Dansaren

By Bengt Berggren

Runt hällristningen Dansaren på Österlen har det längre varit lugnt. Turister som fotograferat, barn som lekt och natur som följt årstiderna. Men en dag är platsen fylld med polisbilar och det börjar rapporteras in fall av en besynnerlig sjukdom, en sjukdom som inte ska kunna smitta. Medan en samvetslös konspiration arbetar för att göra vinst på smittan dras Marco och hans syster in i polisutredningen. Alla är de omedvetna om smittans egentliga källa och det mörka medvetandet som driver den.

• Language: Svenska
• Publisher: Molnfritt Förlag
• Release date: Aug 11, 2014
• ISBN: 9789187317644

Book preview

Prolog

Våren smyger sig på landskapet i trakterna runt Gladsax på Österlen. Gräset har börjat grönska, men det rasslar lite lätt när torra fjolårsstrån rör sig i skymningsbrisen runt stenhällen. En vinglig gestalt reser sig mödosamt och stapplar några steg innan den får fotfäste i den lätta sluttningen. Kroppen är elastisk och lemmarna extremt rörliga. Skolios skulle en naprapat snabbt konstaterat, men ändå inte. Ryggraden sviktar än hit och än dit snarare än att den är sned. Gestalten glider över ängen ned mot den smala asfalterade vägen som leder in mot Gladsax. Åt andra hållet ligger Järrestad. Utan att lämna minsta spår efter sig rör sig gestalten ditåt med svävande steg.

En blå Volvo V70 kommer sakta rullande i riktning mot Gladsax. Johan och Ulla Jönsson, ett äldre par, är ute och finkör. Plötsligt skriker Johan till och tappar kontrollen över bilen som väjer brant åt vänster och kör ut i diket på andra sidan vägen. Bilen stannar och adrenalinet får hans ben att skaka. Hans fru sitter med uppspärrade ögon och stammar fram något om att det var en unge som sprang över vägen. Sedan försvann han bara. Hon hoppas att de inte har kört över honom.

Johan, som håller krampaktigt i ratten, skakar på huvudet och säger att han inte hade känt någon stöt i bilen, ungen måste ha klarat sig, men inte fan var det någon unge! Han hävdar att det var en vuxen man i röda kläder som rörde sig konstigt, han haltade eller vinglade på något sätt. Det blir som vanligt en animerad diskussion mellan parhästarna trots den märkliga situationen. De tar sig slutligen ur bilen och ser sig omkring, fortfarande chockade. Det finns ingen där. Paret börjar smågnabbas igen. Vad hade de egentligen sett, vilken granne ska de ringa för att få traktorhjälp för att dra upp bilen ur diket, hur kunde den andre se så fel, ska de underrätta polisen eller inte?

– Vad skulle vi säga till polisen? säger Johan, det har ju inte hänt något. Om vi säger att jag körde i diket skulle de bara tro att jag var på lyset. Det var precis som om mina armar blev helt stumma eller lealösa och inte ville lyda. Plötsligt kunde jag inte styra bilen, den bara drog iväg ner i diket. Nej, vi ringer Per så får han dra upp oss med traktorn.

Gestalten glider oberörd vidare, den är framme vid Järrestads kyrka.

Kapitel 1

Pojken, som verkade vara i tolvårsåldern, ingen visste säkert hur gammal han var, hade kommit tultande in på boplatsen en tidig morgon för ungefär tio år sedan. Det enda han hade haft på sig var en sliten skinnkolt. Hans hår var redan tjockt och färgat som en solglänsande sommaräng. Ingen förstod var han kom från eller vart han var på väg. Husfrun Virda, som redan hade sex barn och ett okomplicerat sätt att se på livet och döden, hade genast tagit honom i famn. Hon hade gett honom en skål getmjölk och några bitar grillad fisk som den äldste pojken redan hade hunnit fiska upp från havet. Mannen i huset, Berko, hade bara ryckt på axlarna och skrattat. En till? Varför inte? Mat fanns det och gården var tillräckligt stor för att hysa fler. När han blev tillräckligt stor kunde han hjälpa till på fälten, samla rav, fläta fiskemattor av hasselspön eller ta ett tag med själva fisket. Dessutom visste Berko vem det var som bestämde på gården. Hade hon tagit den lille i famnen så var saken klar. De hade gett pojken namnet Vine. Varför det blev Vine visste ingen, namnet bara kom till Virda.

Pojken kom nu springande från stranden.

– Berko, Berko, skeppen kommer, flera stycken, de har röda segel!

Berko, som stod och högg ved vände sig mot Vine.

– Hur många?

– Jag såg tre segel men det kan finnas fler längre ut på havet.

Berko ropade till Virda, kvinnan han delade sitt liv med, gårdens överhuvud.

– Virda, seglarna kommer, sätt på brasan, ta fram fisk, bröd och dricka! Jag hämtar lådan med rav i skogen. Sedan går jag ned till stranden och hjälper dem ankra upp båtarna.

Det blev en frenetisk aktivitet på gården. Fällar lades ut på marken runt matplatsen. Det plockades undan, putsades och fejades. Mat och dryck togs fram och grillplatser byggdes upp, allt under Virdas handfasta ledning. De ville göra ett gott intryck på de långväga gästerna som hade kommit för att handla rav. Några av seglarna skulle de känna igen från tidigare besök men det skulle vara flera nykomlingar som aldrig hade satt sin fot i trakterna tidigare. Besöken inträffade med jämna mellanrum och hade pågått så länge Virda kunde komma ihåg. Gården var hennes fädernesgård och under hela sin uppväxt hade hon sett båtarna med röda segel komma in mot stranden i jämna men långa mellanrum. Virda var upphetsad, främlingarna var, och hade alltid varit, något av halvgudar i hennes ögon. Välnärda, muskulösa, vackert klädda och brunbrända i hyn. Några av dem hade till och med lärt sig kommunicera hjälpligt på språket som talades i bygden. Men det som imponerade mest på Virda var deras förmåga att måla bilder. Som betalning för raven fick Virda och Berko salt, metallverktyg och guld. Vid ett underbart tillfälle hade Virda fått ett dryckeskärl av glas som blivit hennes käraste ägodel. Men bilderna var ändå det som fick hennes hjärta att bulta. Främlingarnas ledare kallade sig Ugarit efter staden hans förfäder härstammade från. Han hade tagit namnet för att bevara dess minne när staden utplånades av en jordbävning. Förra gången de var på besök hade han på ett mirakulöst sätt gjort bilder på några lösa stenblock. Hans manskap hade hämtat dem på stranden vid berget och huggit till skivor med släta ytor. Efter att ha knackat in bilder av solhjul, processioner med lurspelande män med erigerade penisar och fartyg med roddare och segel med en sten som verktyg, fyllde han färg i skårorna. Han hade tillverkat en pensel genom att skära av ragg från en av getterna och skickligt bundit fast det på en pinne med smala läderband. När geten inte var samarbetsvillig använde han en styv läderbit istället för getragg. Ibland använde han fingrarna när han ville ha mjuka linjer i bilderna. Penseln och fingrarna doppade han i lerkärl med röd och svart färg. Han hade två sorters rött. Den vackraste röda färgen, framställd av purpursnäckor, var en viktig handelsvara för seglarna. Den var oerhört värdefull och användes nästan bara för att färga textilier som få människor hade råd att köpa. Den andra röda färgen framställde han av något som bara han kunde hitta vid olika bäckutflöden. Virda hade följt med honom flera gånger och sett honom plocka upp något ur vattnet utan att förstå vad det var. När hon hade frågat hade han skrattat och pekat på missfärgningar på stenar i bäckens botten. Detta okända material brände han och blandade med fett. Svart färg framställde Ugarit av sot, djurblod och mer fett.

Virda hade kommenderat Berko och de äldsta barnen att bygga in de målade stenblocken i väggarna i storstugan där de nu stod som husets stolthet. Mellanflickan i Virdas familj var med sitt svarta hår, sina bruna ögon och sydländska utseende utan tvekan ett resultat av Ugarits skicklighet med färg, fingrar och pensel. Den färdigheten var en nyckel till Virdas hjärta.

Berko tyckte mest att männen som hade färdats dag efter dag över haven luktade konstigt. Varken svett eller fårfett kittlade hans näsa i deras närhet, det var någonting annat, nästan väldoftande som slog emot honom när de hälsade. Doften gjorde honom lite förvirrad men också väl till mods.

Berko sprang ned till stranden och ställde sig med höjda armar för att visa att han hade sett dem. Han såg att en man längst fram på den närmaste båten signalerade tillbaka. Segelbåten lade om kursen och styrde rakt mot honom. De två andra båtarna i sällskapet fortsatte sin färd norrut mot andra handelsplatser. Berko förundrades över hur de kunde färdas mot vinden. Vid deras första möte för många år sedan hade han dessutom undrat över hur de kunde hitta över haven. Han hade frågat Ugarit med teckenspråk och ritningar i sanden. Ugarit hade pekat mot natthimmeln och den feniciska stjärnan och nickat. Berko trodde att han hade förstått men tänkte att han själv inte ens skulle kunna vandra på land med en stjärna som riktmärke. Vad seglingen mot vind beträffade hade Ugarit stolt ritat upp bilden av en segelbåt i sanden. Den hade köl, det var hemligheten. Kölen fungerade som ett mothåll mot vinden i seglen och tvingade båten mot vindögat. Sedan reglerades vindens vinkel mot segel och båt med hjälp av rodret. Hans folk var de enda sjöfararna i världen som hittills använde denna typ av båt och därför hade de kunnat utveckla handel med i stort sett hela den kända världen.

Seglet revades, ett ankare kastades ut och åtta man satte sig i den flatbottnade jolle de hade på släp. Det blåste en lätt sydvästlig bris så den korta roddturen till stranden gick snabbt. Berko kände igen Ugarit och omfamnade honom hjärtligt. De övriga sju besättningsmännen kände han inte alls igen men hälsade vänligt på var och en med ett fast handgrepp. Den siste av dem avvek kraftigt från de andra både till klädsel och till utseende. Han var blek, kortväxt, krum och mager. De andra hade korta tunikor utan ärmar, en ändamålsenlig klädsel för sjömän som måste vara rörliga ombord på båten. Den kortväxte hade röd fotsid långärmad klädnad med huva som dolde delar av hans ansikte. Berko gjorde ingen skillnad på manskapet utan bjöd vänligt alla att komma med upp till gården. Seglarna bar med sig packningen direkt, de hade blivit välkomnade och visste att de skulle stanna några dagar hos familjen. De bar på sovfällar, extra klädesplagg, vapen, bronssmycken, kärl, fiskeredskap och färg för byte och handel. Det bars även läglar med vin.

Virda var den första som kände att någonting var annorlunda. Berko hade noterat mannen som avvek utseendemässigt från de andra men Virda såg någonting annat. Det var två saker. Det första var männens attityd; de verkade nervösa och vaksamma. Vid tidigare besök hade de varit avslappnade, lekfulla och njutit av att känna fast mark under fötterna med mat och dryck inom räckhåll. Det andra hon noterade var den avvikande mannens svärd. Virda såg att det var av en helt annan typ än de mjukare bronssvärden som seglarna traditionellt bar vid höften. Det var större och blankare och såg tyngre och kraftfullare ut. Det var smitt av en ny sorts metall, så mycket kunde Virda se direkt. Tankarna for i hennes huvud. Hon var glad över att återse Ugarit men oroad över hans och de övriga männens attityd. Det nya vapnet störde henne också, eller kanske mer den obehaglige mannen som bar det. Varför var han med och vad skulle han göra där med ett tungt svärd? Det var uppenbarligen tillverkat för strid. I hela hennes liv hade seglarna som kommit med jämna mellanrum haft fredliga avsikter men inte bara sålt och köpt saker. De hade också bidragit med nya tankar och uppfinningar som gjorde livet på Virdhem lättare och trevligare, som till exempel bilder, måleri, matlagning, vintillverkning, jordbruk och mycket annat som berikat bygden. Något år i Virdas barndom hade de också burit med sig en märklig rund låda med en hals av trä. På den satt djursenor som gav ifrån sig sjungande ljud. Senorna var fästa i en sinnrik träskruvsanordning längst upp på halsen. Seglarna kallade lådan för Al Ud. De sjöng flödande melodislingor, fyllda av kromatik, halv- och kvartstoner till ackompanjemang av instrumentet. Det lät oerhört exotiskt och vackert i Virdas öron. I jämförelse tycktes deras egna sånger flata och enkla, även om de var mer harmoniska och lättare att ta till sig.

Oron över deras ändrade beteende fick Virda att undra vad som skulle hända. Virda beslöt sig för att avvakta och hålla god min. Hon hälsade alla välkomna med ett leende och bjöd in manskapet till tunet där eldarna nu hade förvandlats till glöd och där rådjur, vildsvin, fågel och fisk grillades i mängd. Virda visste att männen skulle uppskatta maten, inte minst den jästa fisksåsen som även den var en lärdom som gått i arv från seglarna några generationer bakåt. De kallade den Karan.

Mellanflickan började laga efterrätten. Krossade hasselnötter dränkta i honung och invirade i vinblad. Det gick långsamt, hon stod bakom huset och plockade i sig en och annan godbit själv under tiden. Vine kom smygande bakifrån och snodde till sig en av dolmarna och sprang fort därifrån innan flickans vrede kunde drabba honom.

Virda bjöd in alla att sätta sig i en stor ring runt brasan där maträtterna hade placerats ut på stora trä- och keramikfat. Innan seglarna hade satt sig hade de till barnens stora förvåning tvättat händerna vid gårdens brunn. Virda, Berko och den äldste pojken som skulle sitta med vid brasan följde deras exempel av ren artighet. Att tvätta händerna före måltiden var ingen tradition i hushållet. De yngre barnen hämtade mat, gick sedan runt gårdshuset och satte sig i gräset på baksidan. Alla lät sig väl smaka. De åt med fingrarna och alla utom Ugarit drack vin ur keramikbägare. Han släpade alltid med sig en bronsbägare på sina resor och hävdade att vinet smakade bättre av kontakten med metall. Till skillnad från tidigare besök åt både gäster och gårdsfolk under tystnad. Virda grunnade åter på vad som orsakade den spända stämningen och mindes de tidigare besöken av seglarna som uppsluppna tillställningar med sång, glädje och ryggdunkningar. Alla verkade vara på sin vakt. Hon bestämde sig för att tala med Ugarit om det vid ett lämpligt tillfälle. Tillfället kom aldrig, det small till ordentligt när männen, rusiga av vinet först hade börjat smågräla sedan börjat slåss på riktigt. När det första slaget delats ut hade Berko farit upp och skrikit åt dem att de vanhelgade gårdens gästfrihet med sitt beteende. Det hade inte hjälpt, ingen hade lyssnat och flera av besättningsmännen hade blandat sig i slagsmålet. Ugarit, deras ledare, förmådde inte ingripa, han satt bara och stirrade apatiskt in i glöden från brasan. Virda hade trots sin vaksamhet blivit fullständigt överraskad av utbrottet. Hon stod handfallen och tittade på de berusade gästerna som slog varandra och rullade omkring i smutsen. Det var inte förrän den krumme mannen reste sig upp och fattade tag i sitt svärd som besättningsmännen reagerade. Hans intention hade uppenbarligen varit att lugna ner stämningen och få ordning på seglarna. Men det alla reagerade våldsamt på var inte hans pondus och befallande röst utan på att han tappade svärdet. Det fick alla utom gårdsfolket att stanna till, dra efter andan och spärra upp ögonen. Den krumme stod själv helt paralyserad och stirrade på svärdet framför sina fötter. Som om han inte kunde förstå vad som hade hänt. Ugarit reste sig upp, pekade på svärdet och uppmanade den krumme att ta upp det igen. Mannen böjde mödosamt på knäna och sträckte en hand mot svärdet. Alla såg hur hans fingrar spretade åt alla håll och vägrade lyda gripkommandot från mannens hjärna. Han försökte säga någonting men tungan lydde inte längre. Han ilsknade till under sina misslyckade försök att prata och få grepp om svärdet. Fradga började rinna runt hans mun och hans blick sken av galenskap, ilska och av något som Virda förstod var hat. Varför hat, tänkte hon, han tappade bara ett svärd!

– Demonen.

Besättningsmännen började viska med panik i rösterna.

– Demonen, demonen.

Plötsligt kastade sig den krumme ned på marken, grep ursinnigt tag i svärdets blad med båda händerna och kramade det så att blodet sprutade ur skärsåren. På något sätt lyckades han kravla sig upp och sprang skrikande med svärdet höjt mot den närmaste människan. Det var Virda. Mannens ögon var fixerade och stirrade stelt mot henne. Hans avsikt var helt klar. Döda! Alla stod fullständigt paralyserade och såg hur han sprang, som det verkade, i ultrarapid över tunet. Ingen såg den tunga stenen som svävade genom luften förrän den träffade galningen i pannan. Vine hade suttit i utkanten av tunet och längtat in till brasan och sällskapet där. Han hade observerat hela förloppet och blivit mer och mer orolig i takt med att bråket eskalerade. I sin hand hade han en knacksten som han satt och smekte med fingertopparna. Han hade blivit en duktig ristare och älskade sin knacksten. När den aggressive och obehaglige mannen gick till attack kom den till annan användning. Vine reagerade instinktivt för att skydda kvinnan han alltid kallat mor. Tiden före Virda var ett svart hål ur vilket varken positiva känslor eller minnen sipprade upp. Han kastade stenen utan att sikta. Mannens fötter lyftes framåt innan han föll hårt på rygg. Blodet stod som en fontän ur det djupa såret i pannan. Vine sprang bort till Virda som kramade om honom när hon insåg att han förmodligen hade räddat hennes liv. De andra nyktrade till och gick tvekande bort mot den fallne mannen. De ställde sig i ring runt honom och konstaterade snabbt att hans liv hade flytt. Stenen hade krossat hans skalle. Den döde låg i en märklig kroppsställning. Kroppen hade ingen stadga, som om benstommen hade lösts upp. Demonviskningarna hördes igen. Virda gick fram till Ugarit, tittade på honom och bad honom med bestämd röst att förklara.

Han suckade och bad alla sätta sig ner runt glöden igen, även gårdens barn. Den döde skulle de besluta om senare. Alla satte sig. Vine letade upp sin blodiga knacksten och torkade av den i gräset innan han satte sig, sist av alla. De lyssnade uppmärksamt när Ugarit började tala. Han berättade att deras hemland för några år sedan hade drabbats av en hemsökelse. Det började med att människor blev nedstämda och ointresserade av att äta. Sedan började de tappa saker, snubbla, sluddra och bli osäkra i sina rörelser. De fungerade helt enkelt inte som de skulle längre. Det övergick efterhand till förvirring, passivitet och i många fall till frustrerad okontrollerbar ilska och minnesluckor. Nästan som män reagerade under kraftig berusning, men utan vin. Vissa släkter blev mer drabbade än andra. Mannen som låg död tillhörde en sådan släkt. De läkekunniga hade konstaterat att en demon hade gått in i människornas blod och förgiftat dem. Det slutade med att de smittade inte fungerade över huvudtaget och behövde hjälp av anhöriga med allt, från tvättning till grundläggande kroppsfunktioner. Efter lång tid dog de smittade samtidigt. Sedan blev det lugnt länge innan nästa utbrott kom. Så har det fortsatt, tillade han sorgset.

Han pausade och såg på Virda och Berko som för att kontrollera om de kunde följa hans resonemang. De nickade och bad honom fortsätta. Stämningen i lägret blev kuslig. Barnen drog ihop sina kläder runt kropparna för att hålla den plötsliga kylan ute. De kände snarare än förstod att de vuxna pratade om något fruktansvärt. Månljuset kastade skuggor och glöden började falna. Det var vindstilla och det enda ljud som hördes när Ugarit tystnade var vågornas låga brus från stranden. Han fortsatte att berätta att de både hade offrat människor och djur till Baal och de andra gudarna men till ingen nytta. Inte heller de läkekunniga hade någon bot, men rekommenderade att de drabbade släkterna skulle utrustas med svärd, knivar och yxor gjorda av den nya metallen. Dessa kraftfulla vapen hade magiska krafter och skulle skydda dem mot demonen. Men det som de sett under kvällen visade att vapnen var värdelösa.

– Jag är säker på att ni kände att vi inte var lika avslappnade som vi brukar när vi kom. Grälen och det oförlåtliga bråket här i ert gästfria hem var ett resultat av vår oro och rädsla. Jag ber om förlåtelse för vårt uppträdande.

Han tystnade och skakade uppgivet på huvudet. I tystnaden som följde lutade sig Virda mot Vine och viskade något. Han lyfte blicken mot månen som stod vid sin högsta punkt och funderade. Sedan nickade han mot Virda och sade något tyst till henne. Hon nickade och började tala:

– Vi tappar blodet ur den döde och krossar hans testiklar i det. Jag tar för givet att demonen är av mankön. Därför måste vi blanda i hans testiklar för att ta kraften från honom. Därefter ska Vine knacka in smeten i en hällristning som ska bli en avbildning av demonen. Den kommer då att bli bunden i hällen i tusentals år. Det är ett hårt arbete för pojken och kommer att ta flera dagar och nätter men han är skicklig med knackstenen så det kommer att gå. Som belöning vill han ha svärdet.

Hon såg på Ugarit. Han tittade tillbaka och hon såg hur ett hopp tändes i hans ögon.

Natten föll och en svag nymåne kastade sitt bleka ljus på processionen som sakta rörde sig mot den utvalda stenhällen. Virda gick längst fram med en fylld träskål i händerna. Bakom henne gick hela hennes familj, grannar och vänner från trakten. Vine gick närmast henne med sin älskade knacksten i ett fast grepp. Mitt i raden bar fyra starka män en bår med den döde. De hade besvär med att hålla liket kvar eftersom det saknade stadga och nästan rörde sig som vatten. Sist i den långa raden gick en undrande Ugarit. Vad skulle hända? En bronslurs dova brölande och ett rytmiskt dunkande från en trumma gjorde honom lite obehaglig till mods, men han intalade sig att Virda visste vad de höll på med. Sakta närmade de sig målet för ritualen. Två män med jättelika bronsyxor gick längst fram. Några ungdomar hade brutit sig ur processionen och sprungit fram till stenhällen och snabbt tänt en stor brasa som lyste upp omgivningen. När de kom fram tog Virda kommandot. Hon instruerade bärarna att lägga ut den döde på stenhällen med armarna lyfta över huvudet, som om liket skulle sträcka sig mot månen. Ugarit undrade varför men frågade inte. Han var alltför tagen av mystiken, ljuden, elden och den vilda dansen som hade börjat runt brasan. Unga kvinnor och män hade börjat hoppa omkring till ackompanjemang av en ensam trumma. De var som akrobater vars nakna kroppar snart började glänsa av svett i brasans sken. Ugarit hade aldrig sett något liknande och tittade med stora ögon på den extatiska utlevelsen och de erotiska inslagen i dansen. Människorna på den avlägsna platsen hade en mycket naturligare inställning till naturen och de mänskliga drifterna än vad han hade sett någon annan stans under sina långa resor.

Vine lade sig på knä och började hugga i hällen. Ett skepp med segel började långsamt formas i klippan. Skeppet var tecknet på att demonen hade kommit över havet och inte hörde hemma i deras trakter. Vine var snabb och effektiv. När han var klar med skeppet ställde Virda skålen med blodmassa bredvid den döda kroppen och pekade på Vine som utan ett ord doppade knackstenen i skålen och började hacka längs med demonens kropp. Ugarit tittade fascinerat på Vine när han med skickliga händer högg i klippan. Snart avleddes hans uppmärksamhet av dansarnas alltmer eggande rörelser. Plötsligt kom Virda, även hon upptänd, och tog honom i handen. De båda drog sig undan för en efterlängtad kärleksstund. Hon hade längtat efter hans väldoftande kropp, kraftfulla omfamning och erfarna fysiska handlag. Han var betydlig mer förfaren i erotikens konst än de män hon känt i hembygden. De var inte ensamma i sin älskog, det låg flera par i buskar i snår, upptända av dansen och nattens mystik. Berko noterade att de båda gled ut i mörkret och kände stoltheten svälla i sitt bröst. Virda, hans livskamrat tog vad hon ville ha. Den intensiva ritualen upprepades tre nätter i rad och krävde en tung tribut av alla deltagare. Alla var trötta, törstiga och hungriga. De varken åt eller drack under processen. Vines knogar var blodiga av stötarna mot klippan och han hade kramp i både armar och händer. När gryningsljuset kom efter den sista natten låg dansarna utmattade runt den falnande glöden. Virda och hennes följe återvände till gården efter att ha gjort en stenkista som de grävt ned. I den hade de lagt knackstenen och två bronsyxeblad med inristningar. De var gjorda med en vass kniv som var tillverkad av den nya metallen. I bilder beskrev de vad de hade gjort och varför. Vine bar tillbaka svärdet i sina sargade händer, stolt och glad över berömmet han hade fått som ristare. Kvarlevorna efter mannen som hade blivit invaderad av demonen lämnades utan större åthävor som mat åt kråkorna.

Kapitel 2

Det vibrerade i telefonen som var ställd på ljudlöst. Marco gillade inte ringsignaler, speciellt inte när han stod vid sitt staffli och målade. Höga ljud hade alltid irriterat honom och på nätterna sov han på sidan med en kudde över örat. Någonstans hade han läst att det berodde på zinkbrist. Han hade testat zinktabletter utan resultat, för att därefter ha accepterat att det bara var på det viset. Telefonen låg på hallbordet framför spegeln i den lilla tvårummaren i hamnkvarteren i Simrishamn. Han svarade i telefonen samtidigt som han tittade i spegeln. Den blonda luggen hängde för långt ner i pannan. Annars tyckte han själv att han