Och jorden snurrar vidare

By Novellmästarna

Har du någon gång funderat över hur mänsklighetens framtid kan tänkas se ut? Eller om aliens faktiskt redan besökt vår planet i smyg? I denna sci-fi- och fantasydoftande novellsamling får vi vara med och uppleva flera möjliga scenarion. Här får invaderande kolonisatörer smaka på sin egen medicin och en ensam upptäcktsresande råkar i trubbel. Dessutom får läsaren en inblick i hur framtida semesterdilemman kan tänkas se ut. Rymdresa eller solsemester – vad väljer du? "Och jorden snurrar vidare" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Pia Lindestrand, Helena Sigander, Niki Loong och Cecilia Wennerström. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2020
• ISBN: 9788726711370

Book preview

författaren.

Förord

I denna lilla samling noveller kan du läsa om framtida dramer som hör hemma inom science fiction – men också fantasy.

Eftersom medlemmarna i Novellmästarna inte låter sig hämmas av gränser i tid och rum när de sätter sig att skriva är detta helt naturligt.

Men några av oss är mer jordnära och tar upp problem som är förknippade med vår planets nuvarande invånare.

Alla håller sig heller inte i Sverige utan tar sig över Atlanten och den amerikanska kontinenten till en delstat där man för inte alltför länge sedan tillämpade dödsstraff.

Men sådant kan man också träffa på i närområdet, fast på ett mer personligt plan.

HELENA SIGANDER

Novellmästarnas ordförande

Sommartid

Av Ulf Broberg

Med tanke på att det är en stor industribyggnad, rester från det förr så stolta Pharmacia, där tre skift avlöser varandra i en aldrig sinande produktion, är det förvånansvärt tyst och lugnt på mitt jobb. Förr i världen var det här säkert ett slitsamt industrijobb, men för mig, nu, är det rena kontorsjobbet. Jag sitter vid ett stort halvcirkelformat bord och framför mig, mot väggen, sitter det stora dataskärmar som visar olika flöden. Bredvid mig sitter flera kollegor som övervakar liknande flöden. Vore det inte för radion som alltid står på och förmedlar P4-sändningen skulle det nog vara tämligen tyst. Lokalerna är ljusa och fräscha och vi har stora fönster bakom oss, mot industriområdet Boländerna där ute. Vi sitter som på en hylla, någonstans under oss pågår den ständiga produktionen av sjukvårdsmaterial, i mitt fall en slags steril förpackning i ett plastliknande material, innehållande engångssprutor.

Genom åren har jag avancerat i yrket och är sedan några år skiftledare i mitt arbetslag. Vi jobbar treskift, alltså jobb förmiddag, ledig eftermiddag, jobb natt och så vidare på det sättet. Treskiftet är tungt medan det pågår, men det ger också långa ledigheter med jämna mellanrum och jag har lärt mig trivas med det. Att vara skiftledare känns också bra, det bygger på ett förtroende från de andra i arbetslaget och det passar mig utmärkt bra. En liten nackdel kan vara som nu, när kvällsskiftet närmar sig sitt slut klockan elva, och en av killarna i nattskiftet, Micke, ringer och säger att han sitter på akuten med sin fru och kommer så fort han kan. Frun blöder näsblod okontrollerat och han låter verkligen orolig i telefon. För mig som skiftledare återstår bara att beordra någon i arbetslaget att stanna kvar efter skiftets slut eller att stanna själv. Jag väljer det senare, eftersom jag har principen att aldrig begära något av mina skiftkamrater som jag inte är beredd att göra själv. Det är lördag kväll och jag ska hursomhelst gå på en fyra dagars ledighet mellan skiften. Och ingen väntar på mig därhemma, jag har precis kommit tillrätta med det där att leva ensam efter skilsmässan för lite mer än ett år sedan, strax innan jag blev trettioåtta.

Klockan hade hunnit passera två på natten till söndag, när Micke kom till jobbet. Han var fortfarande orolig, och hade varit tvungen att lämna frun på akuten, där de inte riktigt fått stopp på blödningen. Själv hade jag överdoserat starkt kaffe de senaste timmarna och kände mig ovanligt pigg för tiden på dygnet. Normalt brukar jag vara ganska trött efter ett skift. När jag kom ut till cykelstället vid väggen bredvid ingången var det bara några grader över noll och jag kände att den kyliga nattluften hjälpte till att pigga upp mig. Boländerna ligger i södra delarna av rikets fjärde kommun, men det tog mig ändå bara en dryg kvart att cykla hem till lägenheten på Väderkvarnsgatan, vid Vaksala torg. Medan jag cyklade försökte jag komma ihåg hur klockan skulle ställas om, just den här natten övergick Sverige till sommartid. Jag hade egentligen aldrig riktigt kunnat komma ihåg hur det där fungerar. Man ställer tillbaka klockan när man tar ut utemöblerna? Ja, inte vet jag, jag bor i lägenhet. Det har jag gjort i hela mitt liv och jag har inga utemöbler, om man inte ska räkna några himmelsblå IKEA-pallar ute på balkongen. Nu hade jag inhämtat, genom att lyssna på radions upprepade information under hela kvällen, att sommartid införs natten mellan lördag och söndag, då de flesta inte ska upp tidigt och jobba. Jaha. Eftersom både nyhetsuppläsare och nattradiopratare upprepat att det försvinner en timma under natten, klockan tre blir klockan två igen, var jag ganska klar över det, just då, och det fyllde mina tankar när jag cyklade hem i natten. Nästan hemma blev jag omkörd av en polisbil med påslagna blåljus som kom i hög fart bortifrån Strandbokilen. Jag såg hur den rundade trafikljusen vid Vaksalagatan och körde upp på Vaksala torg och stannade mitt på. När jag kom närmare såg jag att det kom en ambulans på Vaksalagatan nerifrån centrum och även den svängde in på torget. Jag såg att två poliser hade lämnat radiobilen och stod på knä vid någon som låg på marken där på torget. Fyllo, tänkte jag fördomsfullt. Inget att bry sig om.

Det slog mig att jag cyklade omkring i en timma som inte fanns. Eller som snart inte skulle finnas. Eller som skulle försvinna. Eller hur det nu var. Det kändes i alla fall lite speciellt att vara ute i just den timman, och när jag kom hem till min lägenhet, på fjärde våningen längst upp i huset, bestämde jag mig för att hålla mig vaken en stund till och gå ut på balkongen och uppleva det där ögonblicket när timman försvinner. Och ställa om klockan förstås.

Jag tillbringar en del tid på min balkong. Mycket för att jag inte får röka på jobbet och sen ett tag tillbaka också låter bli att röka inne i lägenheten. Så det finns ett litet bord med en askkopp därute. Jag stod där en stund och begrundade utsikten. På andra sidan om Väderkvarnsgatan ligger Vaksala torg, med Vaksalaskolans grönmålade byggnad i söder och det mycket avantgardistiska UKK, Uppsala Konsert & Kongress upplysta och närmast helglasade monumentalbyggnad i väster, rakt framför mig. Längre bort kunde man se de välbekanta silhuetterna av Uppsalas landmärken; Domkyrkan, Slottet och Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket. På själva torget var det lugnt igen, såväl polis som ambulans hade åkt därifrån. Hade det varit en vardagsnatt skulle torghandlarna snart ha varit där och bullat upp med frukt, grönsaker och blommor. Men nu var det tidig söndagsmorgon och ganska stilla.

Jag såg på armbandsuret och det visade tio i tre. Tio minuter kvar och jag började känna mig lite trött. Lite pulverkaffe och en ytterligare cigarett skulle säkert göra susen, så jag gick in i köket och värmde upp lite vatten i vattenkokaren. När jag kom ut igen och ställde ifrån mig kaffemuggen bredvid askkoppen visade min klocka en minut i tre. På väg ut på balkongen hade jag startat radion för att få exakt tid. Med klockan i handen väntade jag till nattradion började sända nyheter. Det var lite svårt att få ut det lilla vridhjulet på klockan i läge för att ställa om tiden, men det gick och jag lyckades trycka tillbaka det och på det sättet starta klockan igen precis när studioreportern på Ekoredaktionen sa nyheterna klockan två.

Jaha, det var det. Ingen stor dramatik. Jag blev lite besviken trots allt. Mot all logik hade jag ändå förväntat mig att det skulle märkas på något sätt att en hel timma bara försvann. Men när jag stod där och rökte och drack mitt pulverkaffe tickade minuterna på som om ingenting hade hänt. Jag började känna att det var dags att komma i säng, och hade precis druckit ur det sista av kaffet när jag hörde ett gällt skrik nere på gatan. En kvinna skrek till och sedan hördes en duns. Jag lutade mig över balkongräcket lite för att försöka se vad som hände därnere på gatan men såg först ingenting, sedan anade jag att det kunde vara någon som stod alldeles tryckt mot väggen på vårt hus, en bit bort på gatan. Jag kisade i ett försök att öka synskärpan och även om det var natt och mörkt så bodde jag ju i stadens upplysta centrum. Jag tyckte att jag såg någon som precis försvann över gatan, bort mot torget, men var inte säker. Det fick mig att stå kvar och spana, efter en stund märkte jag att jag nästan höll andan och skakade lätt på huvudet åt min egen reaktion. På en gång blev det tyst därnere och minuterna gick utan att något mera hände. Längre bort i väster såg jag hur ambulanshelikoptern var på väg att landa på 85-husets helikopterplatta på Akademiska sjukhuset, den syntes bra med blinkande röda lampor och en stark strålkastare i fronten. Jag tänkte att de verkade ha mycket att göra i natt, helikoptern hade flugit över mig när jag cyklade hem för mindre än en timmas sedan. Jag tittade på klockan och den visade lite drygt en kvart över två.

En blå VW-buss från Taxi Kurir stannade på Vaksalagatan och jag såg hur chauffören sprang ut och gjorde något och sedan sprang han tillbaka till sin bil. Nedanför mig passerade en liten bil med dekaler från Attendo och jag gissade att det var hemtjänstens nattpatrull som kom förbi. Det slog mig att jag väl hade blivit omkörd av en sådan bil strax innan polisbilen kom förbi. Jag hade knappt hunnit formulera tanken, förrän en polisbil kom i full fart, med påslagna blåljus. Den körde förbi nedanför mig, rundade trafikljusen och körde upp på torget och stannade mitt på. Situationen kändes alltför bekant och jag började undra om något var fel, när en ambulans kom nerifrån Vaksalagatan och körde upp på torget, precis som för en timma sedan. Jag kände hjärtslagen tydligt i kroppen och fick en stickande känsla i nackhåren när mitt medvetande tog in att detta var en upprepning. Det som hände vid den här tiden för en timma sedan upprepades. Jag skakade lätt på huvudet igen och kom fram till en rationell förklaring, det vill säga att jag blandade ihop olika händelser fritt på grund av en blandning av för mycket kaffe och för lite sömn. Det hade jag nog kunnat förlika mig med, om det inte hade varit för att jag just i det ögonblicket såg en man parkera en cykel alldeles nedanför balkongen, fyra trappor ner. Han hade en likadan jacka som jag och en likadan ryggsäck. Jag såg hur han tittade ut mot det som hände på torget och när han vände sig om för att gå in i trapphallen såg jag vem det var.

Jag vet inte om yrsel eller illamående kom först, men jag kände mig alldeles lamslagen av att se mig själv parkera cykeln en timma tidigare. Vad var det som hade hänt? Hade tiden blivit knasig trots allt? Hade timman inte alls försvunnit utan i stället upprepats. När jag hörde steg i trappan fick jag svårt att andas för några sekunder och min hjärna ville inte riktigt hantera situationen. Vad skulle hända nu? Skulle jag möta mig själv? Räddningen kom som en inre röst, någonting i mitt medvetande sa till mig att vrida fram tiden igen. Det var ju en bra idé och trots att jag nu var alldeles darrhänt lyckades jag få av mig klockan och till och med få ut det lilla vridhjulet i position för att ändra tiden. Samtidigt som jag hörde en nyckel sättas i låset, kunde jag vrida hjulet, flera varv, och sedan snabbt trycka in det för att starta klockan igen. Hjärtat slog med snabba slag och jag andades hastigt, nästan hyperventilerade. Men dörren öppnades inte, ingen kom in. Jag hade lyckats vrida fram tiden igen! Jag var så uppfylld av att jag lyckats med det, att jag först inte märkte att det var ljust ute. En titt på klockan på armen visade kvart i fyra, och det var kanske bra. Men då skulle det fortfarande vara natt och mörkt därute. Jag satte mig på en av mina blå IKEA-pallar och tände en ny cigarett. Hade det blivit fel på tiden? Nu, mitt i övergången till sommartid? Bara genom att jag ändrade min klocka? Det verkade skumt, minst sagt.

Om det nu var så, då måste jag försöka rätta till tiden. Nu gällde det att tänka. Vad skulle jag ställa in för tid för att det skulle bli rätt igen? Sommartid? Nej, det var ju då allt ändrades. Vintertid