Mördrarnas skepp och andra thrillers: Thrillerpaket

By Alfred Bekker

Thrillers av Alfred Bekker




Denna bok innehåller följande kriminalromaner:


Alfred Bekker: Dödliga droppar

Alfred Bekker: Saras flykt

Alfred Bekker: Den feta grodan och den döda kvinnan

Alfred Bekker: Sara och ormens kult

Alfred Bekker: Mördrarnas skepp

Alfred Bekker: Vem dödade tandläkaren?

Alfred Bekker: Skorpionens vapen


Kriminalromaner i en klass för sig - tuffa, actionfyllda och överraskande i sin upplösning. Utredare på spåren av samvetslösa brottslingar. Spännande romaner i en och samma bok: perfekt som semesterläsning.

Ibland är de provinsiella, ibland urbana. Ibland lokal, ibland amerikansk. Och alltid annorlunda än vad man först tror.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Apr 10, 2023
• ISBN: 9783745229011

Book preview

Mördrarnas skepp och andra thrillers: Thrillerpaket

Thrillers av Alfred Bekker

Denna bok innehåller följande kriminalromaner:

Alfred Bekker: Dödliga droppar

Alfred Bekker: Saras flykt

Alfred Bekker: Den feta grodan och den döda kvinnan

Alfred Bekker: Sara och ormens kult

Alfred Bekker: Mördrarnas skepp

Alfred Bekker: Vem dödade tandläkaren?

Alfred Bekker: Skorpionens vapen

Kriminalromaner i en klass för sig - tuffa, actionfyllda och överraskande i sin upplösning. Utredare på spåren av samvetslösa brottslingar. Spännande romaner i en och samma bok: perfekt som semesterläsning.

Ibland är de provinsiella, ibland urbana. Ibland lokal, ibland amerikansk. Och alltid annorlunda än vad man först tror.

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK e-böcker, ALFREDBOOKS och BEKKERpublishing är Alfred Bekkers varumärken.

© av författarna, omslag: A.PANADERO

© detta nummer 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Dödliga droppar

av Alfred Bekker

De träffades så ofta som möjligt utan att Anne skulle väcka misstankar hos sin make. Vanligtvis på en neutral plats, till exempel på ett café. Efteråt gick de ofta till hans lägenhet.

Det var inga problem alls. För flera år sedan hade han varit gift, det hade han berättat för henne, men sedan skilsmässan hade han levt ensam.

Eftermiddagarna går så fort! sa hon med en suck och tittade på sin klocka. Robert, jag tror inte att jag klarar av mycket mer av det här!

Robert Burger ryckte på axlarna.

Skilj dig så är du fri att göra vad du vill igen!

Anne gjorde en ganska förbryllad min.

Har vi inte gått igenom det här tillräckligt många gånger?

Burger nickade. Ja, det hade de gjort. Anne och hennes man hade glidit isär, det fanns knappt något gemensamt längre, var och en levde sitt liv vid sidan av den andres utan att det fanns fler kontaktpunkter än absolut nödvändigt.

Burger förvrängde ansiktet och tittade på sin älskare med en antydan till förakt. I slutändan är en gyllene bur bättre för dig än frihet, konstaterade han med en antydan till bitterhet. När Anne hade gift sig hade hon varit naiv nog att tro att deras kärlek skulle vara för evigt. Hon hade inte tänkt på ett slut och när hon sedan gifte sig med Paul Emmerich, den unge arvtagaren till en välmående varuhuskedja, hade hon inte motsatt sig en delning av egendomen.

Varför skulle hon göra det? Hon hade vuxit upp i små förhållanden och var därför övertygad om att hon alltid skulle kunna klara sig utan den lyx som hon skulle få uppleva med sin make.

Men under tiden hade mer än tjugo år gått och de hade kanske format henne i detta avseende lika mycket som tiden innan.

Hon kunde inte längre återvända till den plats där hon kom ifrån.

Anne tittade på sin klocka igen.

Det är hög tid. Jag måste vara hemma innan Paul kommer ut från kontoret...

Så allt kommer att förbli detsamma...

Hon ryckte på axlarna. Burger var en intetsägande skattekonsult. Självständig, men han skulle knappast kunna erbjuda henne vad hon var van vid från Paul.

Om jag skiljer mig från honom får jag ingenting, förklarade hon kallt. Men om han dör har jag rätt att ärva...

Och din son - Thomas?

Det skulle finnas tillräckligt mycket kvar till mig. Hon log gåtfullt mot honom. Mer än vad du någonsin har sett i en hög, i alla fall! Hon ryckte på axlarna. Tyvärr tycker Paul om bländande hälsa!

Robert Burger log tillbaka lite osäkert. Du menar väl inte att det borde finnas - hur ska jag säga det? - lite hjälp här?

Anne Emmerichs ansikte blev plötsligt mycket allvarligt.

Du får de märkligaste idéerna, eller hur...?

*

Följande dag fick Burger ett spännande samtal från Anne. Hon verkade vara helt utom sig.

Paul är död, sa hon.

Vad?

Polisen var här, de ställde frågor, jag -

Vad dog din man av?

Gift...

Herregud... Mord!

Robert, vi måste verkligen träffas!

Hon gjorde det verkligen!, slog det igenom i honom. Hon dödade honom! Han hade inte trott att hon hade en sådan beslutsamhet!

*

Anne Emmerich hade solglasögon på sig när hon gick in på kaféet där de hade kommit överens om att träffas. Hon hade kragen på sin rock uppslagen och tittade sig omkring.

Tror du att någon följer efter dig? frågade Burger och rynkade pannan.

Det är möjligt att polisen följer efter mig.

Misstänker de dig?

Robert, de känner till vårt förhållande! Förr eller senare kommer CID-folket att dyka upp hos dig också.

Fan också, Anne! Kunde du inte släppa ut mig därifrån?

Hon ryckte på axlarna.

De känner inte till mig. Paul lät följa mig och när de gick igenom hans saker kom de över en privatdetektivs utredningsrapporter.... Jag hade inget med det att göra!

Och jag vill inte ha något med mord att göra!

Tror du att jag är bekväm med detta? Hon andades tungt.

Jag behöver ditt stöd nu! Vem, om inte du, borde stå vid min sida nu? Min ärade son, kanske? Du vet vad som är fel med honom!

Burger visste det. Thomas Emmerich var ständigt berusad och en ökänd spelare. Lyckligtvis hade han fötts av en rik far som kunde betala av de fruktansvärda spelskulderna - om än motvilligt.

Vad händer nu? frågade Burger svagt.

Jag behöver ett alibi, Robert. CID-folket kommer att fortsätta att borra!

*

Jag hoppas att du är lycklig nu, mamma!

När Anne Emmerich gick in i vardagsrummet fann hon sin son utsträckt i soffan. I sin högra hand höll han ett halvtomt glas. Anne stelnade till.

Vad menar du, Thomas?

Det vet du mycket väl! Han grimaserade. Du kommer att få en fin förmögenhet som du kan förfoga fritt över! Är det inte det du alltid har velat?

Du också, min son!

Jag klandrar dig inte! Han reste sig upp och sträckte sig efter en karaff. Vill du också ha en drink, mamma? Det kanske lugnar dig lite...

Anne tänkte en stund och nickade sedan.

Thomas räckte henne ett glas. Hon skulle just sätta glaset till sina läppar när det ringde på dörren. Med glaset i handen gick hon till dörren och öppnade den. Det var en av detektiverna.

Lorant, mitt namn. Du kanske fortfarande minns det, förklarade han.

Jag minns.

Får jag komma in?

Självklart.

De gick in i vardagsrummet. Innan Anne hann ta en klunk ur sitt glas frågade Lorant: Har din son hällt upp det åt dig?

Ja, varför?

Då skulle jag inte dricka det! Han tog glaset från henne. Det här ska till labbet. För det kan vara så, fru Emmerich, att er son inte vill dela det förväntade arvet med er...

Vad menar du?

Lorant vände sig till Thomas Emmerich.

Vi har hittat apotekaren som sålde de dödliga dropparna till dig. Han identifierade dig perfekt på ett fotografi! Han lyfte upp glaset som han hade tagit från Anne. Jag är nyfiken på att se vad analysen avslöjar...

END

SARAS FLUGE

av Alfred Bekker

1

Hon var på flykt och om det inte hade varit för denna överväldigande hunger skulle hon aldrig ha tagit risken att besöka en stormarknad och betala med ett kreditkort som inte tillhörde henne.

Sara Vernon såg sig uppmärksamt omkring när hon klev in i bilen. Med ena handen höll hon väskan från snabbköpet, den andra hade hon begravt i jackfickan, där hennes smala fingrar slöt sig kring handtaget på en revolver.

Hon andades snabbt.

Allt verkade vara i ordning. Men det var lätt att ta fel. Hastigt öppnade hon bildörren, slängde väskan med matvarorna på passagerarsidan och satte sig sedan in.

Hon vred om tändningsnyckeln, men av någon anledning startade bilen inte. Motorn gjorde ett eländigt ylande ljud, sedan var den tyst. Sara förbannade tyst för sig själv. Allt hon behövde nu var att bilen skulle svika henne.

Lugna ner dig, sa hon till sig själv och försökte andas jämnare.

I nästa ögonblick såg hon en skugga till vänster om sig. Hon snurrade runt. Hennes hand gled genast tillbaka till jackfickan och knöt sig om revolvern.

De kommer inte att fånga mig! svor hon för sig själv och fick syn på en lång, bredskuldrad man. Han var uniformerad. En polis. Han gestikulerade med händerna för att hon skulle sänka fönstret och Sara lydde.

Vad är det, konstapeln? frågade hon.

Polisen grinade. Jag tänkte fråga dig samma sak. Har du problem med bilen?

Nej, jag mår bra.

Det lät dock helt annorlunda.

Jag sa att det fungerar! Saras ton var mycket irriterad, vilket inte undgått polisen. Några rynkor dök upp i hans panna. Han verkade ha blivit misstänksam. Jag måste behärska mig, blev det klart för Sara.

Öppna huven åt mig. Jag ska ta en titt, sa polisen.

Sara visste att det var meningslöst att göra motstånd. Hon letade efter spaken för att öppna motorhuven och det tog henne en halv evighet. Polismannen tittade intresserat på henne.

Är det här ens din bil? frågade han.

Nej, jag lånade den.

Papper?

Hon rotade i handskfacket. Jag lämnade den hemma. I den andra jackan.

Självklart.

Varför tror du inte på mig?

Han log. Jag tror dig.

Sara hade en omisskännlig känsla av att han ljög för henne.

En stund senare öppnade han motorhuven och tittade. Jag går till min bil för att hämta några verktyg.

Bra.

Sara tittade efter honom och såg hur han tog tag i biltelefonen. Han ger förmodligen mitt bilnummer till sina kollegor för att ta reda på vem ägaren är", tänkte hon.

Polisen kom tillbaka.

Saras höll revolverns grepp hårdare. Hon tog bort säkringen. I en nödsituation kunde hon skjuta genom sin jacka innan hennes motståndare hann göra något.

Han gick fram till henne. Han hade inga verktyg med sig. Bilen du kör är anmäld stulen, konstaterade han.

Sara bleknade. Allt verkade snurra runt i hennes huvud. Hon undrade om hon skulle ta fram pistolen.... Hon ville säga något, men inget ljud kom från hennes läppar.

Bilen tillhör en viss John Ballmore, han har blivit skjuten och rånad...

Vad? viskade Sara.

Jag måste gripa dig tillfälligt!

Nu drog Sara fram pistolen innan polisen ens hade tagit fram sina handbojor eller sin tjänstepistol. Stå still, viskade hon, jag skjuter!

Polisen stod där helt förbluffad.

Du har inte en chans! hävdade han. Din bil går inte längre!

Jag tar din!

En polisbil?

Varför inte? Han är lika bra som någon annan!

Hon tog fram matpåsen i sin bil och gick sedan fram till polisen. Hon drog pistolen ur hans hölster, tog bilnyckeln från honom och beordrade honom sedan att kedja fast sig själv vid ratten på hennes bil med sina handbojor.

Du sköt Ballmore, eller hur?

Håll käften, konstapeln!

Erkänn det! Du är liftaren som Ballmore plockade upp vid en apotek och gav honom skjuts...

Sara ville säga något tillbaka, men såg hur de förbipasserande såg på vad hon gjorde med blyga, rädda blickar.

Stick härifrån! väste Sara och sköt en gång upp i luften. Sedan sprang hon till polisens bil, satte sig i den och rusade iväg med gnisslande däck.

2

Hon körde en stund längs bergsvägen som var en slingrande kurva. Bakom henne, på ett visst avstånd, körde en terrängbil som Sara tyckte sig ha sett redan på snabbköpets parkeringsplats.

Sara ville låta honom passera, men han verkade inte angelägen om att köra om henne. Vid ratten satt en gråskäggig man med mörka solglasögon vars drag såg hårda och kalla ut.

Du lider redan av paranoia, skällde Sara ut sig själv.

Sedan kom en parkeringsplats. Sara svängde av och stannade. SUV:en gjorde detsamma. Sara trodde nu inte längre att det var en tillfällighet. Hon sträckte sig efter revolvern.

Föraren av SUV:n steg ut och gick mot hennes bil.

Han kanske tror att jag är en polis, tänkte Sara. Hon körde ju trots allt en patrullbil. Så håll huvudet kallt! Han knackade på fönstret. Hon sänkte det och en bråkdel av en sekund senare såg hon in i en revolvers mynning. Ut ur bilen! krävde mannen med solglasögonen.

Sara bleknade.

Vad ska du göra? frågade hon när hon skakigt steg ut ur bilen.

Jag ska döda dig, sa mannen med solglasögonen kyligt. Du såg John Ballmore dö och mina arbetsgivare tror att du inte kan hålla dig vid liv med den kunskapen...

Jag är själv på flykt från polisen! sa Sara snabbt. "Jag skulle aldrig säga något!

Du förstår, jag är en bedragare! Jag står vid vägen, låter herrar med fina bilar ge mig skjuts och tar sedan deras plånböcker och kreditkort! Jag är efterlyst för det. Min bild finns i sökdatorerna..."

Och när de fångar dig ska du berätta vad du vet. Han laddade sin pistol och satte den mot Saras huvud. Det här är pistolen som jag använde när jag sköt Ballmore. När jag är klar med den här kommer jag att lägga den i din hand. Det kommer då att se ut som ett självmord. Efter den härvan du just gjorde på stormarknadsparkeringen kommer alla att tro att du är kapabel till en sådan galen handling ...

Sara såg mördaren i de grå ögonen och svalde. I nästa sekund ljöd ett skott.

3

Ni hade tur, miss Vernon, sa den polis som Sara hade kedjat fast vid ratten. Men det var inte särskilt trevligt att kedja fast mig. Som tur var fanns det hjälpsamma förbipasserande. Hela parkeringen var full av polisbilar och poliser som var upptagna med att säkra bevis. Det fanns ett hål i Saras jacka. Hon hade skjutit genom jackfickan och fångat mördaren i magen innan han i sin tur kunde trycka av. De kommer att arrestera mig nu, eller hur?

På grund av dina trickstölder - ja.

Och hur är det med mordet på denne Ballmore? Försöker du fortfarande att lägga det på mig?

Polisen ryckte på axlarna. Om det du berättade för mig är sant, så är det där mordvapnet. Han pekade på den revolver som mördaren hade som låg livlös på marken. Det skulle vara logiskt. Ballmore var en åklagare som arbetade med maffiafall. Han borde nog tas ur vägen!

När jag steg in i Ballmores bil pratade vi först lite, rapporterade Sara. Sedan stannade vi vid en bensinstation. Han steg ut. En bil stannade, en arm med en pistol kom ut och sköt omedelbart mot Ballmore. Allt hände så snabbt. Jag kunde inte se något ansikte. Jag gled in i förarsätet och körde iväg direkt.... Det var så jag kom undan.

Polisen nickade.

Nu går vi, mumlade han.

END

Den feta grodan och den döda kvinnan

Av Alfred Bekker

Berlin, 1928...

Mannen som alla kallade för den tjocka grodan stod i dörröppningen till Marie-Therese Köttermeiers lilla enrumslägenhet.

Hej, fröken, sade den feta grodan. Han hade en kappa med pälskrage på sig. Därunder en vit kostym. Vit som oskuld. Men den feta grodan var verkligen inte oskyldig. Hans mäktiga dubbelhaka puffade ut när han talade med sin klangfulla röst. Under andra omständigheter kunde han ha varit sångare. Han hade den nödvändiga volymen.

Bakom honom stod Stahl-Ede, hans man för de hårda sakerna.

Stålplattan som han hade haft i huvudet sedan kriget var omöjlig att missa. Och den fick till och med Fräulein Köttermeier, som hade sett alla möjliga saker som prostituerad, att svälja när hon träffade honom.

Se till att vi inte blir störda, sade den tjocka grodan och vände sig till Steel-Ede.

Det ska jag göra, chefen.

Den feta grodan gick in och stängde dörren bakom sig. Steel-Ede stannade kvar i trapphuset.

En tobaksdoft hängde i luften och fyllde Frauleins lilla lägenhet.

Den här gången har jag en speciell uppgift för dig.

Vad vill du?

Ett personligt uppdrag, så att säga. Han sträckte sig ner i innerfickan på sin vita kostym och tog fram en bunt sedlar. Han lade dem på sängen. Det fanns inget bord i den trånga lägenheten.

Dat är...

Mycket.

Hon tittade på honom.

Men jag gör det inte med dig om jag inte är på övervåningen, för... jag vill inte ha brutna ben.

Den feta grodan flinade. Hon trodde uppenbarligen att han själv