Slutspel

By Jean Bolinder

När Figge träffar Maggan är det av en ren slump. Figge jobbar som taxichaufför och när en passagerare en kväll berättar att han ska åka hem till en kvinna och döda henne bestämmer han sig för att ingripa. Han slänger ut mannen och åker ensam hem till kvinnan för att varna henne. Därefter tar det inte lång tid innan de två blir kära i varandra, men allt eftersom tiden går märker Figge att något inte riktigt stämmer med Maggan. Vem är hon egentligen och vad har hon råkat ut för? När ett mord begås ställs allting på sin spets och Figge tvingas möta den fruktansvärda sanningen ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726783285

Book preview

författaren.

1

Vänstra vindrutetorkaren var skev och lämnade en otorkad fläck på rutan. Det var svårt att se ordentligt, allting verkade som svart olja under de gula väglamporna. Asfalten var blöt, slipprig som en strand efter en tankerolycka, smältande vitgrå snöfläckar som ohjälpligt nersmetad sjöfågel, blötsnö i luften, isklara kristaller på rutan.

Torkarnas swoch, swoch. Som ljudord i en serie.

Snö. Mörker. Vatten. Dis som flydde strålkastarna.

Killen som satt bredvid mig i taxins framsäte luktade blött. Han hade svart läderrock och grå kostym under. Ljust hår och ljus skäggstubb. Ett vekt drag kring mun och haka.

Han gjorde inget skrämmande intryck i sig själv. Men det fanns en desperation hos honom som jagade upp mig.

Ibland har jag funderat över vad det är som utlöser taximord. Om det bara är så att en kille behöver pengar, beslutar sig för att råna och döda en taxichaufför och sedan väljer första, bästa offer. Ett lotteri alltså, ifall man är taxichaufför. Man tar en massa lotter ur en lottblandare och vecklar upp dem en efter en till dess att man får en med ett svart kors. Döden. Döden väntar på en i gestalt av en passagerare som behöver pengar. Till knark eller sprit. Eller till brudar. En passagerare som måste ha pengar helt enkelt.

Det kan naturligtvis vara på det viset. En enmansföreställning. Mördaren agerar och offret är prisgivet från början. Men jag är inte säker på att det behöver, vara så alltid. Eller ens oftast.

Taxin står där på en avtagsväg. Man ser fotot på första sidan i tidningen och det går en stöt genom bröstet. Nästa gång är det kanske jag. Nästa gång står kanske bilen jag kör, på en avtagsväg någonstans och jag sitter lutad mot ratten och är skjuten genom huvudet. Jakten på mördaren börjar och folk frågar sig vid morgonkaffet: Vad var det som hände?

Ja, vad var det som hände? Var det en enmansföreställning eller en dialog? Jag menar, medverkade taxichauffören i det som hände? Hade killen som skulle råna honom inte tänkt att döda honom? Drev chaffisen rånaren till att bli mördare? Hade det hela kunnat undvikas om chaffisen sagt rätt saker? Varit lite diplomat?

Ibland har jag till och med frågat mig ifall det finns personer, taxichaufförer och andra, som helt enkelt går omkring och vill bli mördare. Sånt ska man inte tala högt om förstås för då tror folk att man är knäpp. Men i alla fall? Kanske finns det människor som driver andra till mord. Eller ska vi kalla det medhjälp till självmord?

– Figge han snackar som han har förstånd till, säger mina kompisar när jag pratar om saker som jag funderar över. Antagligen tappade din morsa dig på huvudet när du var liten.

Så jag brukar inte prata om sånt som far genom skallen. Och det här om hur ett taximord kan utlösas har jag förstås aldrig sagt något om. Beckomberga nästa, om man sade det.

Den ljusa killen som satt bredvid mig hade hejdat min taxi på Norrmalmstorg. Stått där och vinkat med en Expressen. Klockan var halv två på natten och han hade gett mig en adress ut till Blackeberg. Sigrid Undsets gata 3.

Sedan satt han länge och teg. Och jag funderade över om han planlade något mot mig. Och jag tänkte på hur jag skulle bemöta honom för att slippa så billigt undan som möjligt. Med vänlighet, trodde jag. Gå med på att lämna pengarna och vara vänlig. Inte ge hans aggressioner syre så att de kunde blossa upp.

Jag hade legat hemma i maginfluensa några dar. Och min mage var fortfarande inte bra. Det var som en stor matthet spreds i vågor ut i kroppen från magen. Och med det följde att jag kände mig håglös, lite deprimerad. Ett tag tänkte jag att det kanske var därför som jag trodde att han ville mig något ont. Att jag bara inbillade mig saker.

Vi hade kommit ungefär halvvägs när han plockade fram en stor kniv ur läderjackan. En blank och vass dolk med blodskåra, en sådan som älgjägare har. Han kände på eggen och gav mig en sned blick.

Jag blev alldeles vettskrämd. Aldrig i mitt tjugofemåriga liv har jag blivit så rädd. Jag fick en vansinnig impuls att slänga mig av i farten, ut på den snömoddiga körbanan, bort från killen med kniven. Vad som helst utom kniven. Hellre dog jag av fallet mot körbanan än stacks ihjäl. Men jag ville inte alls dö. Och det höll mig kvar i bilen.

– Den här ska jag sticka i ett fnask, sade mannen i detsamma. Det är henne vi är på väg till nu. Hon bor på Sigrid Undsets gata 3. I Blackeberg.

Det är hemskt att säga men den första känsla jag fick när han sade detta förskräckliga, var lättnad. En enorm lättnad över att det inte var mig han ville åt. Kniven skulle stickas i någon annan och Figge Höglund skulle få fortsätta att leva. Och köra taxi.

Sedan blev jag skamsen. Över min enorma själviskhet. Berörde det mig inte alls att den här mannen tänkte mörda en kvinna? Och att jag hjälpte honom genom att köra honom till henne?

– Varför ska du … döda henne? frågade jag.

Han knep först ihop läpparna som om han inte tänkte säga något men sedan började han prata snabbt och lite förvirrat:

– Den tjejen alltså, sade han och jag kände att han luktade sprit, den tjejen hon förtjänar allt hon kan få alltså. Margit heter hon. Svensson. Hon bor där ute med sin lille grabb. Hon … du, du förstår alltså att jag … jag har kilat med henne va? Och hon var inte klok, det märkte jag snart. Jag skulle kunna berätta grejer för dig alltså. Om!

Han drog efter andan och funderade några sekunder. Så fortsatte han:

– Hon anmälde mig för polisen. Hitta på en massa. Och jag åkte in. Först höll jag på att hamna i fängelse men det blev torken för mig. Hon vimsade hit och dit med sina anklagelser. Dom trodde henne inte till slut. Och det var tur för mig. Alltså. Men har snutarna fått tag på en kille släpper dom honom inte. Även om han är oskyldig. Så jag hamnade på torken. Och under tiden har hon flyttat ut till Blackeberg. Jag har inte varit där men jag ringde henne. Vad tror du hände? En karl svarade i telefonen. Och han ville inte låta mig prata med henne. Och då bestämde jag mig för att åka ut och sticka henne med kniven. Det är hon värd.

Han såg på mig. Det var tydligt att han väntade att jag skulle säga något.

– Brudar kan vara … för djävliga, sade jag. Visst.

Det blev tyst. Jag kände att jag måste säga något mera.

– Visst, sade jag igen. Brudar dom kan … ställa till det för killar. Det vet man.

Hela tiden tänkte jag intensivt på hur jag skulle klara upp den härva jag hade hamnat i. Jag kunde inte köra honom ut till kvinnan och låta honom döda henne och jag skulle antagligen själv få kniven i mig om jag nekade.

Det var ett dilemma. Men Blackeberg kom allt närmare och tiden började bli knapp.

2

– Det finns omöjliga brudar, sade jag. Och det värsta är att det är inte dom som råkar illa ut, utan killarna.

– Den här ska nog få, muttrade han. Det kan du vara säker på.

Jag kände mig alldeles stel i nacken. Musklerna höll på att låsa sig. Allting började bli overkligt och ske på avstånd. Satt jag verkligen i bilen med den där killen som tänkte döda en kvinna ute i Blackeberg?

– Det var inte så jag menade, sade jag med ojämn röst. Det … det blir du som åker dit falla fall. Efteråt. Gosse, vad snutarna kommer att djävlas med dig. Jag känner folk som har åkt dit för grejer och … snutarna är ju inte mänskliga ju.

Det mesta jag sa var påhittat men jag försökte slå an en ton som han skulle förstå och samtidigt få honom på bättre tankar.

– Du pratar, sade han och vände ansiktet mot mig. Du pratar! Poliser är vanliga killar. Bra killar och dåliga killar. Dom kommer inte att göra dig nåt särskilt. Kanske plitarna på fängelset. Men antagligen blir det psyket för mig. Och det ska jag säga dig att inte bryr jag mig om vad dom gör med mig. Jag är slut förstår du. Ingen framtid för mig. Bukspottkörteln har pajat. Och då lägger man snart näsan i vädret. Begriper du?

Jag förstod precis. Han skulle inte ta reson. Och jag skulle vara hans lydiga redskap. Köra honom ut till offret. Ge honom chansen att döda den där Margit. Mitt framför näsan på hennes lille grabb.

Och om jag vägrade skulle det bli jag som fick kniven i mig istället.

Jag hade att välja mellan hennes liv och mitt.

Det är en vakenmardröm jag ibland har. Att jag står i ett långt led framför en bödel. Någon nazisthöjdare kanske. Och han säger till mig: Du får välja Figge. Antingen ditt liv eller den där barnungens.

Det är självklart att jag borde offra mig för barnet. Men kommer jag att göra det? Vågar jag välja det som alla människor är ense om att jag ska välja?

Är det bara för att jag inte hamnat i en sådan valsituation som jag fortfarande kan visa mig utan att känna skam? Skulle min inneboende feghet göra att jag valde att få behålla mitt eget liv om jag verkligen ställdes inför ett avgörande?

Min vakenmardröm slutar med att jag väljer att få leva. Min bödel flinar åt mig och det lilla barnet börjar gråta. Några väldiga knekttyper tar tag i det och för bort det. Och jag känner att jag visserligen valt livet men att det kommer att vara ett ovärdigt, solkat liv. Ett liv som inte är värt att leva.

Bilen jazzade till på en blank fläck. Torkarna malde. Den ljusfattiga oljiga atmosfären där ute var lika kompakt. Det var den sjätte januari 1976. Det var långt till gryningen nu när klockan började närma sig två. Mer än sex timmar.

Hur skulle jag känna mig då? När det började bli ljust? Vad skulle då ha hänt? Skulle jag kunna stå till svars för mitt handlande? Handlande? Det var som om jag inte handlade alls. Bara satt där och körde. Förde honom allt närmare målet.

Det var den lille killen som oroade mig mest.

– Du sa att hon bodde där ute med sin lille kille, sade jag. Hur gammal är han?

– Sju år. Thomas heter han.

– Men har du inte tänkt på honom? Jag menar utan morsa då och … han har väl ingen farsa heller?

– Lägg dig inte i det här, sade han lågt. Du ska bara köra mig. Var inte orolig du. Jag ska nog betala vad det här kostar. Tror du att jag hade nån farsa och morsa va? Tror du att jag …

Han stirrade på mig. Ansiktet var kritvitt. Handen kramade om kniven. Det var inte en människa som det gick att prata förstånd med. I varje fall kom inte jag på de rätta orden som skulle få honom att ändra sig.

– Jag har fått klara mig ändå, mumlade han.

Medlidande, tänkte jag. Medlidande går kanske hem.

– Det är för djävligt, sade jag så lent jag kunde. Ingen farsa och ingen morsa. Gosse, du hade det inte lätt! Fick du klara dig helt och hållet själv?

Han svarade inte.

– Det måste ha varit för djävligt, sade jag. Det är inte alla som skulle ha klarat det. Man måste ha styrka i sig för att klara upp sånt. Det måste ha varit hemskt! Men du klarade det! Det var bra gjort!

Jag tyckte själv att jag lät som något ur en amerikansk bok. Och jag kände att han knappast skulle kunna gå på det.

– Klarade det! sade han. Va fan har jag klarat? Inte ett skit. Jag grät och jag pissade i sängen när jag var liten. Kompisarna mobbade mig i skolan och i lumpen. Jag har suttit inne och supit sönder mig. Kallar du det för att klara det? Du måtte inte vara klok!

Nyss hade han sagt att han hade fått klara sig, sin barndom till trots, och nu ville han inte kännas vid att han klarat sig alls. Han svängde hit och dit och överdrev antagligen också.

– Har du tänkt på att det du nu kommer att göra, kan innebära att den där lilla killen får det precis som du har haft det? undrade jag.

Han blev plötsligt rasande. Slängde sig över mig och höll kniven alldeles framför mitt ansikte. Bilen vinglade till och jag såg knappt att köra. Samtidigt som jag ryggade baklänges försökte jag släppa gasen och bromsa. Följden blev att kärran knyckte och då stack knivspetsen in i skinnet på näsans högra sida.

– Du ska inte bry dig om hur jag har haft det, sade han. Förstår du det? Va!

Så drog han sig tillbaka och jag fick styrsel på bilen igen. Lite blod rann ner från näsan och kittlade mig på kinden.

Utan att säga något mer saktade jag farten och svängde. Vi var i Blackeberg och snart skulle vi vara vid Sigrid Undsets gata. Knappt någon var ute och jag kunde inte tänka ut något sätt att klara upp situationen.

Det enklaste var väl att köra honom dit han ville. Vad han sedan tog sig för var hans sak. Eller polisens.

Jag hade i varje fall försökt att tala med honom. Och jag hade misslyckats.

Den killen gick det inte att snacka med. Det var jag övertygad om.

3

Bilradion malde. Vindrutetorkarna malde. Och inne i huvudet malde en massa tankar runt, runt. Men hur jag funderade så inte kom jag fram till någon lösning.

Min feghet gjorde att jag tänkte mera på vad som skulle hända mig än vad som skulle hända henne i huset. Skulle han sticka ner mig som tack för skjutsen? Det var kanske det bekvämaste. Så kunde han köra iväg med taxin när han gjort det han tänkt göra.

Kanske var det fegheten som räddade mig ur dilemmat. Jag tänkte att jag kanske skulle stryka med vad jag än gjorde. Även om jag följde hans order till punkt och pricka skulle han döda mig. Jag skulle förlora både liv och ära.

Jag kunde ju lika väl försöka behålla äran.

Nästan utan att tänka på vad jag gjorde svängde jag in på Björnstjerne Björnsonsgatan istället för på Sigrid Undsets gata. Han hade sagt att han inte hade varit där. Hon hade flyttat dit medan han var på torken.

Jag hoppades att han inte skulle märka något.

Så stannade jag bilen framför nummer tre och satt där och väntade. Ett slaktoffer som slutat hoppas.

– Okay, mumlade han. Vad kostar