Kinesisk rulett

By Staffan Bruun

Frilansjournalisten Burt Kobbat har dragit sig tillbaka till en mer bekväm tillvaro i ett somrigt Helsingfors. På dagarna författar han manus till ett populärt tv-program och på eftermiddagarna slinker han ned för en öl på det lokala haket. Runtom honom är landet mitt uppe i förberedelserna av att arrangera friidrotts-VM. I centrum finns långdistanslöparen och nationalhjälte Emanuel Takki som under OS i Aten året innan sensationellt tog guld i 10 000 meter. Takki rapporteras ha åkt fast för doping och en tid senare blir han hänsynslöst mördad. Kobbat får i uppdrag av tidningen Verdens Gang att utreda mordet. Snabbt inser han att spåren leder hela vägen till landets toppskikt. Samtidigt gungar hans tillvaro på hemmaplan när han finner misstankar om att frun Gun bedrar honom med en annan man. Serien om Burt Kobbat följer stjärnreportern och böckerna utspelar sig i framtiden. De är thrillers som går i satirens tecken och oftast handlar om ämnen tagna direkt från löpsedlarna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726555233

Book preview

författaren.

1.

– Varför tog dom inte pitten?

Kommissarie Henrik Venäläinens fråga var retorisk. Han vände bort blicken från Volvons bagageutrymme och gav tecken åt kriminalens tekniker att de kunde börja undersöka kroppen och den stora ishockeyväskan som den låg i.

Henrik Venäläinen gick fram till överkonstapel Johan Jokinen och upprepade sin fråga.

‒ Varför tror du att dom lämnade pitten?

‒ Vet inte. Går det att identifiera en kropp med hjälp av kuken?

‒ Jo, om det finns speciella kännetecken på den. Och om vi råkar hitta ett vittne som knullat liket.

‒ Du menar knullat med killen innan han blev lik?

‒ Förhoppningsvis, sade Venäläinen och log men blev snabbt allvarlig igen. Bakom avspärrningen på Bergmansgatan hade många nyfikna samlats. Det var inte lämpligt att polismän som utredde mord stod och skrattade, ansåg Venäläinen.

Och fyndet i Volvon gav sannerligen ingen anledning till glada miner. Den döda kroppen saknade inte bara händer och huvud, den var också full av öppna, blodiga sår som såg ut som stora hål. Endast fötterna och benen var oskadda, och penisen.

‒ Verkar vara normalstorlek, sade Johan Jokinen som ännu studerade fyndet i bagageluckan på avstånd.

– Hur så?

‒ Jag menar, att om pitten hade varit enorm, eller sällsynt liten, så skulle vi ha nånting att gå efter då mannen ska identifieras. Vi kunde till exempel efterlysa någon med jättepitt, eller någon med minipitt. Med uteslutningsmetoden kunde vi …

Längre kom inte Jokinen i sina funderingar förrän hans chef avbröt honom.

‒ Sluta. Vi efterlyser inte folk utgående från pittstorlek, sade Venäläinen med just så mycket skärpa i rösten att Jokinen förstod att tiga.

Henrik Venäläinen var en man alla på våldsroteln såg upp till. Han hade gått den långa vägen och avancerat från patrullerande konstapel till Helsingforspolisens mest erfarna mordutredare. Han hade sett alla slag av döda kroppar. Men ingenting som ens liknade den blodiga torso som låg i den gula Volvons bagageutrymme. Vid avspärrningen stod en ung konstapel. Venäläinen gick fram till honom.

‒ Hur fick du larmet, frågade han.

‒ Vi körde förbi Sandvikstorget, Setälä och jag, när vi fick larmet klockan 09.03. En gubbe som heter Jacob Fredenstjerna hade ringt larmcentralen och sagt att det låg ett lik i hans bil. Vi tog upp adressen, Kaserngatan 1, och körde hit på några minuter. Vi kom till platsen klockan 9.07. Då stod gubben skärrad vid bilen. Vi kunde snabbt konstatera att det inte var ett lik utan nästan bara en torso som låg i Hifkikassen i bilen. Vi spärrade av området och ringde in förstärkningar.

Henrik Venäläinen nickade och såg sig omkring. Trafiken hade spärrats av i hörnet av Bergmansgatan och Kaserngatan. En konstapel stod i Jungfrustigens hörn och dirigerade bilarna som var på väg mot centrum västerut längs Bergmansgatan. Hela tomten och trottoaren utanför det moderna tegelhuset var avspärrade. Utanför kaféet på andra sidan gatan satt en äldre dam i sommarhatt och läppjade på sitt kaffe. Hon var den enda gästen på den minimala trottoarserveringen. En svart Saab bromsade in utanför tvättinrättningen i huset invid. En man klev ur bilen och plockade med sig ett bylte kläder. Kvinnan som arbetade på tvätteriet lämnade motvilligt dörröppningen varifrån hon följt med polisens arbete.

Venäläinen gick fram till mannen som satt i patrullbilen.

‒ Ni är Jacob Fredenstjerna?

‒ Jo, svarade den cirka 60-årige mannen lågmält.

‒ När använde ni bilen senast, frågade Venäläinen och lutade sig mot bildörren.

– I går kväll när vi kom från landet.

– Vilken tid?

‒ Vi startade från Emsalö klockan sju. Det brukar ta en timme att köra in, svarade mannen och drog nervöst i en lös knapp i den bruna fritidsjackan.

– Vilka är vi?

‒ Min hustru Carola och jag.

‒ När tittade ni senast i bakluckan på er bil?

‒ Jag tömde bilen i går kväll när vi kom fram.

‒ Vad fanns i den?

‒ En väska kläder och en korg med blåbär och kantareller.

‒ Ingen ishockeyväska som det står HIFK på?

– Nä.

‒ Har ni sett den tidigare?

‒ Nä.

Henrik Venäläinen nickade. Det var viktigt att ta reda på vilka föremål i bilen som härstammade från paret Fredenstjerna och vilka som mördaren eventuellt hade lämnat efter sig. Senare på dagen skulle teknikerna dammsuga bagageutrymmet. Sedan gällde det att fastslå ursprunget för varje liten fiberpartikel, varje blodfläck och vartenda pappersskräp. Ett aldrig så litet och osynligt föremål kunde utgöra beviset som band mördaren till Volvon.

‒ Det här förhöret är informellt, fortsatte Venäläinen. Vi måste snabbt få reda på viktiga basfakta. Senare får vi be er komma till polisstationen för det formella förhöret. Men nu måste jag ställa några centrala frågor till. Har någon använt er bil sedan, låt se, cirka klockan åtta i går kväll?

– Nej.

‒ Åt vilket håll har ni fönstren?

‒ Mot Observatoriegatan.

‒ Ser ni bilen därifrån?

– Nej.

‒ När såg ni bilen första gången i dag?

– I morse gick Carola till skolan, hon är lärarinna och promenerar alltid. Norsen ligger så nära. Jag själv är pensionerad så jag läser tidningen länge på morgonen. Sedan brukar jag promenera till torget för att dricka kaffe och köpa mat. Men i dag skulle jag köra för att ta hand om mitt barnbarn … Herregud, jag har glömt Cilla! Jag måste genast ringa min dotter.

‒ Kan det inte vänta, vi har ännu några frågor?

‒ Absolut inte, sade Fredenstjerna och steg ut ur bilen. Han tog fram sin mobiltelefon och slog ett färdigt inprogrammerat nummer.

Venäläinen konstaterade att det var en telefon av gammal modell, en så kallad kännykkä utan bildfunktion och Internet. Man såg inte till många av dem längre, de ansågs hopplöst föråldrade. Till och med polisen hade föregående år utrustats med moderna multitelefoner.

‒ Ring, men säg ingenting om likfyndet, sade Venäläinen otåligt till sitt vittne.

Trots tidsförlusten var det ändå bättre att låta Fredenstjerna kontakta de sina än att reta upp honom så att han blev arg och vägrade samarbeta, resonerade Venäläinen.

Han väntade tålmodigt medan Jacob Fredenstjerna med dålig framgång förklarade för sin dotter varför han inte hade kommit för att ta hand om dotterdottern. Fredenstjerna upprepade flera gånger att han hamnat i en polisaffär och inte fick berätta några detaljer. Venäläinen kunde höra hur dottern i andra ändan upprört krävde en närmare förklaring av fadern.

‒ Jag ska fråga, sade Fredenstjerna och vände sig till Venäläinen. Hur länge tar det här? När kan jag vara i Haga? Och hur kommer jag dit?

‒ Vi är snart klara, men senare i dag borde ni komma till Böle för att ge ett formellt vittnesmål.

‒ Men jag har ju ingen bil!

‒ Vi kan hämta er om det behövs.

Fredenstjerna satte åter mobiltelefonen till örat och förklarade att han skulle komma med buss inom en timme.

‒ Och jag kan bara stanna några timmar. På eftermiddagen måste jag till polishuset … Nej, det är ingenting farligt, men jag är vittne till nånting alldeles vidrigt.

‒ Finns det någon som har nyckel till bilen utom ni, frågade Venäläinen när Fredenstjerna hade lagt telefonen i fickan.

‒ Nej, förutom min fru är det bara jag.

‒ Och ni har ingen aning om hur liket hamnat i er bil?

‒ Nej, hur i all världen skulle jag kunna ha det? Ni tror väl inte bara …

‒ Polisen tror inte, polisen tar reda på fakta.

‒ När jag skulle ställa korgarna med svamp och blåbär i bakluckan såg jag väskan. Ni förstår, vi brukar alltid ta med nånting gott från landet till Ulla-Maj, det är dottern. Så när jag öppnade trunken blev jag väldigt överraskad när jag såg en stor väska. För någon sådan väska har vi inte. Jag öppnade den och såg plötsligt en fot, en alldeles kolossalt stor fot. Varför har dom jävlarna satt kroppen i min bil?

‒ Vilka jävlar?

‒ Dom som gjorde det här.

‒ Jag antar att bagageluckan var låst, sade Venäläinen.

‒ Självklart. Hur länge tar det för er att ta bort liket? Jag behöver bilen.

Henrik Venäläinen tittade förvånat på mannen som tydligen inte insåg stundens allvar.

‒ Bilen kommer att finkammas på ledtrådar. Vi tar den till centralkriminalens laboratorium. Ni kommer att få tillbaka den, men tidigast om några dagar.

‒ Det är omöjligt! Jag behöver min bil senast i morgon.

‒ Jag beklagar. Vår undersökning tar några dagar. Vi ringer när den kan avhämtas, sade Venäläinen och började gå mot några kolleger som samtidigt anlände i en civil Honda.

Jacob Fredenstjerna gav inte upp så lätt.

‒ Hör hit polisen. Jag ska faktiskt åka till landet i morgon och kräver att få använda min bil. Ni har ingen rätt att beslagta den.

‒ Lagen ger oss den rätten. Vill ni veta exakt paragraf så ger överkonstapel Jokinen uppgifterna åt er. Jag utreder ett mordfall och har inte tid att ägna mig åt struntsaker. Jokinen, förklara polisens rättigheter för herr Fredenstjerna, sade Venäläinen vänd till Johan Jokinen.

Samtidigt mötte han kollegerna som steg ur Hondan. Venäläinen redogjorde snabbt för läget.

‒ Någon har dumpat liket i bilen mellan klockan 20 i går kväll och klockan 9 i dag. Vi kan utgå ifrån att det hände på natten. Jag åker nu till Böle. Sätt igång och knacka dörr och kontrollera om någon granne såg nånting.

När Venäläinen skulle sätta sig i sin bil kom Johan Jokinen springande.

‒ Jag kom att tänka på en sak, sade han.

‒ Inte väl pitten igen, muttrade Venäläinen och satte sig i bilen.

‒ Nä, sade Jokinen och rodnade, jag tänkte bara på fötterna.

‒ Vad är det med dem?

‒ Det där liket har enorma fötter, minst nummer 50.

‒ Jo, jag lade märke till det.

‒ Vem har sådana jättefötter?

‒ Knappast alltför många.

‒ Kan man identifiera någon på basen av fötterna?

‒ Kanske, sade Henrik Venäläinen och smällde igen bildörren. Han styrde ut från trottoarkanten med bister min. Denna augustimorgon år 2005 hade sannerligen inte börjat bra, tänkte han.

2.

Som vanligt stod folk och trängdes vid skyddsvägen och väntade på grönt ljus. Korsningen Simonsgatan-Mannerheimvägen var ett av Helsingfors livligast trafikerade gathörn. Ett japanskt turistpar fnittrade förtjust åt den röda pub-spårvagnen som samtidigt passerade. De hann fotografera varandra med vagnen i bakgrunden. Bredvid japanerna stod en äldre kvinna med shoppingkärra och en tonårspojke med kepsen bakfram.

Framför pojken stod en cirka 50-årig man och sneglade ner mot Brunnsgatan. Mannen hade halvlångt, lite rufsigt hår. Hans kinder lyste lätt rödbrusiga under den ett dygn gamla skäggstubben. Den vita sommarskjortan och den blå, lite skrynkliga kavajen kunde inte dölja den begynnande kalaskulan. De slitna jeansen hade mannen uppenbarligen köpt några kilo tidigare, de spände elakt om magen.

Mannen hette Burt Kobbat och var frilansjournalist. Han stod nervöst och trampade i hörnet närmast Glaspalatset för att gå över gatan till köpcentret Forum. När ljuset slog om till grönt tog han snabbt några steg ut på gatan. Han märkte aldrig den mörkblåa BMW:n som samtidigt kom körande över Mannerheimvägen.

Bilen bromsade med tjutande däck. Burt såg sig skräckslagen om. BMW:ns kofångare stannade några centimeter från hans ben. Bilföraren hissade ner rutan och tittade argt på Burt.

‒ Vad menar ni människa? Ska ni med avsikt bli överkörd? Är ni från landet, begriper ni inte att se er för när ni går över gatan?

Föraren som sträckte ut sitt huvud var blond och elegant klädd i en beige kavaj med ljusblå skjorta och klarblå slips. Mannen hade glasögonbågar som såg dyra ut och tjockt, vågigt hår.

Burt som åter försökte andas normalt kände raseriet komma över sig.

‒ Med vilken jävla rätt kör du mot rött ljus? röt Burt.

‒ Jag körde mot gult, men trafiken löper så långsamt att jag inte hann över korsningen.

‒ Jag hade grönt ljus och ska kunna gå över gatan utan att någon försöker köra på mig, sade Burt.

En liten folksamling följde intresserat med ordväxlingen. En äldre dam hötte med näven mot bilen.

‒ Bilisterna är så fräcka nuförtiden. Ge honom en orre, uppmanade damen med gäll röst.

‒ Kan ni vara så hygglig och flytta på er. Jag har lite bråttom, om ni ursäktar, sade bilföraren vänligt men bestämt.

‒ Du åker ingenstans. Det här blir polissak, du körde mot rött ljus och ska ha böter. Hoppas de tar körkortet av dig, sade Burt bestämt och stod kvar framför bilens kofångare.

‒ Förlåt nu, men jag är en strängt upptagen affärsman som inte har tid att stå på gatan och förhandla i onödan. Var så vänlig och gå ur vägen med detsamma, kommenderade bilföraren.

‒ Du tycks vara en utstuderad skitstövel, sade Burt och gick mot framdörren. Kan någon ringa polis, jag ska se till att den här bilterroristen inte smiter, fortsatte Burt vänd mot folksamlingen på trottoaren.

Samtidigt försökte han öppna framdörren och slita ut föraren.

Mannen bakom ratten låste dörren och hissade upp fönstret. Medan Burt bultade på rutan lade han i växel och körde med en rivstart upp för backen mot Simonsfältet.

‒ Satans svin, röt Burt och var så upprörd att han glömde att se efter registernumret.

För sent insåg han sitt misstag.

‒ Såg någon registernumret? frågade han folksamlingen.

Den äldre damen gick glatt leende fram till Burt.

‒ Jo, jag skrev upp det. UKN–287.

Burt tackade och tog emot papperslappen. Sedan stod han ytterligare en stund och tittade upp mot backen. Till slut såg han sig noga om åt båda hållen och vandrade över gatan. Utanför Forums skyltfönster satt en cirka 15-årig pojke vid sitt lilla gatustånd och sålde friidrottsprylar.

‒ Köp VM-halsdukar och Takkiaffischer för tio euro, pennor och pinsar för två, kammar och nyckelringar för en euro, Takkibyster för tjugo och VM-programmet för tio, skrek pojken.

Ända sedan den dramatiska finalen på 10 000 meter vid de olympiska spelen i Aten året innan hade Emanuel Takkiprylarna haft strykande åtgång. Takki var utan konkurrens Finlands mest populäre idrottsman. Och varken dopningsavslöjandet eller löparens plötsliga försvinnande såg ut att minska efterfrågan.

Också utan alla dramatiska avslöjanden om Emanuel Takki rådde friidrottshysteri i Helsingfors. VM-tävlingarna skulle inledas på ett slutsålt Olympiastadion om tre veckor.

Burt grävde i fickan och hittade en tio euros sedel som han gav pojken i utbyte mot den blåvita halsduken med texten Olympic Champion Emanuel Takki. Med mindre stil stod det The pride of Finland.

Vid statyn Tre smeder stannade han för en stund och lät solstrålarna smeka sitt ansikte. Det värmde skönt vilket var en ovanlig känsla. Det hade regnat så gott som dagligen sedan midsommar. Men denna augustimorgon lyste solen från en klarblå himmel. Kanske sommaren äntligen hade kommit, tänkte Burt och gick in i Finska bokhandeln där han köpte fotbollstidningen Daily Kicker. Han fick leta efter tidningen en god stund. Fotbollstidningarna låg denna sommar under alla högar med specialtidningar om friidrotts-VM. Föregående sommar då Finland deltog i fotbolls-EM i Portugal behövde Burt inte leta efter fotbollstidningar. Då såldes de överallt.

Tio minuter senare steg han av spårvagn 3t vid Tölö torg och gick över Runebergsgatan till Sandelsgatan 4 där han hade sitt lilla kontor. Torghandeln var i full gång. Vid de två grönsaksstånden hade kö bildats och vid den lilla uteserveringen var alla bord upptagna.

Burt Kobbat var så gott som pank. Som frilansjournalist fick han lön bara när han arbetade. Och den gångna sommaren hade han inte arbetat speciellt mycket. I två veckor inväntade han förgäves bättre väder tillsammans med sin semestrande hustru. Till slut gav de upp hoppet om semester i skärgården och reste till Rom. När de återvände hem för två dagar sedan hann Gun endast tvätta sina kläder och packa om för att följande dag återvända till New York och sitt arbete som biträdande generalsekreterare för Unicef.

Burt var åter ensam ungkarl i stan. Gun var mycket välbetald av Unicef och hade lämnat Burt lite fickpengar som han motvilligt tog emot. Han ville inte vara beroende av sin hustru. Gun ansåg däremot att han borde följa med till USA, men bara tanken på att umgås med FN-byråkrater som representativ äkta make fick honom att må illa.

‒ Du behöver inte vara beroende av mig. Sälj reportage från USA. Där tar uppslagen aldrig slut. En driftig reporter kan förtjäna stora summor på att sälja samma artiklar till tidningar i många olika länder. Det handlar bara om att ta initiativ, förklarade Gun.

‒ Kanske senare, brukade Burt svara.

Han var född i Helsingfors och hade levat hela sitt liv i sin hemstad. Han reste gärna två gånger per år till New York för att se Amerika och bo med Gun. Men senast efter två veckor brukade han få nog av alla artigt ovänliga, genompräktiga amerikaner, av att ständigt fundera på hur mycket dricks han skulle betala och av amerikansk fotboll och basket i TV.

Dessutom hade Burt sitt arbete i Helsingfors. Han skrev reportage och intervjuer till skandinaviska tidningar. Det gav honom välkomna fickpengar. Hans viktigaste uppdragsgivare var tv:s barnredaktion i Vasa som sedan två år producerade den omåttligt populära serien om Humlan Hugo. Det var Burt som skrev manuskriptet till avsnitten som varje lördagsmorgon samlade Finlands småbarn framför TV-apparaterna och gav föräldrarna femton minuters extra sömn, eller tid för någonting annat i sängkammaren. Humlan Hugo hade haft sommarpaus sedan början av juni. I september skulle serien vara tillbaka i rutan. Då skulle också Burts akuta ekonomiska problem vara lösta.

När han denna morgon kom in på sitt kontor lade han därför halsduk och fotbollstidning ifrån sig på hatthyllan i tamburen och kastade sig över datorn. Mycket snart började TV-manuskriptet Humlan Hugo får en häst ta form. Svårigheten var att uppslagen till nya avsnitt om Hugo började sina. På två år hade Hugo hunnit börja på dagis, i lekis och i skolan. Han hade fått syskon, hund, hamster och katt. Han hade åkt tåg, båt, flygplan och rymdraket. Han hade rest till Kina och Nordpolen, byggt koja, spelat fotboll, blivit invald i riksdagen, mobbats, mobbat och bakat en morsdagskaka.

Nu skulle Humlan Hugo få en häst, följande vecka planerade Burt att låta honom gå i simskola och därpå följande vecka kanske hamna på sjukhus med benbrott.

TV betalade bra, men Burt ville inte vara helt beroende av Hugofilmerna. En gång hade han varit Hufvudstadsbladets firade stjärnreporter som reste världen runt på reportage. Han ville hålla kvar en fot i journalistiken och inte bli barnprogramsförfattare på heltid.

I två timmar hamrade Burt på datorn. Sedan ansåg han att förmiddagskvoten var fylld. Humlan Hugo hade fått en väldigt elak, bitsk och olydig häst som dessutom tiggde karameller och vägrade äta hö. Men till slut upptäckte Hugo att den stackars hästen gick med en sticka under hoven, han drog ut den och vips blev hästen snäll och beskedlig.

Burt var nöjd med sitt dagsverke, stängde av datorn och beslöt att Hugo borde bli förälskad i ett bi i något avsnitt. Innan han gick ut för att äta lunch såg han sig om i den lilla enrummaren som var hans arbetsrum. Någon borde städa, tänkte han.

Förutom skrivbord med dataskärm och telefon fanns endast två besöksstolar i rummet. Längs väggen stod tomflaskorna slarvigt uppradade. De var många. Och på golvet låg gamla tidningar i en enda röra. Burt gick till dörren och tog upp posten som hade kommit tio minuter tidigare. Påminnelsen om den obetalda hyran tryckte han ner i fickan, resten var reklam som han försökte pressa ner i den överfulla papperskorgen.

3.

På torgkaféet som låg nedanför arbetsrummet beställde Burt Kobbat kaffe, kvällstidningen och en vitlökspirog som han åt med ketchup, senap och gurksallad. Rubriken Inga spår efter Takki dominerade första sidan. Burt skummade snabbt genom tidningen medan han slukade pirogen. För en gångs skull motsvarade rubriken innehållet. Ingen visste var den försvunne olympiahjälten Emanuel Takki gömde sig.

Burt torkade fingrarna rena från ketchup och senap och skyndade vidare över torget till restaurang Mamma Rosas bar där han beställde ett stop öl. Billigare och bättre lunch gick inte att få, ansåg han.

Mamma Rosa är kvarterskrogen vid torgets nordvästra hörn. Här blandas gourmetmat med pizza. Den uppvärmda trottoarserveringen med utsikt över torget är mycket populär under sommarhalvåret. På vintern förvisas matgästerna till källaren medan stamgästerna från de närliggande kvarteren samlas i baren på gatunivå. Barens TV är samlingspunkten då stora idrottstävlingar avgörs.

Samtidigt som Burt steg in tryckte bartendern Jukka på knappen som fick en ljusbrun, skummande vätska att rinna ner i stopet.

‒ Mojn, keppana, sade Burt.

‒ Moro, moro, svarade Jukka som visste vad hans stamkund ville ha och räckte Burt glaset.

Han betalade och tog en första klunk medan han väntade på växel. I bakgrunden spelades sommarens stora hit Sophie from Sofia. Det var tomt i baren. De som i likhet med Burt redan denna tidiga timme ville ha öl satt och solade på uteserveringen. Endast en äldre man i smutsig tröja och shorts satt på en barstol och tittade in i väggen utan att ta någon notis om vad som hände omkring honom.

‒ Hemsk historia det här med Takki, sade Jukka och räckte några slantar åt Burt.

‒ Jo, han tycks verkligen gömma sig bra.

‒ Va! Har du inte hört? frågade Jukka och pekade på TV-apparaten som stod på hyllan ovanför ingången.

‒ Han är död. Mördad, fortsatte Jukka med skälvande röst.

Burt tittade upp mot TV:n. Rubriken slog emot honom som ett knytnävsslag. TAKKI FUNNEN MÖRDAD.

Enligt TV hade Emanuel Takkis döda kropp hittats i en bil i Rödbergen. Polisen hade inga spår efter mördaren.

‒ Allt är dopningens fel. Man kan inte lita på någon längre, sade Jukka bittert.

‒ Nä, muttrade Burt och stod under tystnad kvar vid bardisken för att läsa det korta telegrammet om mordet. Till slut tog han sin öl och satte sig.

Emanuel Takkis öde berörde honom. Takki hade i fjol varit Finlands mest firade idrottsman. Guldet på 10 000 meter i Aten var en av de största finländska idrottsbragderna genom tiderna. Burt mindes ännu de fasansfulla sekunderna då Takki sprang över mållinjen och höjde armarna i vädret. Medan finländaren som trodde att loppet var slut började fira guldet fortsatte löparna som kom efter honom att springa ett varv till. Hela Finlands folk skrek framför TVapparaterna att Takki måste fortsätta löpa. Tillräckligt många skrek också till honom på Atens olympiastadion för att Takki skulle inse sitt misstag och starta på det sista varvet tjugo meter efter tätklungan trots att han redan hade hunnit knyta upp sina skosnören.

Maken till sista varv kände inte den olympiska historien till. Med skosnörena fladdrande i vinden krympte Takki den flyende kenyanska trions ledning meter för meter. På slutrakan gick han upp jämsides och pressade sig förbi. På mållinjen steg han på skosnöret och ramlade handlöst mot marken, några avgörande centimeter innanför mållinjen. Det räckte till guld och till att göra Emanuel Takki till de olympiska spelens mest omskrivne segrare.

Ett år hade gått sedan det dramatiska loppet. Nu förberedde sig den friidrottande världen för VM i Helsingfors och Takki hade varit Finlands i särklass största medaljhopp.

Tre veckor tidigare slog han världsrekord på galan i Oslo. Sedan kom katastrofen. Takki åkte fast för dopning. Över en natt förvandlades hjälten från Aten till förrädare. Mannen som skulle ge hemmapubliken valuta för pengarna och springa hem åtminstone ett guld till Finland fick inte ens delta. Nyheten var ett dråpslag mot finländsk idrott. Samtidigt som världens bästa löpare, hoppare och kastare samlades i Helsingfors för VM-fest stod värdnationen blottad och avslöjad.

Burt gillade inte friidrott i vanliga fall. Men för Emanuel Takkis skull hade han gjort ett undantag. Loppet i Aten var något han ofta drömde om. Men nu hade hjälten först åkt fast som fuskare och sedan blivit brutalt mördad. Kunde det vara en slump?

Burt återfann ölstopet och skakade på huvudet. Det stank än en gång om finländsk idrott. Det var inte första gången. Fyra år tidigare avslöjades nästan hela skidlandslaget som en hop amatörmässiga fuskare. Och under våren hade ett omfattande missbruk av anabola steroider avslöjats inom travsporten.

Burt avbröts i sina funderingar av mobiltelefonen som spelade upp ringsignalen She loves you. Samtalet kom från Norge.

Burt kände genast igen sportchef Gjermund Storliens röst. Han arbetade på den norska kvällstidningen Verdens Gang.

‒ Hei Burt, dere finner ikke bare jukser, dere dreper også! Jeg synes det går for langt. Dødsstraff för dopning henger ikke på greip.

‒ Nej, det är inte rimligt höll Burt med.

‒ Men du Burt, dette er den nydeligste story jeg noengang har hørt. Vi har sänt en journalist til Helsinki. Han holder på med vanlig nyhetrapportering, men de kan ikke gjøre research, til det må man kunne finsk. Bak mordet rörer seg noe stort. Det er jeg helt sikker på, og den storyn skal VG avsløre. Vi vil ansette deg som researchjournalist for noen uker. Snakke med alle involverte, undersøk alt om dopningen og mordet. Vi vil lage et eget bilag om finsk dopning og Takki-saken så fort du har tilstrekklig material. Hvordan høres det ut?

Burt behövde inte tänka sig för två gånger. Han visste att norrmännen blev alldeles vilda så snart en finländare åkte fast för dopning. Han hade skrivit otaliga artiklar för VG:s räkning om de tidigare skandalerna. Nu gällde det bara att sälja sig dyrt.

‒ Det låter kempebra, men problemet är att jag har häcken full med annat jobb.

‒ Du Burt, det skal du bare glemme når jeg tilbyr deg å jobbe med verdens hotteste story. Og vi betaler deg bra, det vet du.

‒ Jag vet inte, jag måste backa andra uppdragsgivare. De kan bli sura och jag måste leva också efter dopningsstoryn …

‒ Hør på meg. VG ansetter deg for tre uker til å begynne med. Du starter nå.

‒ Då får ni betala förskott. Jag hade några leveranser på gång som skulle ha inbringat bra med stålar.

‒ Ja, ja. Jeg vil sette in 1000 euro på din konto idag. Trenger du mer må du bare ringe. Når du har levert materialet får du resten.

– Hur mycket?

‒ 1000 euro per uke. Det dobbelte hvis du klarer å fikse et scoop.

‒ Okej.

‒ Rapportere direkte til meg, så får jeg se hvordan det går. Bare bestill fotograf når du trenger. Sett i gang!

‒ It’s a deal.

‒ Og Burt, kan du ikke kjøpe en bildtelefon? Du er den eneste jeg ringer til som jeg ikke kan se under samtalet. En journalist i Nokialand må pokker ta følge med i tida og ha bildtelefon.

‒ Över min döda kropp skaffar jag bilika. Jag vill inte se dom jag talar med och ingen behöver se mig.

‒ Så stygg er du vel ikke?

‒ Du får höra min röst, det räcker, sade Burt och skyndade sig att avsluta samtalet.

Han beställde en öl till, mycket nöjd med sig själv.

4.

Johan Jokinen slog sig ner i Henrik Venäläinens besöksstol. Han kände sig smått högtidlig. Att jaga en olympiamästares mördare var något annat än att sopa upp rester efter slagsmål där något fyllo i vredesmod slagit ett annat fyllo i skallen med en yxa. I allmänhet var skuldfrågan enkel att fastslå, problemet var att ingen av de inblandade gick att förhöra. Ingen mindes någonting alls.

Men detta var annorlunda. Johan Jokinen var 32 år gammal och mycket ambitiös. För karriären var det viktigt att göra bra ifrån sig och imponera på högsta chefen.

Föregående dag hade Henrik Venäläinen organiserat arbetet och sett till att jakten på mördaren kom igång. Han hade talat med de anhöriga och efter stor tvekan gått ut i TV och bekräftat att den döda kroppen tillhörde Emanuel Takki.

‒ Uppgiften hade redan läckt ut. Det var ingen idé att ljuga, skulle Venäläinen senare försvara sig när den högsta polisledningen kritiserade honom för att ha gett ut nyheten innan alla anhöriga hade informerats.

Men den diskussionen skulle föras långt senare. Föregående dag, kväll och en stor del av natten hade gått åt till att få hela den mäktiga mordutredningen att fungera och prioritera rätt saker. Nu ville Venäläinen bara tänka i lugn och ro en stund. Han brukade tänka högt och ville gärna ha någon tystlåten men skarp iakttagare i närheten som kommenterade hans tankar. Detta var inte första gången Johan Jokinen fick förtroendet att agera sparringpartner åt kommissarien.

Venäläinen drog sin jättelika hand genom det tunna, grå håret och satte glasögonen tillrätta på näsan. Framför sig på skrivbordet hade han en tjock hög rapporter.

‒ Okej, det här vet vi. Emanuel Takki, årets idrottsman, åker fast för dopning efter test vid finländska mästerskapen i Uleåborg där Takki som vanligt springer ifrån alla medtävlare. På en presskonferens låter friidrottsförbundets ledning bomben brisera, Takki har fuskat och avstängs på två år vilket innebär att han missar VM. Takki själv bedyrar sin oskuld och lovar gå till botten med historien. Är det rätt, du som kan idrott? frågade Venäläinen och vände sig till Jokinen.

‒ Jo, och efter det försvinner Emanuel Takki. Han vägrar ge intervjuer och går upp i rök.

‒ Vad exakt gör han?

‒ Det jag vet har jag läst i tidningar. Kvällsblaskorna har ju jagat honom i tre dagar nu. Enligt dem skakade Takki av sig alla efterhängsna journalister efter presskonferensen och körde till en kinesisk restaurang på Runebergsgatan. Där åt han en tre rätters lunch och drack två stora glas mjölk. Från restaurangen körde han ner till Mechelingatan. Där upphör spåren, vilket är konstigt. För Takkis Porsche borde vara lätt att finna. Men både karl och bil förblev försvunna.

‒ Kanske Takki bara gick under jorden. Ingen har anmält honom saknad. Det är kvällstidningarna som varje dag haft löpsedlar om den försvunna löparstjärnan. Men det är väl inte så konstigt att han i den situationen väljer att undvika publicitet? Vad skulle du göra?

‒ Det är en sak att frivilligt hålla sig undan, en annan att bli bortrövad. Eftersom karln nu är ett lik verkar det ju som om någon tog hand om honom, på sätt eller annat, eller hur?

Henrik Venäläinen nickade och tittade ut genom fönstret.

‒ Vi måste ta reda på var han höll hus i tre dagar. Vet vi det så är vi antagligen mycket nära en lösning.

‒ Hans Porsche måste väl gå att hitta. Det finns inte så många sådana i Finland.

‒ Det skulle man tycka, den är efterspanad. Vi måste också gå genom hans bilikasamtal. Kanske experterna kan ta reda på varifrån han ringde.

‒ Åtminstone får vi veta exakt vilka han ringde upp och vilka som ringde till honom.

‒ Beställ samtalslistorna för det senaste halvåret.

‒ Det är redan