Vändpunkten

By Leena Lehtolainen

När företagaren Juha Merivaara hittas död på sin skärgårdsö har kriminalkommissarie Maria Kallio precis återvänt från sin barnledighet. Ett par veckor innan hade hon besökt ön, driven av en önskan att se platsen där hennes ungdomskärlek dött ett år tidigare. De båda dödsfallen betraktas som olyckshändelser men Maria Kallio börjar snart ana att verkligheten är en annan. I takt med att utredningen framskrider visar det sig att hon har fog för sina misstankar, snart sagt alla i Merivaaras släkt tycks ha skäl att önska honom ur vägen. Parallellt med det som utvecklat sig till en mordutredning ökar problemen inom Marias eget polisdistrikt. De unga miljöaktivisterna i Esbo tar till allt våldsammare metoder och deras aktioner närmar sig renodlad terrorism. En av de aktiva är Juha Merivaaras son Jiri som omedelbart råkar i konflikt med en av de mer hårdföra poliserna, något som blir föremål för en utredning och hamnar på Maria Kallios bord.

Samtidigt brottas hon med interna problem på arbetsplatsen. Som nyutnämnd chef möter hon motstånd, inte minst från Pertsa Ström som var konkurrent till chefsposten. Hans temperament och alkoholkonsumtion tvingar till slut fram en situation som får förödande konsekvenser och blir ett hårt slag för Maria Kallio. Mitt i all denna turbulens inser hon plötsligt att hon är förälskad, en inte helt passande känsla för en gift nybliven mor indragen i en utredning vars frågetecken blir allt fler och där en av de misstänkta råkar vara föremål för Maria Kallios känslor.

Vändpunkten är den tredje boken om Maria Kallio som ges ut på svenska och den här gången prövas hon hårt, både professionellt och privat. Leena Lehtolainens deckare har rönt stor uppskattning dels för de skickligt konstruerade intrigerna, dels för det fint sammansatta persongalleriet och i likhet med hennes tidigare böcker har Vändpunkten en lika oväntad som överraskande upplösning.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 17, 2020
• ISBN: 9789178294862

Book preview

[e-mail]

1

Ön steg eldröd ur havet som om klipporna varit färgade av blod. Först urskilde jag bara konturerna, men så sakteliga började stenen ta form. En rund fyr växte fram och en fästning som var från Krimkriget. Rödskär var Esbos sydligaste punkt, den sista ön före territorialvattengränsen. Det hade varit förbjudet område för civila i flera årtionden. Sett från havet såg det avvisande och svårtillgängligt ut.

Det var den sista helgen i augusti och också min sista lediga helg innan jag skulle återvända från mammaledigheten till min tjänst som kriminalkommissarie på Esbopolisens våldsrotel. Man hade förutspått sol så vi hade seglat ut med svärföräldrarnas båt från Hagalund till Ingå. Det var bra att vänja Iida vid båtlivet. Den elva månader gamla babyn tog fortfarande två ordentliga tupplurar om dagen och trivdes bra i barnsitsen. Hon tjöt som bäst i kapp med måsarna som kretsade ovanför oss. Antti läste sjökortet och jag njöt av att rodret lydde mitt grepp. Jag var född i inlandet men hade alltid trivts vid havet, trots att jag visste hur farligt det kunde vara när det ville.

Jag har för mig att hamnen ligger på öns nordöstra sida. Vi slår en sista gång och går för motor sista biten. Det är inte lätt att lägga till vid Rödskär, sade Antti.

Kan man bara dyka upp hur som helst?

De senaste åtta åren har det varit helt lagligt att åka dit. Kommer du inte ihåg att Merivaara AB köpte ön förrförra året och har gjort i ordning en raststuga för allmänt bruk?

Jag hade ett vagt minne av det. Försvaret hade för ett par år sedan gjort sig av med några av sina gamla fästningsöar. Man hade letat efter en arrendator som förband sig att reparera de nedgångna byggnaderna på Rödskär. Något konsthantverksgäng hade redan bestämt sig för ön, när Merivaara AB som tillverkade miljövänliga båtfärger istället för ett hyreskontrakt hade lagt fram ett köpekontrakt på bordet som försvarsdepartementet inte hade kunnat tacka nej till. Affären hade väckt särskild upprördhet i seglarkretsar, men den hade lagt sig redan under samma sommar när det stod klart att Merivaara AB inte alls ville stänga ön, utan välkomnade allt båtfolk.

Jag ville förstås också se Rödskär. Antti hade visat bilder från sina segelutflykter, Esbo lokaltidning hade lovordat öns karga skönhet. Men den viktigaste anledningen var ändå att jag ville se platsen där Harri hade dött.

Jag hade varit tillsammans med en man som jag kallade Fågel-Harri i några månader och det var redan tio år sedan. I oktober förra året, ett par månader efter att Iida fötts, hade jag sett dödsannonsen i tidningen. I annonsen angav man inte dödsorsaken, man nämnde ingen plötslig sjukdom eller trafikolycka. Man nämnde bara platsen där han dött, Rödskär i Esbo, och att Harri hade jordfästs i all stillhet.

Saken hade fortsatt att gnaga i mig. Harri kunde väl inte ha tagit livet av sig? Jag hade inte sett honom på flera år, vi umgicks i ganska olika kretsar. Vi hade inget behov av att hålla kontakten efter att vi gjort slut, även om vi inte skildes som ovänner.

Harri hade varit en begiven ornitolog och botanist, och för mig hade den största behållningen av förhållandet varit att jag lärt mig känna igen fåglar och blommor. Vi passade inte ihop. Harri var alldeles för snäll och mjuk och trivdes bäst i skogen hos fåglarna, medan jag haft min vildaste röjartid under mitt andra studieår på juridiska och bollade något outhärdligt med den stackars killen. Jag kunde inte följa med på den planerade naturutflykten för att jag var bakis. Jag orkade inte titta på fåglar i kikare längre än i en halvtimme, utan liftade till närmsta ölsjapp. När vi beslöt att avsluta vårt förhållande var båda lättade.

Samma kväll som dödsannonsen stod i tidningen grävde jag fram mitt gamla fotoalbum. Jag hittade några bilder på en tanig Harri i runda glasögon som satte upp ett tält vid Porkalaudden och som tittade på en flock ejdrar i en kikare. Det kändes overkligt att jag en gång i tiden hade älskat med den där mannen som på fotona såg så barnslig och främmande ut. Varför hade livet fört Harri att dö på en avlägsen fästningsö? Att döma av dödsannonsen hade han inte haft någon egen familj eller ens en flickvän. Jag hade fått lust att ringa Harris syster och fråga vad som hänt, men jag kom mig inte för. Sari hade inte direkt tyckt om mig, hon hade väl helt befogat tyckt att jag behandlat hennes bror illa.

Mystiska dödsfall och självmord som skedde i Esbo hamnade hos avdelningen som jag skulle bli chef för efter mammaledigheten. Jag hade ringt min kollega Koivu. Kanske visste han någonting om Harris död.

Harri Immonen? Ja, det kommer jag ihåg, han drunknade ju. Vänta lite, så ska jag knappa fram fallet, sade Koivu efter att först ha berättat stationens senaste skvaller för mig. Det hände för tre veckor sen, det var ju en rejäl höststorm då. Immonen följde väl tranornas höstflyttning på Rödskär. I gryningen hade han gått till västra stranden och att döma av spåren i mossan halkat, slagit huvudet i en vass sten och medvetslös sjunkit under vattenytan. Han hade noll komma sex promille alkohol i blodet, Immonen hade uppenbarligen druckit en flaska rödvin kvällen innan. Han var ensam på ön och hittades av en slump nästa dag när en representant för firman som ägde ön tittade förbi och undrade över sovsäcken och resten av grejerna i raststugan.

Så det var en klar olycka?

Jag åkte själv dit. Västra stranden är väldigt brant och du vet själv hur det är med regnvåta klippor. Tekniska hade en teori om att Immonens teleskop först hade vacklat till på sin trefot och att han sluntit när han försökte få tag i det. Varför undrar du det? Kände du honom?

Ja, fast jag hade inte sett honom på flera år.

Jag hade inte hunnit fundera så mycket över Harris död då, för de första månaderna av moderskapet förflöt i en dimma som orsakades av avbruten nattsömn, och allt började lätta först när julen närmade sig. Harri försvann in i minnenas värld igen.

Men när vi hade börjat titta efter en lämplig utflyktsplats på sjökortet hade jag föreslagit att vi skulle segla ut till Rödskär. Det var som om jag var tvungen att med egna ögon se platsen där min före detta pojkvän dött.

Vattnet var grågrönt, som ärtsoppa som blivit dålig. I går kväll hade vi letat i nästan en och en halv timme efter en plats att lägga till vid där det inte fanns blågrönalg. Vi ville bada och vårt sötvattenförråd räckte inte till för att både diska och att tvätta Iidas rumpa. Antti hade både vemodigt och ilsket kommit ihåg ungdomsårens klara havsvatten som man hade kunnat använda för att koka potatis i. Sommaren hade varit ovanligt varm, och därför hade alggröten trängt in i skärgården från havet, till slut ända in till Esbos badstränder. Människorna som var helt utmattade av värmen hade fått svalka sig med öl istället för att bada.

En halv kilometer innan vi lade till tog vi ner seglen. Jag hade svårt att urskilja en trygg landstigningsplats bland de branta klipporna och stenarna som stack ut, men Antti sade att han visste var hamnen låg. Sista biten puttrade vi för motor mot sydostvinden som hotade att kasta oss mot klipporna. Antti styrde lugnt mot öns östra strand och plötsligt dök en liten hamn upp bakom klippan. Iida gnagde på en bit skorpa och jag gjorde mig redo att hoppa i land med linan när någon ropade:

Kasta hit förtampen!

Jag höjde blicken och såg en spänstig man med en pipa i mungipan.

När det blåser från sydost är det bäst att fästa förtampen här och aktertampen i bryggan, båten slår mindre då.

Jag kastade repbunten till mannen, som tog emot den ledigt och säkert och började ropa ut råd. Ladusvalorna svischade över oss, solen sken rakt i ögonen. Klippan strålade av den varma sommarens lagrade värme.

Gå du först, Maria, så räcker jag över Iida till dig.

Jag kände hur mannen som nu surrade fast vår aktertamp iakttog mig som för att avgöra om jag på egen hand skulle klara av att hoppa över till den branta klippan. Han ansåg uppenbarligen att jag skulle klara det, för han började gå uppför sluttningen redan innan jag hann hoppa. Marken under foten var hård och luktade som islandslav. Det tog inte lång stund att samla ihop våra saker, för vi visste ännu inte om vi skulle övernatta i båten eller i öns raststuga. Eftersom hamnplatsen låg på vindsidan skulle det bli rejält gungigt att sova i båten. Förutom familjen Sarkelas Marjatta-båt flöt två andra båtar i hamnen: en stöddig muskelbåt som på ett invecklat sätt hade surrats fast i bryggans sydvästra sida, och en tiometers segelbåt i trä, en riktig skönhet. Men jag hann inte stanna och beundra träbåten för min uppmärksamhet fästes snart vid en grästuva som stack fram bakom en klippa och som plötsligt började röra på sig. Den reste på sig och en pojke med grönt hår och klädd i grön parkas och kamouflagebyxor dök upp. Han blängde på oss utan att säga något och sprang sedan iväg i de illröda tennisskorna.

Antti hade spänt fast Iida i bärstolen. Vi började kliva uppför den branta klippan. Fästningsbyggnaderna som från havet verkat ogenomträngliga var massiva: tre meter höga murar med skottgluggar, en kantig U-formad tvåvåningsbyggnad med en bastant rund fyr som steg upp ur mellersta delen. På byggnadens västra och södra sida växte små gräsplättar och några vindpinade enar, på den norra sidan som låg i lä susade någon al. Älgörtstuvorna var nästan utblommade och dunörten hade förvandlats till fjun och påminde om hattifnattar.

När vi klev upp på terrassen öppnades dörren på fästningens kortsida och ut steg en liten ljushårig och brunbränd kvinna.

Välkomna till Rödskär! Ska ni stanna över natten?

Antti bekräftade detta och kvinnan kom närmare och sträckte fram sin smala hand.

Anne Merivaara. Det finns ett ledigt rum i raststugan, vi är bara fem här. Bastun är också på uppvärmning.

Kvinnan pratade som om hon ägde ön, vilket hon också gjorde. Anne Merivaara var delägare i Merivaara AB, informatör och hustru till VD:n Juha Merivaara. Vi presenterade oss, och när Antti berättade att han hade varit på Rödskär tidigare blev Anne Merivaara ytterligare ett par snäpp hjärtligare. Hon förde in oss i fästningen som en rutinerad reseguide. Raststugans trägolv sken som nya och även innerväggarna i trä såg ut att ha byggts i samband med renoveringen.

Det här är köksstugan, en gemensam gasspis och ett kylskåp. Ni får det sydvästra rummet, det ligger här borta.

I rummet fanns två våningssängar som såg enkla ut men som garanterat hade formgetts av en dyr designer, ett blåbetsat träbord, två stolar och en sjömanskista. De små fönstren vette ut mot horisonten.

Antti satte ner Iida och gick ner till båten för att hämta sovsäckarna och kvällsprovianten. Genom fönstret såg jag hur kvällssolen fick klipporna att glöda rosenröda och vattnet att kasta ljusreflexer. Iida ryckte mig i håret med halvöppna ögon. Jag hoppades att Antti skulle ta med whiskyflaskan. Laphroaig skulle passa utmärkt på fyrön.

Efter ett par båtkockskvällar kändes det lyxigt att laga mat i ett riktigt kök. Jag fick till en riktig festmåltid: potatis, sill, bondleverpastej, det sista av den rökta flundran, sallad, skärgårdsbröd och getost. Iida ville absolut smaka på senapssillen, grimaserade först, men tjatade till sig ytterligare en tugga. Efter två potatisar, en bit leverpastej och en mugg mjölk började hennes huvud sloka lovande. Just då tassade den grönhårige pojken in i rummet och Iida piggnade till igen.

Mamma ville jag skulle fråga om ni vill bada bastu. Riikka och Tapsa lovade att se efter ungen, sade han kort.

Tack. Det gör vi gärna efter att Iida har somnat, sade Antti till pojken som uppenbarligen var Merivaara junior. Kläderna fladdrade runt den smala kroppen, ansiktet var fortfarande barnsligt, men rösten en mans. Jag gissade att han var runt sexton år. Pojken brydde sig inte om att presentera sig, grävde bara fram en flaska ur kylen av någonting som såg ut som hemmagjort vin framställt av kål och tillade: Mamma är i bastun nu, sen är det Riikkas och Tapsas tur. Om ungen sover kan ni gå före mig och Mikke.

Antti gick för att natta Iida, jag tömde min öl och började städa upp i köket. Sopsorteringen var utomordentligt organiserad för jag hittade fem olika soppåsar i köket: komposterbart, brännbart, icke brännbar returpapp, glas och konservburkar. Man fick riktigt anstränga sig för att allt skulle hamna rätt. Just när jag hade diskat färdigt hörde jag en kvinnoröst bakom mig:

Hej, det är jag som är Riikka Merivaara. Behöver ni barnvakt?

Jag vände mig om och såg en lång och slank, kanske tjugoårig flicka, som log precis på samma sätt som sin mamma. Riikkas mörka hår var klippt i en kort pagefrisyr och hon var blek, i motsats till sin mamma och till sjöbjörnen som hade tagit emot oss. Vi presenterade oss, Riikkas handtryckning var kylig och snabb.

När Iida somnat behöver man inte se efter henne, men det är bra om nån är i närheten, sade jag.

Tapsa och jag ska bada bastu nu, jag kommer och säger till när den är ledig.

Det fanns en intressant kontrast mellan Merivaara-kvinnornas och den grönhårige pojkens uppträdande. Jag undrade om mannen som tagit emot vår tamp möjligtvis var Tapsa. Om Tapsa badade bastu tillsammans med Riikka var han säkert hennes pojkvän och det hade sjöbjörnen, som kanske var i min ålder, verkat en aning gammal för.

Jag hörde hur Antti fortfarande sjöng för Iida. Jag hällde upp ett par fingerbreddar whisky och gick ut. Vinden slängde bara slött med håret nu, men vågorna rullade fortfarande in mot öns östra sida. Som av en instinkt gick jag på vindsidan mot västra strandens branta bergväggar som under Krimkriget smulats sönder av patroner. Här någonstans hade Harri ramlat.

I den varma augustikvällen var det svårt att föreställa sig den regniga oktobergryningen och det skränande transträcket som flög över ön. Ännu svårare var det att tro att Harri fortfarande hade haft alkohol i blodet på morgonen. När vi var tillsammans hade han druckit pinsamt lite, högst ett par glas rött vin. Nåja, man ändrade ju sina vanor. På de nästan lodräta klipporna kunde även den mest erfarne vandrare halka. Man skulle knappast överleva fallet på fem meter. Bäst att sätta sig ner.

Jag kurade ihop mig alldeles intill klippkanten för att smutta på whiskyn och se på hur solen dansade över det gyllene vattnet. Jag var så inne i mina tankar att jag hajade till när jag plötsligt hörde steg bakom mig. Jag vände mig om eftersom jag trodde att det var Antti som kom, men istället stod den spänstige repfångaren bakom mig.

Jag vill inte tränga mig på, men var försiktig på de här klipporna, sade mannen och kastade en blick mot mitt whiskyglas.

Det här är min första, snäste jag. Jag tyckte inte om att man pjoskade med mig.

Men ändå. Jag har gått omkull här nykter. Jag presenterade mig nog inte nyss. Mikael Sjöberg.

Maria Kallio.

Sjöbergs handtryckning var lång och kraftfull, ansiktet väderbitet. Solen hade bränt det stubbade håret nästan vitt, likaså ögonfransarna och ögonbrynen. Jag överraskade mig själv genom att sträcka fram whiskyglaset. Sjöbergs ögonbryn åkte upp en aning, men han tvekade inte utan tog en ordentlig klunk.

Rejäla grejer. Är det single malt?

Jag nickade. Sjöberg satte sig bredvid mig på klippan. Ingen av oss sade något, vi tittade bara på solnedgången och tömde whiskyglaset. När det bara var en sista slurk kvar och våra långa skuggor avtecknade sig mot klippan kom Antti.

Det tog ett tag att få Iida att somna på ett främmande ställe. Det är snart vår tur i bastun, sade han och presenterade sig sedan för Sjöberg. När denne sade sitt namn glimtade Anttis ögon till av igenkännande.

Mikke Sjöberg! Jordenruntseglaren! Tjenare! Jag tyckte redan vid båten att du verkade bekant. Vi seglade från Kotka till Hangö på skonaren Astrid åttioett. Kommer du ihåg det?

Mikke sade att han mindes. De började utbyta seglarerfarenheter. Jag satt och tittade i tur och ordning på havet som stillnat och på fästningen som färgades av skymningen och njöt av hur vinden lekte i mitt ansikte. Efter en timme kom Anne Merivaara och sade att bastun var ledig. Whiskyskvätten hade lyft fram en behaglig värme i kroppen, alkoholuppehållet under graviditeten hade minskat min förmåga att tåla sprit. Just nu kändes det inte nödvändigt att tänka på något så dystert som Harris död. Det var kanske sommarens sista varma kväll och ett sällsynt tillfälle att bada bastu i lugn och ro med Antti medan en frivillig barnvakt passade den sovande Iida.

Bastuns fönster vette mot väster där det endast syntes någon enstaka skärplätt. Tärnorna höll flygtävlingar, småfiskarna hoppade höjdhopp. Anttis hud var full av små droppar, den smakade vind och vatten, jag kunde inte få loss läpparna från den… Först när vi slutat älska kom vi ihåg att det var någon mer som skulle in i bastun. Till slut tog jag ett dopp i norra viken i skydd från bränningarna, blåstången skrapade mot magen. Nordostvinden hade kylt ner vattnet så att det kändes friskt, det hade redan en aning höstdoft i sig. När vi lämnade bastun hade den första stjärnan dykt upp på den mörknande himlen.

Den grönhårige pojken satt på gården och såg förväntansfull ut. När han såg mig komma från bastun började han ropa på Mikke. Denne dök upp från stranden och sade till oss:

Det blir en varm natt, de andra sitter under fyren vid grillen. Ni är också välkomna.

Jag hämtar whiskyflaskan och tittar till Iida, meddelade Antti, han hade tydligen lust att vara uppe. Jag tackade inte heller nej till sällskap. Jag hade redan i förväg varit rädd för ensamheten som mammaledigheten skulle föra med sig. Vi bodde i Hemtans i Esbo i ett nedgånget, hyrt enfamiljshus, långt från såväl närmsta busshållplats som alla mina vänner. Utan telefon och bra böcker skulle det ha varit tråkigt att vara ensam med babyn. Ändå hade jag tagit ut full mammaledighet, för jag hade bara haft ett enda sommarlov sedan första året på gymnasiet, sedan dess hade jag, frånsett en kort period när jag varit arbetslös, jobbat nästan utan uppehåll. Så under vintern hade jag hunnit läsa många böcker som på grund av tidsbrist blivit liggande, göra utflykter med Iida och lära mig spela piano. Men att ordna med fotoalbumen som mina systrar framhållit som mammaledighetsnöje hade inte blivit av. Fast emellanåt hade det känts som om jag tynade bort i brist på mänsklig kontakt så mycket att till och med de slumpmässiga telefonsamtalen – ofta om jobbet – från min nedrige kollega Pertti Ström hade glatt mig.

Rödskär var en så fin ö att det var värt att bekanta sig med ägarna. Mikke Sjöberg verkade vara en oroväckande intressant person. Det var sällan naturligt att bara sitta och dela ett whiskyglas med en fullständig främling, oftast var man tvungen att prata strunt. Jag hade väl suttit och tryckt för mycket hemma eftersom förste bäste charmige man väckte min slumrande lust att flirta.

Merivaara-kvinnorna satt vid grillen. Trots att det bara gått några timmar sedan vi ätit kvällsmat såg de vegetariska spetten inbjudande ut. Jag ammade bara Iida på morgonen, men min kaloriförbrukning var ovanligt stor eftersom jag hårdtränade. Jag hade börjat jogga och träna på gym några veckor efter förlossningen för att bli av med den sladdriga graviditetsmagen, och motionerandet hade blivit en ännu värre drog för mig. Att ge sig ut och jogga var ett legitimt skäl att försvinna hemifrån, och ibland törstade jag verkligen efter de ensamma stunder som jag skulle ha ännu färre av när jag började jobba igen.

Anne Merivaara gjorde plats bredvid sig på bänken. Antti dök upp med whiskyflaskan i handen i sällskap med en bredaxlad, ljus man som var huvudet kortare än han. Han kom genast fram för att skaka hand med mig.

Hej, Tapio Holma. Ni har en söt dotter.

Jag blev full i skratt när jag påminde mig om att jag tyckt att Mikke Sjöberg var för gammal för att vara Riikkas pojkvän. Tapio Holma var minst fyrtio. Jag förknippade honom genast med mörkblå sammet och spetskrage, även om jag inte förstod varför. Jag kom på det först när Antti hade hällt upp en rejäl skvätt whisky i min mugg. Jag hade sett Tapio Holma för några år sedan på Nyslotts operafestival som Don Carlos Rodrigo, markisen av Posa, och trots den fåniga volangkragen hade han gjort ett kraftfullt intryck. Mannen som lade en korvlänk på grillen föreföll vara en helt vanlig figur och inte en internationell barytonstjärna. Istället för Posas stövlar hade Holma på sig ett par ljusgråa skor med rågummisula, som till och med skulle ha gjort legenden Tauno Palo osexig.

På grund av jobbet bodde jag i Tyskland ett tiotal år. Även om de prisar sin egen korv, så kände jag mig ändå sugen på rejäl korv från HK ibland, annonserade Tapsa. Men den här vegetarianfamiljen värdesätter inte rejäl korv.

Riikka grimaserade men lyckade inte få till den ogillande min hon avsett för Holma satte sig i detsamma bredvid henne och lade förälskat armarna om henne. Jag såg hur Anne Merivaara vände bort blicken så jag började fråga ut henne om öns historia.

Fästningen på Rödskär hade byggts 1813, strax efter att Finland hade hamnat under ryskt styre. Den hade varit bas för både kustbevakningen och flottan, och under Krimkriget hade man gått några enstaka strider där, likaså under inbördeskriget. När Sovjetunionen arrenderade Porkala var försvaret tvunget att lämna ön. Det påstods att man hade haft ryska trupper på Rödskär i början av femtiotalet. Sedan femtiosex hade ön ägts av försvaret och i praktiken varit nästan tom, för den hade omgivits av stränga landstigningsförbud.

Men det var ingen som höll ön under uppsikt, mindes Antti. Jag steg i land här första gången för tolv år sen. Vi var rädda att få hagel i nacken, men det fanns bara svalor här. Då kändes det som en spökö. Ska det inte spöka här enligt nån berättelse, nån rysk officer, om jag minns rätt?

Ingen svarade, och Anne Merivaara bytte samtalsämne:

Spetten är klara, Jiri får också ta och komma och äta. Vad sa Mikke att han ville ha?

Mikke får korv och potatissallad, log Tapio Holma. Vill ni ha, eller är ni också vegetarister?

Vi sade att vi klarade oss med whisky och bjöd dem andra. Holma tittade tvekande på Riikka innan han tackade ja. Deras förhållande började intressera mig för åldersmässigt skulle Tapio Holma ha kunnat vara Riikkas far.

Finns det nåt käk? Jiris gröna huvud stack fram bakom fästningen och såg ännu gräsaktigare ut när det var blött efter bastun. Mikke Sjöberg kom efter honom och bar på flaskor och glas. Kvinnorna drack vin, männen öl, det var bara Jiri som nöjde sig med att sörpla i sig av den gröna vätskan som såg ut som kåldryck. Antti pratade med Mikke om segling, Riikka frågade om Iida mer av artighet än äkta intresse. Jiri svarade enstavigt om han blev tilltalad.

Mörkret hade redan lagt sig, stjärnorna såg ut att stå så lågt att man nästan kunnat röra vid dem från fyren. Tapio Holma lärde Riikka namnen på stjärnorna, jag lyssnade med ett halvt öra och försökte själv lära mig. Jag kände mig dåsig och avslappnad. Fastlands-Esbo befann sig i en annan verklighet, nu fanns inte hemmet i Hemtans med vardagsbestyren, inte Esbopolisen eller jobbet som skulle börja på måndag. Det enda som fanns var havet, stjärnorna och förutom den sovande Iida vi sju som efter grillandet delade den flammande lägerelden. Endast whiskyglasets värme och ett fjärran fågelskri som jag inte kunde avgöra om det var en tärna eller en mås. När jag frågade visade det sig att Tapio – eller Tapsa som han bad att man skulle kalla honom – var en ivrig ornitolog, och samtalet gled som av sig själv över på Rödskärs fågelbestånd. Jag var redan inne på min andra whisky, så jag kunde inte låta bli att kläcka ur mig:

Det var en ornitolog jag kände som dog här i höstas, Harri Immonen. Är det nån av er som känner till hur det egentligen gick till?

Jag hade inte väntat mig en så kraftig reaktion. Jiri reste sig med buller och bång och började gå ner mot hamnen, Anne Merivaaras vinglas klirrade mot stenbänken. Tapsa lindade armarna hårdare runt Riikka, och Mikkes hand som höll i pipan såg ut att darra till. Men han svarade:

Så du kände Harri Immonen. En trist händelse. Det var Juha och Anne som hittade honom. De var här av en slump och undrade över grejerna i raststugan. Det var ingen som visste att jag hade tagit hit Harri.

Där flöt han vid strandkanten på vindsidan, sade Anne Merivaara undvikande och reste på sig. Klockan är mycket, jag går och lägger mig. God natt, allihop.

Fastän Annes röst var vänlig kände jag det som om min fråga hade förstört stämningen. När Anne hade försvunnit utom hörhåll sade Mikke försvarande:

Det var en mycket omskakande upplevelse för Anne att hitta kroppen. Det var tur att Juha var med henne för hon blev helt chockad.

Mamma har alltid förhållit sig hysteriskt till döden. Jag har försökt lära henne att det bara är en naturlig förlängning på livet, förkunnade Riikka med en tjugoårings självsäkerhet.

Harri var en ung man, sade Tapsa mjukt. Jag träffade honom aldrig eftersom jag inte träffade Riikka förrän i början av våren, men av Annes prat har det framgått att han var en riktig hejare.

Mikke berättade att Harri hade bott på Rödskär största delen av sin sista sommar, för Merivaara AB hade anlitat honom för att kartlägga områdets fågelbestånd. Företaget hade förutom ön även köpt ett stort vattenområde där det i norra delen låg en klunga av skär som var en populär häckningsplats bland fåglar, och Juha Merivaara hade planerat att man skulle ansöka om att fridlysa området om fågelbeståndet var tillräckligt ovanligt.

Harri blev förtjust i ön för att man fick vara ensam här. Han tyckte mer om fåglar än om människor. Deras beteende är mycket mer logiskt. Mikke sög på sin pipa och jag kände hur det högg till i bröstet när jag tänkte på hur jävligt jag hade betett mig mot Harri en gång i tiden. Kanske hade jag lärt mig något under åren, kanske det att man inte fick någon bestående tillfredsställelse av att bolla med andra.

Kände du Harri väl? frågade jag Mikke.

Han var min gast några gånger, vi var på Gotland och Dagö. Fast han var en ganska dålig gast, tappade linorna så fort han såg en intressant fågel, smålog Mikke och skrattrynkorna bredde ut sig till solfjädrar runt hans ögon.

Riikka och Tapsa reste på sig, det var läggdags för dem också. Jag ville inte lämna stjärnhimlen riktigt ännu eller whiskyflaskan där innehållet bara hade sjunkit med en tredjedel. Jag hällde upp mera åt mig själv och till Antti, jag tittade frågande på Mikke som intensivt såg tillbaka och räckte fram sitt ölstop. Jag hällde i en rejäl skvätt.

Hur kände ni Harri? Mikke tog en ordentlig klunk ur sitt glas, han hade nog en likadan whiskytörst som jag.

Jag kände honom inte, bara Maria. De hade nåt slags flirt en gång i tiden.

Jag hade alltid uppskattat att Antti inte var den svartsjuka typen, frågade inte ut mig om jag skulle ta ett par öl med nån manlig bekant eller gnällde över före detta pojkvänner. Nu retade det mig, nåt slags flirt lät hemskt slätstruket. Varför ville jag att Mikke Sjöberg skulle tro att jag var en erfaren manslukerska, jag försökte ju för det mesta inte ge en sådan bild av mig själv?

Mikke tog en ny klunk och såg rätt på mig.

"Jaha, den Maria… Harri nämnde dig nån gång. Du är ju polis."

Jag nickade. Jag skämdes inte på något sätt över mitt yrke, men jag hade inte för vana att basunera ut det inför människor som jag träffade tillfälligt. Många intressanta krogbekantskaper hade blivit helt låsta efter att de hört mitt yrke, en hade i panik börjat fimpa marijuanaciggen som han sög på och förväntat sig att jag skulle gräva fram handklovarna.

Polisen utredde Harris död, men det var inget mystiskt med den. En tydlig olycka, sade Mikke och räckte fram sitt