Förvillande lik

By Ulf Broberg, Kjell E. Genberg and Kjell ”Coach” Bengtsson

När en fjortonårig flicka försvinner och sedan hittas död vid en badplats, tyder det mesta på att hon utsatts för ett brott. Katarina Solberg, kriminalkommissarie hos regionalpolischefens stab, får i uppdrag att utreda ärendet tillsammans med Kenneth Klintman och Lisa Norén vid Uppsalapolisens krimjour. Fallet visar sig snart ha kopplingar till en organiserad liga som utför hänsynslösa övergrepp och mord på unga kvinnor. Polisen sätter in alla tänkbara resurser, men förövarna tycks hela tiden ligga steget före.

”Förvillande lik” är första delen i en serie där de två författarna låter sina respektive polishjältar samarbeta för att lösa svåra brott. Ulf Broberg är journalist i botten och har framför allt engagerat sig i frågor som rör samhällsproblem, inte minst organiserad kriminalitet. Kjell E. Genberg är en av Sveriges mest produktiva författare inom olika genrer, främst kriminallitteratur.

”Initierat skildrat polisarbete och bra flyt i berättandet gör ’Förvillande lik’ till en av årets bästa romaner i genren.”

DAST Magazine

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9789180002844

Book preview

1

Polisinspektör Jan Olsson svängde in Volvon från Sköldvägen till parkeringsplatsen och backade in den på en av de rutor som var reserverade för Turebergskyrkan. Härifrån var sikten fri mot restaurangen som hette Stinsvillan. Han vred sig i förarstolen som han satt mycket illa i. Janne och hans ordinarie bilpartner Svenne Robertsson var överens om att båda framstolarna i spanbilen måste bytas ut. De hade påtalat problemet men varje gång det funnits tillfälle till byte hade det försuttits genom att något ännu mer akut kommit emellan.

Den här dagen låg Svenne däckad i förkylning och han hade fått en annan kollega som bilkamrat. Peter Andersson var också polisinspektör inom regionens spaningsgrupp och uppdraget i Sollentuna gällde diskret övervakning av krogen i samhällets centrala delar. Polisen hade fått in ett ganska säkert tips om att en efterlyst heroinförsäljare avsåg att möta en annan mansperson utanför restaurangen. Om de kunde plåtas tillsammans skulle detta med säkerhet föra utredningen vidare.

Det var ett rutinuppdrag av det slag som inte krävde någon större hjärnverksamhet, tråkigt rent ut sagt, och dessutom behäftat med stor osäkerhet om resultatet. Om det misslyckades tänkte Janne ta det med en klackspark. Sådant hände ofta.

Han kastade ett öga mot den buttre mannen i högerstolen. Peter Andersson halvlåg mot dörren med kameran i knät. Janne hade hämtat honom på Bergsgatan utanför polismaktens stora hus på Kungsholmen. Där hade han stått och grälat med en uniformerad kvinna. Signalen från bilen avbröt ordväxlingen och Peter hade fräst något mot kollegan innan han röd i ansiktet av ilska klivit in i Jannes bil.

Vad handlade det där om? frågande Janne Olsson när han styrde ut i den glesa morgontrafiken.

Korkade kärringar, sa Peter utan att utveckla påståendet vidare. Det syntes att han fortfarande var arg. Fruntimmer borde inte få vara poliser. Han såg mot Janne för att söka stöd men möttes bara av ett nollställt ansikte. Min farsa och farfar var också snutar. På deras tid fanns inga kvinnor i kåren. De fick på sin höjd bli parkeringsvakter. Han suckade djupt. Det var bättre förr när polis var ett maskulint och ädelt yrke.

Sedan satt han tyst. Janne styrde mot Vasastan medan han grubblade på vad kollegan sagt. Att det var verklighetsfrämmande var han klar över. Han kände många kvinnliga poliser och visste att de allra flesta var lika dugliga som män. Fast han höll tyst. Inte av feghet, intalade han sig, utan för husfridens skull. Jag måste åka med den här skitoxen tills Svenne blir frisk igen.

Vad är du för sort? tänkte han och såg förstulet mot Peter samtidigt som han funderade över sig själv. Han tyckte att han var en vanlig kille, någorlunda i form tack vare besöken på myndighetens gym, men ingen Adonis. Det hade spegeln hemma i lägenheten på Västerlånggatan berättat.

I det avseendet låg han i lä jämfört med kollegan Andersson. Peter var lång och muskulös, hade yvigt blont hår och blå ögon. En riktig charmknutte, skulle man kunna tro. Fast inte just nu när han surmulet satt och glodde ut genom frontrutan.

Plötsligt stelnade han till och lutade sig framåt. På trottoaren gick en ung man i huvtröja och med ryggsäck på sig.

Stanna! röt han. Den där typen känner jag igen. Stämmer inte hans signalement med killen som är efterlyst för mobilrånen i city?

Janne Olsson bromsade och tittade. Sedan skakade han på huvudet. Den här pojken var kolsvart, antagligen somalier, medan den efterlyste angetts som en yngling med sydamerikanska drag.

Det är inte han, sa Janne och ökade farten.

Vi borde ha kollat honom ändå, muttrade Peter Andersson besviket. Han har säkert en hel del annat på sitt samvete. Tro mig, jag vet … du också känner säkert till hur de där jävla invandrarna fungerar. Vi stöter på dem ideligen. Merparten av dem är busar och buset ska hållas kort. Han vände sig om och såg efter grabben. Vi borde ha muddrat honom och om vi hittat något gett fanskapet bestraffning på plats. Han skrattade till. Då hade vi sparat på både rapportskrivande och transporter.

Janne Olsson såg mot höger för att utröna om han skojade. Men Peter var allvarlig.

Det kom en skolflicka på trottoaren, klädd i gul blus och rosa, kort kjol. Kollegan skiftade läge i den sneda och obekväma stolen medan blicken intresserat följde tösen. Rörelsen fick polisinspektör Olsson att observera den stora bula Andersson hade i gylfhöjd. Han rynkade pannan. Hade karlen stoppat in något där? Han visste att rocksångare brukade göra det för att accentuera sin manlighet. Försöker du imitera porrskådisar eller har du andra problem? tänkte han men fick annat att fundera över när anropet från ledningscentralen kom över radion.

Det var detta meddelande som gjorde att de nu häckade på parkeringsplatsen mellan restaurang Stinsvillan och Turebergs kyrka i Sollentuna.

Det hände inte mycket. Några pendeltåg susade förbi. Peter Andersson hade grimaserat illa när en mörkhyad kvinna med barnvagn passerat deras bil. Snälla Svenne, bli frisk snart så jag får en vettig människa att snacka med, tänkte Janne.

Minuterna sniglade sig fram. Tågen kom och gick, liksom enstaka fotgängare, cyklister och bilar. Inte en enda av de människor som setts liknade fotot på heroindilaren som hängde i klämman intill ratten.

Både Janne och den halvsovande Peter vaknade ur letargin när polisradion skrällde fram ett anrop till Stockholms alla polisbilar och gav dem annat att tänka på.

"En fjortonårig flicka är försvunnen i Sollentuna sedan en till två timmar, från Norra Strandskolan. Hon heter Ina Larsson, cirka 150 centimeter lång, långt ljust hår och klädd i blåjeans, vit blus och en kort jacka i okänd färg. Ryggsäck i rosa."

Janne Olsson tvekade inte en sekund. Han startade bilen och tryckte samtidigt på knappen, som automatiskt skickade ett radioanrop till ledningscentralen där de också kunde se vem som anropade.

9-8610. Vi befinner oss alldeles i närheten av skolan och åker fram och pratar med dem, på plats om några minuter. Vem är anmälare?

"Det är någon lärare där, som möter upp när ni kommer. Ska väl vara självmarkerande, ni ser henne när ni kommer dit."

Det gick fort fram till skolan och mycket riktigt stod det en kvinna och några ungdomar där och väntade. Just innan de lämnade bilen hörde de 5-9100, yttre befälet i Stockholm Norrort på polisradion.

"Jag ansluter till span på plats inom minuter. Återkommer."

Janne noterade att klockan var precis 15.00.

De var första bil på plats och Janne hade väntat sig att stöta på en lärare. Någon sådan syntes inte till, däremot en rödögd och förtvivlad kvinna som upprörd och högljudd kom emot de båda poliserna så fort de lämnade fordonet.

Bakom henne kom barn, skolungar så vitt Jan Olsson kunde förstå. Troligen var det Ina Larssons klasskamrater om han tolkat deras hetsiga samtal rätt.

Kvinnan ställde sig framför honom. Händerna öppnades och knöts oupphörligt. Janne tog fram block och penna. Sedan höjde han handen som ett stopptecken.

Och du heter? sa han till henne.

Hon torkade bort tårar från kinderna med handens baksida.

Siv Larsson, snyftade kvinnan. Jag är Inas mamma. Jag skulle hämta henne här. Vi hade bestämt att gå och handla tillsammans. Men hon var inte här. Jag har letat överallt. Hon finns ingenstans. Ingenstans.

Ungdomarna bildade ring omkring dem. De pratade i mun på varandra.

En i taget, ropade kriminalinspektör Olsson. Vi behöver veta vad det är som har inträffat. Är det någon av er som sett vad som hänt?

En pojke som hade stått och stirrat ner i marken höjde handen som om det var i klassrummet. Janne nickade mot honom.

Ina och jag gick ut tillsammans, förklarade han. Jag gick ut från skolgården men hon gick åt andra hållet.

Janne antecknade.

Sa hon vart hon var på väg?

Pojken skakade på huvudet.

Nä, hon skulle möta sin mamma, det sa hon. Jag tänkte att det kanske var någon annanstans vid skolan.

Varför då?

Inte vet jag.

Han lät grabben gå och gav tecken till Peter att ta hand om skolbarnen medan han ropade på det yttre befälet över radion och förklarade att det fanns uppgifter om att Ina gått bakom skolan. De kanske kunde kolla där.

Sedan tog han Siv Larsson åt sidan. Hon var fortfarande förtvivlad till förvirringens gräns och tycktes ha svårt att begripa varför han frågade som han gjorde.

Jag vet att det här kan låta som en konstig fråga, sa han. Men hennes far … var finns han?

För en polis var frågan relevant. När det handlade om att ett barn rövats bort inriktades alltid det initiala polisarbetet på föräldrarna. Här hade han modern framför sig men ingen far. Siv såg undrande på honom, var tyst en stund men svarade till sist.

Vi är skilda, sedan flera år, hulkade hon. Jag är ensam med Ina.

Vad heter din förre make och var bor han?

Han heter samma som vi, Larsson. Åke Larsson. Han bor på Vita Liljans väg i Bredäng, nummer 6 tror jag att det är.

Det fick räcka för hans del. Det han fått veta skulle överlämnas till andra utredare. Pojken som gått ut från skolan tillsammans med Ina fanns med namn, adress och telefonnummer i hans bok och han såg att Peter pratat färdigt med barnen.

En parant kvinna kom ut från skolbyggnaden. Barnen hälsade hövligt, kallade henne fröken. Janne tänkte fördomsfullt att hon såg ut som karikatyren av en högreståndsdam från Östermalm. Hon stannade framför Peter Andersson.

Inez? sa han. Är det här du jobbar.

Janne gjorde en åtbörd mot Siv Larsson. Stanna här, betydde den och hon gjorde honom till viljes medan han flyttade sig närmare läraren och kollegan.

Ja, här jobbar jag, hörde han Inez säga. Det var länge sedan vi såg dig på våra möten.

Jag arbetar också, försvarade han sig. Trevligt att råkas. Om du knegar här känner du säkert dina elever. Vad tror du om det här?

Kvinnan lutade sig konspiratoriskt närmare Peter Andersson och trots att hon sänkte rösten uppfattade Janne vad hon sa. Nu såg han också den symboliska blomman på hennes rockslag. En blåsippa.

Det är säkert en sån där ensamkommande som rövat bort henne, sa hon med en röst som dröp av övertygelse. Både du och jag vet hurdana de är. Det de vill är att våldta. Djur … det är vad de är.

Peter Andersson protesterade inte. Janne fick intryck av att han faktiskt höll med. Han visste att det fanns folk inom kåren med sådana åsikter, troligen inte så många, men det räckte med en för att göra honom upprörd. Att hans bilpartner var en sådan fick honom att lägga sig i. Han tog ett par steg närmare och stirrade på kvinnan som kallades Inez.

Har du någon grund för det påståendet? frågade han hest.

Hon backade inte.

Alla vet hurdana de är, sa hon avvisande. Samhället är alldeles för överslätande och politikerna gör inget. De är odugliga. Det börjar bli dags för oss medborgare att ta saken i egna händer. Hur ska vi som arbetar i skolan kunna skydda våra elever i ett statsskick som detta?

Frågan blev hängande i luften när det yttre befälets röst hördes över polisradion.

Vi har fått fram vittnesuppgifter om att en ljushårig flicka setts sätta sig i en personbil av märket BMW bakom skolan. Inget regnummer men ljus färg, eventuellt grå eller silvermetallic.

Jan Olsson lyssnade med ett halvt öra på radiomeddelandet.

En svart Volvo av äldre modell kom körande runt hörnet. Den stannade vid trottoaren. Peter Andersson lämnade Inez åt sitt öde, blängde till mot Olsson och korsade gatan. Han sträckte fram handen och hälsade på männen i bilen.

Janne höll hela tiden ögonen på sin kollega. När Volvon efter någon minut satte av hade han känt igen männen i den till synes risiga spanbilen. Det var Anderssons gamla bilbesättning, ett par andra av samma sort som Peter. Olsson hade aldrig varit överförtjust i Stig-Åke Falkenberg eller Svante Savola heller. Det han hört om dem var att de var samma sorts flåbusar som Peter Andersson. För en massa år sedan hade de tre hurrat för Norrmalms piketstyrka, den som blev känd för att spöa buset innan de gripna mörbultade hamnade i cell. Den gruppen gick under namnet Baseballigan. Att de fick vara kvar i kåren var en gåta, tyckte han. Att andra påstod att de var duktiga snutar fick stå för dem.

Jan Olsson hade sin åsikt klar. Fast den tänkte han hålla för sig själv så gott det nu gick. Andersson kom tillbaka och satte sig i passagerarsätet och grymtade något. Janne svarade inte utan körde tyst därifrån.

Efter anropet om flickan och den ljusa bilen utökades insatsen med poliser från hela Stockholm. Samtidigt som Janne Olsson och Peter Andersson fortsatte att höra elever och lärare på skolan, utan att få fram något mera, sattes polisens två Arlandabaserade helikoptrar in i sökandet och det sattes upp vägspärrar på i förväg planerade platser enligt en så kallad omfallsplan. Senare, på kvällen, finkammade ett antal frivilliga från Missing People området runt skolan och stora delar av Norrviken, utan resultat.

Stockholmspolisens båda helikoptrar meddelade löpande sina iakttagelser till kollegerna på vägarna och vid olika vägspärrar, över polisradion. Under hela eftermiddagen, kvällen och natten kontrollerade polisen ett stort antal ljusa BMW utan att hitta någon försvunnen Ina. På torsdagsmorgonen avbröts sökandet och vägspärrarna togs bort.

På torsdagsmorgonen hade man också kunnat samla en stor spaningsgrupp i polishuset i Sollentuna och jouråklagaren hade redan kvällen innan beslutat om en förundersökning på misstanke om människorov. Sökandet efter Ina hade pågått hela natten, helt utan resultat. Stämningen i polishuset var tung och dyster. Spaningsledaren, kommissarie Rolf Antonsson, påtagligt gänglig och sedan länge skallig, sammanfattade.

Det är för sorgligt det här. Vi får nog utgå ifrån att det rör sig om människorov, oklart om det är kidnappning eller annat. Det senare är inte så troligt, eftersom flickans föräldrar, visserligen skilda, arbetar heltid båda, men är långt ifrån förmögna. Pappan har kontrollerats i ett tidigt skede, på arbetsplatsen, och det är helt klart att han inte har med saken att göra.

Förundersökningsledaren, åklagaren Siv Hellman, Antonssons motsats med långt permanentat hår och ganska kort och lite rund kropp, lyfte handen för att ställa en fråga.

Hur är relationen mellan far och dotter?

Han har nästan ingen kontakt med varken mamman eller flickan, det har varit en upprörd och uppslitande skilsmässa.

Erik Ask, veteran från länskrim, hade sin åsikt klar.

Frågar ni mig så handlar det om människorov i sexuellt syfte eller, mindre troligt, att Ina skulle ha försvunnit av egen vilja.

Det blev Peter Andersson som svarade.

På det senare tror vi inte alls, efter att ha pratat med förtvivlade föräldrar och skolkamrater. Så det som återstår är väl människorov i vart fall. Är det förresten nån som vet hur mamman mår?

Soc körde henne till psykakuten i natt, helt förstörd.

Vägspärrarna var indragna eftersom de ansågs verkningslösa efter så lång tid, men att man skulle fortsätta leta var självklart och på torsdagsmorgonen delades uppdrag ut till spanare över hela Storstockholm; det skulle sparkas in dörrar hos kända sexualförbrytare och det skulle göras oannonserade besök, polisiärt uttryckt utan föregående kallelse, i rader av kända tillhåll