Plogbillsaktion nr 8

By Per Herngren

"Jag rycker till och hinner tänka: ska jag arresteras? Har polisen bestämt sig att fängsla oss innan aktionen?"Aktivisten Per Herngren förstod riskerna som den planerade nedmonteringen av Pershing II-raketerna medförde. Risken att hamna i fängelse var överhängande. Men det var det värt. Konsekvenserna av att vara tyst hade varit ännu mer ödesdigra.Plogbillsaktion nr. 8 är en dokumentärroman som följer förberedelserna inför aktionen, när domen faller och den efterföljande fängelsetiden som drabbar Herngren, men även samhörigheten med de andra aktivisterna som var med och plockade isär missilerna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 5, 2022
• ISBN: 9788726987485

Book preview

Per Herngren

Plogbillsaktion nr 8

SAGA Egmont

Plogbillsaktion nr 8

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 1987, 2022 Per Herngren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726987485

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Då skall de smida sina svärd till plogbillar

och sina spjut till vingårdsknivar.

Folken skall ej mer lyfta svärd mot varandra

och inte mer lära sig att strida.

Jesaja 2:4

PLÖJA

Ut i den mörka natten

av kärlek och ångest driven

— o lycklig lott!

gick jag osedd av alla

ty hela mitt hus låg i vila.

Johannes av Korset —

i fängelset i Toledo år 1578

Hon ställer försiktigt ner papperspåsarna och går fram till soptunnan. Munnen spänns så att läpparna tunnas ut när hon med stor ansträngning lyfter av locket. Koncentrerat och med vana händer undersöker hon innehållet. Fynden lägger hon noggrant ner i olika påsar. Snart är tunnan genomsökt och hon sträcker på ryggen. Hon tvekar ett ögonblick, sen går hon fram till ett par män som ligger utsträckta på golvet bakom en reklamskylt.

För att hålla värmen har den ena satt på sej kavajen bak och fram. Den andre har en New York Times över ansiktet.

Kvinnan stannar. Plötsligt tar hon tag i en stor skylt som visar Porth Authoritys busstider. Hon släpar skylten någon meter ut från väggen och lägger sej i utrymmet bakom. En av påsarna får fungera som kudde. De andra trycker hon tätt intill sej.

Hon ser ett ögonblick på de sovande männen. Oroligt tar hon ett stadigt tag om påsarna.

Deltagande ser jag på den hemlösa kvinnan.

Vem skulle stjäla från en påstant?

Rulltrappan för mej till nästa våning. Jag ser mej undrande omkring. Finns det ingen utgång från den här stationen?

42:nd street, läser jag på en skylt. En våning till sen ska jag vara ute.

Kylan tränger snabbt genom kläderna och jag virar halsduken ett extra varv runt halsen. Jag känner mej bortkommen. Folk skyndar förbi på trottoaren. Ansiktena lyser bleka i neonljuset. Alla dessa människor uppe mitt i natten! Vart ska de? Frånvarande ansiktsuttryck tyder på att själen sen länge är framme vid målet otåligt väntande på att kroppen ska hinna ikapp.

En polis kommer fram till mej.

Jag rycker till. Ska jag arresteras? Har polisen bestämt att fängsla oss innan aktionen?

Irriterad tränger jag undan tankarna. Paranoia hör inte hemma i plogbillsrörelsen. Vad skulle vi förlora på att arresteras för tidigt? Fångenskapen är ju motståndets verktyg. Medlet för att nå rättvisa och fred.

— Behöver du hjälp?

— Hm, säger jag förvirrat. Idiotiskt att bygga så stora busstationer!

— Va?

— Det tog femton minuter att hitta ut!

Polisen ser på skjutdörrarna bakom mej.

— Porth Authority är nog världens största busstation, säger han stolt.

— Jaha.

— Om du är turist bör du inte vara ensam ute mitt i natten, säger polisen vänligt. Behöver du ett hotell?

— Nä, säger jag och letar i fickan. Jag har en adress här. Vet du vilken buss jag ska ta för att komma till Hundratjugonde gatan?

— Harlem! Vilken sida?

Jag räcker honom adressen.

— Hm, Östra Harlem, konstaterar polisen.

Han pekar på en busshållplats tvärs över gatan. Jag tackar polisen och går dit. En skylt visar att bussen går uppför Åttonde avenyn. Det borde stämma med beskrivningen jag fått.

En kortväxt grabb med pojkaktigt utseende kastar en nyckelknippa fram och tillbaka mellan sina händer. Lågmält pratar han med två jämnåriga kompisar. Den ene viftar ivrigt med armarna. Den kortväxte nickar ett par gånger.

Plötsligt tappar han nyckelknippan. Den hamnar strax bakom mej. Snabbt sträcker han sej efter den. Samtidigt känner jag en hand i min bakficka.

Förskräckt hoppar jag ut på gatan. Jag letar snabbt igenom fickorna.

Plånboken är kvar… Nycklarna är kvar…

Jag vänder mej om. Ficktjuven plockar oberört upp sin nyckelknippa och går tillbaka till sina vänner.

— Bättre lycka nästa gång, säger jag tyst.

Busschauffören vägrar växla en sedel. Jag räknar upp nittio cent och stoppar ner dem i en box bredvid förarsätet.

— Kan du säga till när vi är vid Hundratjugonde gatan?

— Sure, svarar chauffören.

Gatorna är fulla av liv trots att det är mitt i natten. Flera affärer är nattöppna. Och vissa företag går dygnet runt. Efter Central Park somnar dock gatorna in. Samtidigt upptäcker jag att den enda vita personen kvar i bussen är jag.

Husen blir i sämre skick ju längre norrut vi åker. Flera av dem har sönderslagna fönster och utbrunna lägenheter.

Jag reser mej och går bort till chauffören.

— Ar jag inte framme snart?

Med handflatan slår han till ratten. Han vänder sej mot mej och gör en ursäktande grimas.

Jag sparkar ilsket till en sten. Varför skulle jag åka fel just i kväll! Nu blir jag ännu mer försenad. Jag ser mej frånvarande omkring. Förutom en man som sover på ett stort galler utanför en affär är jag ensam.

Bussen tillbaka bör gå på andra sidan gatan. Jag sneddar över och börjar gå mot centrum.

Mycket riktigt. Inom ett par minuter kommer en buss.

— Säg till när vi är vid Hundratjugonde gatan!

— Sure.

Jag ser misstänksamt på chauffören.

Inom fem minuter är vi framme och jag går av. En lång man med glasögon står på andra sidan vägen. Han läser på en gatuskylt.

— Patrick! ropar jag.

— Per! säger Patrick O’Neill överraskat. Varför kommer du från det hållet?

— Åkte för långt. Hittar du?

— Det ska vara på den här gatan.

Patrick kisar in mot en mörk gränd. Han för handen tveksamt genom sitt mörka lockiga hår. Med ett ryck börjar han fort gå in mellan husen. Jag hänger inte med hans långa kliv och får halvspringa för att hinna ikapp.

Snart vänjer sej mina ögon vid mörkret. Flera hus saknar nummer och det är svårt att se var vi är. Snart upptäcker jag att vi gått för långt.

— Anne berättade att vi ska träffas i en kyrka, säger Patrick. Så leta efter en kyrka.

Vi vänder och snart hittar vi en nedsliten baptistkyrka. Patrick bankar på porten.

— Den är lika öde som husen omkring, säger jag.

Patrick bankar en gång till på kyrkporten.

— Där är en källaringång, säger Patrick. Pröva den.

Jag knackar försiktigt på dörren. Snart hör jag steg och en nyckel vrids om.

— Välkommen Per!

Jim Perkins bugar sej enligt buddhistisk sed. Sen bjuder han mej att stiga in.

Det fårade ansiktet har ett obekymrat leende. Han ser vänligt på mej.

— Vi väntade dej för nån timme sen.

— Jag kom vilse.

Jag lärde känna Jim för fjorton dar sen. Tillsammans med fyra andra träffades vi för att börja planera en så kallad plogbillsaktion.

Jim fascinerade mej genast. Han är uppvuxen i en kongretionalistisk kyrka liknande min egen kyrka, Missionsförbundet. Som vuxen lämnade han kyrkan och jobbade flera år i medborgarrättsrörelsen. Sen blev han buddhist och bonde. Ett tag bodde han i ett buddhistiskt kloster. Nu lever han tillsammans med några vänner i Baltimores slum.

Han höll sej hela tiden i bakgrunden. Men det lilla han sa var genomtänkt och jag fick snart respekt för honom. Speciellt minns jag en kväll då vi diskuterade vad som skulle kunna hända efter vår aktion. Han gjorde en utläggning om faran med att eftersträva effektivitet.

En av det västerländska prestationssamhällets perversiteter är att hela tiden fråga efter resultat. Den verkliga revolutionen kommer ur icke-strävandet, när vi kravlöst gör det rätta, det som måste göras, hade han förklarat.

Patrick stiger fram ur mörkret. Han tar av sej rocken och följer efter oss in i kyrkan.

— Så du har Patrick med dej! säger Jim.

— Men jag ska snart sticka. Om jag bara får i mej lite mat. Trots att kyrkan är i dåligt skick tycks den vara väl använd.

Köket är stort och har flera gasspisar. Tim Lietzki står vid den ena spisen med locket till en kastrull i handen. Han är pastor och har tidigare varit missionär. Det vilda skägget och håret som står åt alla håll ger honom ett guruliknande utseende. Mina fördomar hade först fått mig att tro att det var han — och inte Jim — som var buddhisten i gruppen.

Han vänder sej om och nickar åt oss. Försiktigt häller han upp kokande vatten i en ljusblå tillbringare.

— Ta den här kastrullen och koka upp lite soppa. Jag är klar med tevattnet.

Den med mjölk redda blomkålssoppan värmer snart upp min frusna kropp. Snart är tallriken tom. Snabbt häller jag upp en omgång till.

Patrick tar sin tallrik i handen och häller i sej den skvätt som är kvar. Han stirrar några sekunder på den tomma tallriken.

— Ta lite till, föreslår jag.

— Nej tack. Det är tid att åka.

Han vänder sej till Tim.

— Kan jag låna din bil?

— Det är inte bara min bil. Alla i Jeremia House har den tillsammans. Men självklart kan du låna den.

Patrick tar tacksamt emot nycklarna. Han skjuter in stolen. Men han går inte ut ur köket med en gång. Han går fram till en bänk i ena hörnet där det står flera lådor med mat.

— Inget kött! utropar han skämtsamt. Har Tim köpt in maten?

Tim ser förnärmad ut. Både Jim och Patrick har tidigare retat honom för att vara renlevnadsmänniska.

— Skyll inte på mej. Jim hade med sej den från Jona House.

Patrick skrattar och klappar Tim retfullt på axeln innan han tar bilnycklarna.

— Vart ska du? ropar jag efter honom.

— Träffa brorsan, svarar Patrick. Han är polis i Harlem. Ska möta honom vid polisstationen.

Jag lutar på kastrullen och ser ner i soppan.

— Det här är för mycket för mej. Jim, du får ta resten!

Han kliar sej tveksamt i pannan.

— Häll upp lite. Det var faktiskt ett tag sen jag åt.

En kvinna jag inte känner kommer in i köket. Hon har långt kastanjebrunt hår som hänger ner över en väl använd målarskjorta. De intensiva ögonen spelar över rummet innan de fastnar på mej.

— Per Herngren, förklarar Jim. Ursprungligen från Sverige. Men du har väl bott ett tag i USA?

Han ser frågande på mej.

— Sen förra året, svarar jag. Jag jobbar för fredsgruppen i Syracuse.

— Och bor alltså i delstaten New York, konstaterar Jim.

Han vänder sej ivrigt till Christin.

— Per blir med sina tjugotvå år en av de yngsta i plogbillsrörelsen. Vi har ju tyvärr alltför tunt med ungdomar…

Hennes mun har ett envist drag som attraherar mej. Varför vet jag inte. Kanske för att jag själv är envis.

— Och det här är Christin Smith, fortsätter Jim. Nyligen frigiven från fängelset. Egentligen från Rhode Island, men hon ska flytta in med oss i Jona House.

Christin häller upp soppa och sätter sej vid bordet. Hon äter långsamt och blåser varje gång på skeden innan hon för den till munnen.

— Varför var du i fängelse? frågar jag nyfiket.

— För en fredsaktion på Rhode Island. Mot en kärnvapenfabrik som tillverkar delar till Tridentubåten.

— Hur är det att sitta i fängelse?

Christin skrattar. Hon ser på mej med ett retsamt leende.

— Det lär du nog få reda på!

Jag nickar långsamt.

Sedan 1980 har plogbillsrörelsen nu avrustat kärnvapen sju gånger. Aktionerna har alltid gett fängelse. Det lär vi också få.

Ofrivilligt ryser jag till.

Jag har några gånger tidigare blivit arresterad, i blockader mot kärnvapenbaser. Målet har varit att stoppa utplaceringen av kryssningsrobotar i Europa.

Logiken är enkel: Utplaceringen av nya kärnvapen ökar risken för krig. Vi är alla ansvariga för dessa vapen. Därför försökte vi ta vårt ansvar och stoppa utplaceringarna. Våra symboliska aktioner kunde självklart bara förhindra militären några timmar. Men blir vi fler är de inte längre symboliska…

Men vi kan inte nöja oss med att bara stoppa nya vapen. De vapen som redan finns måste bort. Företagen och militären lär inte avrusta sina vapen. Därför får vanliga människor göra det.

Logiken är enkel. Men verkligheten är oändligt mycket mer komplicerad. Rättvisan är inte logisk. Friheten är inte logisk.

Mina känslor är inte logiska!

Jag får en obehaglig smak i munnen.

Vad har jag gett mej in i?

Första gången jag blev arresterad under en fredsaktion var jag rädd för att bli häktad över natten. Nu tror jag mej i mitt övermod klara månader, kanske år i fängelse.

Nervöst biter jag mej i läppen.

Men jag måste fortsätta. Jag kan inte svika mitt ansvar.

Tim Lietzki river sej fundersamt i skägget. Han drar handen ett par gånger över den blårutiga vaxduken. Sen vänder han sej mot Christin.

— Är Rhode Island bra för en plogbillsaktion?

— Javisst, svarar Christin. Där skulle vi få bra stöd.

Jim Perkins skakar på huvudet och gör en grimas.

— Det har redan varit många plogbillsaktioner i nordöstra USA, invänder han. Varför inte en ny plats? Sydstaterna till exempel?

Sydstaterna! De konservativa sydstaterna! Jag skruvar besvärat på mej.

Plötsligt ringer telefonen. Jim går för att svara.

När han kommer tillbaka ser han blek och orolig ut. Han sätter sej tungt på en stol.

— Vad är det? frågar Christin.

— Patrick har krockat!

Jag ser scenen framför mej. Splittrat glas. Blod på förarsätet. Det går en ilning genom kroppen. Jag vet att de flesta råkar ut för åtminstone en bilolycka under sitt liv. Men ändå fortsätter jag att åka bil. Precis som de flesta andra har jag vant mig vid risken.

Kanske är tillvänjningen det stora problemet idag. Vi vänjer oss vid olyckor och slutar att reagera. Vi vänjer oss vid stora katastrofer och reagerar inte förrän någon som står oss nära råkar illa ut.

— Hur mår han? frågar jag.

— Någorlunda. Käken är skadad och han slog ut några tänder. Det var han själv som ringde. Han bad oss ta hand om bilen.

— Är han på sjukhus? undrar Christin.

— Nej, men han skulle tydligen dit direkt efter telefonsamtalet.

Vägbeskrivningen Patrick gett Jim leder oss djupt in i Harlems slum. Till slut stannar vi strax före en vägkorsning. Luften är kall och jag drar jackan tätare omkring mej.

— Det där måste vara Patricks bror.

Jim pekar på en polisbil mitt i korsningen.

På andra sidan polisbilen står Tims bil. Motorhuven är öppen. En polis lyser med en ficklampa ner i motorn. När vi närmar oss tittar han upp, sträcker på sej och torkar av sina händer på en trasa.

— Ni måste vara Patricks vänner. Jag är hans bror.

— Är han okej? undrar Tim.

— Visst! Han har svårt att prata. Men de fixar till honom. Nuförtiden — med dagens teknik — görs det ju liksom under på sjukhusen.

Polisen tar av sej mössan och för handen genom håret. Han undersöker bilen med Tim. Denne nickar obekymrat åt polisens olika kommentarer.

På trottoaren har en man gjort upp eld. Försiktigt matar han elden med skräp från en soptunna. Jag går dit för att värma mej. När jag kommer närmare ser jag att två andra män ligger och sover intill elden. Trots vinterkylan har de inte mycket kläder på sej. Eldvakten ser på mej med uttryckslös min. Generad över mitt intrång vänder jag och går tillbaka.

— Det är nåt fel på styrinrättningen. Men om ni kör långsamt håller den säkert hem, säger polisen.

Jag sätter mej bredvid Tim i framsätet medan Christin och Jim lägger sej tätt bakom med den andra bilen.

Plötsligt rycker bilen till. Tim parerar med ratten och saktar in.

— Hur ska Jeremia House klara sej nu? frågar jag. Utan bil!

— Åh, vi har en annan bil, säger Tim med en axelryckning. Det går ingen nöd på oss.

Tim bor i en så kallad motståndskommunitet. Flera i plogbillsrörelsen bor på liknande sätt. Själv har jag i flera år varit intresserad av deras kollektiv. Men jag har aldrig besökt något.

— Vad är ert syfte? Fredsarbete?

Tim rynkar pannan. Han drar handen genom sitt rufsiga hår vilket gör att det stretar än mer vilt åt alla håll.

— Det kan man kanske säga. Vi driver ett soppkök för de fattiga. Dessutom odlar vi giftfria grönsaker. Men det är först på senare tid vi börjat arbeta mot kapprustningen.

— Vad fick dej att sluta som missionär?

— Jag är fortfarande missionär! Mina år i Japan var bara en annan form av missionsarbete. Nu jobbar jag som missionär bland de fattiga i Richmond.

— Och arbetar mot militarismen.

— Motståndet mot kapprustningen är ett motstånd mot fattigdomen, säger Tim. När vi tillverkar kärnvapen stjäl vi från de fattiga.

Tim är tystlåten och nästan blyg. Vid vår förra träff fick jag aldrig grepp om honom. Nu, så här på tu man hand, verkar han mycket mer öppen. Jag känner att jag gillar honom.

Tim saktar ner ytterligare när han kör ut på en mer trafikerad gata. Men rycken i ratten blir inte mindre och den sista biten kryper vi långsamt fram på ettan.

Jag är fortfarande sömndrucken när jag kommer in i köket. De få timmarna jag sovit på det hårda kyrkgolvet har inte gjort mej utvilad. Anne Montgomery nickar åt mej. Hon lagar gröt vid en av gasspisarna. Hennes enkla vardagskläder och kortklippta gråa hår gör att hon ser ung ut. Men hon har varit katolsk nunna i mer än trettio år. Under den tiden har hon fängslats åtskilliga gånger för sitt fredsarbete.

Jag kommer ihåg hennes raka hållning och uttalanden från en film jag sett på teve i Sverige. Den handlade om plogbillsrörelsens första rättegång. Filmaren lät henne vara i bakgrunden medan han inriktade sej på den mer kände Dan Berrigan, en jesuitpräst som var aktiv mot vietnamkriget. Detta var något missvisande. Anne Montgomerys intellekt är knivskarpt och i verkligheten hade hon säkert en mer framträdande roll.

En kort pipskäggsprydd man skär upp katrinplommon som han sen lägger i gröten. När han ser mej torkar han av händerna på en handduk och hälsar.

— Jag heter Paul.

— Per, säger jag. Todd har berättat mycket om dej. Ni bor visst tillsammans.

Paul nickar och återgår till skärbrädan.

— I ett Catholic Workers hus för hemlösa familjer.

— Driver ni det själva?

— Vi är väl ett halvt dussin handledare. Mest är det nog Marcia som tar på sej ansvaret.

— Pauls fru, förklarar Anne. Hon deltog i den fjärde plogbillsaktionen.

Plogbillsaktion nummer Fyra. Gruppen som avrustade avfyringstuberna på en kärnvapenubåt.

Todd Kaplan kommer yrvaken in. Håret står på ända och den lilla runda judiska mössan har fallit ner mot ena örat. Förtvivlat känner han efter på hjässan innan han finner den. Med en hårnål fäster han den mitt på huvudet. Sen sjunker han ner på en stol.

— Vad stirrar ni på?

— Åh… inget! säger Paul och fortsätter att skära plommon. Todd tar för sej av frukosten. Han sätter sej bredvid mej.

— Hur länge ska den här retreaten hålla på? frågar han.

— Ett par dar, säger Anne. Vi får bestämma det när alla är tillsammans.

Todd räknar på fingrarna.

— Om vi planerar att utföra aktionen under påsken och ska träffas varannan helg kan vi åtminstone ha sju retreater.

— Veckan före aktionen bör vi också ha en längre samling nära aktionsplatsen, säger Anne.

Paul lägger ifrån sej kniven. Han tuggar fundersamt på det sista plommonet.

— Jag har ett förslag för vår plogbillsaktion, säger han. För ett tag sen ringde jag Martin Marietta i Florida och bad dem skicka material. Häromdagen fick jag en bunt broschyrer. Vad skulle ni tycka om en aktion mot Pershing II-raketerna?

— Hm, säger Todd och kliar sej på näsan. Mycket intressant…

— Vad är Martin Marietta? frågar jag.

— Företaget som tillverkar Pershing II-raketer, förklarar Paul.

Efter frukosten samlas vi i ett litet rum på andra våningen i kyrkan. Tydligen använder söndagsskolan rummet i vanliga fall. Stolarna är obekvämt små. Och på väggarna hänger bilder av änglar med vita vingar och romantisk glöd i blicken.

Största delen av dagen använder vi till att lära känna varandra. Var och en berättar om sina erfarenheter av ickevålds-motstånd. Dessutom går vi igenom våra olika motiv till att delta i en plogbillsaktion.

— Jag kan helt enkelt inte inte göra det, säger Anne kryptiskt. Om jag låter bli att göra motstånd mot kapprustningen stöder jag den. Passivitet blir alltså självmord. Vår avrustning av ett kärnvapen kommer att vara symbolisk eftersom vi ensamma inte kan stoppa kapprustningen. Men den blir också verklig när vi avrustar vår rädsla för den så kallade fienden och bjuder stormakterna att göra detsamma.

Hon låter som om allt var självklart. Själv är jag inte alls så säker. Jag trevar mej fram och försöker hitta den väg som är min.

Under en rast tar Anne och jag en promenad till ett höghusområde i närheten. Området sticker upp som en liten ö ur slummen runt omkring.

Anne stannar. Med värme i blicken ser hon på några barn som leker på gatan. Hon ler för sej själv och