Liket i ljungen

By Lars Kjædegaard

När en pojke hittas död i ljungen på heden utanför Bejdrup i centrala Jylland skickas mordutredaren Agnes Hillstrøm och hennes assistent Otto Vang till byn för att utreda dödsfallet. Det dröjer inte lång tid förrän kroppen identifieras, men när Agnes och Otto söker upp pojkens föräldrar, ägarna till Lyneborg Estate, får de en obehaglig överraskning. Pojkens pappa har skjutit sin fru och sedan sig själv ... Därefter blir fallet allt mer obegripligt. Pojken hade varit saknad hemifrån i minst ett par dagar innan han hittades död. Varför hade föräldrarna inte kontaktat polisen? Vad ligger egentligen bakom de tragiska händelserna ute på heden? "Liket i ljungen" är den första boken i Lars Kjædegaards deckarserie om seniorutredaren Agnes Hillstrøm. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 4, 2021
• ISBN: 9788726570182

Book preview

författaren.

1

Hon vaknade sakta och satte sig halvsovande upp, svängde benen över sängkanten och betraktade fotot på Tom i bokhyllan, precis som hon gjorde varje morgon.

Det var en fast ritual.

Tom log mot henne och hon försökte le tillbaka. De första månaderna efter olyckan hade hon vänt på fotot då synen av hans glada leende förlamade henne och hindrade henne från att ens klä på sig.

Nitton år. Tom hade varit nitton när han blev ihjälkörd. Det hade skett en sen natt ute på ringleden. Han hade dött på plats. Bilen och dess förare hittades aldrig.

Hennes kolleger undvek att prata om det. De tog hänsyn. De var omtänksamma och erbjöd sig alltid att byta med henne när de kallades ut till olyckor. Det första året hade hon tagit emot deras hjälp. Men hjälpen hjälpte inte.

Inget hjälpte.

Livet gick vidare och när hon hade varit på kyrkogården på årsdagen för olyckan hade hon beslutat sig för att resa sig igen. Hon hade begärt ordet på ett möte på avdelningen, tackat för kollegernas hjälp och stöd och sedan gjort klart att hon hädanefter skulle göra arbetet på samma sätt som de andra. Det var dags att lägga undan hänsynen och omtanken, hade hon sagt.

De hade betraktat henne lugnt utan att säga så mycket. Efter mötet hade chefen, Torben Pandrup, tryckt hennes axel. Och sedan dess hade allt varit som förr, bortsett från att det inte var som förr, och aldrig någonsin skulle bli det.

Hon var 62 år och hon var ensam. Det var likadant varje morgon. Hon svängde benen över sängkanten och tvingade sig att se Tom i ögonen.

Hon var känd för sin förmåga att se saker i ögonen. Vid hennes 25-årsjubileum hade Torben Pandrup hållit ett litet tal. Hon kunde se på honom att han hade valt sina ord med omsorg. Han sa att det var hennes förmåga att se saker i ögonen som gjort henne till en av landets duktigaste mordutredare. Han nämnde inte Tom eller olyckan, men alla i rummet förstod vad han menade.

Om hon klarade att se det i ögonen, kunde hon klara allt. Hon förstod och värdesatte sin chefs ord. Hans ord hade som syfte att skapa ett slags mening i det som hänt. Han menade – utan att säga det rakt ut – att Toms öde tvingade henne att spela den roll som hon hade spelat genom hela sin karriär.

Hon var mordutredare. Torben Pandrup ville att hon skulle fortsätta vara det. Det var det han menade och hon hade nickat mot honom, torkat sina våta ögon och bestämt sig för att följa hans önskan.

Senare hade han kommit in på hennes kontor och räckt henne ett litet kort. Hon hade tittat på det.

Harald Berg, psykolog, sa hon och såg på sin chef. Ska du till en psykolog?

Torben log.

Nej, jag har varit. Nu är det din tur.

Det behövs inte, Torben. Tack för omtanken, men …

Det är inget att diskutera, Agnes. Det är en order.

Hon tittade på honom från sin stol. Varför?

Det vet du mycket väl. Tio träffar. Förebyggande.

Förebyggande?

Han nickade. Med all respekt. Det är inget fel på dig. Men du har gått igenom mycket och jag vill inte riskera att det plötsligt kommer tillbaka och biter dig i arslet.

Hon suckade och slängde kortet på bordet. Torben tog några steg framåt och pekade på kortet med ett finger. Du ringer och bokar en tid nu. Capish?

Hon betraktade honom i några sekunder. Uppfattat.

Han lämnade arbetsrummet. Hon tog kortet, tittade på det igen, suckade och lyfte luren på sin fasta telefon.

Hon gick ut i köket, fyllde den lilla Bialettikannan med kaffe och vatten och satte den på plattan. Hon lutade sig mot köksbordet tills kaffet kokade. Hon tog av kannan från plattan, hällde lite mjölk i en gryta och värmde den.

Hon tog inte längre socker i kaffet, och drack från koppen medan hon gick in i vardagsrummet och såg ut i den gråa morgonen. Klockan var halv sju.

Hon duschade och klädde på sig innan hon gjorde en andra kopp och åt en tallrik gröt som hon inte var sugen på. Du måste äta något, sa hennes läkare. Kaffet var inte sött och hon hade inte längre någon aptit.

Hon höll på att göra sig redo för att köra in till polisstationen när mobilen ringde. Hon lade ifrån sig jackan och svarade.

God morgon, Torben, sa hon. Jag är på väg.

Stanna där du är, sa Torben Pandrup. Jag har precis informerat Otto. Han hämtar dig om tjugo minuter.

Hon satte sig vid matbordet. Vad har hänt?

Det tar du med Otto. Ni ska till Jylland.

Hon kastade en blick på den blanka, vinröda resväskan på hjul borta vid soffan.

Jag är redo, sa hon. Säg till Otto att jag är redo.

Du är alltid redo, Agnes.

Hon stirrade framför sig innan hon nickade. Ja, jag är alltid redo, sa hon. Jag vet bara inte för vad.

Det vet Otto, sa hennes chef. Ring mig i morgon.

Torben Pandrup stirrade ut i luften. Agnes var inte någon strömlinjeformad polis. Hon var kantig, intuitiv, ibland överlägsen och otålig.

Det kunde vara svårt att försvara en sådan mordutredare. Nästan omöjligt att förklara förtroendet han hade för henne. På pappret verkade hennes metoder då och då vara rena gissningar – vilket ibland påpekades av sakligt folk högre upp i systemet.

Men faktum var att Agnes levererade. Han behövde bara peka på hennes uppklarningsprocent och använda ordet leverera några gånger. Statistiken talade sitt eget språk. Agnes levererade bättre än någon politiker.

En dag skulle det kanske vara annorlunda. En dag skulle han kanske bli tvungen att ta det svåra samtalet med henne.

Men den dagen låg någonstans i framtiden och han sköt bort tanken. Otto Vang skulle säga till om intuitionen och impulserna skenade iväg.

Han reste sig och tvingade bort oron. Agnes levererade och det skulle hon göra även den här gången.

Det korta samtalet, duschen och kaffet hade avbrutit morgonens mjuka rutiner. Hon bytte snabbt till sina reskläder – kraftiga, svarta chinos, låga skinnkängor, flanellskjorta, vadderad väst och fodrad skinnjacka. En gång hade Otto sagt att hon liknade en hästkvinna när de åkte iväg. Hon visste inte om det var en komplimang, men det var bättre än att likna en mordutredare.

Hon såg den mörkgrå Forden blinka och svänga in på parkeringen innan hon tog resväskan, slängde igen dörren efter sig och gick nedför trappan. De sa att hon var redo och hon bestämde sig för att tro dem.

2

Otto Vang var drygt hälften så gammal som hon. Han var 34 år, en utåtriktad, ambitiös och hårt arbetande kriminalassistent som i vissa ögonblick gjorde henne smärtsamt medveten om vilken slags man Tom hade kunnat bli. Hon kände moderlighet för Otto Vang, känslor som hon sakligt undertryckte och dolde i arbetets och yrkesskicklighetens heliga namn. Hellre hålla tillbaka lite än att ge unge Otto minsta lilla aning om att hon såg sin döde son i honom.

Otto körde på motorvägen i södergående riktning. Han körde vant och snabbt medan han briefade henne.

Mittjyllandspolisen begärde förstärkning från mordroteln i natt. Pandrup ringde hem till mig klockan halv två.

Hon gav honom en blick. Jag hoppas att du kunde sova sen.

Han nickade. Som en sten. När jag hade packat. Jag är i form.

Vad har hänt?

En död kropp på ett fält. Vi har inte mycket info. Det är en pojke på omkring tolv år. Fortfarande oidentifierad. Han blev inte mördad på fyndplatsen, men mördad blev han. Placerad i ett område som på satellitkartan ser ut att vara en hed. Ensligt, glesbefolkat. Närmaste samhälle heter Bejdrup.

Vad vet vi mer? Tillvägagångssätt?

I det första skedet har inget mordvapen hittats. Inga synliga stick- eller skottskador. Preliminärt är antagandet att det handlar om våld med ett trubbigt vapen av något slag.

En ung pojke ihjälslagen och slängd på heden.

Kanske inte slängd. Snarare placerad.

Hon tittade på hans profil. Vad är skillnaden?

Jag fick intrycket av att mördaren har försökt dölja liket.

Är han nedgrävd?

Nej. Täckt med … ja, ljung. Nödtorftigt.

Vem hittade honom?

Någon från hemtjänsten på väg till sitt sista besök i går eftermiddags. Hon körde en småväg till sin brukares hus när hon såg en skymt av något rött under en växt inne på heden. Hon stannade, gick dit och hittade honom. Därefter larmade hon närpolisen.

Agnes skrev i sitt lilla block. Det hade inte så stor betydelse. Det var av gammal vana. Hon kunde inte tänka om hon inte skrev.

Har de flyttat på honom?

Nej, sa Otto. Teknikerna från Viborg har spärrat av och satt ett tält över fyndplatsen. De avvaktar.

Hon lutade sig tillbaka. Gudskelov.

Ja, lite har de då lärt sig, sa han.

Jag utgår ifrån att din telefon vet när vi är framme.

Otto gav telefonen i hållaren en vänlig blick. Den säger 11.26.

Agnes tittade på instrumentbrädans klocka. 08.14.

Du vet var knappen sitter, sa Otto.

Hon hittade det runda reglaget på sidan av sätet och vippade ryggstödet bakåt. Är det okej med dig om jag bara blundar en liten stund?

Han skrattade. Varför tror du att jag nämnde knappen?

Hon lutade huvudet mot nackstödet. Jag sover inte. Jag blundar.

Harald Berg var en försynt man med mild blick. De satt mitt emot varandra i varsin fåtölj. På bordet emellan dem stod ett paket Kleenex.

Som jag förstår det så har du inga planer på att ge upp ditt arbete, hade han sagt första gången de sågs.

Jag har inget annat.

Det förstår jag. Men med tanke på vad ditt arbete går ut på … skulle andra ha övervägt en förändring.

Jag är inte andra.

Harald Berg log lite. Då så. Låt oss börja där. Kan du berätta för mig hur förlusten av din son påverkar dig när du står inför ett mordoffer?

Den hjälper mig.

Hur då?

"I förhållande till de anhöriga. Jag vet hur de har det. När jag