Återbetalningen

By Assar Andersson

Anders mår allt sämre. Han tampas med ångest och minnen av de saker han gjort och hur de påverkat andra. Som om det inte vore nog får han veta att Mimmi avlidit. Samtidigt smider ett gäng nynazister mörka planer för att få tag på honom och de kommer inte nöja sig förrän de fått sin ljuva hämnd. Ett litet ljus i mörkret är Anders relation med Nadia som blir allt starkare. Men i skuggorna finns Kerstin Frankenheimer, vars känslor för Anders tycks driva henne långt över alla gränser ... "Återbetalningen" är den andra delen i trilogin om Anders Hademark. Första delen är "Flickan i fönstret". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727107615

Book preview

Assar Andersson

Återbetalningen

SAGA Egmont

Återbetalningen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2018, 2023 Assar Andersson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727107615

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

30 oktober

anders hademark kastade en blick i backspegeln. Han skymtade en taxi stående på gatan och ryggtavlan på en kvinna.

Anders, vänta!

Han tittade i ytterspegeln. Han såg att det var Claudia Béjart, men ingen Måns Herngren syntes till.

Han körde ner sidorutan.

Det har hänt något där hemma så jag måste köra direkt. Vad har hänt?

Det är vår granne som försöker ta sig in.

Vad säger du? sade Claudia. Vill du att jag följer med?

Nej, jag ringer dig om en stund.

Anders vred på tändningsnyckeln och Claudia tog ett steg bak.

Kör försiktigt.

Anders betraktade unga Béjart och förstod varför Herngren inte kunnat motstå henne. Claudia var som Van Goghs solrosor. Livfull och vacker.

allan börjesson hade aldrig tyckt om hundar. Allra minst lanthandlarens. Inte nog med att den alltid druckit upp kattens mjölk, den hade också varit aggressiv. Men det var fler han inte tyckte om. Grannar var ett otyg, de hade åsikter om allt, och detta fastän de inte visste ett skvatt om livet. Men han var varken förvånad eller arg. Han var ju här för att lära dem och i läroprocessen ingick att först jaga skrämsel i dem innan det var dags. Och att Hademarkshövdingens hustru nu fått sin beskärda del var tveklöst. Han log när han framför sig såg hennes min. Hon hade gett ifrån sig ett rejält tjut när hon såg huden och skålen med hjärtat i.

Börjesson tog av sig kepsen och satte sig. Han lät ljuset förbli släckt. Han lade kniven på bordet och uppskattade att Hademark skulle vara här om fyrtiofem minuter. Men innan Hademark anlände skulle han vänta in Monicas pappa. När denne sedan svängde in på grusvägen och var på väg in till sin dotter skulle han låta honom få en skymt av huden och skålen. När pappan gått in skulle han ta bort hud och skål och när Hademarkshövdingen anlände skulle Monica och svärfar berätta för Hademark vad de sett utanför dörren. Men Hademark skulle inte tro dem.

när anders kom ut på motorvägen slog han Monicas nummer. Han undrade för vilken tur i ordningen det var som han frågade sig vad som höll på att hända. Det var dags för radikala åtgärder. Smög Börjesson runt husknuten och hade bössan med sig gällde det att överrumpla honom. Helst bakifrån.

Att Börjesson var en man med ädelt sinnelag betvivlade Anders alltmer. Denne mans besynnerligheter och ovilja att skapa en grannsämja började nästan bli löjeväckande. Visserligen tog han inte Börjessons avståndstagande alltför personligt eftersom det var likadant i relationen Börjesson och Stojanovic. Men att Börjesson var märklig var det inget tvivel om.

Anders bestämde sig redan nu för att stanna uppe vid stora vägen och gå sista biten ner till fots.

Ja, sade Monica.

Jag är på motorvägen och är hemma om drygt trettio minuter.

Okej.

Han tyckte att hon lät förhållandevis lugn och släppte på gasen – han var en bit över fartgränserna.

Dörren är väl låst? Och har du kollat fönstret i Linus rum?

Här är låst och hasparna är i sina hyskor, sade Monica. Pappa borde också vara här vilken minut som helst. Jag hoppas att du har satt i rejäla skruvar i råsponten?

Du kan vara lugn. Ingen kan ta sig in i huset. I alla fall inte från klädkammaren. Är Siv också med?

Nej.

Det hade varit några rafflande minuter och Anders andades ut.

Hur vet du att huden kommer från lanthandlarens rottweiler? Och att det är ett hjärta i skålen?

Om det är från handlarens hund vet jag inte. Men att det är ett hjärta är det ingen tvekan om.

Låg huden utanför dörren?

Ja.

Belysningen över ytterdörren var orkeslös så låg huden några meter framför dörren skulle hon kunnat ha förväxlat det med en nedsölad filt. Samtidigt var det inte riktigt Monicas kapriser att få en pläd till att likna en flådd hunds skinn.

Har du sett till Börjesson?

Nej, men å andra sidan vågar jag mig inte på att titta ut genom fönstren för skulle han stå där igen kommer jag att tuppa av.

Och Linus sover?

Ja.

Är du säker på att din pappa är där om några minuter?

Ja, han körde för tio minuter sedan.

Då är han inte där förrän tidigast om en kvart. Och din pappa är en gammal man så för allt i världen låt honom inte gå in till Börjesson eller springa runt där ute i mörkret och spana.

Pappa kommer in direkt. Det har jag sagt till honom att han ska göra.

Monica tänkte att Anders skulle ha vetat. Hade hennes pappa klarat en rasande pitbull kunde han säkerligen ge Börjesson en match.

Du ska veta att i fortsättningen bor jag och Linus hos mamma och pappa. Jag har redan som hastigast berättat för mamma om den underjordiska gången, men också om Börjesson.

Anders svarade inte utan lät henne lätta sitt hjärta. Han bestämde sig för att ta ledigt i morgon förmiddag. Han skulle gå in till Börjesson, och öppnade denne då inte och bilen stod där skulle han gå tillbaka in och hämta en kofot, en av de större modellerna.

Anders var nu övertygad om att de bodde bredvid en man som var vrickad nog att skaka bygdens grundvalar med sin förryckthet. Om Börjesson tagit livet av lanthandlarens rottweiler och placerat hud och hjärta utanför ytterdörren skulle grannsämjan bli svår att återställa. En grannsämja som egentligen aldrig tagit en början.

Jag håller linjen öppen så ring så fort du ser att din pappa svänger in på grusvägen, mest så att jag vet att han har anlänt.

Anders visste inte varför men kom att tänka på Ruts samtal om varför Charles Blom, denne finlemmade gentleman med en hövlighet från anno dazumal, hade ett fotografi av Chris liggande i handskfacket. Samtidigt var det tänkbart att de kände varandra. Troligtvis hade Rut inte ringt Monica och berättat om fotot. Och även om hon gjort det visste han att kritikerrosade Charles skulle vara vid liv mycket länge eftersom både mor och dotter i ätten Lundblad skulle försvara honom till sista blodsdroppen. Ändå verkade det mindre troligt att sakförare Charles skulle iscensätta ett sådant tokeri. Det här var utfört av en galning och den ende de haft kontakt med som han var övertygad om ingick i skaran tosingar var deras granne Börjesson.

Han slog Claudias nummer.

Hej, Claudia. Jag kan bara prata i två minuter.

Du är väl inte hemma redan?

Nej, jag är strax innan Vellinge.

Vad har hänt?

Jag vet inte än men han har kollat in genom vårt fönster.

Han visste inte om han skulle berätta för henne vad Monica sett. Han beslöt sig för att det fick vänta. Men det var annat han var nyfiken på.

Förresten, hur gick det med Herngren?

Han var hur trevlig som helst. Faktiskt en riktig gentleman.

Hur hamnade du i taxin?

Han undrade om jag tyckte om film, och om jag var intresserad av att provfilma.

Jag trodde att han hade tagit dig till något hotell.

Anders, vad tror du om mig?

Jag vet faktiskt inte. Men du kan väl berätta en dag vem som döljer sig bakom det vackra skalet?

Claudia skrattade.

Jag är en ärbar kvinna, Anders.

Okej, det tvivlar jag inte på, sade han utan att vara alltför ärlig. Förresten … Har Westerman ringt dig?

Nej, skulle han det?

Nej, inte vad jag vet. Jag tyckte bara att jag såg hans nummer på missade samtal. Kan du säga till …, ja vem, tänkte han eftersom Westerman inte skulle vara där. … att jag blir sen i morgon?

Javisst, och tack för i kväll, Anders. Jag har haft så kul. Du får lova att vi snart gör om det?

Han log. Om så hände skulle han lämna plånboken hemma.

rut liv lade sin smått eroderade tandborste på handfatet. Hon släckte ljuset och gick in i sovrummet. Hon sneglade på klockan som blivit tjugo i tolv. Hon funderade på om hon skulle slå Charles en signal och fråga vem mannen på bilden var. Hon kunde säga att hon kände igen honom, att hon sett honom flera gånger på köpcentret Valen. Skulle han då fråga vad hon gjorde i hans handskfack så letade hon bara efter en pappersnäsduk – att det var när han var inne på Statoil för att köpa halstabletter och pappersnäsdukar till henne eftersom hon fått en släng av förkylning.

Hon tittade på sin mobil. Det var inte mer än drygt en halvtimme sedan han släppte av henne. Något som betydde att han omöjligt kunde ha lagt sig eftersom han också hade en bit att köra – om han nu inte bestämt sig för att sova i sin övernattningslägenhet i Trelleborg, vilket naturligtvis var fullt möjligt. Hon tänkte på Monicas ord: Att man i början av en relation inte ska visa sig alltför angelägen eftersom männen kan tycka att man är efterhängsen. Charles hade själv inte sagt något. Ändå kände hon att han antytt att han ville skynda långsamt. Hon bestämde sig för att ringa från skyddat nummer ifall han inte svarade.

Hon tog sina läsglasögon från nattduksbordet. Hon bläddrade fram till samtalsinställningar och tryckte vidarekoppla. Med joysticken tryckte hon pil ner till Skicka eget nummer sedan Av. Hon log. Det var Monica som hade lärt henne. Ja, inte bara det tekniska när det gällde mobilen utan även konsten att le efter Lennarts bortgång.

Är det du, Rudolf? svarade Charles.

Hon tyckte att tonen hans lät aningen barsk.

Är det Tigerstedt?

Rut svarade inte och insåg att det nu gått alltför många sekunder. Säkerligen skulle han tycka att hon var kufisk, men också trägen som en insekt.

Ni har kommit till Charles Blom. Vem är det?

Hon lade mobilen på nattduksbordet. Var det därför som han inte velat sova över? Han väntade samtal från Rudolf.

rudolf tigerstedt var den privatdetektiv som Charles anlitat för att kunna få tag på sin pappas mördare. Ett mord som fortfarande var ouppklarat men som Charles var övertygad om snart skulle få sin lösning. Dessutom ett fall som Charles var säker på haft helt andra orsaker än vad media resonerat kring för tjugofem år sedan. Men också vad som dryftats bakom polisväsendets lyckta dörrar. Det kunde inte vara något annat än ett rånmord.

Att Charles pappa, Valter Blom, skulle ha placerats naken i sin säng på ett syntetmaterial för att vilseleda polisen var rent och skärt nonsens. Detta var i alla fall vad Charles anförtrott Rut där han menade att hans pappa troligtvis bara stött ihop med en kvinna och att det spårat ur. Rut hade frågat om inte hans pappa var gift vid den tidpunkten. Charles hade nickat en aning avståndstagande, och hon hade förstått att det inte var läge för fler frågor. Naturligtvis förstod hon att Charles ville att hans pappas mördare skulle sona sina brott. Samtidigt fick Rut känslan av att det var viktigare att klarlägga den korrekta orsaken till varför hans pappa blivit mördad än att finna en skyldig. Kanske var det Charles skolning som jurist som kom fram, det rätta motivet till mordet skulle enklare leda honom till hans pappas baneman. Och om allt utfördes enligt jurisprudensens ABC skulle inte fler oskyldiga bli drabbade.

Det rätta motivet skulle gallra bort en stor del av dem som fanns med i polisens register över de personer som kunde tänkas ta livet av någon. Ändå kände Rut att Charles undanhöll något. Han verkade kluven i sin sorg och det fanns ett hat mot fadern förbundet med en stark kärlek, och hon fick känslan av att han ville dölja något å sin döde fars vägnar. Det kändes som om den enda anledningen för honom till att få tag i banemannen var att få bekräftat något som han själv under dessa år varit övertygad om. Vad visste inte Rut men onekligen hade Valter Blom inte varit den ståndaktige pappan när det kom till äktenskapliga löften. Hon hade tänkt på det innan och blev alltmer övertygad om att hon skulle göra slag i saken och åka till Malmö stadsbibliotek för att där ta hjälp av deras mikrofilm. Hon ville läsa om mordet på Valter Blom och se om hon kunde finna något som kunde ge henne någon slags ledtråd till varför Charles var så bitter och hatisk.

Rut tittade på klockan. Hon kände att hon behövde någon att prata med. Kunde hon ringa Siv eller Monica?

Hon satte sig upp i sängen. Hon visste att storasyster var sängliggande vid denna tidpunkt och hon hade pratat med Anders för knappt en halvtimme sedan så att besvära honom ytterligare en gång var inte att tänka på.

Hon drog ut lådan till nattduksbordet och tog fotografiramen. En ram som hon placerat i lådan dagen efter att hon för första gången träffat Charles. Ett fotografi av hennes avlidne make Lennart på hans sextioårsdag.

Hon hade inte haft någon annan än Lennart. Ändå hade hon under dessa veckor hon träffat Charles fått en klar indikation på hur stora skillnaderna kunde vara män emellan.

Lennart Liv och Charles Blom var varandras motpoler. Lennart hade varit en handfast och förutsägbar man medan Charles var stilig och belevad och oerhört nyckfull. Under dessa två veckor hade de träffats sex gånger och pratat i telefon ett dussintal gånger och hon kunde redan känna att hon aldrig skulle få grepp om honom. Redan nu hade hon känslor som var så starka. Att Charles höll på att vända upp och ner på hennes tillvaro var ingen underdrift.

Rut visste inte vart denna relation skulle leda och hade inte heller tänkt i de banorna. I stället njöt hon till fullo av varje minut hon tillbringade med honom. Charles Blom var en ansedd jurist och oerhört bildad. De senaste dagarna hade hon tänkt på hur det skulle gå när det var dags att träffa hans vänner. Hon var fullt medveten om att i Charles bekantskapskrets fanns både läkare, advokater och arkitekter, men också mediala kändisar. Detta var bildade män, och Rut tänkte på sin egen skolning, en åttaårig folkskola. Troligtvis skulle hon känna sig otillräcklig och mindervärdeskomplexet skulle lysa igenom. Hon hade redan börjat läsa ledarsidorna, och de senaste dagarna hade hon i stället för att ögna igenom tevetablåerna läst nyheterna på textteve. Hon hade också hört Charles prata med en engelskspråkig vän och imponerats av hans perfekta accent. Något som gjort att hon anmält sig till en engelskkurs på Medborgarskolan. Charles hade också pratat om att han skulle besöka vännen till jul och undrat om hon tidigare besökt England. Hon hade aldrig varit i England och hoppades (i alla fall den dagen) att inte flera frågor gällande hennes utlandsvistelser skulle komma upp – hon var inte vidare berest. Det enda hon kunde stoltsera med var några Köpenhamnsbesök och en charterresa till Kanarieöarna. En resa där hon inte fått en endaste sekund ledigt eftersom hon varje kväll hade fått ta hand om Lennart som varit redlöst berusad.

Rut bestämde sig för att vänta med att ringa sin syster till i morgon.

klaes westerman lämnade med en lättnad byggnaden. Han sneglade på sin klocka som blivit tio i tolv. Det var definitivt för sent att ringa Anders men han kunde sända honom ett sms.

Klaes var fortfarande tagen av vad som hänt. Vad skulle han säga till sina anställda? Att han suttit i förhör hela dagen och kvällen för att det fanns misstankar om sexuellt ofredande av minderårig? Han hoppades att ingen av grannarna hade sett när de hämtade honom i förmiddags. Han förbannade polisen som han tyckte saknade taktkänsla. De kunde väl åtminstone ha kommit i en civil bil när de inte hade mer kött på benen.

I morse när han hade varit ute och hämtat tidningen hade han mött de nyinflyttade som tagit ledigt från jobbet för att få ordning på flyttbestyret. En stilig kvinna vid namn Lotta Strandell och hennes fästman, Vincent, hade artigt presenterat sig. De hade berättat att de i somras sålt sitt hus i Ljunghusen där de bott under några år. Varför de sålt hade också kommit fram. Vincent hade sagt att Ljunghusen var aningen för snobbigt för dem. Till och med storleken på julgranarna verkade vara någon slags symbol för hur välmående de boende var.

Vincent jobbade på bank och Westerman förstod att detta var ytterligare ett par i raden som var ekonomiskt oberoende. Lotta hade bland annat nämnt att de var ägare till en hyresfastighet i centrala Lund. Klaes visste också att marknadsvärdena var avsevärt högre i Ljunghusen än Höllviken. Vilket betydde att en husförsäljning sällan understeg tio miljoner oavsett krypin. Uppe i affären hade det också viskats om att paret för bara något år sedan vunnit nitton miljoner på Lotto – något Klaes tagit med en nypa salt eftersom han visste att det snackades mycket i Höllviken som av de boende fått namnet Pratviken. Han hade lyckats undvika de flesta här med undantag för Heinz längst ner på gatan som han spelade golf med. Men Heinz var bra. En sympatisk och jordnära naturmänniska.

Klaes drog upp kragen på sin blazer. Han undrade igen om någon av grannarna hade sett när de unga polismännen ledsagade honom fram till bilen. Han skakade på huvudet. Ännu ett missförstånd som ingen skulle ta ansvar för. Falska angivelser som skulle följa honom i åratal där han själv fick besörja den mentala städningen. Detta var lagens förvrängdhet i ett nötskal. Och Sverige som slog sig för bröstet med att de hade det bästa rättssystemet. Han fnös och vinkade in en taxi.

med aningen darrig hand slog Monica sin pappas nummer. Hon gick ut från Linus rum och in i köket. Med mobilen vid örat öppnade hon skåpet under vasken. Hon tog fram hammaren.

Hej, pappa, var är du?

Jag är i höjd med Böste så jag är snart framme. Du har väl låst?

Här är låst.

En sekundlång tystnad.

Vad är det för en typ?

Jag vet inte, sade Monica.

Jag sa till din mamma att det var förhastat. Kunde ni inte ha väntat i två år så hade ni tagit vårt hus och vi er lägenhet?

Jag vet, men om två … tre år, då går Linus i skolan.

Ja …

Det är en lång tid, pappa.

Ja ja, gjort är gjort. Nu försöker vi i stället reda upp detta. Jag är där om tio minuter.

Monica sneglade på sitt armbandsur.

Anders bad mig säga till dig att du skulle gå direkt in.

Det blev tyst.

Varför har du inte berättat något?

Vi ville inte göra er oroliga, pappa.

Rolf skakade på huvudet.

Och vad är det för underjordisk gång du pratar om? Du menar väl en jordkällare?

Nej, det är gångar under marken.

Rolf beslutade sig för att vänta med ytterligare frågor rörande sin dotters definition av vad han var övertygad om var en jordkällare.

Monica lade hammaren och mobilen på köksbordet. Hon satte sig ner, sträckte sig efter en gummisnodd och satte upp håret i en tofs. Hon sneglade mot fönstren, men det enda hon såg var spegelbilden av köket. Hennes tankar var spridda men hon kände sig ändå ganska lugn. Det hade varit en lättnad att få berätta för mamma och pappa vad som hänt under dessa veckor de bott här. Hennes mamma hade dock blivit smått hysterisk och menat att Anders som familjefar hade ett ansvar och dök sådana här saker upp var det hans skyldighet att omedelbart föra hustru och barn i säkerhet. Men det hade han inte gjort. I stället hade han hållit tyst i snart två månader och följaktligen äventyrat deras mentala hälsa. Monica hade blivit arg och menat att det var hennes eget fel eftersom hon själv tidigare kunde ha berättat. Men hennes mamma hade varit oresonlig. Hon hade sagt att hon skulle ta ett allvarligt snack med Anders.

Monica tog hammaren och gick tillbaka in i Linus rum. Hon lade sig på knä och tittade under sängen, en vana som blivit en ritual och kunde ibland bli upp till både tre och fyra gånger under en och samma dag. Och varje gång var det likadant. Hon väntade sig se Börjessons kalla blå ögon. Men det var tomt under sängen med undantag av några dammråttor och Linus leksakstraktor.

Hon reste sig upp och försiktigt öppnade hon garderobsdörren. Hon svepte med handen över Linus plagg. Men ingen där.

Hon satte sig på sängkanten och lade hammaren på nattduksbordet. Hon ryckte till när det plötsligt lyste upp i fönstret.

rolf sänkte farten . Han kunde fortfarande inte förstå vad Anders och Monica skulle göra här ute. Beddinge var visserligen fint men det var en bit att köra om man jobbade i Trelleborg, vilket både dotter och svärson gjorde. Och hur skulle det gå vintertid när snön föll och de nordliga vindarna låg på? Rolf såg det framför sig. De skulle inte kunna ta sig fram längs kuststräckan eftersom den skulle vara helt snötäckt. Han tänkte också på den olycksrisk som förelåg när de varje dag skulle köra fram och tillbaka till arbetet. En sträcka på nästan fyrtio kilometer. Samtidigt förstod han att de ville ha sitt eget. Beddinge var också betydligt lugnare än Trelleborg där det numera härjade diverse patrask. Och även om detta byke inte vederfor Linus än skulle det bara dröja några år.

nadia antonescu sjönk ner i fåtöljen med ett åtföljande stön. På nytt tittade hon på sms:et. Hon kunde inte fatta att han var tillbaka i hennes liv. Hon hade inte hört ifrån honom på tjugosju år men visste att skuggor från det förflutna hade en tendens att växa sig större för att komma ikapp en till slut. Ändå frågade hon sig hur Dimitrij kunnat fått tag på hennes nummer. Telia hade bedyrat att det inte skulle finnas disponibelt någonstans, vare sig i katalog, kundservice, eller hos något nummerupplysningsföretag.

Jag är tillbaka och har kommit för att hämta hem dig, mumlade hon för sig själv. Men du får förbereda dig på att jag inte är någon rik man längre. Samtliga restauranger är borta. Och det finns bara en människa jag har att tacka för det.

Nadia tittade på numret. Hon hade ringt nummerupplysningen men numret var kopplat till ett kontantkort så innehavaren kunde inte spåras. Hon förstod att inget hade hänt under dessa år. Dimitrij var samme man som innan och kanske än mer förryckt nutilldags. Inte ett knyst om deras dotter i sms:et. Han verkade mer bry sig om sina förlorade restauranger.

Hon stängde av mobilen. Ännu en gång spelades ögonblicket upp. Hon mindes det som om det vore i går. Klockan var halv två på natten när Dimitrij ringde hem gråtande och sade att hon skulle ta en taxi till deras pizzeria. På restaurangen var det mörkt. När Dimitrij öppnade dörren såg hon hans lealösa ansikte och sprang in och letade mellan bord och stolar. Hon rusade ut i köket men det enda hon fann var sin dotters rosa Dior-mössa liggande på golvet. När hon sprang ut från restaurangköket kunde hon höra sina hjärtslag. Och så ögonblicket när hon öppnade pizzaugnen. Ett ögonblick som än i dag var overkligt.

Nadia mindes känslan och när hon föll ihop på stengolvet. I ugnen låg en kolbit med fyra spretande tentakler. En syn som fick henne att mentalt lämna jordelivet under tio år. Nadia hade åkt till Ystad till den man som hon efter ankomsten till Sverige 1980 bott hos. En man som hon stannat hos i tio år och som tagit hand om henne helt och hållet. Det enda hon hade gjort var att laga mat och städa och gå långa promenader när han var på sitt arbete, spatserturer som återupptagits på kvällarna tillsammans med honom. En man som hon inte sett på snart sjutton år.

Nadia kände sig en aning förvirrad för under dessa år hade hon besökt honom två gånger men då stod det något annat namn på dörren. När hon sedan kom hem till honom i fredags stod hans namn återigen på dörren.

Han hade alltid varit mystisk men hon hade aldrig försökt bringa klarhet i varför. Hon hade respekterat honom som han var. Det hade heller aldrig funnits någon antydan till närgångenhet utan respekten var ömsesidig. Flera gånger hade hon frågat honom vad han sysslade med men bara fått till svar att han drev egen verksamhet och det var inom den mentala sfären. Hon hade frågat om han var någon terapeut, och han hade nickat. Mer hade inte sagts.

Jag är rädd.

Han tittade på henne.

Nadia, du är här nu. Jag har sagt till dig att vi ska reda upp det. Men vem är mannen du sökte i fredags?

En som jag träffade när jag tecknade en försäkring. En varm människa. Men också en man som jag tror har gått igenom mycket elände.

Han nickade.

Jag har fikat med honom, sade hon. Han verkar oerhört förstående.

Har du berättat om Dimitrij?

Ja, jag hoppas bara att kvinnan i receptionen inte glömt meddela att jag ringt.

Han tittade på henne.

Det kan jag inte tänka mig. En receptionist glömmer inte. Hennes jobb är att inte glömma.

Nadia log. Aldrig någonsin hade han visat upp en negativ sida. Det fanns inget som var honom ogörligt.

Men under de fyra dagarna du varit här har du haft din telefon avstängd. Kanske han har ringt dig och är orolig när du inte svarar.

Hon tittade på honom. De hade inte setts på sjutton år. Ändå såg han inte ut att ha åldrats en enda dag. Men hon hade inte kraft och ork att fråga hur han kunde se så välbehållen ut. Hon ville bara vara nära någon. Och detta var en man som hon kände sig trygg hos. Han var mannen som hade hjälpt henne tillbaka till livet. När det på nytt började krisa sökte hon av förklarliga skäl upp honom.

Med undantag för en kort stund i går hade hon inte varit ute sedan i fredags. Hon hade varit nere för att köpa en tidning och hon hade varit rädd, ja nästintill lamslagen. Hon hade tyckt att alla män i sextioårsåldern hade tittat på henne. Hon hade inte sett Dimitrij på snart trettio år så hon visste inte hur han såg ut nutilldags. Plötsligt hade hon känt att det varit rena vansinnet att åka till Ystad. Kanske han kommit med Polenfärjan och befann sig här i staden. Samtidigt visste hon att även om hon befann sig i Trelleborg var det svenska systemet med dess folkbokföring ett otyg eftersom det skulle leda honom direkt till hennes dörr. Det räckte med en kreditupplysning. Hon var som en guldfisk i en skål. Det var bara för Dimitrij att stoppa ner handen och håva upp henne.

Ska du slå på din mobil och prova ringa Anders igen?

Nej, det är alldeles för sent.

Han log och hon tittade på honom. Han hade alltid accepterat hennes beslut. Aldrig ifrågasatte han utan lämnade henne alltid ifred. Han var en fridens man och hade aldrig höjt rösten åt henne. Samtidigt visste hon att skulle det uppstå en allvarlig situation skulle han hjälpa henne. Och något sade henne att här fanns oändliga krafter.

Hon reste sig från fåtöljen och gick fram till fönstret. Han frågade om hon ville ha en kopp te innan hon gick till sängs. Hon nickade.

charles blom tittade i backspegeln. Han hade Blueview Mirror, handsfree inbyggd i backspegeln där han med ett knapptryck kunde svara på inkommande samtal. Det fanns också en inbyggd högtalare i spegeln, och genom att trycka på en knapp kunde man enkelt överföra ljudet trådlöst till bilstereon och få mottagarens röst ut i bilens högtalare. Naturligtvis kunde han se avsändarens nummer eftersom det fanns en display i spegeln som lyste när samtalen inkom, men inget nummer.

Han hade precis anlänt till Malmö. Ett Malmö som han stannat i trots att han under åren haft massor av anbud från klienter att arbeta utomlands. Dessutom ett smickrande sådant. I augusti 1997 hade han varit över i London och fått