Knullad av livet, älskad av drogerna, räddad av en ängel

By Jonny Karlsson

In i dimman, bland droger och självömkan, ibland i nykter och klar syn, ibland i förtvivlan och sorg. Poesi ur missbrukarens ögon, med kärlek till droger och flykt, försummelse av familj och med en förkärlek till kärlek och erotik, kvinnor i alla dess former.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 3, 2015
• ISBN: 9789175698229

Jonny Karlsson

Jonny Karlsson författare och poet, tidigare böcker om missbruk att leva som beroende människa och missbrukare. Första boken var en barnbok om missbruk "Hjälp min pappa är sjuk" utgivningsår 2012, därefter en rad poesi samlingar om missbruk. Starka, ärliga, brutala texter som alla kan känna igen sig i.

Book preview

Ord från poeten

Min barndom hade jag helst av allt ha raderat ut ur mitt liv, jag vill bara backa tillbaka bandet se vad som gick snett, varför jag aldrig blev som andra barn. Ju äldre jag blir desto mer minns jag barndomen, minnesbilder kommer upp som en gammal projektor film.

Jag kan inte minnas att jag har varit riktigt lycklig någon gång under mina tidiga år. Det jag minns mest av allt är dom gånger jag har varit ledsen och besviken, sviken av dom vuxna i min närhet. Alla dom gånger jag önskade att jag fick tröst i famnen på någon, någon som skulle tala om för mig att allting skulle ordna sig. Men istället fick jag höra att jag var annorlunda, att det inte var normalt att ett barn bölade som jag gjorde. Att jag blev uppskickad på mitt rum där jag sökte tröst av min kudde. Visst jag var kanske annorlunda mot hur andra barn var, men dom flesta barnen hade inte varit med om samma saker under livet som jag hade varit om. Andra barn fick kanske kärlek av sina föräldrar, och närhet när dom behövde det. Jag fick aldrig någonsin höra att jag var älskad, eller att jag var det finaste dom hade, istället för kärlek så fick jag belöningar i form av godis, eller småpengar. Men det var inte det jag behövde, jag behövde inte mutorna som jag fick för att dom hade dåligt samvete och kände skuld och skam gentemot mig. Jag ville bara ha den varma kärleksfulla famnen, en puss på kinden eller pannan. Jag formligen skrek efter kärlek som barn, men jag skrek för döva öron. Jag levde tillsammans med min biologiska pappa fram till att jag var fem år ungefär, han var alkoholist och narkoman. Han var väldigt våldsam både som nykter och påverkad och var ofta ute i slagsmål. Jag kan fortfarande se bilderna framför mig när han kommer hem blodig med trasiga kläder, hur kompisar hjälper honom in. Även minnen av hur han misshandlade min mamma, hur han skrek fula ord och sparkade och slog på henne.

Han var inte frisk, han var sjuk i sitt beroende, men hade stunder när han försökte sluta, han kunde även vara kärleksfull och världens bästa pappa i sina goda stunder, men det var inte ofta och perioderna var inte långa. Men han gav mig kärlek, och hade nog aldrig kunnat röra mig, den spärren fanns där hos honom. Jag älskade min pappa och såg upp till honom, det var som om jag inte förstod att han gjorde människor illa eller som om jag inte ville förstå.

Min mamma klarade inte av att leva tillsammans med honom, han blev aldrig bättre och löften om nykterhet, var bara tomma ord. Säkert var dom inte tomma för honom, han ville nog vara nykter. Men missbrukaren var starkare än jaget inom honom, jag kan förstå det idag nu när jag har varit i samma sits. Men jag kan även förstå att människor som inte har varit där inte heller kan förstå. Om viljan finns så kan man sluta, det är något man alltid har fått höra. Jag tror viljan finns där, man vill inte vara långt nere i ett missbruk frivilligt, men vet inget annat liv, man kan inte sätta ord på känslor, hantera konflikter eller se verkligheten som den är. Tror att man blir lyckligare med drogerna och inser aldrig riktigt att det bara är ett ögonblick, en kort stund av falsk lycka.

Jag vet att min pappa inte var lycklig, han bar på mycket sorg och ilska inom sig, och hade det inte varit för drogerna så tror jag att han hade gjort slut på sitt liv på annat sätt. Han försökte ett antal gånger när jag var barn, men det var i berusat tillstånd, han skar till exempel sig i handlederna utanför vår ytterdörr och låg avsvimmad utanför, en annan gång kom han upp med en pistol till oss och hotade att skjuta sig i huvudet framför ögonen på min mamma. Han älskade min mamma, men älskade drogerna mer.

Ibland funderar jag på hur livet hade sett ut om han hade blivit nykter, om han hade fått den hjälp som krävdes. Hade jag levt ett annorlunda liv idag då? Kanske hade jag aldrig rört vare sig alkohol eller droger. Men kunskapen om beroende var inte stor på den tiden, man tog lätt på droger som marijuana, jag minns att jag plockade grodblad på dagisets gräsmatta. Jag ville ta med dom hem till min pappa för han brukade torka gröna blad i tidningspapper på bokhyllan hemma och göra cigaretter. Men det slogs bort med ett skratt av dagispersonalen då, det var vanligare och mer accepterat att man rökte en holk då och då och på den tiden fick man även inneha för eget bruk. Hade det hänt idag så hade jag aldrig fått hämta mina barn på dagis, socialen och polisen hade blivit inkopplade direkt. Och utredningar om mig som förälder hade startats.

Konstigt nog hände det aldrig något, människor måste ha blundat eller så var det för stor tabu för att prata om. Titt som tätt låg min pappa dekad på gården där vi bodde, hade bara ramlat ihop och somnat, ibland var det i buskarna och någon gång i sandlådan på den lilla lekplatsen. Grannar måste ha sett men inte vågat agera, min pappa hade ryktet om sig att vara våldsam och inte riktigt klok, så många drog sig nog undan på grund av rädsla.

När man får höra gamla historier om honom, så funderar man ibland över om han inte hade alla hemma där uppe i