timmar på sängen med Emil innan han gick. Istället hade hon genomlidit en maratonaktig förberedelsesession med Malin och Jenny i ett konferensrum utan fönster inne på Säpo. Uppdraget gick före allt. Eller gjorde det verkligen det? Det var som om små strålar av ljus hade börjat leta sig igenom hennes fasad av stål. När hade hon blivit en sådan hårding?

Åren på Polisskolan hade givetvis påverkat henne, den maskulint dominerade miljön tvingade kvinnorna att etablera en form av manlig identitet. Hon hoppades att skolan inte var så längre, men tvivlade samtidigt. Vissa mönster tog tid att rita om. Hon älskade sitt jobb och skulle inte byta det mot något annat i världen. Redan under utbildningen hade hon träffat fantastiska människor, men hon hade också fått utstå mycket, både i kåren och bland busarna därute; de ständiga anspelningarna, framför allt om sex. Kommentarerna, skämten och beröringarna av misstag. Hon hade stålsatt sig, bemött det och odlat en hård identitet som gradvis blivit en del av henne. Under tonåren hade hon varit mer känslosam och uppsluppen, ofta i centrum. Det var borta nu.

Hon vandrade runt i den tomma lägenheten, varken hungrig eller törstig. Hennes enda känsla var att hon saknade Emil, hans ord och framför allt hans beröring. Han befann sig bara ett par hundra meter bort på Sankt Görans Sjukhus Anestesiavdelning, där han finkänsligt doserade smärtlindrande medicin till patienter inför, eller efter, deras operation. Hon avundades de patienter som just nu låg för hans händer. Hon hade velat göra det också. Istället skulle hon sova ensam och sedan bara ha dåliga nyheter att levereranär han kom tillbaka. Hon skulle resa bort utan att kunna ge ett datum för sin hemkomst.

Kapitel 2. Operation Blixtnedslag inleds

Tel Aviv, Israel; 25 januari 2020 19:00

Männen runt bordet satt och rökte. Tre dagar hade passerat sedan Hannah Kaufman informerades om att operationen var nära förestående. Den enda fläkten i rummet var sönder, vilket gjorde att luften stod still. Värmen var tryckande trots årstiden. Stora svettfläckar prydde skjortornas armhålor.

Sådan var mellanöstern för de som jobbade med terroristbekämpning: varm, tryckande och alltid farlig. Doften av cigarettrök blandad med svett plågade männens näsborrar. Det var en helt annan värld jämfört med den skandinaviska vinterkylan.

Bilden av ett ansikte var projicerad på den långa, fönsterlösa väggen i rummet. Väggen mittemot pryddes av den blåvita israeliska flaggan och ett citat ur Bibeln: "Utan ledarskap går ett rike under, med många rådgivare kan det räddas".

Det var den israeliska säkerhetstjänsten Mossads valspråk.

Ansiktet på den fönsterlösa väggen tillhörde en man i sextioårsåldern. Han hade grått skägg, en ihåligt stirrande blick och en vit turban som fick honom att likna både Osama Bin Laden, OBL, och Al Zawahari, det vill säga organisationen Al Qaedas två ledarfigurer, i en och samma person. Denna omständighet var ingen slump, utan en medveten styling från mannens sida. I varje avseende, utseende och handling strävade han efter att likna sina förebilder.

Mannen på bilden kallar sig Abu Q, sade Ido Zakai. Det visste ni redan. Zakai var den mest seniora av männen i rummet. Det var han som ringt Malin Johansson. Alla lyssnade när han pratade. "Abu Q har tillbringat t ett antal år i Sverige och ställt till det ordentligt däruppe i norr. Nu är han dessvärre tillbaka i vårt närområde. Svenskarna lyckades varken eliminera eller frihetsberöva honom, om de nu någonsin verkligen försökte. Nu är det vår tur att försöka göra det, eller att lyckas, rättare sagt."

Vad gjorde han i Sverige av alla platser? frågade en av männen runt bordet.

"Han stod bakom en gisslantagning på ett barnsjukhus, och därefter sprängningen av en polisbyggnad i en liten stad vid namn Uppsala, vilket resulterade i många dödsoffer. Sedan packade han väskan och stack därifrån. Via Tyskland tog han sig till Syrien med ett entourage av fruar, barn och livvakter. Polygamisten har flera familjer. Han är nu i någon av de ISIS-kontrollerade städerna, kanske Raqqa, Palmyra eller Al Sukhnah."

En drönarattack mot honom där då? undrade någon. När vi väl identifierat honom. Är det inte det snabbaste sättet?

Det funkar tyvärr inte, svarade Zakai. Han håller sig alltid nära skolor och sjukhus och andra civila anläggningar, just för att undvika drönarattacker. Vi tar inte den risken.

Drönarna hade inte den precision som krävdes för att eliminera enskilda individer från hög höjd. Hotade terrorister höll sig därför helst intill civila mål, med barn och kvinnor, som deras förföljare tvekade att beskjuta.

Finns det en plan för honom då? Var står vi?

Nej, det är därför vi har samlats. Vi har ingen plan ännu. Vi vet inte ens exakt var han befinner sig. Kan jag få prata ostört en stund nu? sade Zakai.

Ingen svarade, ingen vågade.

Jag har studerat honom en tid. Han är född i Egypten, utbildad till jurist, radikaliserad under Bin Ladens tid. Han kommer visst ifrån en familj med riktigt murkna rötter, gamla nazister och så. Han tillhörde aldrig riktigt ledarskapet i Al Qaeda, utan vistades i skuggorna och skötte små och diskreta operationer. När Al Qaeda muterade och blev ISIS i samband med Irakkriget flyttade han istället till Sverige, så långt ifrån kriget man kunde komma. Det var betydligt lugnare där.

Sverige?

Kacklandet var igång igen.

Varför just Sverige?

Zakai gav sällskapet en ilsken blick, ignorerade frågan och fortsatte istället sin utläggning. "Jag gillar svenskarna, de gör bra saker och de vill alltid väl. Deras största problem är att de är för snälla. De tror gott om varenda asylsökande person och därför får de då och då in ett riktigt ruttet äpple i korgen. Abu Q slog sig ner i Stockholm, tog gradvis över en moské där och började sedan att predika radikalt och värva medlemmar till sin sak. Han fick en lokal fan club. Det är oklart hur han finansierade sin verksamhet, men han gjorde det och till slut hade han värvat tillräckligt med soldater för att kunna slå till. Svenskarna var tyvärr illa förberedda på det. De saknade bra källor. Allt detta finns för övrigt beskrivet i foldern framför er, liksom det vi tror han tänker hitta på härnäst, nu när han är tillbaka i vårt eget närområde."

Zakai gjorde en kort paus för att männen runt bordet skulle få fingra på foldern utan att hinna öppna den och bli distraherade av dess innehåll.

Men när hans nätverk började rullas upp och det hettade till stack han, som sagt. Han lär visst vara en ganska feg typ. En reträtt till Syrien var det mest naturliga eftersom svenskarna efterlyste honom via Interpol. Han lär ägna sig åt att befästa sin position lokalt och etablera sig som en maktfaktor inom ISIS. Nu när alla andra ledare är döda, kryper denna kackerlacka fram från under sin sten. Våra källor i Syrien säger att han planerar ett nytt terrorattentat, kanske till och med här i Israel … Han gjorde en ny konstpaus, under vilken ingen tilläts öppna munnen, … vilket är anledningen till att vi nu sjösätter Operation Blixtnedslag. Abu Q har lekt färdigt för den här gången. Jag har fått i uppdrag av Direktören att skyndsamt och med minimala förluster, eliminera honom.

Han nickade mot en av männen runt bordet.

Avihai Stein från Sayaret Matkal kommer att leda operationen inne i Syrien. Välkommen Avihai!

Sayaret Matkal var ett elitförband inom den israeliska militären som fokuserade på spaning, rekognoscering och antiterrorism.

Vi kommer dessutom få hjälp av Avner Kaufman. För den som inte vet vem han är så är han en legend inom Mossad. Han faller snart för åldersstrecket ochdetta blir eventuellt hans sista operation. Han är inte här idag av det enkla skälet att han fortfarande är på spaning i Sverige. Han ansluter sig tids nog härnere.

Värmen i rummet var pressande, men Zakai gjorde ingen antydan om att han närmade sig slutet på sin utläggning. Han försökte hålla masken, men för den som tittade noga spelade ett knappt skönjbart leende över hans i övrigt bistra ansikte.

Så till något betydligt roligare …

Han växlade bild på skärmen. Den buttre, åldrade terroristen Abu Q ersattes av en ung, mörkhårig kvinna. Hennes gröna ögon var kyliga, men brann på samma gång och hennes läppar var fylliga. Männen runt bordet visslade spontant.

… låt mig presentera Hannah Kaufman från Sverige! Hon kommer att verka som sambandsofficer med oss.

Jag åker till Sverige i kväll, skämtade Avihai. Låt förspeletbörja!

AlfaHannahrna var igång. Alla skrattade. Avihai var snygg som en filmstjärna och han visste om det, med sitt breda käkparti och mörka, vaksamma ögon.

Det kommer inte att behövas, Avihai. Hon kommer nämligen hit.

Nytt jubel utbröt i gruppen av män. Zakai lät dem hållas en stund innan han fortsatte.

"Enligt min information kommer hon att verka från den svenska ambassaden i Damaskus, där hon fått ett diplomatiskt skenuppdrag. Det är hennes falska identitet. I själva verket är hon en ytterst kvalificerad terroristbekämpare vid det här laget. Det var hon som ledde den svenska polisens insats vid barnsjukhusdramat och hon var därefter ansvarig för jakten på den skyldige terroristen, Aslan Basayev, Abu Q:s främsta löjtnant i Sverige, tills han föll offer för en kula utanför Stockholm. Eller flera kulor. Hon kommer att leda insatsen från svensk sida och samverka med oss i operationellt hänseende."

Avihai såg ut som ett lyckligt barn. Han spelade upp ordentligt för sina manliga kollegor. Detta är för bra för att vara sant … sade han. Hannah Kaufman, välkommen till Sayaret Matkals underbara värld!

Hannahs projicerade ansikte på väggen såg ut att studera dem grundligt. Det liknade en vacker ikon, men mer kvinnlig soldat och skipare av rättvisa än en helig madonna.

Pojkar! sade Zakai. Jag förväntar mig att ni läser er folder under de kommande dagarna. Den innehåller både generell information om Operation Blixtnedslag, samt era individuella uppdrag inom ramen för densamma. Vi har alla en roll att spela i jakten på Abu Q.

Aviahi log och Zakai mötte hans leende med bister uppsyn. För att inget tvivel ska råda vill jag bara nämna att Hannah faktiskt är Avner Kaufmans dotter. Hans enda dotter, för övrigt. Det kanske ser ut som om det är planerat men det är en ren tillfällighet. Det är en sak att trilskas med en man som Abu Q. Det vet jag att ni kan hantera. Det är ni tränade för. Men att trassla med Avner Kaufmans dotter, det skulle jag avråda från å det varmaste. Många män har somnat in och sedan aldrig vaknat för betydligt mindre saker än så. Ett kallt knivblad mellan sjätte och sjunde revbenet gör det tungt att vakna.

Han stängde av projektorn och gick ut ur rummet, lämnade sina män med en känsla av osäkerhet och ett visst obehag. Hade han skämtat eller inte?

Kapitel 3. En ny tillvaro

Stockholm, Sverige; 27 januari 2020 17:00

Knappt 600 mil från konferensrummet i Tel Aviv satt Hannah Kaufman på en säng i Stockholm. Sängen stod i den gemensamma lägenheten på Kungsholmen. Hannah var naken. Under henne låg Emil, hennes fästman. För tillfället tänkte hon inte på uppdraget, som plågat henne sedan beskedet. Hon tänkte inte alls. Hon njöt.

Kom igen! sade hon, och fortsatte vad de påbörjat. Ända in i kaklet!

Ja! sade han.

Hon höll takten, han försökte följa efter. Hon var starkare och uthålligare.

Hela vägen! försökte han.

Hannah skrattade till. Sängen knarrade och tjöt. Rummet ändrade form. Väggarna buktade inåt. Hon skälvde till. Han skälvde till. De gick i mål och föll ihop i en hög ovanpå sängen. Om grannarna hade varit hemma hade de bultat i väggen, men det var mitt på dagen och de flesta var på sina arbeten.

Ett par minuter förflöt innan de kom ner i puls. Han gled ur henne, hon lade sig vid hans sida.

Tack, sade hon.

Hur mår du, Hannah?

Vad tror du? Det känns bra. Avslappnat.

Hannah, skrattade han. Vi kan inte ha sex hela tiden. Vi måste prata också.

Jag vet, sade hon. "Men jag kommer att sakna dig. Jag vill liksom lagra dig inom mig."

Han satte sig upp. Slutför nu detta och kom sedan hem! Ta inga onödiga risker! Jag vet inte exakt vad du ska göra men jag kan ana konturerna. Sedan, när du är tillbaka, så drar vi upp nya riktlinjer.

Berätta mer, Emil!

Jag vet inte om jag kan. Ett stort bröllop, kanske? Flytta till en större lägenhet?

Barn? föreslog Hannah.

Det också!

Jag tänkte väl det.

Hon var alltså på väg ifrån honom, temporärt. Hon skulle resa till Damaskus via Istanbul redan nästa morgon, för att ta över en post på den svenska ambassaden som representant för Migrationsverket i Sverige.

Det officiella syftet med hennes resa var att etablera nya, bättre rutiner för granskningar av asylsökandes bakgrund redan innan de kom till Sverige. På så vis kunde migrationen förhoppningsvis ske under mer kontrollerade former, istället för att först ta in flyktingar och sedan ge avslag och utvisa, så kunde man redan på plats göra en tidigare och mer korrekt gallring med avseende på möjligheten till asyl i Sverige. Landet behövde just nu andrum, snarare än fler flyktingar, enligt statsministern.

Det var ett viktigt uppdrag och Agnes Andersson, den svenska ambassadören på plats i Damaskus, välkomnade det. Hon gillade tanken att diplomati kunde spela en roll även inom svensk inrikespolitik. Hur relevant posteringen än verkade var det ett skenuppdrag, något som ambassadören dessvärre inte kände till. Hon fick inte veta att Hannah Kaufman i själva verket var på väg till Syrien för att jaga Abu Q, det var hemligstämplat.

Hannahs uppdrag var att från svensk sida aktivt delta i jakten och samtidigt förbereda ett utlämnande från Syrien till Sverige när terroristen väl gripits och frihetsberövats. Abu Q:s brott hade begåtts på svensk mark, vilket var den huvudsakliga orsaken till Sveriges fortsatta involvering, trots det geografiska avståndet. Exakt hur samarbetet skulle gå till visste ingen, eftersom det var det första uppdraget i sitt slag. Väl på plats i Damaskus skulle hon ta kontakt med israelisk säkerhetstjänst. Ingen svensk hade tidigare samverkat med Mossad på syrisk mark för att frihetsberöva en internationellt känd terrorist. Men det måste finnas en första gång för allt, hade Säpochefen Malin Johansson resonerat och godkänt uppdraget. Mer än så: hon hade på sätt och vis skapat uppdraget. Hon var hjärnan bakom det.

Utan lokal hjälp hade Hannahs förutsättningar att lyckas med uppdraget varit minimala och riskerna hade dessutom varit skyhöga. Hon hade varit en främling i ett främmande land. Tillsammans med israelerna utgjorde Hannah och hennes kollegor på Säpo däremot ett formidabelt team, det bästa som kungariket Sverige kunde prestera i dagsläget.

Hannah andades ut. Hon var avslappnad men längtade redan efter att köra igen. Sedan hon fått sitt resedatum och flygbiljetterna hade Emil och hon haft sex tre gånger om dagen. Minst. Vem visste när de skulle träffas nästa gång? Hennes fästman och blivande make, Emil Ejder, förde en ovanlig tillvaro. Förutom sitt jobb som anestesiläkare på Sankt Görans sjukhus, var han dessutom deltidsanställd på Säpo som livvakt. Det var så han hade träffat Hannah. Han hade fått i uppdrag att bevaka och skydda henne, och trots sina explicita instruktioner om motsatsen, genast attraherats av henne. Det tenderade att hända män som var i närheten av Hannah Kaufman. Den här gången hade det varit ömsesidigt.

För att undvika uppenbara konflikter mellan profession och kärleksliv jobbade han därför nu heltid på sjukhuset. Säpo behövde inte hans tjänster för tillfället. Nere i Damaskus skulle Hannah få klara sig helt utan svensk livvakt. Hon hade redan haft ett antal videosamtal med personalen därnere, ambassadören inkluderad. Hon skulle bli en viktig person för Hannah under den kommande perioden, även om hon hölls utanför uppdragets egentliga innehåll.

Jag kommer att sakna dig, sade Emil, mest för att bryta tystnaden. Han fingrade på hennes mage.

Jag med, sade hon. Jag med, Emil.

"Du får absolut inte träffa någon snygg, stark israel därnere. Du måste lova det. En hårdför soldat med en jättelång Kalashnikov, och mer kroppshår än vett i skallen."

Jag lovar, skrattade Hannah. Och du, Emil Ejder, får absolut inte gå ut med någon ung och bystig sjuksköterska, sade hon och reste sig från sängen. Ska vi gå ut och äta något, förresten? Det finns absolut ingenting i kylen.

Det kan vi göra, sade han. Men kom tillbaka till sängen först. En gång till hinner vi …

Han hade inte behövt säga det.

Hon var redan på väg.

Emil och Hannah levde under dessa dagar