Liv och den döde som ringde ett samtal

By Johanna Jensen

Tjugoåriga Liv är på väg till Köln i Tyskland för att träffa sin pojkvän som är på tjänsteresa där. Hennes glada förväntningar störs av en kille med mustasch, när hon vill dricka sitt kaffe på färjan mot Köpenhamn. Då anar hon ännu inte att hennes resa går raka vägen mot organiserad brottslighet och att livet aldrig kommer att vara sig likt igen, varken för henne eller för killen.
Johanna Jensens berättelse väcker 80-talet till liv, när man lyssnade på Madonna, hade permanentat hår och färgglada kläder, när det inte fanns några smartphones och inte heller Öresundsbron och när ett misslyckat tunnelbanebygge ännu inte fått stadsarkivet i Köln att rasa. Trots nostalgin väcker historian även tankar till vår egen tid.

• Language: Svenska
• Publisher: Vingars förlag
• Release date: Aug 22, 2022
• ISBN: 9789198320053

Johanna Jensen

Johanna Jensen har under många år forskat och undervisat som docent i psykologi, innan hon började arbeta med patienter. Hennes signum är inlevelsefulla skildringar av människor och deras relationer. Tidigare skrev hon "På okänd väg", "Mördarens dotter" och "Liv och den döde som ringde ett samtal".

Book preview

Personer och föremål

Liv Malmkvist, kallad Caro, ingenjörsstudent vid Blekinge Tekniska Högskola

Konrad Maximilian von Wetterstein zu Stralkow, historiestudent vid Lunds universitet

Hans Nilsson

Egon Poels

Walter Ernst, hotellägare

Irene, receptionist

Chefen

en kommunanställd med bristande kunskaper i engelska

mannen på pantbanken

en okänd man

ytterligare en man i en röd Volkswagen Golf

ett flertal poliser

ett Ford Granada 2,3 Ghia Coupé

färjorna M/S Ofelia och Karl Carstens

tåg D 373 Hansa-Express, snabbtåg D 2136, tåg 3622, dock inte tåg E 3624

ett paket löstobak

en ring av okänt värde

en otillfredsställande maträtt

en skottskadad fåtölj

en tidning, Kölner Stadt-Anzeiger, daterad 13 juni 1987

Kapitel 1

Automatkaffet på Dragörfärjan var inget vidare, men i alla fall var det varmt. Och efter den feta varmkorven och den sörjiga potatissalladen, som jag hade ätit som en tidig lunch, var det faktiskt gott med lite besk smak. Och koffeinet skulle förhoppningsvis göra gott det också. Jag hade åkt i väg från min studentlägenhet i Karlskrona klockan halv åtta i morse och hade ännu en lång resa före mig. I högtalaren sjöng Kikki Danielsson sin aktuella schlager Papaya Coconut. Jag kunde inte bestämma mig om låten gjorde mig pigg eller snarare illamående. Efter några små klunkar kaffe fiskade jag fram mitt paket Drum-tobak ur ryggsäcken. Killen som satt vid bordet bredvid gjorde mig nervös. Jag tyckte att han tittade alltför ofta åt mitt håll. Då kändes det bra att kunna sysselsätta mina fingrar med att rulla en cigarett. Jag borde äntligen sluta med att bita på naglarna. Jag bar hans ring. På högra handen. Som min klocka, den hade jag också på höger sida. Jag gillade håret på min arm. Det såg lite tufft ut, nästan som om jag vore en kille. Fast, jag var ju ändå en hel del smalare än killar, om än ganska lång.

Killen tittade fortfarande på mig. Mustasch, bena på höger sida, glasögon, vit polotröja. I början på 20-årsåldern, som jag själv. Han såg ut som om han röstade på Moderata samlingspartiet. Jag letade i alla fickor efter tändaren. Killen stirrade fortfarande på mig. Jag tittade på klockan: ännu tillräckligt med tid för en cigg innan vi skulle vara framme vid Dragør, nära Kastrups flygplats. Jag suckade.

– Har du kanske tändare?

– Nej, tyvärr, jag röker inte.

– Vilken tur.

Oh, skit, hade jag verkligen sagt det? Killen tittade förbluffad.

– Vadå, vilken tur? Hur vill du då röka din cigarett?

Jag rodnade. Hittade inte något klokt att säga.

– Jag röker faktiskt inte.

Killen skrattade.

– Men varför har du tobak med dig och rullar en cigarett om du inte röker? Dessutom gör du det tydligen ofta, jag skulle aldrig få till det så skickligt som du.

Jag tittade på mitt verk. Ja, ciggen hade blivit mycket jämn, faktiskt.

– Jag tycker att det passar min stil att rulla cigaretter. Det har nåt morbid. Men jag röker dem aldrig.

Jag brukade vara helt svartklädd: Edwin-jeans av modell London slim, svarta t-tröjor nu under sommaren, svarta stövlar från Dr Martens. Mitt hår var också svart, kortklippt bak och på sidorna. Fram använde jag hårtork och lite gel för att få det upp och ur pannan.

Killen slutade skratta. Han tittade intensivt i mina ögon. Sedan tittade han åt sidan, sedan tillbaka till mig.

– Gallia est omnis divisa in partes tres, quarum unam incolunt Belgae, aliam Aquitani, tertiam qui ipsorum lingua Celtae, nostra Galli appelantur, deklamerade han triumferande.

– Vad fan säger du?

– Gallien är i sin helhet indelad i tre delar, varav den ena är bebodd av belgier, den andra av akvitanier, den tredje av de som på sitt eget språk kallas för kelter, på vårt språk för gallier. Det är första meningen ur Caesars skildring av galliska kriget.

– Och vad har det med mina cigaretter att göra?

– Ingenting, medgav killen. Nu var det han som rodnade lite. Jag visste inget annat att säga, lade han till.

Nu var det jag som skrattade.

– Och när du inte vet vad du ska säga, då citerar du latinska böcker?

Han rodnade ännu mera. Han såg faktiskt lite gullig ut så här. Jag började tycka synd om honom.

– Här, du får ha min cigarett som minne, skrattade jag.

Han tog emot cigaretten och lade den försiktigt framför sig på bordet. Han funderade ett kort ögonblick och drog sedan fram en bomullsnäsduk ur sin byxficka. Den strök han platt med händerna och rullade mycket noggrant min cigarett in i den. Sedan lade han hela paketet i översta fickan av sin stora reseryggsäck.

– Tack så mycket, sade han artigt.

– Det var så lite, jag skulle ju ändå inte rökt upp den.

Nu skrattade vi båda.

– Jag röker inte heller, erkände han.

Sedan bytte han temat:

– Vet du tillfälligt hur man kommer från terminalen till centralstationen?

Det visste jag inte heller. Vi kom fram till att det förmodligen fanns någon buss eller spårvagn. Det fanns säkert många som ska resa vidare och måste till centralen. Nu var det också dags för mig att gå ner till min bil.

Jag klev in i mitt Ford Granada 2,3 Ghia Coupé, i brun med svart vinyltak, 1975 års modell, tolv år gammal alltså. Jag vred om nyckeln och väntade mig den kraftfulla klangen när V-sexans 108 hästar vaknade till liv. Men startmotorn vevade motorn mödosamt ett eller två varv, sedan blev det tyst. En snabb titt på amperemetern: noll. Jag hade glömt att stänga av ljuset. Fan. Jag klev ur bilen igen för att se om någon skulle kunna hjälpa mig. Då såg jag killen från tidigare. Hade han följt efter mig ner till bildäcket? Det kändes lite läskigt, men vad hjälpte det, nu var han min räddning.

– Kan du hjälpa mig? ropade jag.

Han skyndade fram.

– Vad är problemet?

– Bilen startar inte. Jag har glömt ljuset. Kan du hjälpa mig att rulla i gång den?

– Den är nog för tung. Men om vi skjuter den gemensamt fram till bryggan, så kan den rulla ner av sin egen vikt sedan. Kan jag bara lägga av min ryggsäck så länge, kanske in i bilen, så går det bättre.

Motsträvigt öppnade jag bagageluckan. Då mitt eget bagage låg platt på bottnen, lade han sin ryggsäck försiktigt ovanpå. Jag stängde luckan. Nu gällde det faktiskt att skynda oss lite, färjan var redan nästan tom av bilar. Jag både sköt och styrde bilen från vänster medan killen tryckte bakifrån. När vi hade kommit fram till bryggan hoppade jag in i bilen, lade in andra växeln, och när bilen hade rullat någon meter ner av sin egen vikt, lyckades jag få i gång motorn. Jag stannade och öppnade höger dörr.

– Hoppa in, vi kan inte stå här!

Strax satt han bredvid mig och jag körde mot utfarten ur färjeterminalen.

– Tack så mycket för hjälpen! Utan dig hade jag suttit i knipan.

Jag funderade en sekund.

– Nu är jag väl skyldig dig en tjänst, eller hur?

– Ja, om du skulle kunna hjälpa mig att hitta centralen, det skulle vara mycket snällt av dig. Ska du förresten resa längre bort? Du hade ett stort bagage.

– Jag ska till Tyskland.

– Dit ska jag också!

Tankarna rusade i mitt huvud. Jag kände mig obekväm, han var en konstig kille. Men var han farlig? Om jag tänkte efter, så hade han visat stor respekt för mig. Och varit hjälpsam. Kanske lite för mycket respekt, när han var så noggrann med min cigarett, som om den vore mycket värdefull. Nu frågade han:

– Skulle du kunna ta med mig till över gränsen? Jag har ändå ingen tågbiljett ännu och vi har ju samma väg. Vi skulle kunna dela på bensinpengarna, då blir det fortfarande billigare för mig och för dig ju i alla fall. Du kan kanske släppa av mig i Puttgarden, där är det också säkert enklare att hitta stationen än här i Köpenhamn. Eller kör du via Flensburg?

Granadan drog omkring 1,4 liter milen, och det räckte inte med Regular bensin, utan måste vara minst Medium. Även om jag hade fått pengar för resan, så var det faktiskt bra med att dela på kostnaden. Bäst att få killen att lämna bilen redan på överfarten till Puttgarden. Så kunde jag få hjälp ifall han skulle bli kladdig. Och så länge som vi hade samma resmål skulle han väl inte ställa till med problem. Men ville han verkligen till Tyskland ursprungligen, eller var det bara för att kunna följa med mig?

– Vart ville du i Tyskland?

– Till Köln. Det är i västra delen av landet, sade han utan att dröja.

– Okej, jag ska ta med dig till färjan från Rødbyhavn till Puttgarden.

Sedan måste jag koncentrera mig för att hitta rätt till motorvägen och lite sydväst om Köpenhamn hålla mig vidare på E4-an. Den största delen av sträckan var motorväg, men på två avsnitt, totalt omkring fem mil, var motorvägen inte färdigställd ännu. Jag räknade med omkring två timmars körtid till nästa färja över Fehmarnsundet till Tyskland.

Kapitel 2

– Vad heter du förresten? frågade killen när trafiken hade lugnat sig lite.

– Liv.

– Vilket fint namn! Liv, det är så stort, och påminner om att det är kvinnor som ger liv. Jag tycker det är oerhört fascinerande hur det är möjligt. Till och med det där med mens tycker jag är fascinerande.

– Jag kan skicka dig begagnade dambindor nästa gång jag har röd vecka, då sluter du att fascineras ganska omgående.

– Haha, ja, det är nog så. Jag har aldrig varit med någon flickvän, det är nog därför att det är nästan mystiskt för mig.

Det kunde jag ha tänkt mig att han inte haft flickvän ännu.

– Jag gillar inte mitt namn Liv speciellt mycket.

– Varför inte?

– Skulle du vilja heta Liv Malmkvist?

– Liv Malmkvist? Som Siw Malmkvist, bara Liv i stället?

– Japp.

– Haha, är det sant, heter du så?

– Ja, tyvärr.

– Det är inte klokt! Liv Malmkvist, hahaha, hur tänkte dina föräldrar? Men, om du inte tycker om namnet Liv, finns det något annat namn som jag ska kalla dig vid?

– Jag har funderat på det ibland. Jag känner att Caro skulle passa mig. Det påminner om Carola, men låter lite tufft, med o:et i slutet.

– Okej, då säger jag Caro. Jag håller med, det passar till dig.

– Då är du faktiskt den första som gör så. Men vad heter du då?

– Konrad.

– Konrad?

– Ja, efter Konrad Adenauer. Han var den första förbundskanslern i den västtyska förbundsrepubliken och han var det ännu när jag föddes. Därför tyckte mina föräldrar att det är ett bra namn. Min fars familj är från Tyskland, vet du. Mitt fullständiga namn är Konrad Maximilian von Wetterstein zu Stralkow.

– Säg det en gång till: Konrad Maximilian von Wetter … vad?

– Von Wetterstein zu Stralkow. Stralkow med w i slutet fast man