Stjärntrillingarna: Det hemliga laboratoriet

By Sandra L. Andersson

Det är inte lätt att vara tonåring!!!
Carlos, Ritch och Sean är helt vanliga tonåringar som försöker leva sina egna krångliga liv i Washington. Genom en ren slump råkar de alla tre träffas och inser även att någon spionerar på dem. En kväll bestämmer de sig för att följa efter figuren in i en mörk skog. Vad de upptäcker förändrar deras liv för alltid.
Vem är den mystiska figuren?
Vad hittade killarna i den mörka skogen?

Stjärntrillingarna, Det hemliga laboratoriet är första boken i trilogin om Stjärntrillingarna. Läs också Spökdimentionen och Tillbaka till mörka skogen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 20, 2024
• ISBN: 9789180973274

Sandra L. Andersson

Hej! Jag heter Sandra och föddes i Halmstad 1991. Jag har skrivit och läst böcker från barnsben och alltid haft en stor fantasi. Min största passion i livet är just fantasy och det skapade boken som du nu håller i handen. Stjärntrillingarna, Det hemliga laboratoriet är min debutbok och del ett i en fantasyserie med tre böcker om tonårskillarna Carlos, Ritch och Sean. Jag vill passa på att skicka ett stort tack till en av mina närmsta vänner, Hanna. För att hon fick mig att börja skriva på denna bok. Min kära moster Lisbeth för all outtröttlig hjälp med rättning av boken. Och min älskade pojkvän, Daniel för hans stöd och hjälp under den sista processen med boken innan tryckning. Utan er hade den här boken inte kommit till. Trevlig läsning!!! Sandra L Andersson ”Verkligheten byggs inte av verklighet utan av fantasi.

Book preview

1 Carlos

Vinden växte i styrka och fick vajrarna som höll uppe bron att röra sig långsamt med ett gnisslande ljud. Då och då hördes bilar som kom körande in eller utifrån staden, ett rytmiskt ljud av regndroppar mot taken följde dem längs vägen.

»Regnade det?« Carlos drog ut en hand ur fickan och sträckte ut den mot vägen. Dropparna slog kallt mot hans hand. Regnet bekymrade honom inte. Där han satt mellan två pelare på brons ena långsida hade han både skydd över huvudet och ryggstöd. Samtidigt som ingen verkade se honom. Han drog in handen igen och såg ner i det mörka vattnet som rann under bron. Då och då hände det att folk som hade bestämt sig för att de inte längre ville leva försökte hoppa från den. Enligt tidningen brukade de flesta klara sig. Carlos undrade vad de tänkte när de kom upp från vattnet. »Var de chockade för att de inte hade lyckats och Skulle de försöka igen?«. Själv skulle han inte ha valt vattnet som sista utväg. Det var alldeles för svekfullt och osäkert. Ett ljud från mobilen fick honom ur tankarna och Carlos såg på klockan. Han skulle ha varit hemma för länge sedan.

»Halv elva. De borde ha gått och lagt sig nu« tänkte han och hoppade ner från sitt gömställe. Med en luva neddragen för ansiktet och blixtlåset till skinnjackan uppdraget till halsen började Carlos långsamt promenera hem i ösregnet. Klockan började närma sig elva när han kom fram till familjens hus. Villaområdet låg i öde. Inte ens en katt syntes till på gatan och fönstren på husen lyste mörka i skenet från gatlamporna. Tyst satte han in nyckeln i dörren och hoppades på att han inte skulle väcka sina föräldrar. Speciellt inte sin pappa. Inga lampor lyste i vardagsrummet när Carlos kom in. Men precis när han tänkte springa upp för trappan till sitt rum tändes en lampa i vardagsrummet. Och han kunde se sin pappa sitta och titta bistert på honom i sin favoritfåtölj.

»Vet du hur mycket klockan är?« var det enda hans pappa utbrast efter att stirrat på honom i vad som kändes som flera minuter. Han svarade inte. Men tänkte surt »jag vet mycket väl hur mycket klockan är. Tanken var att komma hem tillräckligt sent för att slippa dig«. Suckande tog Carlos av sig jackan och hängde upp den innan han började gå uppför trappan. Han orkade inte med några förmaningstal och arga kommentarer från sin pappa den här kvällen. Dagen hade ändå varit tillräckligt jobbig och han behövde inte fler problem att tänka på än han redan hade.

»Carlos. Lyssnar du på mig? Jag ställde en fråga till dig? vi har inte pratat färdigt om det här än«. Hans pappas röst försvann under honom när han kom upp på övervåningen. Carlos visste att hans pappa inte skulle följa efter honom eller ropa högre. Inte när hans mamma och syskon låg och sov. Men han förstod även att han inte skulle kunna undvika en utskällning nästa dag. Och funderade först på att smyga ut igen genom sitt sovrumsfönster och hitta någon annanstans att sova. Han gick in på sitt rum och glömde genast idén. Sängen stod färdigbäddad och det enda han ville var att lägga sig i den och glömma bort världen runt sig.

Morgonsolen väckte honom med ett skarpt ljus in i hans ögon. Han rullade över på andra sidan och förbannade sig själv för att inte hade dragit för gardinerna innan han gick och la sig. Trött kastade Carlos en blick på mobilens klocka och muttrade för sig själv »Kvart över sex«. Han kunde sova i nästan tre timmar till. Istället satte han sig ordentligt upp och lät benen hänga ner från sängen. Spänt lyssnade han efter minsta ljud i huset men ingen annan verkade vara vaken. Inte ens hans bror som låg ovanför honom. Försiktigt tog han sig bort till fönstret glad över att han inte hade tagit av sig kläderna när han gick till sängs så han slapp krångla på sig dem. Smidigt klättrade Carlos ner för ett par träpinnar till en klätterväxt som satt på väggen. Väl nere på marken kom han på att jackan hängde innanför ytterdörren och han suckade trött. Men bestämde sig för att inte hämta den då hans pappa troligen skulle vakna och hindra honom från att lämna huset. Långsamt började han gå mot bron igen för att gömma sig där och samla tankarna. Metallen var fortfarande våt efter gårdagens regn men det gjorde honom inte så mycket. Trött klättrade han upp på bjälken vid sidan av bron satte sig på sin vanliga plats och lutade huvudet mot den kalla metallen. Han satt så i flera minuter med ögonen stängda tills ett svagt pling från mobilen fick honom att öppna dem igen och lyfta på huvudet.

»Vem skulle skicka meddelande till mig så tidigt?« undrade han och tog upp mobilen. Hans första tanke var Franciska och han kunde inte låta bli att känna ett svagt hopp. Men det försvann när han kom fram till att hon aldrig skulle skriva så tidigt på morgonen och troligen inte efter de senaste månaderna. Hans nästa tanke var hans pappa som säkert undrade varför han inte var hemma. Suckande tryckte Carlos i gång mobilen. Meddelandet var inte från hans pappa utan hans mamma. »Älskling kom hem. Du kan inte strunta i att äta frukost« / Mamma

Carlos bet sig i läppen. »Gå inte hem det är en fälla och han kommer att få tag i dig« var den första tanken som kom upp i hans huvud. Samtidigt kunde han inte låta bli att tänka på hur glad hans mamma skulle bli om han kom hem och åt. Carlos stirrade tomt framför sig. Han kunde höra hur magen skrek men det var inget problem. Det hade den gjort länge. Han hade vant sig vid att gå utan mat och skolans matsal var ändå inget ställe som han ville vara på. Då han alltid fick sitta själv med alla andra stirrandes på honom Han vände sig mot vattnet och funderade på vad han skulle göra. När det kom ett nytt ljud från mobilen och han vände genast blicken mot skärmen. En känsla av sorg och någonting som han gissade var smärtan av ett krossat hjärta kändes inom honom när han såg meddelandet. »Carlos. Om du fortfarande tror att det finns någonting kvar mellan oss så är du en större idiot än jag trodde. Du var bara någonting som jag fördrev tiden med tills någon bättre kom och du borde ha förstått det. Tänk inte ens tanken att jag kommer att prata med dig i skolan. Vi är över!«/ Franciska. Carlos såg mot vattnet igen och en impuls gav honom tanken att slänga iväg mobilen men han struntade i den. Någonstans inom sig visste han att hon inte var värd det. Och hon hade rätt. Han var en idiot som inte hade förstått det. Hungern hade försvunnit och istället för att bege sig hem tog han upp mobilen och skrev samma lögn som han alltid tog till för att slippa ur matbekymmer.

»Hej mamma har redan ätit så kommer inte«/ Carlos. Sedan drog han upp knäna mot hakan och slog armarna om dem innan han begravde ansiktet mot benen. Carlos var inte mycket för att gråta. Han hade aldrig förstått hur det skulle göra ett problem lättare. Men som det var just nu kändes tårarna som en bra idé så han lät dem komma. Han vet inte hur länge han satt på det sättet och bara lät dem rinna. Men efter ett tag började han få känslan av att vara bevakad. Med hjärtat nervöst dunkande i bröstkorgen lyfte han snabbt på huvudet och såg sig omkring. Framför honom stod en blek kille i samma ålder som han själv och såg på honom. »Mår du bra?« undrade han. Ögonen var intensivt ljusblå och det blonda håret var klippt i en snedlugg som hängde framför hans ögonen. Carlos nickade osäkert och såg fundersamt på killen. Vanligtvis skulle han bara ha blivit irriterad för han föredrog att vara själv och han gillade inte att killen hade sett honom gråta. Men det var någonting med killens röst och oroliga blick som chockade honom. Rösten var inte dömande utan lät mer som om han verkligen var bekymrad över honom. Hela killens sätt utstrålade bara ren vänlighet och för Carlos del var det inte något som han var van vid.

»Ska jag gå? Kom på att du egentligen kanske ville vara själv. Jag är inte så bra på att läsa av folk och vissa när de är nedstämda brukar inte vilja vara själva. Så jag var lite osäker gällande dig«. Killen såg att ut att förbereda sig på att gå så Carlos både till sin egen och troligen den andres förvåning skakade på huvudet och nickade mot platsen framför sig. Killen såg en aning osäker ut men satte sig ändå ner på bjälken. »Tack. Jag har sett dig ganska ofta här. Det känns som att det har blivit längre och längre det senaste dagarna. Det är den andra anledningen till att jag gick fram idag. Jag började få känslan av att du snart kommer att hoppa. Inte för att det troligen skulle göra någonting det är fler människor som har hoppat härifrån och överlevt än dött. Men, det är ju förstås en annan sak med andra sidan av bron« konstaterade han.

Carlos såg fascinerat på killen. För första gången på länge hade han lust att bara öppna munnen och ställa en massa frågor. Som till exempel vad han menade med att folk kunde dö på andra sidan av bron? Och hur han kunde ha sett honom på bron flera gånger under långa stunder? Han hade själv aldrig sett killen förut. Men någonting hindrade honom. En känsla av osäkerhet och rädsla steg i bröstet. Tystnaden hade blivit en vana som Carlos använde för att slippa människor. Och speciellt de människor som han inte litade på. Killen verkade snäll men det gick alldeles för fort fram för att han skulle lita på honom redan. »Kan jag låna din mobil?« Frågan kom så oväntat att Carlos först inte hörde den utan bara blinkade undrande mot killen. »Din mobil kan jag låna den? Jag ska inte ändra några inställningar eller något sådant bara skriva in mitt nummer« sa han igen. Carlos första tanke var att han troligen skulle springa iväg med den. Men han hade ändå en konstig växande känsla av att han kunde lita på killen så han räckte honom försiktigt sin mobil. Killen tog den och knappade snabbt in någonting innan han gav den tillbaka. Carlos såg fundersamt på sidan som syntes på den. Det såg ut ungefär som en vanlig chattsida. »Jag märkte att du inte är så mycket för att prata. Så jag tänkte att du kan skriva till mig istället om du vill?« sa han och såg osäkert på honom. Carlos såg på killen och tänkte i flera minuter. Han var osäker på hur han skulle göra. Chatten kändes på något sätt lättare än att försöka prata på riktigt men han var fortfarande osäker på vad han skulle säga eller hur. Oftast var det lätt att inte prata de flesta svaren krävde bara en blick, en nick eller en skakning på huvudet.

Annars brukade det inte bli så mycket konversationer som han måste tänka på. De flesta höll sig undan och pratade inte alls med honom och det var så han vill ha det. De enda som verkligen pratade med honom var Trent och hans vänner som han ibland umgicks med. De var två år äldre än han men Carlos visste att Trent som var gängets ledare såg honom som sin bror och alla hade stor respekt för honom. Varför hade Carlos aldrig riktigt förstått men han visste att Trent aldrig skulle svika honom om han behövde hjälp. Oftast när de träffades brukade Trent stå för pratandet medan Carlos mest bara gjorde miner tillbaka. Som att himla med ögonen eller höja på ögonbrynen åt det Trent sa mer behövdes inte.

Samtidigt gjorde chatten det lite lättare för honom att få fram det han verkligen ville säga. Så han bestämde sig för att ge den ett försök. »Okej. Det är sant att det gör det lite lättare för mig. Men jag vill bara säga till dig redan från början att jag inte är så bra på att socialisera« skrev Carlos och skickade iväg det. Han såg hur killens ansikte lyste upp när meddelande kom. Och han såg tillbaka på Carlos. »Och vem fasen är det nu för tiden« sa han och skrattade. »Jag heter Sean förresten« han sträckte fram sin hand mot honom. Carlos kunde inte låta bli att le tillbaka när han tog den och skrev »Carlos« i chatten. Någonting som han inte hade gjort på över ett år. Men Seans orosfria humör var smittande ». Vad menade du förresten med att du har sett mig här flera gånger innan? Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett dig« svarade Carlos.

»Alltså jag har inte följt efter dig eller så det är bara det att jag har sett dig här ibland för jag brukar sitta på andra sidan av bron. Anledningen till att du inte har sett mig tror jag är på grund av att du alltid tittar framåt eller mot vattnet när du sitter här« sa Sean och pekade mot andra sidan vägen. Carlos vände på huvudet och insåg att han aldrig hade tänkt på att någon annan kunde sitta under bjälkarna på andra sidan och precis som han försökte gömma sig för omvärlden. »Du verkar inte vara typen som vill sitta själv på en bro« skrev han tillbaka till Sean. Tro mig även jag har mina svarta demoner i skallen att ta hand om« svarade han och Carlos tyckte nästan att Sean såg sorgsen ut och nickade bara. Tankarna på Franciska satt fortfarande kvar och han ville inte snoka i Seans privatliv. »Hur vet du att det går lättare att dö på andra sidan bron« frågade han istället. »För att där ligger en massa sylvassa stenar under ytan som inte syns. Skulle någon försöka hoppa så hade personen varit död på en gång« svarade Sean och log som om han var road över tanken.

»Inte för att jag skulle vilja hoppa. Men informationen är ju intressant eller hur?« fortsatte han och Carlos nickade osäkert. Det fanns någonting skrämmande med Seans leende som fick Carlos att ändå undra om han inte någon gång hade funderat på att hoppa? Precis som han själv hade gjort ibland. »Sitter man inne med sådan makaber information om ett ställe måste tanken på att göra det ha funnits där åtminstone någon gång« tänkte han. Och såg på Sean som såg tillbaka på honom och log igen på sitt vänliga sätt. Ett svagt pip hördes plötsligt i tystnaden som följde och Sean tog upp sin mobil. Leendet som hade varit där nästan hela tiden sedan Carlos träffade honom försvann och ansiktet blev istället blekt och kroppen tycktes krympa ihop. »Är du okej?« skrev Carlos undrande. Sean såg upp på honom och gjorde en knyck på nacken som knappt såg ut som en nickning. »Ja eller nej egentligen inte. Men jag måste gå hem nu. Vi har gäster som kommer och pappa kommer att bli irriterad om jag inte är där« mumlade Sean och hoppade ner från bjälken. »Det där är någonting som jag känner igen alltför väl« tänkte Carlos och förstod hur Sean kände sig. Han behövde inte ens fråga vad meddelandet handlade om. Han gissade att Seans pappa var väldigt lik hans egen. Sean såg upp på honom igen och sade »det var kul att prata med dig. Jag hoppas att du inte känner att jag invaderade ditt personliga område eller något. Du fick i alla fall mig på bättre tankar än när jag kom hit. Så om du vill träffas igen eller bara prata så skriv. Kan ta tid för mig att svara