Alla tiders brott

By Novellmästarna

I alla tider har människan levt enligt lagar och oskrivna regler. I alla tider har människan också brutit mot dem. Är vi egentligen så annorlunda mot våra sedan länge avlidna förfäder? Tiden går och vårt sätt att leva förändras, men mänsklighetens många missöden är dömda att upprepas. I denna gedigna novellsamling ryms berättelser från flera tidsepoker, av såväl kända som okända författare. Det bjuds på mordförsök i vikingatid, brutala våldsbrott i trettioåriga krigets Sverige och en resa från 1900-talets början fram till vårt tjugoförsta århundrade. Välkommen ombord - och håll i hatten! "Alla tiders brott" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Pia Lindestrand, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726711332

Book preview

författaren.

Förord

Vi lever i vår tid, den gåtfulla dimension i universum som skiljer händelser åt och som styr vardagen. Ingen tycks kunna förklara vad den är, vilket gör att vi tvingas se den genom metaforer. Den både går och rinner förbi, vi jagar tid under vår färd mot framtiden. Till råga på allt är tid pengar något vi helst bör skaffa oss i sinom tid. När människan är ung har hon all tid i världen men åldern kommer med insikten att man har allt mindre tid att förlora. Den har alltid funnits men är likväl alltid ny.

Denna novellsamling innehåller spännande, berörande och intrikata berättelser från olika tider: från vikingatid till okända framtider men också från de epoker vi själva upplevt. Läker tiden alla sår?

Ta dig tid att läsa novellerna, somliga av dem har kanske tiden för sig.

HELENA SIGANDER

Ordförande i Novellmästarna

Vikingatid

Vikingatiden

är den skandinaviska järnålderns sista period som beskriver Nordens förhistoria från sent 700-tal till cirka 1100 e.Kr. Bertil Falk kallar sin korsning av fantasy och deckare sword & mystery och betitlar sina berättelser sagor, precis som de gamla skalderna. Hans huvudperson Gardar Gåtlösaren praktiserar guden Odens förkärlek för gåtor på ett mycket praktiskt och logiskt sätt.

Sagan om dråpförsöket

Av Bertil Falk

Det var en ung man som hette Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr. Han var skald och berättare och en mästare på runskrifter. Eftersom han var stilig hade många kvinnor känt hans skickliga händer.

Detta och hans klipskhet gjorde att det inte fanns brist på män som hyste ovilja mot honom men där fanns det också många som kände högaktning och respekt för denne vittbereste yngling.

Det hade nästan hunnit bli midsommar innan Gardar kom tillbaka till Skånelandet från det fjärran Bhaarat. Han hade då hoppat över Miklagård genom att ta genvägen över Krim.

När han i hemmahavet från handelsknarren såg den mäktiga Trelborgen, som kung Harald Blåtand låtit uppföra, stiga upp ur havet framför sig, kände han hjärtat klappa ovanligt häftigt. Han insåg hur mycket han saknat sin hembygd under sin bortovaro bland kristna och hinduer och buddhister och blåmän och brunmän och gråmän.

När han steg i land vid bryggan och klev in i det gropsänkta mjödhuset vid strandkanten för att ta sig ett horn äkta honungsmjöd, upplevde han det som om han fått förnyad livskraft, inte för att han led brist på livskraft, utan därför att den bekanta omgivningen fick honom att förnimma en trygghet av ett slag som han inte kunde påstå att han upplevt under sin bortovaro. Att han lidit av denna brist på hemmavan trygghet under sin frånvaro hemifrån insåg han först nu då han kände hur den gamla invanda omgivningen omslöt honom med sitt välbekanta lugn.

Gardar märkte också något annat. Han behandlades av människorna på tavernan och i Trelborgen med en respekt utöver det vanliga och han insåg efter ett tag att han inte längre betraktades som en snorunge, som gjorde sig märkvärdig, utan att människor han mötte i honom såg en fullvuxen man.

Att det dessutom numera stod en viss nimbus kring namnet Gardar Varinsson, gåtlösaren och drakdödaren, gjorde naturligtvis inte saken sämre.

Ryktet att han kommit tillbaka spred sig snabbt.

Han fick också veta att strax innan han kom till Trelborgen, hade brottaren och holmgångaren Egil Armglad, samhällets kämpe nummer ett, blivit bestulen på ett utsökt huggsvärd med smaragdprytt fäste som han hemfört i samband med framgångsrika strandhugg i England. Egil var en riktig samlare och hade i sitt grophus en vapensamling med huggvapen från alla väderstreck.

Stölden hade skapat misstämning i samhället. Egil hade krävt att alla grophusens hushåll skulle genomsökas, vilket också skedde, men utan att den stulna dyrgripen hittades. Frågan var om den förts bort från Trelborgens omgivningar för att avyttras och i så fall vart. Eller om den fanns någonstans i ett gömställe som man inte funnit.

Ungdomarna i Trelborgens omgivningar hade under Gardars bortovaro i allt högre utsträckning ägnat sig åt en sport som Gardar sett borta i Bhaarat. Det var att segla med vingar i blåsten. Det var rejält tilltagna flygdon som de flesta använde och Gardar fick klart för sig att ungdomarna tillverkade sina flygetygs ramställningar av smidiga vidjor som de klädde med vindfång gjorda av urinblåsor från vildsvin. De skar ut fyrkantiga bitar ur blåsorna som de sedan sammanfogade. Ju fler blåsbitar desto större vindfång.

Gardar tänkte på sin egen uppväxttid, då han och hans vänner för att pricka småfåglar brukade slunga sina täljda kastvapen, som de kallade mjölnare eftersom de precis som Tors hammare Mjölner återvände till sin kastare. Ibland använde de också slungor laddade med småsten men de skotten kom inte tillbaka.

Han såg med iver fram emot att få komma hem till Alevi och den långa vandringen företog Gardar därför med raska steg. Väl hemma mottogs han först av hundarna som rusiga av glädje omringade honom. Sedan kom hans hustru Sigryn glädjestrålande emot honom medan hans moder Ingegerd i vanlig ordning tog emot sin son med fattning och utan att visa några stora känsloyttringar även om en uppmärksam iakttagare hade skymtat en liten skälvning i hennes mungipa. Men allas ögon var riktade mot Gardar, så denna lucka i hennes hållning gick spårlöst förbi.

Gardars dotter Gullvei, som han fått med dråpkvinnan Brynhild på Gotland, hade vuxit medan han var borta. Gardar tog henne i famnen och hon skrattade stort i ansiktet på honom.

Även sonen Varin hade vuxit. Men det som överraskade Gardar mest av allt var att han under sin frånvaro begåvats med ännu en dotter. Hildur Gardarsdotter var fortfarande ett knyte i stort behov av att stå på tillväxt.

Sigryns glädje över makens hemkomst dämpades när hon fick veta att hennes bror Sigurd mördats i det fjärran landet Bhaarat.

Det kommer att drabba mor och far mycket hårt, fastslog hon.

Snart kokade en soppa på gåsörtsrötter och rotstockar av bladvass och med bitar av älgkött i ett hängkärl över eldstaden inne i huset. Doften av nygräddade havrebröd blandades med aromen från soppan som kryddats med timjan och kummin. Gardar lät sig väl smaka och bredde vildhonung på brödkakorna som var husmanskost. Husets på hemmalagad vardagsmat svältfödde son upplevde det honungsbredda brödet som en läckerhet.

Gardar satte sig i högsätet och började plocka fram sina skatter. Till sin mor överlämnade han den pung med guldmynt och ädla stenar som Gerd Ragnarsdotter hade överlåtit åt honom som ersättning för hans insatser innan hon dog. Han bad modern förvara den noga. Han visade också fram de dyrgripar som kejsar Basileios Bulgardödaren i Miklagård gett honom som belöning för att han avslöjat myntförfalskarna i Bysans. Och medan nymånens tumnagel gled fram över Alevi samlades byborna runt Gardar, som från högsätet i hallen till långhuset, berättade om sina märkliga upplevelser i Miklagård och Bhaarat.

Förundrade lyssnade hans åhörare till berättelserna om människor med egendomliga trosuppfattningar men när Gardar omtalade guden Indras åskviggar, nickade man igenkännande. Även beskrivningen av guden Shiva, som satt med okade ben och vars manslem dyrkades som skaparkraft, framkallade igenkännande leenden, för var det inte sådan som Frej framställdes med sin uppåtpekande lem?

Nu fick Gardar också veta att medan han varit borta så hade dottern Gullveis mor, den vackra men farliga Brynhild borta i gutarnas land, dömts till mansbot på gutatinget för att hon dräpt en kristen kvinna. Eftersom kvinnan som dräpts hade denna religion blev boten inte alltför betungande. Så Gardar konstaterade att hans motpart i kärleksakten den där midsommarnatten i Visby hade kommit undan lindrigt med sitt illdåd.

Gardar hade nu den betungande uppgiften framför sig att till sina svärföräldrar Gunnlaug Egilsdotter och Sigfader Sigtyrsson framföra budet om sonen Sigurds död borta i fjärran Bhaarat.

Med Gullvei framför sig red han till Ullergård. Där togs de emot under stor glädje, en glädje som Gardar efter en stund tvingades dämpa med dödsbudet.

Detta sorgliga tidende gav upphov till många överväganden. Man fattade beslut om att Gardar skulle överta skötseln av gården i så måtto att han lovade att ställa arbetskraft till sina svärföräldrars förfogande i mån av behov.

Än så länge kan vi hanka oss fram, sa Sigfader, men mina knän är inte som förr. Och som du vet har vi bara två trälar.

Gardar lovade också att rista en minnessten över Sigurd när han fick tid till övers.

Om Gardar hade tänkt sig att i lugn och ro se framtiden an, misstog han sig. När han med Gullvei återvände till Alevi så väntade en ung man på honom. Det var fiskarsonen Hilding som kommit från Trelborgen, en yngling som var känd som en baddare på att dyka och simma under vatten.

Vi har en gåta som ingen kan lösa, sa han.

Gardar visste omedelbart att han fått ett nytt ärende att ägna sig åt. Det var den danske konungens ställföreträdare, Trelborgens borgfru Ylva, som skickat efter Gardar. När han nu hörde Hildings berättelse förstod han genast varför man var förbryllade borta vid Trelborgen och hamnen.

Bonden Eskil hade på förkvällen några dagar tidigare gett sig ut i en roddbåt för att fånga sill till middagsmaten. Hans båt befann sig ensam ute på vattnet, drygt 300 alnar från stranden vid Trelborgen. Flera människor på stranden såg honom. Det var inget märkvärdigt med det. Han liksom många andra brukade fånga fisk, ibland utan redskap med bara händerna, eftersom fiskarna hade en tendens att trängas om utrymmet i vattnet, så många var de.

På stranden, liksom innanför Trelborgens höga vall med trästöttor, hade samtidigt barn och ungdom tillsammans med några äldre ägnat sig åt att flyga hemmagjorda vindfång, men inte heller det hade dragit till sig folks uppmärksamhet, eftersom det var ett vanligt tidsfördriv, som sysselsatte många, inte minst kvällstid.

Men efter en stund hade roddbåten drivit i land till synes utan Eskil och en av årorna flöt bredvid båten. Det verkade egendomligt. När några män drog upp båten på land, fann de att Eskil låg på båtens botten med blodigt ansikte. Man hittade också ett stycke blodbestänkt bärnsten som tydligen träffat Eskil i pannan.

Eskil levde men var sanslös.

Han bars i land. Siv Väverskan skickade iväg Hilding att hämta vitmossa i skogen. Hon torkade bort blodet ur Eskils ansikte, tvättade det otäcka såret i pannan med kokt kamomillvatten och beströk det sedan med honung. Sedan placerade hon vitmossan som Hilding hämtat ovanpå såret och band ett kläde likt ett pannband kring ännet på den utslagne mannen.

Hur i hela ofridens namn kunde någon ha träffat honom med en ravkula? Hade någon skjutit på honom med en stenslunga? Men det hade inte funnits någon på stranden eller i närheten i besittning av en slunga. När Eskil kom till sans hade han sagt att den bärnstensbit som träffat honom antingen kommit från havet eller uppifrån luften. Efter att ha hört detta lovade Gardar Hilding att komma till Trelborgen och undersöka saken. Så skedde också två dagar senare.

Gardar hade då ett långt samtal med borgfrun Ylva, som gav uttryck för sin oro över de händelser som inträffat på sistone. Först det stulna svärdet och nu försöket att dräpa Eskil. Borgfruns ställning framgick klart av hennes klädsel. I stället för ylle var hon klädd i siden och brokader från handeln med Bysans och hon bar armringar av guld. Huvudduken avslöjade att hon var gift.

Den ståtliga kvinnan var medelålders och Gardar fick klart för sig att hon kom från andra sidan Öresund. Om hennes förflyttning till Trelborgen innebar en befordran eller en nedflyttning på samhällsskalan kunde han inte bedöma på rak arm men han förstod av hennes självklara sätt att det var hon som bestämde var mjödbyttan skulle stå i samhället.

Hon överlämnade bärnstenskulan som träffat Eskil till honom. Med den gula ravkulan i handen konstaterade Gardar att den var fingerbred tvärsöver och äggformad. Den vägde ganska lätt i handflatan men hade träffat Eskil i ansiktet med stor kraft, vilket tydde på att den kanske hade avfyrats med en slunga trots allt.

Men alla som varit på stranden vid det aktuella tillfället försäkrade enstämmigt att man inte längre använde sig av slungor för att skjuta småfåglar, som man gjorde när Gardar var påg. Numera sköt man bara med pilbåge, som var ett långt mycket träffsäkrare vapen än stenslungan. Den krävde inte alls lika mycket träning som en slunga, eftersom man kunde sikta på ett helt annat sätt med pil och båge. Gardar ville väl ändå inte påstå att man kunde skjuta bärnstenar med pilbåge?

Men jovisst, det kunde Gardar mycket väl tänka sig. Man kunde klistra fast en ravkula med lera eller ännu hellre bivax i spetsen på en pil men han medgav samtidigt att det vore en ganska klumpig för att inte säga meningslös metod att avfyra bärnstenskulor med.

Eskil, som hade lindade byxben, var klädd i en gulfärgad tunika som gick ned till höften. Han hade fortfarande huvudet omlindat men verkade inte alltför skakad av sin upplevelse men så hade det ju också gått några dagar sedan dråpförsöket. Inne i den nedsänkta mjödstugans grop bjöd han Gardar på ett horn elefantmjöd som tillverkades på andra sidan Sundet.

Medan Gardar kände hur Odens stöldgods från jättarna rann ner genom strupen och värmde honom förhörde han sig om Eskils förhållande till sin omgivning. Eskil visade sig vara ungkarl med en gård och ett par handgångna män som han avlönade med mat och husrum. Han hade inga trälar utan en grannkvinna skötte hushållet åt gårdens tre män. Hon bodde en bit utanför Trelborgen och grophusen. Hade han någon fiende? Nja. Det var inte så gott att säga, genmälde han, men han hade konkurrenter om Siv Väverskan och det var ju inte omöjligt att någon av dem ville sätta honom ur spel.

Vilka då? sporde Gardar.

Gardar fick veta att både bysmeden Brynolf och kittelflickaren Kettil hade ett gott öga till Siv. De var liksom Eskil i Gardars egen ålder, men ungkarlar. Det visade sig att dessa tre män inte var hennes enda beundrare. Det var ont om kvinnor i grophusen utmed stranden. De som fanns var antingen upptagna eller för unga eller för gamla för att tilltala de ensamma männen, som det tvärtom fanns gott om. Den fagra väverskan visade sig vara den mest åtrådda kvinnan i samhället. Hon gäckade gärna sina beundrare och spelade ut dem mot varandra med blodvite som följd i samband med diverse festligheter.

Vad trodde Eskil själv om händelsen? Eskil funderade ett tag. Kunde det möjligen ha varit en sköldmö på vift i lufthavet som tappat en liten bit bärnsten? föreslog han. Gardar log men avfärdade tanken i sitt stilla sinne. Valkyrior och diser i all ära men att de skulle vara ute och flyga mitt på dagen i fredstid höll han för otroligt. Det var vid ofred som de red ut med Oden och vad Gardar visste planerade den danske kungen för stunden ingen Englandshärnad.

Flugan att flyga vindfång som med hjälp av linor släpptes upp i luften och fångades in av uppvindar, orsakade livlig verksamhet på det öppna och obebyggda borgområdet. Där träffade Gardar både bysmeden Brynolf och kittelflickaren Kettil liksom väverskan Siv. De var tillsammans med flera andra sysselsatta med att laga trasiga vindfång och bygga nya flygetyg. Samtidigt ägnade sig flera unga män på det stora borgområdet åt glimabrottning medan de yngre barnen sysslade med spjutkastning.

På en avsides del av den runda borgen låg det största vindfånget som man byggt. Det var verkligen tilltaget, inte mindre än 20 fot på bredden och minst 22 fot på längden. Det var hopsatt i form av ett lapptäcke som skapats med urinblåsor från vildsvin, vilka spänts upp innanför en ram av vidjor, alltsammans stadgat med tvärslagna, böjliga spön.

När Gardar såg med vilken skicklighet vindseglarna lät kastvindarna gripa tag i dessa vindfång och föra dem upp i luften i takt med att de släppte efter på sina långa linor av tunt läder, fick han för sig att det skulle gå att ladda en sådan sak med en bärnstenskula som på ett eller annat sätt fästes vid en vidja och med ett linryck från marken kunde lösgöras sedan färdmedlet hanterats ut över den båt där Eskil suttit. Resultat: bärnstenen träffade Eskil i ansiktet.

Gardar insåg snabbt att det inte kunde ske inifrån borggårdsområdet men om man släppte upp en vindfångare från stranden utanför borgvallen borde det kunna gå. En rejält tilltagen vindfångare vore det bästa redskapet för ett sådant förfaringssätt. När tanken väl var väckt undersökte Gardar mycket noga den stora vindfångaren.

Det fanns ingenting som antydde att den använts på det sätt som Gardar föreställt sig. Det fanns inte spår efter lera eller bivax som kunde ha använts för att fästa en bärnstenskula. Inte heller fanns det tecken på någon snöranordning som skulle kunna utlösa en kula med en lina från marken. Kanske ett mindre vindfång hade kommit till användning?

Det visade sig att det stora vindfånget tillhörde Brynolf, men Brynolf hade inte ens ägnat sig åt vindsegling när Eskil blev utsatt för attacken. Han hade varit ute till sjöss och fiskat mat till kvällsvarden han med men längre ut från hamnen än Eskil.

Brynolf var en kraftig man, liten till växten men bredaxlad och försedd med svällande muskler; en man som man ogärna råkade i delo med. I varje fall om Brynolf bar sägen för syn.

Han hade ett pannband kring sitt änne. Det var försett med en lapp av läder mellan näsan och det mörka hårfästet. Fast denne tungviktare ansågs vara ytterst beskedlig. Siv kallade honom den snällaste mannen i Trelborgen och borgfrun Ylva höll med.

Gardar talade återigen med borgfrun Ylva. Hon var en driftig kvinna som satte en ära i att Trelborgen och samhället fungerade. Tyvärr fick Gardar inte ut något nytt av samtalet med henne.

Kopparslagaren Kettil, som hade raka byxor, en blå tunika och en röd mantel, hade ofärdsdagen deltagit i luftseglatserna med liv och lust. Vilket han inte förnekade.

Tvärtom demonstrerade han stolt sitt vindfång. Det hade ett snöre knutet vid en av ramens vidjor. Kettil, som hade tunn skäggväxt och högt hårfäste, sa att han där haft en vindvinge anbringad för att öka vindfångarens lyftförmåga, men att detta påhitt inte hade fungerat som han tänkt. Vindfånget hade tvärtom haft svårt att stiga mot höjden genom luften med uppvindarna.

Jag tog bort hjälpseglet men snöret har fått sitta kvar tills nu, sa Kettil och löste upp knuten.

I sitt stilla sinne tänkte Gardar att snöret kunde ha varit del av en anordning för att vid lämpligt tillfälle lösgöra ravkulan uppe i luften. Men hur skulle man egentligen kunna sikta med en sådan anordning? Han kunde inte lista ut det. Men det fanns fler personer att spörja.

Gardar frågade Siv om hennes beundrare.

Brynolf är en lätthanterlig karl, så han ligger bra till som tilltänkt sängkamrat på lite längre sikt, svarade Siv illmarigt. På kort sikt och för mer tillfällig gamman är de andra karlslokarna att föredra.

Gardar insåg att Sivs uttalade hållning skapade problem bland hennes uppvaktande herrar. Hon var onekligen både vacker och stilig. Hon hade rak hållning och visste vad hon ville. Hon behövde inte lirka för att få männen dit hon önskade dem.

Siv hade ett eget flygdon. Det var inte stort. När Gardar granskade det såg han till sin förvåning att det var byggt med hjälp av bambu och siden i stället för vidjor och urinblåsor. Exakt samma material som han sett i Bhaarat.

Då förklarade Siv för honom att hon hört talas om att man använde dessa material till flygtyg i fjärran länder.

Hon hade därför beställt silke och bambu av en affärsman från Roskilde, som bedrev handel med Miklagård. Fast det hade kostat henne en hel del och hon hade betalt med engelska silvermynt. Gardar kunde konstatera att hennes vindfarkost troligen var för tunn och för lätt och inte skulle ha kunnat härbärgera ens en liten bärnstenskula.

Det visade sig att Brynolfs mor var ingen mindre än Ragna Torkelsdotter, som skötte hushållet åt Eskil. Hon bodde tillsammans med sonen Brynolf i ett grophus inne på land, en bra bit från strandhusen. Gardar sökte upp henne där och fann att det obetydliga huset var försett med en kort gärsgårdsrad till skydd för en liggande bistock.

Hon förklarade att det var hennes och sonens avsikt att skaffa fler bisamhällen.

Honung och vax hade sedan längre använts som betalningsmedel men frukterna av binas verksamhet hade fått allt flera användningsområden. Det var inte bara det att efterfrågan på honung för mjödtillverkning vuxit; behovet av bivax till vaxljus bland de kristna på andra sidan sundet hade blivit allt större, samtidigt som vaxet behövdes inte bara till gjutformar utan också till den växande användningen av vax för sigill bland stormännen.

När Gardar började fråga ut henne om relationen till Eskil surnade hon till. Hon blev butter och ovillig att säga någonting alls om den saken. Hon betonade med kraft att Gardar lade sin näsa i blöt och snäste av honom. Men på andra vägar fick Gardar klart för sig att förhållandet mellan henne och Eskil var minst sagt spänt.

Eskil hade vid ett tillfälle försökt våldföra sig på henne men den bastanta kvinnan var inte tappad bakom någon mjödtunna. Hon hade med en rejäl hurril golvat den på kvinnor svältfödde bonden. Att hon ändå stannat kvar i hans tjänst hade praktiska orsaker. Ragna och Eskil var helt enkelt beroende av varandra. Han för det hushåll Ragna skötte, hon för att den mat som hon lagade inte bara utspisades till Eskil och hans drängar.

Hon åt den själv och tog varje dag med sig mat hem till sonen Brynolf.

Gardar hade svårt att ge upp tanken att en vindfångare kunde ha tjänstgjort som det vapen med vilket den äggliknande gula ravkulan avlossats mot Eskil. De experiment som Gardar lät genomföra utanför Trelborgen visade att det var i stort sett omöjligt att leda vinddonet så att det befann sig ovanför en roddbåt 300 alnar ute i vattnet. Och som han misstänkte fanns det ingen metod för att sikta och träffa rätt. Motvilligt släppte Gardar tanken. Förklaringen stod att finna någon annanstans. Men var?

Gripen av en misstanke undersökte Gardar i skydd av nattmörkret den båt som Brynolf hade använt. Där fann han – ingenting!

Han hade hoppats att finna en slunga av något slag. Allt vad han ditintills funnit var lösa tåtar överallt som ledde till ingenstans.

Men ändå: med en stenslunga av något slag borde en pricksäker person ha kunnat träffa Eskil i ansiktet både från stranden och från en båt ute på vattnet. Gardar bestämde sig för att en slunga trots allt var det troligaste vapnet och beslöt sig för att arbeta vidare utifrån den tanken. Om en slunga hade använts hade förövaren antagligen gjort sig av med den. Den låg kanske på bottnen utanför Trelborgen.

Sedan var det motivet. Svartsjuka mellan rivalerna om Sivs gunst kändes inte längre lika relevant. Gardar kunde inte utesluta att motivet varit ett helt annat. Något nytt dråpförsök hade inte inträffat. Hade förövaren gett upp därför att Gardar gett sig in i leken? Eller skulle gärningsmannen försöka igen?

Gardar berättade vad han tänkt för fiskarsonen Hilding och de beslöt att Hilding skulle dyka utanför Trelborgen och söka efter en bortkastad slunga.

Hilding fann ingen slunga men hans förmåga att simma under vatten ledde redan vid hans första dykning till att han hittade en bärnsten lika stor som en knytnäve. Vid den andra dykningen hittade han gömstället för Egil Armglads stulna praktsvärd. Det låg på sjöbottnen ungefär under den plats där Eskils roddbåt låg och skvalpade när Eskil träffades av ravkulan. Fyndet väckte stor sensation och Egil Armglad var stort glad och lovade på stående fot Hilding en belöning.

Efter allt detta satt Gardar på tavernan och åt fisksoppa med bröd bakat på rostade nässelfrön. Han smuttade tankfullt på sitt mjöd och försökte samla tankarna. Han fick inte saker och ting att gå ihop. Plötsligt hade stölden av svärdet och attacken mot Eskil visat sig ha ett samband. Platsen för fyndet och dådet var i båda fallen några hundra alnar från land. Men han hade svårt att tänka sig att de hängde ihop på något annat sätt. Medan han funderade på detta problem kom Brynolf in i matstugan och slog sig ner framför Gardar vid det grovt tillyxade bordet.

Jag hörde att Hilding hittat det stulna svärdet, sa han.

Jodå, men det var inte svärdet jag bad honom att leta efter. Jag hade hoppats att han skulle hitta en slunga.

Gardar som betraktade Brynolf tyckte sig se en skiftning i mannens kärva anlete. Kanske var det bara inbillning. Han betraktade Brynolfs pannband med den bruna läderlappen. Bandet höll tillbaka Brynolfs långa hår. Dessutom hindrade det svett från att rinna ner i ögonen. Varför var bandet försett med en bit läder mitt på pannan? Det gjorde ingen nytta. Inte heller föreföll det att vara en prydnad.

Gardar släppte tanken. Han hade viktigare gåtor att lösa. Svärdet hade tillkommit som ett irriterande tillägg i hans utredning. Men så länge som Egil Armglad inte bad honom att ta reda på vem svärdstjuven var, hade Gardar inte heller någon egentlig anledning att ägna det spörsmålet någon uppmärksamhet. Nu gällde det att koncentrera sig på dråpförsöket.

Grubblande återvände han till Trelborgen, där en dragkamp ägde rum mellan fem kvinnor och fem män. Gardar var inte förvånad då kvinnorna vann. Åtminstone två av de deltagande männen hade han tidigare sett tömma ett antal mjödhorn inne på tavernan. Siv Väverskan lösgjorde sig från dragkämparna och gick fram till Gardar.

Det händer saker hör jag. Varför skulle Hilding dyka efter en slunga?

Därför att jag kommit fram till att en slunga bör ha varit det troligaste vapnet som avfyrade bärnstenskulan, genmälde Gardar.

Det var länge sen jag såg en slunga här, sa Siv. Pil och båge är det som gäller nuförtiden. När såg du själv en slunga sist?

Nyligen, utbrast Gardar, och han undrade varför han sa det.

Var då?

Gardar svarade inte. Han såg rakt igenom Siv, fjärrskådande, och plötsligt visste han precis vad som hänt. Det hade gått till som han spekulerat och han visste också varför Hilding inte funnit någon slunga på sjöbottnen. Det fanns naturligtvis ingen slunga där eftersom den hela tiden varit fullt synlig för alla.

Inför borgfrun Ylva och Gardar erkände den för beskedlighet hållne Brynolf när han förstod att Gardar löst problemet. Han hade befunnit sig i sin roddbåt längre ut till sjöss några hundra alnar bortom Eskils båt, ett lämpligt avstånd för det som han satt sig i sinnet att göra. Han hade avsiktligt lagt sig där och plockat fram sin gamla slunga, som han som liten påg varit riktigt slängd i att använda.

Han avvaktade rätta ögonblicket, lade bärnstenskulan i slungans pung, tog tag i slungans båda ändar, roterade den runt sin