Sibirisk cocktail

By Staffan Bruun

Burt Kobbat lever på ett moln. Rättigheterna till Humlan Hugo, hans älskade barnprogram, har sålts till Disney och det har skänkt honom ett liv till bredden fyllt av lyx. Livet är ju dock aldrig så oproblematiskt och det tar inte särskilt lång tid innan problemen hopar sig för den ärade reportern. En finsk EU-tjänsteman dör, fyra passagerarplan störtar och förklaringarna lyser med sin frånvaro. Samtidigt blir Humlan Hugo förbjuden inom EU då man anser att Disney är farligt nära att skaffa sig monopol på barnunderhållning. Burt drar som hastigast till Bryssel för att slåss för rätten till sin egen skapelse och väl där upptäcker han missbruk på politisk toppnivå. Det är bråda dagar för Burt Kobbat.Serien om Burt Kobbat följer stjärnreportern och böckerna utspelar sig i framtiden. De är thrillers som går i satirens tecken och oftast handlar om ämnen tagna direkt från löpsedlarna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2020
• ISBN: 9788726555264

Book preview

författaren.

1

Han skrev långsamt och vägde noga varje ord, väl medveten om att han i framtiden kanske skulle ställas till svars för brevet. Följden kunde bli att han förlorade sitt arbete, men det brydde han sig inte om. Att sanningen kom fram var viktigare. Han höll medvetet texten mycket kort. Det gällde bara att väcka mottagarens nyfikenhet. I ett senare skede skulle han lägga alla fakta på bordet, ifall journalisten tog kontakt.

Efter en stund var han nöjd, klickade på print och släckte datorn utan att spara brevet. Inga spår skulle leda till honom. Eftersom han bara hade officiella tjänstekuvert i sitt arbetsrum vek han ihop A4:an och stoppade den i kavajfickan. Poplinrocken som låg slarvigt kastad över en stolsrygg hade sett bättre dagar insåg han och spände fast bältet. Han försäkrade sig om att mobilen och glasögonen låg i fickan, släckte lampan och gick ut i den ödsliga korridoren. Vaktmästaren i entrén på bottenvåningen muttrade någonting som kunde tolkas som god kväll. Han nickade avmätt och korrigerade halsduken då han möttes av den iskalla vinden ute på Kyrkogatan.

Trots den sena timmen stod två ryska turistbussar parkerade på Senatstorget. Ryssar i olika åldrar trängdes framför Alexander II och fotograferade varandra framför statyn. Han avböjde att fotografera en japansk man framför Storkyrkan, det kunde någon av ryssarna göra, tyckte han och fortsatte till Södra Esplanaden och kiosken mitt emot Havis Amanda där han köpte ett kuvert och ett frimärke. Med en av pennorna som kiosken hade till hands för tippare textade han adressen Sandelsgatan 4 på kuvertet, lade in brevet och slickade fast frimärket. Han kände sig mycket lättad då brevet försvann i den gula postluckan.

Han drog på sig handskarna och fortsatte promenaden mot hemmet på Högbergsgatan. Nu hade han satt snöbollen i rullning. Kanske bollen skulle stöta på något oöverkomligt hinder och aldrig få fart. Eller så skulle bollen växa till gigantiska mått. Den saken var nu inte längre i hans händer. Han hade gett ödet en chans att ingripa, det var huvudsaken. Några samvetsbetänkligheter plågades han inte av, trots att han formellt hade begått ett fel. Historien skulle frikänna honom, tänkte han och mindes boken med samma namn som han läste som ung student. Författaren var Fidel Castro.

Det började smådugga så han skyndade på stegen över Kaserntorget och förbi polishuset på Lilla Robertsgatan. I Högbergsgatans hörn vände han till vänster och stannade utanför hemporten. Nycklarna låg som vanligt i kavajfickan så han måste knäppa upp rocken för att nå dem. Då upptäckte han en skugga bakom sig.

– Vadå? Jaså är det du. Vad gör du här?

– Jag tar mig en kvällspromenad och råkade bara passera. Du har som vanligt varit på övertid?

– Jo, jobbet måste skötas oberoende av arbetstider.

– Men klockan är redan halv nio.

– Ibland blir det sent. Jag har ingen som väntar mig så det finns ingen anledning att skynda hem. Barnen är utflugna och frun bortrest på seminarium. Det blir väl som vanligt bara en smörgås till middag.

– Jag borde tala med dig om en sak. Har du tid?

Han tvekade. Förutom barnen och deras familjer var det sällsynt att gäster kom på besök nuförtiden. Han levde ett stillsamt liv tillsammans med hustrun och hade inte ens någonting att bjuda på, förutom den oöppnade whiskyflaskan han fått i julklapp av sin bror. Det var en gammal tradition, och motivet endast att brodern skulle få sig en whisky om han någon gång kom på besök, vilket inträffade sällan.

– Jag vet inte …

– Vi måste prata. Du vet om vad.

– Vad menar du?

– Du vet nog.

Rösten var bestämd. Det rådde ingen tvekan om vad den andra syftade på.

– Kom in, sade han och höll upp porten för kvällsvandraren. Först då upptäckte han den stora väskan i gästens hand. Det var lite underligt att någon tog med sig en så tung packning på en vanlig promenad, tänkte han för sig själv.

2

När Burt Kobbat stängde av rakapparaten hörde han svagt dörrklockan och skyndade mot tamburen. I tid insåg han det olämpliga i att öppna iklädd bara kalsonger. Visserligen var de av boxermodell, men eftersom Burt inte hade en aning om vem gästen kunde vara sprang han till sovrummet efter sin morgonrock. En ny betydligt längre och ilsknare signal hördes från ytterdörren.

– Jag kommer, lugna dig, skrek Burt och skyndade mot tamburen medan han knöt bältet.

Ute i trappan stod en kvinna, till på köpet en vacker kvinna. Förutom av sin sporadiska flickvän Rauha brukade Burt inte få besök av vackra kvinnor. Och definitivt inte klockan nio på morgonen.

– Hej, inte väckte jag väl dig, sade kvinnan och strök undan några blonda hårslingor från de kraftigt målade klarblå ögonen.

– Nej, inte alls, sade Burt och tittade oförstående på sin överraskningsgäst.

– Får jag komma in?

– Jo, svarade Burt osäkert och steg åt sidan.

– Bra, då försöker vi klara undan det här snabbt. Hej Burt, vi har väl inte träffats förr? Det är jag som är Soile, Soile Schaumann, sade kvinnan och sträckte fram handen.

– Hej, svarade Burt och undrade hur hon visste vad han hette.

Soile Schaumann tog av sig sin rosa rock och hängde upp den innan Burt hann erbjuda hjälp. Hon tog av sig ett par höga svarta stövlar och grävde fram ett anteckningsblock ur den stora handväskan, även den i rosa.

– Okej, var börjar vi? Från tamburen eller köket eller hur vill du ha det, frågade Schaumann och tog fram ett par läsglasögon ur kavajens bröstficka. Kavajen matchade den rödbruna knälånga kjolen.

– Förlåt, men vad är det du håller på med, utbrast Burt som äntligen återfick fattningen.

– Jag inspekterar din lägenhet för att kunna inreda den smakfullt och stiligt.

– Förlåt? Vad?

– Som vi kom överens om beslutar jag om färger, inredning och möbler. Jag föreslår tavlor och små prydnadssaker som du behöver. Du får naturligtvis säga ditt. Men lyder du mina råd så förvandlar vi tillsammans din nya bostad till den trendigaste på hela Skatudden.

– Jag har inte kommit överens om någonting.

– Nej, jag avtalade om uppdraget med Gun. Hon var mycket noga med att jag skulle ta mig an jobbet i brådskande ordning innan du hinner ställa till någon större skada, som hon uttryckte det.

– Med Gun? Vad har hon med det här att göra?

– Talade inte Gun om att jag skulle komma? Hon var väldigt mån om att en inredningsarkitekt skulle se över er nya lägenhet. Att hon kontaktade mig beror på att vi känner varandra en smula. Vi har gott på samma gym.

– Jag har inte talat med Gun på flera veckor.

– Det var konstigt. Gun sade att hon skulle förvarna dig. Men förbindelserna är dåliga till Zaire. Kanske hon inte fick kontakt. Eller så har hon så mycket arbete att hon helt enkelt glömde. Hur som helst, nu är jag här så vi sätter väl igång.

Soile Schaumann gick in i vardagsrummet och såg sig fundersamt omkring. Hon tittade kritiskt från det stora matbordet vid ena kortväggen till den ljusblå soffgruppen framför panoramafönstret med utsikt mot Norra Kajen och Sumparns hamn. Matbordet var som nästan allt annat i bostaden nyinköpt. Soffgruppen var förutom någon stol och byrå de enda möblerna som hade följt med i flyttlasset från Mejlans. Allt annat hade Frälsningsarméns loppmaknad fått ta hand om.

Burt följde beslutsamt efter inkräktaren. Han var visserligen gift, men äktenskapet med barnläkaren Gun Kobbat hade inte fungerat på länge. Han hade inte sett sin hustru på över ett år och de höll endast sporadisk kontakt. Hon ledde ett hiv-projekt i Zaire som upptog all hennes tid och sände bara pliktskyldigast lite e-post då och då.

Burt hade de senaste tre månaderna haft fullt upp med sina affärer och flytten från den lilla förortstvåan till den nya, betydligt större lägenheten på Skatudden och därför inte ägnat hustrun många tankar. Några veckor tidigare meddelade han att den gemensamma lägenheten var såld och att han placerat Guns halva av köpesumman på ett högräntekonto. När hon någon gång kom hem från Zaire väntade pengarna henne. Om hon ville, så var det helt i sin ordning att hon bodde hos honom i väntan på att hon hann köpa eget, hade han skrivit.

– Nu tycks här föreligga ett missförstånd, sade Burt och lade armarna i kors. Det här är nämligen min lägenhet, inte Guns. Och jag har faktiskt inrett den alldeles själv. Utan hjälp, och resultatet blev mycket bra, fast jag säger det själv.

Soile Schaumann vände sig mot Burt och brast ut i ett gapskratt som blottade de vita tänderna i en oklanderlig symmetrisk rad.

– Snälla Burt, jag känner Gun så väl att jag nog hört en del om dig. Jag vet att du är envis, snål och arrogant. Men det är jag van vid. I mitt arbete hör det till rutinerna att placera den äkta maken framför en fotbollsmatch i tv-stolen eller köra iväg honom till kvarterspuben medan jag och hustrun skapar någonting läckert och chickt av en till synes vanlig bostad. Den här lägenheten med det här läget och den här utsikten är en pärla. Eller kan bli, bara vi kastar ut dina gamla möbler och skaffar lite modern design i stället. Här måste tapetseras och målas och här måste framför allt inredas med smak.

– Hör du, jag har själv köpt …

– Snälla Burt. Om du först av allt skulle klä på dig. Dina kalsonger är visserligen tjusiga, men jag förhandlar hellre med dig påklädd. Under tiden tar jag en titt på köket.

Soile Schaumann hade rätt, morgonrockens bälte hade gått upp. Burt gick argt muttrande till sovrummet. Inredningsarkitekt Schaumann gick mot köket.

Förmiddagen var långt hunnen när Burt Kobbat parkerade sin nya cityjeep på Tölö torg. Han brydde sig inte om att lösa parkeringsbiljett. En parkeringsbot hit eller dit spelade ingen roll. Det var fördelen med att vara förmögen. Nackdelen var att parasiter som Soile Schaumann plötsligt blev intresserade av honom. En inredningsarkitekt skulle aldrig ha kommit på tanken att våldsgästa honom i Mejlans.

Det hade tagit honom minst en halvtimme att få ut den objudna morgongästen. Och det värsta var att Soile Schaumann hotade komma tillbaka. Burt hade både ovänligt och vänligt förklarat att lägenheten var enbart hans och att han i egenskap av ägare inte önskade köpa några tjänster av en inredningsarkitekt. Men inget han sade hade någon effekt på Soile Schaumann.

– Det är verkligen synd att Gun inte är hemma. Du skulle aldrig uppföra dig så där burdust om hon var här. Bara för att hon hjälper sjuka barn i Afrika så utnyttjar du tillfället och vägrar samarbeta med mig. Men jag ska säga dig en sak, Burt Kobbat, jag kör med timdebitering. Och varje minut du saboterar mitt arbete kostar dig pengar. Betänk det. Jag har varit med förr och det här slutar ändå med att Gun och jag inreder lägenheten utan att lyssna på dig. Så går det alltid. Det enda du kan påverka är hur dyrt det blir. Ju mer du bråkar desto saftigare blir räkningen.

Eftersom Burt inte visste vilket avtal Gun eventuellt ingått med Soile Schaumann vågade han inte bara kasta ut henne, även om han ville. Till slut kom de överens om att Burt skulle kontakta Gun med det snaraste och sedan höra av sig.

– Men medan jag ändå är här gör jag lite grundarbete, sade Schaumann och ritade små skisser av alla rum i sitt anteckningsblock.

Vem som skulle betala för den extra kvarten förblev oklart, men Burt hade sina onda aningar. Han steg in i den lilla enrummaren som fungerat som hans kontor ända sedan den dag tretton år tidigare då han i vredesmod sade upp sig från Hufvudstadsbladet, hyrde ettan och blev frilansjournalist. Tidigare var lägenheten alltid ostädad med tomflaskor, dammiga pappershögar, matrester och kvarglömda kläder i en enda röra på golv och stolar. Så var det inte längre. Nuförtiden kom en städfirma regelbundet för att göra rent.

Då Burt köpte lägenheten på Skatudden var hans plan att säga upp lyan i Tölö och flytta sitt arbetsrum till biblioteket i hemmet. Av flera orsaker blev det inte så. Dels ville han skilja på hem och arbete, dels hade han upplevt så mycket i sitt lilla kontor att han av nostalgiska skäl ville behålla det. Så Burt lät måla om väggarna, köpte nya möbler och modern kontorsutrustning och nu såg hans kontor riktigt representativt ut.

Han tog upp posten från golvet och satte sig i kontorsstolen som doftade ny och oanvänd. Han rullade fram till datorn för att sända ett viktigt mejl till Zaire.

Hej Gun.

Varför kommer en tokig inredningsarkitekt vid namn Soile Schaumann hem till mig och försökersälja tjänster jag inte behöver, inte vill ha och inte tänker betala för? Du har väl inte anlitat henne? Avbeställ henne i så fall bums, jag släpper inte in henne en gång till. Du är alltid välkommen till Maringatan, men minns att jag köpt bostaden och att jag inreder som jag vill. Det har jag förresten redan gjort.

Annars inget nytt från Finland. Sex veckor kvar till fotbollsligans öppning, om det intresserar dig.

Kram Burt.

Något snabbt svar var inte att räkna med. Gun var mycket på resande fot och hade bara sporadisk tillgång till internet. Förhållandena i sjukhusen var förfärliga, visste Burt. Men han tyckte inte synd om Gun. Hon hade ägnat sig åt biståndsprojekt under hela deras snart trettioåriga äktenskap och vistats mera i Afrikas djungler än hemma i Helsingfors. Hon visste vad hon gav sig in på och hon gjorde det frivilligt. Det sista om fotbollsligan skrev han mest för att reta sin hustru, eller exhustru, som inte gillade fotboll alls. Burt var inte på det klara med hur deras relation skulle definieras.

Ett brev avvek från räkningar och reklam i den tunna posthögen. Burts namn och adress stod skrivna med spretig handstil. Han öppnade det lilla kuvertet, vecklade ut den vikta A4:an och läste med stigande förvåning det korta brevet:

Burt Kobbat.

Ursäkta att jag vänder mig till er, men ingen annan än en journalist kan hjälpa mig. Efter att ha läst om er insats vid avvärjandet av bombdådet vid Böle ishall har jag kommit till att ni är rätt man att ge mig råd. Det gäller att förhindra en stor olycka, ett allvarligt brott som riktar sig mot finska staten. Mina händer är bundna, därför vänder jag mig till er, inte till polisen. Var snäll och kontakta mig och lyssna på vad jag har att säga. Efter det har ni fria händer att göra som ni vill med uppgifterna.

Högaktningsfullt

Helsingfors 5 mars 2007

Emil Keinänen

Avdelningschef

Inrikesministeriet

Burt tittade för säkerhets skull i almanackan som bekräftade att det var onsdagen den 7 mars. Emil Keinänen hade postat sitt brev två dagar tidigare. Burt läste om brevet två gånger. Han kände hur nyfikenheten kittlade honom. Men samtidigt visste han att brevskrivaren med 99 procents säkerhet var rubbad.

Under över 30 år som journalist hade Burt blivit tipsad om de mest hårresande historier. Det fanns knappast någon förseelse eller något allvarligt brott som inte vilsegångna hjärnor ansåg att ledande politiker och beslutsfattare gjort sig skyldiga till. Felet var att allting skett endast i de rubbade angivarnas egna huvuden. I ett mycket tidigt skede av sin karriär lärde sig Burt att skilja på pålitliga och opålitliga källor. Han hade ett sjätte sinne för när någon person var sinnesförvirrad, och detta var ett solklart fall. Den som kände till ett allvarligt brott, dessutom riktat mot staten, tog självfallet kontakt med myndigheterna och inte med en frilansjournalist, låt vara att han var känd och omskriven.

Emil Keinänen var inte den första som vände sig till Burt efter de dramatiska händelserna utanför Hartwall Arenan i Böle ett och ett halvt år tidigare. Den gången avstyrde Burt en terrorattack mot en fullsatt arena som kunde ha kostat tusentals människor livet. Efteråt gjorde medierna Burt till hjälte och hans bild publicerades i många tidningar. De första månaderna hade han inte en lugn stund för alla pratshower i radio och tv som ville se honom som gäst, för alla föreningar som bjöd in honom som föredragshållare och för alla olyckliga och ensamma individer som plötsligt trodde att han kunde lösa deras problem med en otrogen karl, ett bortsprunget barn eller en orättvist löst vårdnadstvist.

Efter att Burt konsekvent tackat nej till alla inviter i några månader lugnade läget ner sig något. Enstaka brev av samma slag som Emil Keinänens kom och kvällstidningarna kunde fortfarande ringa upp för att be om också hans åsikt om Natomedlemskap, ungdomsfylleri, dopning eller någon annan fråga som de valt att göra enkät om och därför ringde upp kändisar som idrottsmän, politiker, författare och artister.

Burt fortsatte att avböja och blev i allmänhet lämnad i fred. Han lade Emil Keinänens brev i skrivbordslådan och gick igenom den övriga posten. Efter att ha betalat räkningarna och kontrollerat e-posten stängde han av datorn. Soile Schaumanns intrång hade hindrat honom från att äta frukost. Den kurrande magen sade att det var dags för tidig lunch.

3

Klockan visade på eftermiddag, men det började redan skymma. Den ljusa årstiden och våren var på väg, men än var dagarna korta här uppe vid Ishavet, i nordligaste Sibirien. Även om det snart skulle bli beckmörkt var Dimitrij Zacharev inte orolig. Han hade kört vägen många gånger förr och skulle inte ha några problem att hitta. Det gällde bara att följa elledningarna som försåg oljefälten med ström. Det var lätt att manövrera snöskotern längs gatan som huggits upp genom skog och tundra för att ge plats åt de höga stolparna som bar upp ledningarna. Åt andra hållet löpte rör och oljepipelines. De stora borrtornen pumpade dygnet runt upp ofantliga mängder gas och olja genom Sibiriens eviga tundra. Snabbt skeppades den dyrbara varan vidare söderut och västerut.

Ingenjör Dimitrij Zacharev hade varit med länge. Han visste allt om Sibiriens stora gasfält. Han hade lockats hit som ung ingenjör tjugo år tidigare och blivit kvar. Zacharev hade sett kolleger komma och gå. När de fick familj föredrog de bekvämare men sämre betalda arbeten långt söderut där de kunde bo tillsammans med fru och barn.

Eftersom Dimitrij Zacharev inte hade familj hade han valt att stanna kvar, mest för den höga lönens skull, men också för att han trivdes. Han gillade mörkret, kylan och tystnaden. Han gillade människorna här uppe, han gillade att fiska och jaga.

Med van hand styrde han snöskotern söderut, det var ännu hundra kilometer kvar till Novyj Port. Med matpaus skulle det ta fem timmar, minst. Ännu mer om han blev tvungen att stanna för att göra upp eld och värma sig. Han hade lång erfarenhet av att klä sig för Sibiriens köld. Därför visste han att det kom tillfällen då det var klokast att stanna och värma sig innan det var för sent.

Han hade ingen brådska. Från Novyj Port skulle han flyga till Moskva och därifrån vidare till Europa. Förr eller senare skulle man på gasfältet upptäcka att han saknades, men det skulle ta flera dagar innan någon fattade misstankar. Och då borde han redan vara i säkerhet. Den farligaste etappen var den första, men ingen hade försökt hindra honom då han tog skotern och körde sin väg.

– Jag kör upp till gasfälten, hade han sagt.

Men så snart han kom utom synhåll hade han vänt söderut i stället.

Två korpar satt på elledningen och tittade ner på honom. Han styrde ner för en brant backe och vände svagt till vänster. Mörkret blev tätare. Det var svårt att urskilja omgivningen, men månen lyste upp vägen under elledningarna. Han skulle inte behöva ficklampan.

4

Röd eller gul? Tjocka eller smala ränder?

Burt stod i sovrummet och valde slips, och det var ingen lätt sak. Han var sedan länge van vid att äga högst en handfull slipsar som oftast hängde oanvända i klädskåpet.

Den nya ställningen som förmögen och framgångsrik författare förutsatte en helt annan image, resonerade Burt då han några veckor tidigare reste till Rom över en weekend och ekiperade sig från topp till tå. Han hade alltid varit svag för Italien. Det må sedan gälla fotboll, mat eller kläder. Prioriteringen gick i nämnd ordning. Vid återkomsten från Rom innehöll hans bagage förutom en ny AS Roma-halsduk också en stor mängd skor, kostymer, byxor, kavajer, skjortor och slipsar. Nu stod han och valde mellan drygt tjugo splitternya, till största delen oanvända, slipsar. Eftersom han efter en paus på två månader skulle återse socialinspektör Rauha Koivuniemi ville han klä sig extra elegant. Förhållandet med henne hade fortsatt i ett och ett halvt år även om de inte träffades så ofta. Rauha Koivuniemi klädde sig alltid vårdat och Burt ville inte vara sämre. Hon hade varken sett hans nya lägenhet eller hans nya Ricci Giulione-kostymer.

Tv-nyheterna avbröt honom i det svåra valet. Trots att den nya plasma-tv:n var upphängd på en vägg i andra ändan av lokalen hörde han nyhetsuppläsaren berätta om en allvarlig flygolycka. Med en vinröd och en klargul slips i ena handen gick han snabbt genom vardagsrummet till biblioteket och satte sig i den beige fåtöljen.

Synen var förfärlig. Tv-inslaget visade ett svårt sargat bostadsområde. Flera villor hade jämnats med marken och det brann överallt.

Bilar och lekställningar blandades med flygplansdelar och annan bråte. Hundratals döda och sårade mänskor låg på gatan. Kroppsdelar syntes även om kameramannen försökte undvika de värsta bilderna.

– Orsaken till att Lufthansas Parisplan störtade direkt efter starten från Berlin är oklar. Alla 130 passagerare och sex medlemmar i besättningen befaras ha omkommit. Hur många invånare i Berlinförorten Charlottenburg som drabbats är oklart, sade nyhetsuppläsaren.

En signal från dörrklockan avbröt tv-tittandet.

– Förlåt, är jag för tidig?

Rauha Koivuniemis fråga fick Burt att inse att han för andra gången samma dag tog emot en gäst iklädd bara kalsonger. De kramade om varandra och Burt fick som vanligt ställa sig på tå för att nå upp till Rauhas mun och ge henne en kyss. Hon var halva huvudet längre än han.

– Härligt att du är hemma. Hur var det i Australien?

– Bara bra. Men kommer jag på något sätt olämpligt, frågade Rauha Koivuniemi och gav Burt en klapp på stjärten.

– Nej, inte alls. Men jag fastnade vid nyheterna. Ett plan har störtat i Berlin. Jag ska genast klä på mig. Se dig omkring och känn dig som hemma.

– Spännande. Den här lägenheten är någonting annat än lyan i Mejlans, sade Koivuniemi imponerad och tog av sig sin klarröda regnrock.

En liten pöl bildades av vattendropparna som föll från kappan. Rauha Koivuniemi ställde sig framför tamburspegeln och bättrade på sitt röda läppstift och drog en kam genom det fuktiga, burriga, bruna håret.

– Varför hänger spegeln snett?

– Det gör den väl inte, svarade Burt från sovrummet medan han klädde sig i vit skjorta och sin nya ljusblå Ricci Giulione-kostym med tjocka streck i en mörkare blå nyans.

– Såja, du måste vara noggrann med detaljerna. Inte kan du ha tavlor och speglar som hänger snett, sade Rauha Koivuniemi och lade huvudet på sned som för att på det sättet få bekräftat att spegeln också var sned.

– Ska du inte visa mig runt, utbrast hon efter en stund otåligt medan Burt ännu stod i sovrummet och tittade än på den röda än på den gula slipsen.

– Jag kommer, svarade han och valde den röda som han snabbt knöt och tog på sig kavajen.

– Otroligt vilken utsikt.

– Inte illa eller vad?

– Nej, du är en riktig turgubbe du, sade Rauha Koivuniemi avundsjukt och tittade länge på ett lastfartyg som anlände till Sumparn.

– Det här