Var är alla flickor nu?

By Leena Lehtolainen

Tre muslimska flickor försvinner med kort tids mellanrum från den lilla staden Esbo, men ingen av dem anmäls saknad av sina familjer. Alla är de tonåringar som har gått i samma ungdomsklubb som Iida, kriminalkommissarie Maria Kallios dotter.

Maria Kallio har just börjat som ledare för en specialgrupp inom polisen som utreder våldsbrott som faller utanför det vanliga mönstret. Man hinner knappt sätta igång med att intervjua människorna i offrens umgängeskrets förrän nästa flicka, den iranska Noor, hittas mördad i en snödriva, strypt med sin egen sjal. Det framkommer snart att hon hade en finsk pojkvän. Allt tyder på hedersmord, och Noors manliga släktingar kallas in för förhör. Men i Tjejklubben stöter Maria Kallio på spår som pekar i en helt annan riktning ...

Det är ett brott som blottar en ormgrop av upprörda känslor, fördomar och illvilliga rykten.

Leena Letholainen är Finlands obestridda deckardrottning.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 27, 2020
• ISBN: 9789178294923

Book preview

öknen.

1

Den tidiga februarikvällen var fortfarande ljus, solen färgade de meterhöga snödrivorna på vår gårdsplan svagt blå. När jag öppnade ytterdörren slog en doft av kakao emot mig. Taneli sörplade i sig en mugg choklad vid köksbordet med en serietidning framför sig. Från Iidas rum hördes musik, jag kände igen Nina Hagens ödesmättade röst. Min dotter hade delvis ärvt min musiksmak. Iida hade sin vana trogen tagit in posten när hon kom hem efter skolan. På köksbordet väntade de vanliga fredagstidningarna, en mobilräkning till Antti och ett tjockt bubbelplastkuvert i A4-storlek till mig, där den ursprungliga adressen var klumpigt överstruken. Brevet hade först adresserats till Finlands inrikesministeriums polisavdelning och hade sedan därifrån hittat hem till mig. Kuvertet såg så solkigt ut att det uppenbarligen hade gått via metalldetektorer, bombhundar och en genomlysningsapparat.

På poststämpeln stod det München, avsändaren var Helga Müller på Kurfürstenstrasse 13. Jag tog saxen ur stället och öppnade försiktigt kuvertet. Inuti låg ett blankslipat smyckeskrin, som såg ut att vara av björkträ, och ett brev med mitt namn på: Oberkommissarin Maria Kallio. Eftersom jag visste vem brevet måste vara ifrån drog jag mig för att läsa det.

Brevet var skrivet på lindblomsgrönt papper, handstilen var pedantisk och tydlig, den enkla engelskan innehöll några grammatiska fel. Fru Müller hade vetat att mina tyskkunskaper inte var mycket att skryta med.

Ärade poliskommissarie Kallio,

först nu har mina krafter återvänt nog för att fullfölja min dotter Ulrikes sista vilja. Innan hon åkte till Afghanistan hade hon satt upp ett testamente, där hon bad att hennes smycken skulle fördelas bland vännerna. Jag har aldrig träffat er, men jag tycker att det här smycket passar en finländare. Ulrike uppskattade er mycket och berättade att hon haft sina bästa diskussioner om polisyrket och kvinnans ställning i arbetet med just er.

Vi höll en stillsam begravning med endast de närmaste, trots att all världens press och övriga nyfikna ville komma och titta på krigsoffret. Därför bjöd vi inte er, och det hade dessutom varit långt för er att åka.

Högaktningsfullt,

Ulrikes mor Helga Müller

Mamma, vad är det i paketet? Jag hade tydligen gett ifrån mig en halv snyftning, för Taneli hade avbrutit sitt läsande och stirrade skrämt på mig.

En present från en vän. Ett smycke. Vi ser efter hur det ser ut. Jag försökte spela glad, mina arbetsbekymmer angick inte en nioåring. Jag öppnade skrinet, som var fodrat med grön satin. Halsbandet bestod av en smal cirkel, där man fäst tre granrisformade och cirka sex centimeter långa berlocker av silver. Jag hade sett det kring Ulrikes hals när vi åt middag med afghanerna på polislärarkursens avslutningsfest på Polisyrkeshögskolan i Tammerfors. Efter det hade våra elever åkt tillbaka till Afghanistan för att grunda polisskolan, och Ulrike hade återvänt till München. Hon bodde med sin mamma i närheten av Englischer Garten och pinakoteken. Jag skulle ha hälsat på henne när våren kom till Tysklands södra delar. Ulrike hade dött innan dess, och nu väntade endast hennes grav på mig i München.

Jag bar in smycket i sovrummet. Katterna låg sida vid sida på sängen ovanpå en pläd. Den grårandige Venjamin hade i höstas fått den sköldpaddsfärgade Jahnukainen från ett djurhem till sällskap. Iida hade redan i ett par år beklagat sig över Venjamins ensamhet och lovat att bekanta den nya kattungen och Venjamin med varandra. Efter ett par veckors morrande och gnabbande hade katterna vant sig vid varandra. Emellanåt fajtades de på skoj, emellanåt slickade de varandra i nacken som två kärleksfulla syskon.

Musiken i Iidas rum hade upphört, jag hörde henne komma ner på undervåningen.

Hej. Jag fick MVG plus på matteprovet! När ska vi iväg till familjen Koivu?

Min dotter fick mig ofrånkomligen att le: i dag sken visst solen igen. I går hade hon ännu beklagat sig över att behöva umgås med småbarn hos familjen Koivu. Juuso var drygt ett år yngre än Taneli, Sennu sex och Jaakko skulle fylla fem i nästa vecka. Det var svepskälet till festinbjudan.

Vi tar bussen kvart i sex. Jaså, MVG plus? Vad var plusset för?

Läraren gav mig en extrauppgift, eftersom jag klarade av de andra så snabbt.

Iida hade ärvt sitt mattehuvud av sin far. Jag strök henne över det mörka håret. Flickan var ett par centimeter längre än jag, till kroppen redan en ung kvinna. Håret hade färgats svart, och det var också den enda färg hon under det senaste året hade gått med på att klä sig i. Jag kom fortfarande ihåg mina egna klädbråk med min mamma och lät Iida klä sig hur hon ville, fast ibland gick de gothinspirerade spetsarna och den lila ögonskuggan så överstyr att jag tvingades dölja mitt skratt i en hostattack. Själv hade jag fortfarande som trettonåring gått klädd i jeans och pojkaktiga skjortor, men sedan hade säkerhetsnålar och trasiga strumpbyxor kommit in i bilden. Ulrike hade berättat hur hon hade gjort uppror mot den bayerska flickrollen genom punkmusiken. Vi förenades av en liknande ungdomsbakgrund, fastän Ulrike hade varit tio år yngre än jag.

Sorgen, som så sakteliga börjat avta, återvände med en sådan kraft att jag hade kunnat skrika av ursinne. Lyckligtvis gick Iida för att hämta provpappret på sitt rum, eftersom hon ville ha mer beröm, vilket jag också gav henne. Med en trettonåring var det bäst att njuta av varje stund som hon sökte föräldrarnas närhet.

Inför vår visit klädde jag mig bara en aning finare än till vardags, men fäste halsbandet som jag ärvt av Ulrike kring halsen. Anu och Pekka Koivu var nära vänner till mig, för dem skulle jag kunna berätta smyckets historia. Antti hann inte hem förrän fem minuter innan vi skulle iväg till bussen och lade förstås inte märke till vad jag hade på mig. Han hade en aning motvilligt återvänt till universitetet för att åta sig en professorstjänst i matematik. Själva arbetet var tydligen fortfarande givande, men papperskriget som var förknippat med att vara resultatansvarig gnagde på den akademiska friheten på ett sätt som minst en gång i veckan drev Antti till ursinne. Nu verkade han också spänd, så jag frågade inte ens om han hade något nytt att berätta. Iida traskade mot busshållplatsen en bit före oss andra, och Taneli skuttade fram med växelvisa fotombyten och saxhopp. Iida hade förra sommaren meddelat att hon tänkte sluta med teamåkningen, men Taneli tränade singelåkning ivrigare än någonsin och klarade redan obehindrat enklare dubbelhopp. Det tilltalade honom att skridskoåkningen inte längre bara var ett sätt att följa i systerns kölvatten, utan hans egen grej, som han också uppenbart hade mer talang för än storasystern.

På bussen började Iida tjata om att få åka till Hagalund istället för Alberga. Tjejklubben, som hon börjat trivas allt mer på, skulle ha improvisationsteater, varje fredag.

Då får du gå dit nästa vecka, fräste Antti till så pass skarpt att Iida blev tyst. Antti hade inte för vana att gorma åt våra barn, utan överlät utan invändningar befallandet åt mig. Iida blängde minst lika ilsket på sin far och började sedan demonstrativt sätta på mer läppglans på läpparna som redan blänkte som en spegel.

Hos familjen Koivu doftade det chili och citrongräs, Anu hade lagat vietnamesisk mat. Trots sitt knotande började Iida genast leka frisör med Sennu, medan Juuso drog med sig Taneli för att spela Afrikas stjärna. Jaakko följde efter. Pekka kom med välkomstaperitifer, och några klunkar fick Antti att slappna av påtagligt. Han lade rentav märke till mitt smycke och frågade om det var nytt.

Det kom med posten i dag från Ulrike Müllers mamma.

Skål för Ulrike, sade Pekka genast, och vi höjde våra glas. Han och Anu hade träffat Ulrike när vi tillsammans med de afghanska kursdeltagarna hade bekantat oss med Esbo polisstation. Vi skålade tyst. Iidas och Sennus skratt hördes från de vuxnas sovrum, dit de hade dragit sig tillbaka för att få pyssla med sina kreationer i fred. Slutligen bröt Pekka tystnaden:

Fick man nånsin reda på hur bomben hade hamnat på vägen, den skulle ju vara noga övervakad och säker?

Den militära avdelning som skulle bevaka vägsträckan hade blivit angripen, det vill säga först brast övervakningen och sen informationen. Veckan därpå fanns på samma ställe en vägbomb som dödade personal från Röda halvmånen. Det fanns kvinnor bland dem. Det var sannolikt narkotikabaroner som låg bakom, för dem innebär en starkare polisstyrka ett hot. De är omöjliga att förhandla med.

Under mitt besök i landet hade jag besökt afghanska kvinnofängelser. Större delen av fångarna var enligt finska mått mätt inte alls kriminella. Skaran bestod bland annat av våldtagna kvinnor samt flickor i förpuberteten som flytt undan arrangerade äktenskap med flera tiotals år äldre män. Fängelset var nästan en fristad, fastän man inte alltid ens kunde lita på vakternas rättvisa. Även talibanrörelsen motsatte sig en polisskola där också kvinnor fick studera. Den skola vi grundat byggde inte på sharialagar, utan på tanken att demokratiska polisstyrkor var okorrumperade och behandlade alla jämlikt. Trots att jag bara hade varit i landet i tio dagar hade jag sett det omöjliga i försöket. Större delen av de nuvarande poliserna kunde inte ens läsa och korruption var vanligt. Ett av de värsta bakslagen hittills hade skett i början av februari när en man iklädd polisuniform hade skjutit ihjäl två svenska soldater och en tolk. Det hade också redan uppstått estniska offer, och det var bara en tidsfråga innan några finländare skulle få sätta livet till.

Efter Afghanistanprojektet hade jag fortsatt med min periodundervisning på Polisyrkeshögskolan i Hervanta, Tammerfors. På den följande internationella kursen för kvinnliga poliser hade jag haft elever från krigshärjade afrikanska länder, bland annat Sudan, Somalia och Kongo. Kursens avslutningsfest hade varit i början av februari, eftersom ansvaret för det EU-finansierade polisutbildningsprogrammet hade övergått till svenskarna. Man hade erbjudit mig jobb också inom det projektet, men att pendla mellan Göteborg och Esbo intresserade mig inte. Redan de perioder jag tillbringat i Tammerfors, åtskild från familjen, hade känts jobbiga.

Om en dryg vecka får du ägna dig åt ofarligt jobb igen, log Anu. Då går det i alla fall inte åt nån onödig tid till arbetsresor.

Det är bra att du ser det positiva i saker och ting. Och förutom korta arbetsresor blir det ju trevliga arbetskamrater också.

Under de senaste fem åren hade jag ägnat mig åt olika korttidsuppdrag. Före de internationella utbildningsuppdragen hade jag skaffat mitt levebröd inom ett projekt som forskade kring familjevåld och som lydde under inrikesdepartementet, och hade därifrån en gång tillfälligt kommenderats till Esbopolisens tjänst. Nu var jag återigen på väg tillbaka till samma inrättning, där organisationen under det gångna året hade vänts upp och ner och fått en helt ny tappning. Polisstationer i hela landet hade slagits ihop, och Esbopolisen förde numera befäl över Västra Nylands polisdistrikt, som också bestod av Raseborg, Lojo och Vichtis. Huvudarkitekt för omläggningen på min gamla arbetsplats hade varit min före detta chef Jyrki Taskinen, som hade tänjt så mycket han bara kunde på de gränser som inrikesdepartementets polisavdelning satt upp. På Esbopolisen fanns fortfarande en enhet för våldsbrott, som min efterträdare Anni Kuusimäki utnämnts till chef för. Men Anni hade för drygt ett år sedan fått trillingar och var nu barnledig. Vikarie under hennes mammaledighet var femtioårige Markku Ruuskanen. Enligt Koivu var Ruuskanen en korrekt chef, om än en aning reserverad.

För ett och ett halvt år sedan hade Taskinen försökt tubba mig till att vikariera för Anni, men förgäves. Jag ville inte ha tillbaka mitt gamla jobb eller dess påfrestningar. Sedan hade han försökt med en ny taktik. Han hade ringt ett par veckor efter att jag hade återvänt från Afghanistan och föreslagit ett möte på Esbo polisstation.

Det vore intressant att få höra om din resa. Men mitt hjärta var nära att stanna när jag läste på nätet om hur polisskolans invigningsgäster hade kört på en mina. Som tur var visade det sig snart att det inte fanns några finländare bland offren.

Jag träffade alltid gärna Jyrki, så jag gick med på en fikastund i representationsutrymmena på polisstationens övervåning. Vilket annat polisbefäl som helst skulle ha bjudit på berlinermunkar till kaffet, men Taskinen utövade en hälsosam livsföring och hade beställt upp smörgåsar med ost och sallad. Han klarade fortfarande ett maratonlopp på tre och en halv timme, fastän det var ett bra tag sedan han fyllt femtio. Men nuförtiden sprang Taskinen mestadels efter barnbarnen: dottern Silja med familj hade flyttat hem till Finland från Kanada, och Silja arbetade tillsammans med sin man som tränare i samma sällskap som Taneli åkte skridskor i.

Efter en ymnig reserapport tittade Taskinen på mig med en blick som fick mig att inse att han också hade något ärende. Jag gjorde mig beredd på att eftertryckligt svara nej på allt han föreslog.

Du är ju insatt i organisationsomläggningen på grund av hopslagningen av polisdistrikt.

Inte så jätteinsatt.

I Esbo har vi i princip ansvaret för alla våldsbrott i hela distriktet. Enklare brott utreds fortfarande på lokalnivå, men de mer komplicerade fallen hamnar hos oss, precis som alla atypiska fall. Fyllemord och familjedråp, liksom misshandelsfall med vittnen kan vem som helst utreda. Men så har vi de atypiska fallen. De skumma fallen, fall med rasistiska motiv, hot om skolskjutningar – du vet. För att utreda dem behövs en egen enhet, eller snarare en egen cell, med erfarna utredare. En kommissarie och två polisinspektörer. Kommissarien utför också fältarbete och förhör, om det är rätt person. Det är absolut ingen administrativ tjänst eller nåt pappersvändarjobb, utan hårt arbete. Jag vill ha dig som kommissarie för den atypiska enheten. Jag har redan pratat med Koivu och Puupponen. De har också tröttnat på att brottas med alkoholister och går gärna med på att byta arbetsuppgifter, om du blir chef för cellen.

Cell – det låter snarare som nån terroristenhet. Jag var så förbluffad att jag först inte kom på något annat att säga.

Det har en väldigt modern och dynamisk klang. Polisledningen välkomnar termen med glädje. I vårt jobb söker man numera efter både specialkunskaper och flexibilitet, och det här är exakt den typen av polisverksamhet. Ni specialiserar er på en viss typ av våldsbrott, och vid behov kan de övriga på våldsroteln rycka in.

Och om det inte finns nåt atypiskt att utreda?

Koivu och Puupponen bistår våldet, men du förutsätts utföra forskningsarbete under den tiden.

Så du erbjuder mig pappersvändarjobb ändå?

Taskinen myste. Det var så jag lyckades sälja in det hos de stora grabbarna. Du har erfarenhet av både familjevåldsprojektet och av utbildningsarbete. Under dötiden kan du förbereda nån form av rapport om vilka slags atypiska våldsbrott som förekommer inom Västra Nylands polisdistrikt. Välkommen till nutiden. Man får igenom vad som helst hos beslutsfattarna om man serverar det i form av rätt termer.

Jag ställde mig upp och gick bort till fönstret. Tallarna vajade i novembervinden, norrifrån närmade sig ett regnmoln som förmörkade middagshimlen. Det var sant att jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra i februari efter att Polisyrkeshögskolans projekt var slut. Kaffesmaken kändes frän i munnen, kvaliteten hade inte förändrats alls under den tid jag hade varit borta.

Jag har inte så många år kvar till pensionen, sade Taskinen. Jag ger mig själv lov att vara självisk: den återstående tiden vill jag jobba med det mest kompetenta gänget som möjligt. Du ingår i det.

Jag lät Taskinen övertala mig i en kvart till innan jag tackade ja. Blotta tanken på att försörjas av Antti skrämde mig, jag hade redan tillräckligt stor moralisk ågren för att vi köpt bostaden i Knektbacken, delvis med arvet efter hans far. Den lön Taskinen erbjöd mig inkluderade alla möjliga påslag. Arbetets självständighet attraherade mig, och jag hade saknat Koivu och Puupponens dåliga skämt. Bättre kollegor än de två kunde jag inte tänka mig.

På måndag om en vecka står man vid svarven igen. Men vi pratar inte om jobbet nu, sade jag snabbt, för Anttis uppsyn hade mörknat igen. Han hade då och då beklagat sig över att han kände sig utanför när Anu, Pekka och jag började med vårt polissnack. Anu jobbade fortfarande på ungdomspolisen, som var en länk mellan ordningspolisen, våldsroteln, ungdomsverksamheten och socialförvaltningen. Hennes jobb hade också skräddarsytts av Taskinen en gång i tiden när hon behövde en åtta-till-fyra-tjänst. Jyrki hade blivit en riktig grå eminens inom den finländska polisverksamheten och drog i de tåtar han ville.

Koivu berättade om vinterns märkligaste fall, till dem hörde en kvinnoantastare som hållit till i Gäddvik och som endast varit iklädd tennissockor.

Där har vi en atypisk blottare. Puupponen påpekade att man kunde tro att kylan skulle få en att krympa. Han kallar blottaren för Helikoptermannen.

Inte inför kunderna, hoppas jag. Det är väl inte såna fall det är tänkt att vi ska utreda?

Koivu svarade endast genom att skaka på huvudet. Anu började med hjälp av Sennu och Iida duka fram olika vietnamesiska smårätter, både kött och vegetariskt. Enligt Iida var ingen mat för stark, och Juuso tycktes vara av samma åsikt. Det kändes lustigt att minnas hurdan Koivu hade varit när vi lärde känna varandra för evigheter sedan: i början av nittiotalet hade rentav färska örter varit exotisk mat för pojken från Nurmes.

Vi gjorde sataysås i Tjejklubbens kockskola och förrförra veckan hade vi en kurs i vietnamesisk mat. Sen när turen kommer till finsk mat ska jag baka mormors karelska piroger. Iida fladdrade med ögonfransarna åt sin gudfar Koivu.

Du tycks vara på Tjejklubben ganska ofta, noterade Anu. Jag ska dit nästa månad för att berätta om ungdomspolisens verksamhet.

Vilken kväll då? Säg inte att du känner mig!

Jag tycker att det är jättedumt att inte pojkar får vara där, muttrade Taneli. Vi hade haft samma diskussion tidigare. När Esbo stad föregående vår hade beslutat att man inte hade råd att bekosta Tjejhusprojektet, hade det pensionerade kommerserådet Sylvia Sandelin blivit arg och meddelat att hon i så fall skulle stå för kostnaderna själv. Sandelin hade sagt upp hyresavtalet för en revisionsbyrå i ett flervåningshus i Hagalund som hon delvis ägde, och hade gjort om lägenheten till en ungdomslokal avsedd enbart för flickor. Dessutom betalade hon lönerna för Tjejklubbens två ordinarie anställda och för hobbycirklarnas kursledare, och tillbringade också själv mycket tid med flickorna. Den sjuttioåriga dräktklädda damen, som var uppiffad ända ut i fingerspetsarna, var en säregen förebild för de unga kvinnorna, men Iida tyckte att Sandelin var väldigt cool. Tjejklubben följde ett ganska likartat koncept som Tjejhuset i grannstaden Helsingfors. Antti och jag hade varit glada över att Iida hade hittat ett nytt fritidsintresse efter att ha lagt skridskoåkningen på hyllan.

Har det fortfarande förekommit folk som skriker vid Tjejklubben? funderade Anu när barnen efter huvudrätten smet tillbaka till sina lekar. Har Iida sagt nåt om det?

Några pojkar har hängt där då och då, men Sylvia Sandelin har i egen hög person jagat iväg dem. De reagerar förstås precis som Taneli, det retar dem att de inte får hålla till överallt. Det är svårt att få vissa att förstå att en del av invandrarflickorna bara får umgås med andra flickor.

Fastän vi hade avstått från flick- och pojkskolor redan för ett par generationer sedan, var man ibland tvungen att skilja könen åt. Men hade till exempel de som hamnat i ett afghanskt kvinnofängelse när allt kom omkring något hopp om ett bättre liv? Det hade gått fyra månader sedan polisskolan invigdes och skolan hade tills vidare kunnat fortsätta med sin verksamhet, trots att både studenterna och deras familjer hade fått ta emot hot. I januari hade Natos Isafstyrkor i sista stund förhindrat en självmordsattack riktad mot skolan. Jag höll via mejl kontakt med mina elever, men ibland fungerade inte linjerna på flera dagar. Av e-postadresserna framgick inte polisernas namn, utan alla använde en pseudonym. Fastän jag några gånger också i mitt eget arbete hade hamnat i livsfara, hade de situationerna varit övergående och orsakade av enstaka personer, inga organiserade försök. I Afghanistan skyddades polisen inte ens av sin auktoritet: Malalai Kakar, som hade lett enheten som utredde brott riktade mot kvinnor, hade blivit mördad hösten 2008, som en varning till andra kvinnor.

Ulrikes smycke kändes tungt kring halsen, silvergranarna var vassa. Jag fick röra mig försiktigt så att de inte rispade mig. Kanske var det tänkt att smycket skulle bäras utanpå en höghalsad tröja. Anu började duka undan och Antti reste sig för att hjälpa henne. Jag tömde mitt vinglas och tänkte också gå ut i köket, men Pekka Koivu grep mig i axeln och tryckte ner mig på stolen igen. Först trodde jag att han bara hindrade mig från att i onödan delta i avdukningen, men sedan såg jag på hans blick att han ville prata om något.

Jag ville inte säga det här inför Antti, han är ju ändå civilist. Hela kvällen har jag väntat på ett tillfälle att få berätta för dig att jag redan ser fram emot att få ta itu med vårt första fall. Vi behöver inte grubbla över var vi ska börja. Ingen har tagit försvinnandena på allvar, fastän de borde ha gjort det.

Vilka försvinnanden? Jag kan inte minnas att jag har läst om nåt sånt i tidningarna.

Markku Ruuskanen anser inte att de har varit värda det. Han är en helt reko kille, men han vill inte ha problem, och framför allt inte publicitet. Tre unga invandrarkvinnor har försvunnit under de senaste fem veckorna. Det finns inget skäl att misstänka brott, men finns det nån annan förklaring? Familjerna påstår sig vara helt villrådiga. Fallen hänger ihop på nåt sätt. Min polisinstinkt säger mig det.

2

Du ser, Maria, visst har vi ett case? frågade Koivu ivrigt. Det var eftermiddag min andra arbetsdag och Koivu hade äntligen fatt lägga fram serien av försvinnanden, som han såg som märklig, för mig. Jag satt tillsammans med honom och Puupponen i mitt nya arbetsrum. Herrarna hade ett gemensamt, rymligt rum strax intill, som vid behov också kunde användas som både caserum och mötesrum. I mitt arbetsrum rymdes förutom ett skrivbord också en soffa, ett soffbord och en fåtölj. Koivu stod framför en tuschtavla och skrev. Han nålade fast ett porträttfoto av en ung flicka i huvudsjal på korktavlan. Ett par mörka ögon tittade livfullt fram ur ett ansikte som ramades in av en färggrann sjal. Läpparna såg ut att ha en gnutta ljust läppstift.

Första försvinnandet den andra januari. Aziza Abdi Hasan från Afghanistan, sjutton år. Flyttade till Finland för fyra år sen, familjen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Aziza gick i grundskolans åttonde klass på Albergaskolan och har alltså ett års skolplikt kvar efter det här året. Hon läste med yngre elever på grund av bristande språkkunskaper och obefintlig grundutbildning – hon fick gå i skola först efter att de flyttat till Finland, innan dess kunde hon inte ens läsa. Flickan har i förhållande till det gjort framsteg. Enligt föräldrarna åkte hon under jullovet med sin farbror till Stockholm för att hälsa på släktingar. När Aziza inte dök upp i skolan efter lovet och familjen inte kunde säga var hon befann sig, anmälde skolmyndigheterna henne som försvunnen. Finlands ambassad kontaktade Stockholmspolisen, som har varit och pratat med släktingarna. Varken Aziza eller farbrodern kom nånsin fram. Farbrodern är svensk medborgare och kom enligt båtresenärsuppgifterna till Finland den tjugosjunde december. Det finns inga uppgifter om nån returbiljett. Polisen i Sverige har eftersökt honom. Familjen har också släktingar i Danmark. Om flickan har försvunnit med släktens samtycke så skyddar de varann.

Andra försvinnandet den tjugofemte januari. Sara Amir, bosnisk muslim, fjorton år, går också i åttan men i Mellersta Esbos skola. Samma historia som i föregående fall, föräldrarna har inte anmält henne som försvunnen. Skolan kontaktade de sociala myndigheterna, som bad polisen att göra en utredning. Föräldrarna säger att flickan har återvänt till Bosnien, men det finns inga bevis för det. Familjen har permanent uppehållstillstånd och alla medlemmarna har ansökt om finskt medborgarskap. Jag åkte ut och pratade med familjen tillsammans med de sociala myndigheterna. Pappan Mikael Amir lät inte de andra familjemedlemmarna komma till tals. Sara är familjens enda dotter, mellersta barnet av fem. Mamman såg rödgråten ut och fick inte en syl i vädret. Skolfotot är från förra året, flickan var frånvarande från fotograferingen i år på grund av sjukdom.

Flickan på det här fotot såg fortfarande barnslig ut. Ansiktet var smalt och utan leende, ögonen såg rädda ut. Jag hade föreställt mig att bosniska muslimer var sekulariserade, men Saras sjal, som knutits under hakan, var så hårt åtdragen över huvudet att inte en enda hårslinga syntes.

Jag skulle ha velat prata på tu man hand med mamman, men det gick inte. Pappan lovade förstås att meddela polisen på en gång om de fick reda på var flickan befann sig. Vi har inte hört nåt. Koivu rättade till glasögonen. Han hade under julen tvingats skaffa sig dubbelslipade.

Tredje försvinnandet den fjortonde februari. Ayan Ali Jussuf, från Sudan, permanent uppehållstillstånd i Finland, precis som resten av familjen. Arton år, omfattas inte längre av skolplikten och är enligt finsk lag myndig. Föräldrarna anmälde henne inte som försvunnen, men vännerna på Tjejklubben blev oroliga när de inte kunde nå flickan. Föräldrarna förnekar att de vet nåt om henne. Flickan har inte gjort nån flyttanmälan och det finns inga uppgifter om var hon befinner sig.

Och vad har de alla gemensamt? inflikade jag.

Ingen av de här unga kvinnorna har under sitt eget namn lämnat landet via båt eller flyg. Det är möjligt att de har åkt bil norrut och korsat svenska gränsen vid Torneå och Haparanda. Då befinner de sig i Schengenområdet, där det är omöjligt att spåra dem. De har också kunnat använda sig av falska personuppgifter.

Ansåg inte Ruuskanen att de här fallen var värda att utreda? Tre tonåriga muslimska flickor som försvinner spårlöst i Esbo. Man behöver inte vara nån särskilt duktig journalist för att börja dra kopplingar mellan ungdomarnas öden. Hur har man lyckats hålla det här så hemligt?

Familjerna har inte velat ha nån publicitet, och Ayans vänner har varit rädda för att det rentav skulle kunna skada henne. Men Ayan är myndig och kan ha gett sig av frivilligt. Detsamma gäller för Aziza och Sara, flickor har ju rymt hemifrån tidigare.

Ryktas det nåt på nätet? frågade jag. Koivu tycktes ta fallet med de försvunna flickorna på så stort allvar att jag misstänkte att han gjort egna efterforskningar trots Ruuskanens motvilja.

Ayan diskuterades på webbplatsen Helmi, men administratören tog bort diskussionen eftersom den innehöll uppgifter som kränkte den personliga integriteten. Uppenbarligen startades diskussionen av nån av Ayans vänner på Tjejklubben. Man misstänker att familjen har skickat henne utomlands eftersom hon hade en finsk pojkvän. Men familjen förnekade all kännedom om nån pojkvän, deras Ayan hade bara flickkompisar. En av nätdebattörerna påstod att Ayans äldre bror skulle ha tagit livet av henne, och efter det togs meddelandena bort. Jag har inte kunnat kräva åtkomst till de borttagna meddelandena eftersom jag inte har haft nåt förundersökningsbeslut.

Över tio år ihop med Anu Wang-Koivu, som kommit till Finland som vietnamkinesisk flykting, hade visat Koivu hur det var att leva som medlem av en etnisk minoritet i vårt land. Anu var så finsk man bara kunde bli och pratade perfekt finska utan någon som helst accent, men blev ändå då och då tilltalad på engelska eller behandlad som intelligensbefriad. Eftersom poliser med invandrarbakgrund alltjämt inte växte på träd, hade Anu tvingats utreda nyfinländarärenden oberoende av ras och religion, trots att hon hade en helt annan bakgrund än till exempel somaliska asylsökande eller polska städare. Koivu hade blivit allergisk mot alla rasdefinitioner.

Puupponen började gnola på en välbekant melodi, en folkschlager från sextiotalet. Var är alla flickor nu? löd texten. Koivu sköt fram ett fat med munkar mot Puupponen, som flinade och slutade sjunga.

"Hör ni, kollegor, är det inte vanligt att man i muslimska länder blir bortgift redan vid fjorton? Tänk om Sara och de äldre flickorna har tvingats gifta sig med nån kusin och därför har