I skuggan av mörkret

By Sören Bondeson

Ingen kan Stockholms gathörn och undangömda vrår såsom taxichaffisen Sanna. Stockholm tillhör Sanna. Under en av många sommarnätter under 1990-talets mitt kliver en passagerare in i baksätet som hon aldrig kommer att glömma. Innan passageraren har nått sin Södermalmsadress har hon lättat på sitt hjärta och avslöjat sin mörkaste hemlighet: hon har mördat en annan människa.Genom passageraren dras Sanna in i en del av sitt Stockholm hon inte visste existerade, fyllt till bredden av lyxprostitution, terroristverksamhet och skumma ekobrottslingar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788726116175

Book preview

Sören Bondeson

I skuggan av mörkret

SAGA Egmont

I skuggan av mörkret

Originaltitel: I skuggan av mörkret

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 1997, 2022 Sören Bondeson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726116175

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Ty vi är det långa samtalet mellan våra spillror och Gud.

Severus Erigena

(död omkring 860)

I

1

Jag har nyss dödat en människa, säger kvinnan plötsligt från baksätet.

Vi är ungefär mitt på Skeppsbron när hon säger det. Klockan är halv fem på fredagsmorgonen. Det regnar glest mot vindrutan.

Du tror mig inte? fortsätter hon.

Jag kastar en blick i backspegeln. Man får höra så mycket när man kör taxi. Särskilt mycket, tror jag, om man är kvinna.

Jag vet inte, svarar jag, och i skenet från gatljuset får jag en skymt av hennes ansikte. Hon verkar vara ungefär tio år yngre än jag: runt tjugo alltså, kanske ännu yngre. Hon ser bra ut. Men det är ögonen som jag är intresserad av. Om blicken är vansinnig, om den har en psykotisk prägel. Men där finns enbart en stilla lyster. Det är vackra ögon.

Jag plockade upp henne längst bort på Strandvägen, nästan vid Djurgårdsbron. Hon stod på trottoaren och vinkade.

Vi närmar oss Slussen och jag frågar:

Vart någonstans på Söder ska du?

Metargatan, svarar hon och andedräkten avslöjar att hon har druckit. Men hon verkar inte berusad.

Så låter det som om hennes handväska föll i golvet. Hon mumlar något och lutar sig ned för att plocka upp det som fallit ur.

Jag svänger ned till höger och kommer ut på Katarinavägen. Jag kunde ha kört rakt fram och tagit Södertunneln mot Skanstull i stället. Men jag har åkt den vägen så många gånger i natt, och sträckan är ungefär densamma.

Du ska veta att för mig spelar det ingen roll, säger kvinnan.

Vad är det som inte spelar någon roll? säger jag. Genom rutan skönjer jag ett Stockholm i regndis. Ingenting är tydligt: Strömmens svarta vatten, neonglittret från Gamla stan och city, Skeppsholmens och Djurgårdens silhuetter. Det är i slutet av september.

Att jag talar om för dig att jag har dödat en människa.

Hon är nog tokig i alla fall, tänker jag. Och det blir rött ljus i korsningen Folkungagatan-Renstiernas gata.

Jag hade inget val. Man kan ju inte behandla människor hur som helst, säger hon när det blir grönt.

Jag förstår, svarar jag bara för att säga något.

Nej, det tror jag inte att du gör.

Hon har rätt. Så det är lika bra att vara tyst. Förresten har jag läst någonstans att i samma stund som man begriper något försvinner behovet av att förklara det.

Regnet tätnar och jag slår på vindrutetorkarna. Kvinnan fortsätter att prata, mer riktat till världen än till mig:

Men jag har klarat mig ur svåra situationer förr. Det är liksom bara händelser som uppstår.

Vi kör in på Ringvägen. Hon tystnar. Jag kastar en blick i backspegeln igen. Hon stirrar tomt rakt fram. Jag kan inte förklara det, men på något vis upplever jag henne som trovärdig. Jag ryser till inombords.

Så tar jag av till vänster, in på Södermannagatan. Husen är som skuggor. Jag svänger in på Metargatan och drar ned på farten.

Här kan du stanna, säger hon, och jag bromsar in framför porten till nummer sex.

Jag trycker på K för kassa på taxameterns tangentbord och säger:

Etthundratrettiosju kronor.

Du kan behålla växeln, säger hon och ger mig etthundrafemtio kronor.

Tack, svarar jag och får åter en skymt av henne i backspegeln. Hon har ett svart, pageklippt hår som ramar in hennes rena ansiktslinjer, och är snyggt sminkad med röd mun.

Så stiger hon ur bilen och går bort till porten. Hon är klädd i en kort, svart dubbelknäppt kappa med skärp, smala byxor, vit polo, och sextiotalsboots i vit lack.

Jag stoppar ned pengarna i portmonnän. Jag har fått rätt bra med dricks i natt. Uppåt fyrahundra, skulle jag tro. Jag trycker på ledigtangenten och ser efter kvinnan. Hon har försvunnit in i porten. Undrar över henne. Det här var sista körningen. Helt klart. Jag gick på klockan fyra i går eftermiddag. Men det har varit en hyfsad natt med många bra styrningar. Förutom den där mannen som inte ville gå ur bilen.

Släcker ledigskylten på taket. Kör ut på Ringvägen igen och passerar Skanstull. Vid den här tiden på dygnet verkar staden nästan övergiven. Genom vindrutan glimmar en svag färgskala från parkerade bilar, fasader med släckta fönster, rader av träd insvepta i regnet. Vid Zinkens-damm möter jag en polisbil och på Hornsgatan går en ensam nattvandrare.

Jag skruvar upp volymen på radion. Det är en låt med Rod Stewart: Down Town Train. Den är rätt gammal. Jag har hört den med Tom Waits också. Men Rod sjunger den med större intensitet. Låten får mig att känna en längtan. Eller saknad kanske är ett bättre ord. Saknaden av det liv jag levde tidigare. Med en man som jag älskade. Jag minns att jag hörde den här sången på radio när vi just hade träffats. Det var väl fyra år sen.

Och så det andra också.

Vid Hornstull stretar ett tidningsbud med sin kärra. Asfalten vattenblänker. Vindrutetorkarnas rörelse. Jag kör vidare över Västerbron där staden sträcker ut sig i en slöja av regn: Riddarfjärdens blåsvarta vatten med ett återsken av Norr Mälarstrands byggnader och kyrktorn i en vag kontur mot himlen, och västerut ett glitter från Essingeöarna. På Fridhemsplan finns en antydan till att staden börjar vakna. En cyklist sneddar över gatan och en sopåkare kliver in i sin lastbil.

Vid taxistolpen står ett par och vinkar. Jag stannar och tar upp dem. De ska till Atterbomsvägen i Fredhäll. Jag sätter inte på taxametern. Resan tar knappt fem minuter. Under den tiden har mannen lyckats få av kvinnan hennes trosor. Jag släpper av dem, och får en hundring av mannen. Så kör jag tillbaka till Fridhemsplan. Nu får det räcka med körningar för i natt.

Jag fortsätter längs S:t Eriksgatan och gör en otillåten vänstersväng in på S:t Göransgatan där mitt garage ligger. Efter att ha svängt upp på trottoaren stiger jag ur och låser upp porten. Så går jag tillbaka till bilen och kör in. Ovanför själva nedfarten ligger ett litet inglasat kontor där ägarna brukar sitta. De heter Tommy och Lasse, är i fyrtiofemårsåldern och kör själva ibland.

Det är svårt att hitta en ledig plats. Överallt står taxibilar parkerade. Säkert tjugo stycken, de flesta av märket Volvo. Jag brukar vara en av dem som kommer sist in till garaget.

Lyckas i alla fall kila in bilen. Därefter loggar jag ur genom att dra mitt förarkort genom kortläsaren. Taxameterdisplayen släcks och passrapporten skrivs ut från skrivaren. Börjar så att räkna ihop kassan. Jag har kört ihop tretusen etthundrasjuttio kronor. Det är ganska normalt. Dricksen ligger på fyrahundrafyrtio.

Jag går bort till fikarummet och lägger pengarna i ett kuvert som jag sen stoppar in i kassaskåpet. Hör en bil komma in i garaget. Det är Resit. Han kör extra precis som jag.

Var i helvete ska jag parkera? hojtar han när han ser mig på väg ut från fikarummet.

Jag ska snart åka hem. Då finns det plats där Golfen står, hojtar jag tillbaka.

Toppen Sanna! Kan vi inte gifta oss också? säger Resit och stänger av motorn. Han är kurd och flirtar jämt.

Jag går bort till min taxi. Taxi 87, som den heter. Jag orkar inte rengöra bilmattorna i dag. Tar bort lite papperslappar bara och kontrollerar att inte någon kund har glömt något. Mina tankar kretsar kring den näst sista körningen. Kvinnan, eller ska man kanske säga flickan. Hon som sa att hon hade dödat någon. Förbannat obehagligt egentligen. Just att det verkade sant. Eller var hon bara galen och levde i en värld av vanföreställningar? Men det ena utesluter ju inte det andra.

Jag har bott i Sundbyberg i snart ett år, i en etta med kök på Vattugatan 12. Det första jag brukar göra när jag kommer hem är att lyssna av telefonsvararen. Om någon har ringt, vill säga. I dag är det två meddelanden: Det första är från min kompis Mia som frågar om jag vill komma hem till henne på middag i morgon kväll. Det andra är en man som gråter. Han säger inget. Bara gråter.

Det är Henrik. Min förre detta man. Han gör så ibland. Ett par minuter kan han hålla på. Mot slutet är det bara jämmer, ett slags ond sång. Jag har sagt åt honom att sluta. Men jag kaň ändå inte klandra honom. Vad gör man? Det onda har skett och sen fortsätter världen bara utan misskund.

Mitt förhållande med Henrik brakade ihop ett halvår efter vår dotters död. Maja som hon hette, blev fyra månader. Den första tiden tröstade vi varandra, men så övergick det hela i ett oavbrutet gräl. Vi grälade om allt, från toalettpapper till kosmos. Jag tror att jag börjar förstå varför. Vi stod helt enkelt inte ut att se det döda barnet i varandras ansikten.

Och saknaden efter Maja: doften från hennes hår, när jag ammar henne. Minnen som en närvarande frånvaro. Jag kommer aldrig ifrån det. Sorgearbete, vilket konstigt ord. Bokstäver tafatta som människor på begravning. Det är nästan två år sen det hände. Då hon slutade andas. Jag skulle ta upp henne från baksätet i bilen.

Men jag måste fortsätta att leva. En oförklarlig plikt är det. Man ska bearbeta sorgen, sa de till mig. Jag tror på glömskan. Jag tror att glömskan finns för att människan och världen ska kunna överleva. Det var därför jag började köra taxi. Innan jag gjorde det satt jag uppe hela nätterna med mina minnen. En period åt jag sömntabletter, men det gick inte i längden. Allt blev ett töcken.

Att lära sig förstå ondskan. Jag vet inte. Kanske det onda är förvridet gott. Man vill så gärna ha en förklaring.

När jag har kontrollerat telefonsvararen brukar jag göra ett halvtimmes träningspass. Jag kan påstå att jag är ganska vältränad. Jag har sysslat med idrott sen jag var liten; mest friidrott och utförsåkning.

Jag skulle helst vilja ta ett bad, men det tar för lång tid, så jag nöjer mig med en dusch. Sen smörjer jag in kroppen med hudkräm. Jag tar den dyra från Estée Lauder.

Därefter äter jag frukost: yoghurt, två ostsmörgåsar, ett glas juice och ett päron. När jag inte ska sova brukar jag dricka en kopp kaffe och röka en cigarrett.

Jag är precis på väg att somna när telefonsvararen går i gång. Jag har glömt att skruva ned volymen. Det är min mammas röst. Hon undrar hur jag har det, om jag gör några framsteg i min terapi och om jag har sökt något arbete. Så berättar hon att hon och pappa har grälat om sin resa till Egypten. Han vill inte följa med nu. De ska vara borta två veckor.

Min mor ringer var tredje dag och frågar ungefär samma saker. Jag brukar svara att allt är bra, men att jag inte har sökt något arbete. Jag kör ju taxi, säger jag, men mamma tycker inte om att jag gör det. Inte pappa heller för den delen. Till saken hör att jag egentligen är gymnasielärare i svenska och historia. Dessutom är mina föräldrar lärare.

Innan jag utbildade mig levde jag ett rätt tufft liv, tog tillfälliga arbeten, reste runt i världen. Kanske inget ovanligt egentligen, men jag betraktar mig inte heller som någon ovanlig människa. Vill inte vara det heller. I alla fall inte längre. Men på sista tiden har jag märkt att jag dras till människor som lever på gränsen, som är misslyckade, utstötta.

Mina föräldrar skulle säkert skylla det på min kris. Det är typiskt för deras världsbild. Men kan man bara koppla krisen till händelser i barndomen, gräva tillräckligt djupt i sig själv, blottlägga felen och bearbeta dem så får man insikt, och då blir allt bra igen. De har delvis övergett marxismen för freudianismen. Allt går att förklara, tror de. Deras förnuftsdyrkan är nästan skrattretande.

Själv tycker jag att jag förstår allt mindre av tillvaron. Kanske kommer jag någon gång att förstå lite mer. Men jag är säker på att förståelsen då kommer till mig på ett annorlunda sätt. Kanske utan ord.

Försöker somna. Det är svårt. Tänker på den där unga kvinnan i taxin. Och på min lilla flicka.

2

En vecka senare. Den tjugoandra september. Det är eftermiddag. Jag öppnar balkongdörren. Ett snett solljus mot trädet på innergården. Och en kvardröjande höstvärme.

Jag har nyss stigit upp. Körde taxi i natt. Det var det vanliga: mest hyggliga människor på väg till eller hem från krogen. En av dessa skitstövlar som sätter sig i framsätet och stöter på en och inbillar sig att man ska följa med dem hem. En körning till Arlanda. Några innetyper som behandlar en som luft men som knappt har pengar att betala med.

Jag går ut i köket och hämtar min kaffekopp. Så sätter jag mig framför datorn, tänder en cigarrett och börjar titta på det jag har skrivit. Jag har nyligen börjat på en skrivarkurs. Min ambition var att skriva om mina upplevelser, men efter två försök insåg jag att det är omöjligt. Jag har ingen distans till det jag vill förmedla. Så till nästa gång tänker jag skriva om Tomas i stället. Tomas är ännu ett av dessa märkliga människoöden som har råkat komma i min väg.

Jag träffade honom för fyra dagar sen. Det började med att jag hittade en liten fickalmanacka och ett kuvert under förarsätet när jag städade min taxi. Jag utgick från att någon passagerare från föregående pass hade tappat dem.

Kuvertet var inte tillslutet. Jag tittade efter vad som fanns inuti. Det var fem foton. Jag granskade bilderna: en äldre man och en yngre kvinna på en strand, troligtvis någonstans vid Medelhavet. Samma man på ett kafé med en öl framför sig. Det verkade vara semesterkort. Helt harmlösa bilder av okända människor. Vad hade jag väntat mig? Jag började bläddra i almanackan. Några hafsigt nerkrafsade anteckningar här och var. Så föll ett foto ut ur almanackan. Det var en svartvit bild av två unga kvinnor. Den såg ut att vara tagen i en fotoautomat. Kvinnorna skrattade, och det ena ansiktet verkade bekant. Jag fortsatte att bläddra i almanackan. På första sidan stod ett namn: Jenny Santino. Längre ned, med en annan stil, stod en adress: c/o Carlberg, Metargatan 6.

Då förstod jag. Almanackan tillhörde den unga kvinnan som hade påstått att hon hade dödat någon.

Den gängse rutinen var att man lämnade in kvarglömda saker till kontoret. Men en ingivelse sa mig att jag själv skulle överlämna kuvertet till kvinnan. Jag kände en egendomlig sympati för henne. Det var som om jag ville skydda henne. Lite nyfiken var jag väl också. Så jag tog med mig kuvertet hem.

Självfallet slog jag upp kvinnans namn i telefonkatalogen, men det blev inget napp. Dagen därpå åkte jag till Metargatan. Carlberg skulle finnas på tre trappor. Jag tog hissen upp och ringde på. Efter en stund öppnade en nyduschad yngre man med ett tidsenligt bockskägg.

Jag söker Jenny Santino, sa jag.

Jenny Santino? Nä… någon sån bor inte här.

Jag har hittat det här. Det är adresserat hit, sa jag och höll upp kuvertet.

Nä… det måste ha blivit nåt fel.

Du kanske känner någon som heter så?

Nä, det gör jag inte.

Förlåt att jag störde.

Helt okej… hejlsa han och stängde dörren.

Jag stod utanför dörren och undrade vad jag skulle ta mig till. En man kom gående nedför trappan.

Hejl sa jag mest för att jag kände mig dum.

Hej! sa han.

Bor du här? hasplade jag ur mig. Jag tänkte att mannen kanske skulle känna igen den unga kvinnan om jag beskrev henne.

Nej, tyvärr. Jag skulle bara se om en gammal vän var hemma, sa han och såg lite vänligt förvirrad ut. Han verkade egentligen inte vara en sån som blir förvirrad i första taget. Det var över huvud taget något tvetydigt över hela hans utstrålning. Han var egentligen stilig, men det mesta av attraktionen tycktes borta.

Jag letar också efter en person, sa jag med ett leende som jag visste att människor uppskattade.

Jaså, sa han och skrattade en smula nervöst.

Vi kanske letar efter samma person? sa jag och började gå nedför trappan.

Ja, kanske det, sa han och följde efter.

Jag söker en som heter Jenny… Jenny Santino.

Jag söker tyvärr någon annan.

Det hade kunnat vara just den personen, sa jag.

Det hade faktiskt inte förvånat mig, sa han. För… hur ska jag säga… nästan varje dag händer det saker i mitt liv som gör mig förbluffad.

Det är inte vanligt att man tänker så, sa jag och trodde att han skojade.

Jag vet, det låter nästan löjligt, sa han när vi kom fram till porten. Men saken är den är att jag har drabbats av minnesförlust och att minnet sakta håller på att återvända.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Jag trodde att en gammal vän bodde kvar här, sa han när vi kom ut på gatan. Men det gjorde han som sagt inte och… Ja, det var synd, för jag hade tänkt fråga honom om några saker.

Vi gick vidare och fortsatte att prata. Vid Skanstull frågade han mig om han fick bjuda mig på en öl eller en kaffe. Jag såg ingen anledning att tacka nej.

Han berättade att han var fyrtioett år och att han för ett halvår sen hade vaknat upp i en hotellsäng i London utan att veta vem han var eller var han befann sig. På hotellet upplyste de honom om att han var svensk och hette Tomas Jansson. Så småningom kom han till en psykiatrisk klinik, och med hjälp av SOS-Köpenhamn flögs han till Stockholm där han hamnade på Karolinska sjukhusets psykakut. Efter en månad där började han att minnas och steg för steg uppdagades hans förflutna, men fortfarande hade han stora minnesluckor att fylla.

Min text är på fyra sidor. Jag är inte nöjd med slutet. Inte med början heller för den delen. Jag går ut på balkongen. Dagsljuset håller sig kvar, om än svagt. Trädens löv rör sig försiktigt i vinden. Plötsligt hör jag en röst:

Hej, Sanna.

Det är min granne som sitter på balkongen och dricker te ur ett glas.

Du skrämde mig, säger jag.

Hur kan någon bli rädd för mig? säger Ahmed och skrattar. Han skrattar mycket och har ett långsmalt ansikte med kantiga drag. Jag umgås en del med honom. Han är en trettiofemårig irakier som har bott i Sverige i fem sex år och som studerar på KTH. Något med teoretisk fysik, tror jag. Och så spelar han på hästar och konstruerar spelsystem för trav. Jag har fått uppfattningen att han drar in rätt mycket pengar på det. Han är med i en spelklubb med några udda existenser som brukar träffas nere på Spiltan, en bar inte långt härifrån. Ibland brukar jag följa med honom dit. Jag dras som sagt till människor i marginalen numera.

Kom över och drick ett glas te med en svartskalle och gör en social insats, säger han och skrattar igen.

Nej, jag sitter och försöker skriva.

Ska du bli författare?

Nej, men jag går på en skrivarkurs. Har jag inte sagt det?

Jag kommer ihåg det nu när du säger det. Vad skriver du om?

Bra fråga. Om jag visste det skulle jag kanske inte ha börjat.

Det är som livet då, konstaterar Ahmed och tar en klunk.

Du kanske skulle gå på skrivarkurs, du också?

Nej, jag håller mig till sannolikhetskalkyler, som du vet, svarar han och skrattar.

Jag tror på slumpen.

Det kan man göra, men man ska aldrig sätta sin tilltro till slumpen. Det är onödigt, slumpen har också sina lagar, även om de kan vara svåra att uppfatta. Det finns till exempel ett samband mellan stora och små jordbävningar som man brukar kalla Gutenberg-Richters lag: för varje stor jordbävning inträffar ett bestämt antal mindre skalv. Liknande principer gäller för alla system.

Men det man kallar kaos då? säger jag.

Det är här det börjar bli intressant, förstår du, säger han och tänker efter. Men man kan säga att bristen på jämvikt är ursprunget till all ordning.

Bristen på jämvikt är ursprunget till all ordning, upprepar jag. Har du kommit på det där alldeles själv?

Det är klart att jag inte har. Jag kommer inte på någonting själv. Jag är bara bra på att kolla sannolikheten i olika system. Vi behöver nämligen inga nya system, inga nya idéer. De gamla är bra nog, det gäller bara att lära sig att se det hela klart. Jag tror helt enkelt inte att det finns något nytt.

Kanske inte, men har du tänkt på att när du försöker se sannolikheten i något, så kan problemet bli hur du ser på sannolikheten i jämförelse med ett annat synsätt?

Det uppstår en tystnad. Han dricker ur sitt te innan han svarar.

Du har rätt. Det är ett problem. Du borde syssla med logiskt tänkande Sanna. Vill du förresten följa med ned till Spiltan och fortsätta diskussionen? Jag kan bjuda dig på ett glas. Jag ska nämligen dit och träffa Sven och Josefs. Vi ska prova ett nytt system på Solvalla i morgon.

Nej, inte i kväll, säger jag.

Ska du köra taxi?

Ja, jag tänkte börja vid sju, men hälsa Jósefs och Sven.

Det ska jag göra, då blir de glada.

Jag går in i lägenheten. Klockan vid sängen är kvart i sex. Måste göra i ordning lite mat. Det får bli pasta med lax.

Jag äter för fort. Det blir ofta så när man bor ensam. Man äter fort och läser en tidning eller en bok samtidigt. Ibland känns det tragiskt. Men man kan ju intala sig att man är fri, av egen fri vilja.

Läser texten om Tomas igen. Undrar vad de kommer att tycka om den på skrivarkursen. Jag kanske skulle skriva om Ahmed också. Men det kanske är bäst att fråga honom först.

3

Jag har loggat in och kör ut från garaget i taxi 87. Gult ljus, men jag hinner över och svänger vänster ut på S:t Eriksgatan. Jag glider fram i höger fil, en ljum kväll, lukten av tidig höst. På båda sidor om den raka gatan ligger en ljusrand av skyltfönster och reklam. Jag trycker in område 143 på datorns tangentbord, vilket betyder Vasastan. Fortsätter mot S:t Eriksbron. De båda tornen på andra sidan höjer sig mot den mörka himlen och där lyser ordet Tulo i blått. Passerar bron och anar Karlbergssjöns svarta vatten.

Rött ljus vid S:t Eriksplan. Studions uteservering på andra sidan gatan är fortfarande öppen, och jag skymtar en del folk som sitter där. Samtidigt kollar jag min turordning på datorn. Jag står som femte bil i område 143, Vasastan, och vid 144, Odenplan, som sjunde. Ungefär som vanligt alltså. Vid 141, Sabbatsberg, är jag fyra och vid 119, Norra Bantorget, är det fullt och vid område 145, Sibirien, är jag nummer två, och trafikljuset lyser grönt, och kvällen börjar lugnt.

Fortsätter Odengatan förbi Vasaparken där en kvinna rastar sina två schäfrar, och det är inte mycket trafik. Jag korsar Dalagatan, och en berusad man kommer ut från Tennstopet. På andra sidan gatan, utanför Wasahof, står ett par och gestikulerar. Kanske grälar de.

På Odenplan väntar ett tiotal människor på bussen. Ur radion strömmar gamla schlagers. Jag ser efter i backspegeln att det inte är någon snutbil bakom mig, och så gör jag en otillåten rundpall över till den motsatta körbanan.

Vid taxistolpen står redan fem bilar. Parkerar och får ett meddelande på skrivaren att det behövs bilar uppe i Sollentuna, till Mässan. Jag känner en viss trötthet inför att möta människor. Ibland är det en befrielse när helt okända stiger in i taxin. Ett ansikte där i baksätet, otydligt. En tyst överenskommelse mellan två varelser. En anonym gemenskap. Men inte nu.

De två första taxibilarna i kön framför mig ger sig i väg. Jag startar och kör fram några meter samtidigt som en bil parkerar bakom mig.

Musiken på radion gör mig irriterad. Jag letar efter något som passar men hittar inget, så jag stänger av.

Bläddrar i kvällstidningen. Jag tänker på det sorl som finns i tidningar, TV, radio, på om detta anonyma brus förändrar oss människor. Jag slår bort tanken. Det känns oviktigt. I stället betraktar jag ondskans olika ansikten i tidningen. Den riktigt dryper av övergrepp, mord, krig. Jag försöker tänka på det hela ur ett vidare perspektiv. Det känns pretentiöst, och kanske är det bara ett sätt att skydda sig mot ohyggligheterna. Men något som jag inte tänkt på förut är att vi människor till viss del härstammar från vilddjur och monster. Från dem bär vi gener, nästan oförändrade genom miljoner släktled. Jag hinner dock inte tänka tanken fullt ut. Det blinkar i datorns fönster och rasslar till i skrivaren. Jag har fått en körning: adressen är Västmannagatan 85.

Någonstans på Karlbergsvägen inser jag att man tänker omedelbart mer än det man tänker. Så svänger jag höger in på Dalagatan. Kvarteren här är som svala, korrekta handslag. Gardinerna verkar alltid vara fördragna. De människor som