Sinnesslö

By Niklas Wrångberg

År 1951 utsätts en ung kvinnlig patient för obeskrivlig ondska på S:ta Gertruds sjukhus i Västervik.

Mårten är snart 40 år och jobbar som framgångsrik copy-writer på en reklambyrå i Stockholm. Han får ett telefonsamtal från Västervik. Hans farfar har avlidit på ett ålderdomshem. Mördad.

Han beger sig till sin födelsestad för att reda ut vad som hänt. Mårten har inte haft någon kontakt med sin farfar eller staden på över trettio år. Men varför har hans farfar sparat ett gammalt nazistmärke?

En mörk historia uppdagas.

Skuggor från det förflutna sveper in. Från 1950-talets mentalvård till nutid. En grym hemlighet vaknar ur sitt mörker. Mårten upptäcker att flera händelser hänger ihop med hans egen livshistoria. Till slut kan han inte fly. Varken från sig själv eller från den som ska ta hans liv. Vem är beredd att mörda för att sanningen ska komma fram? En sanning som visar sig grymmare än någon kunnat ana.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 21, 2017
• ISBN: 9789175238654

Book preview

av.

Kapitel ett

Februari. Stockholm, 2016.

Beskedet kom på hans mobiltelefon på jobbet och vände -Mårtens tillvaro upp och ner. En mansröst med en välbekant och lite lustig dialekt frågade i luren när han svarade:

– Är det Mårten Ulvström?

– Ja, svarade han och trodde det var ännu en besvärlig reklamkund som ville ändra något i hans texter.

– Jag heter Roland Bergkvist och jobbar som föreståndare på Lindögårdens äldreboende i Västervik. Jo, det är så här att -Hjalmar Ulvström har avlidit hos oss i natt. Du är den enda nära släkting han har, så vitt vi kan förstå. För Hjalmar var väl din farfar?

Tusen tankar rusade runt i huvudet när han lite tveksamt svarade:

– Jo, det stämmer, men jag kände honom inte så väl. Det var säkert 20 år sedan jag träffade Hjalmar. Jag har inte varit i -Västervik på många år.

– Jag beklagar. Men vi vill att du kommer hit. Det behöver skrivas på lite papper och någon måste ta hand om hans saker här på hans rum. Jag förstår du jobbar och bor i Stockholm, men skulle du kunna komma hit inom ett par dagar, när det passar dig? Helst tidigare om det går? Sedan är polisen tyvärr inkopplad i Hjalmars dödsfall, så de kommer säkerligen kontakta dig inom kort också.

– Polisen?

– Ja, dessvärre så dog inte Hjalmar en naturlig död. En sköterska hittade Hjalmar i morse på hans rum, när hon skulle titta till honom. Av allt att döma verkar det som att någon bragt honom om livet. På ett mycket besynnerligt sätt.

– Ofattbart. Jag hade i och för sig inga starka minnen av farfar och hade ingen kontakt med honom sedan mina föräldrar gick bort 1990, sa Mårten.

– Jag beklagar återigen detta, men vi måste givetvis följa de regler och tillvägagångssätt som uppstår vid en sådan här tragisk situation.

– Om jag får ditt nummer så ringer jag dig imorgon och -bestämmer en dag när vi kan ses i Västervik, sa Mårten.

De avslutade samtalet och han insåg nu att det var oundvikligt att fly från detta. Hur ofattbart det än var. Det var också omöjligt att fortsätta fly från sin egen historia, en livshistoria han tyvärr inte visste så mycket om.

Han mådde illa och huvudet kändes som en tornado. Mårten tog ett djupt andetag och drack en klunk vatten ur muggen som stod på skrivbordet bredvid datorn. Kanske det var läge att hitta lite pusselbitar i hans liv. De som saknades i hans alltmer rotlösa liv i Stockholm. Kanske var det ödet? Lite ledigt från byrån vore inte heller helt fel. Då kanske stressångesten skulle minska.

Han gick direkt in till sin chef Sylvia och sa att han behövde vara tjänstledig några dagar för att ordna upp efter sin farfars bortgång i Västervik. Sylvia förstod, beklagade och sa att ett par dagar givetvis inte var några problem, men någon längre ledighet gick inte för sig just nu. Byrån hade just tecknat avtal med ett nytt expansivt fastighetsbolag. En stor annonskampanj och marknadsföring för en fastighetsmässa i Kista som skulle öppna bara om någon månad skulle arbetas fram till denna storkund. Eller konto, som man uttryckte det på reklambyråspråk.

– Du vet mycket väl hur mycket denna kund kommer betyda för oss och din insats är oerhört viktig, sa Sylvia.

Han lyssnade bara med ett halvt höra på sin chefs dryga och som vanligt stressande uppmaning. Han undrade om inte ens döden fick förtur framför businessen.

Smicker eller beröm hade han aldrig varit speciellt bra på att ta emot. Hans drivkraft som copywriter var inte att få beröm av sin chef eller från sina kunder. Det var själva utmaningen med uppdraget som drev honom att bli en duktig skribent. Grävandet och sökandet efter källfakta och orden till en bra story.

Klockan var snart halv sex på kvällen och arbetsdagen för de flesta närmade sig slutet. Många kollegor satt redan i lounge-möblerna i den stora entréhallen och diskuterade högljutt andra kollegor i branschen, trendiga typsnitt, var de skulle ta nästa afterwork och varför Johannes hade fula Birkenstocks på sig. Han orkade inte le när han passerade gänget på väg ut från kontoret. Mårten sa inte ens hej då. Ute på Götgatan var det trångt med folk som rusade fram efter sin arbetsdag. Det var mörkt och snöblasket klafsade på gatan. Längs Götgatan gick handeln i - butikerna på högvarv och restaurangerna var fullsatta, trots att det var mitt i veckan.

Han gick åt sidan på trottoaren för att ge plats åt en barnvagn som drogs av en Lattemamma med bestämd blick.

– Helvete! skrek han högt och rakt ut.

Han hade klivit rakt i en hundskit. En snöblandad skitkorv var insmetad under sulan på hans Dr. Martenskänga.

Med tanke på storleken var det ingen östermalmskärringspudel som tryckt ut den på gatan. Kan det bli värre, tänkte han och knäppte sista knappen i sin oljerock.

Det kunde det.

Mobilsignalen spelade signaturmelodin till Batman i inner-fickan på oljerocken. Han stod utanför Restaurang Engeln i Gamla stan och med genomfrusna händer plockade han fram sin iPhone ur jackfickan och svarade.

– Ja, det är Mårten.

– Hej, så bra att du svarade så fort. Jag heter Ingemar -Kristiansson och är polis i Västervik. Det gäller Hjalmar Ulvström.

– Jag förstår, jag pratade med äldreboendet i Västervik för en timme sedan.

– Jag beklagar, men vi behöver verkligen ses här hos oss så fort du kan. Vi måste få reda på mer information om Hjalmar. Så fort det bara går.

– Blev han verkligen mördad?

– Vill inte säga så mycket om tillvägagångssättet över tele-fonen ... men ja, det är det ingen tvekan om. Vi behöver nu få reda på mer om Hjalmars liv och umgänge och du verkar ju vara den släkting som står honom närmast. Så när kan du komma?

Allt blev bara mer förvirrande. Vad hade hänt?

Han lovade polis-Ingemar att komma till Västervik inom någon dag eller två.

Sedan avslutade de samtalet.

Han behövde kolla upp bussförbindelser, övernattningsmöjligheter och samla tankarna. Tankarna gick på högvarv.

Mårten tog på sig sina blöta handskar igen och gick direkt hem till sin lägenhet på Stallgatan. Han slängde ytterkläderna på det uppvärmda toalettgolvet och spolade av kängorna med duschen. Han kastade sig sedan i den alltför obekväma men väldesignade soffan som hade kostat minst två årslöner för en vägarbetare i -Uzbekistan. Även om lägenheten inte var övermöblerad var det få saker som var köpta med omsorg. Han visste vad han gillade, även om de var dyra och inte så praktiska.

Han frös som en hund efter promenaden från sitt jobb, han var yr och förvirrad. Normalt älskade han att sitta kvar sent på jobbet och bara grotta ner sig i texterna han höll på med. Han och -jobbet var som en snigel med sitt skal. De höll ihop i vått och torrt. -Kunderna, texterna och yrkesstoltheten gick alltid före allt i hans liv. Theresia sa alltid att han var en typisk arbetsnarkoman.

Men nu behövde han tänka på helt andra saker. Han var van vid att alltid kunna tänka på arbetet eller på kundens bästa, men nu fungerade inte det. Nu gällde det att börja förstå sig själv. Nu gällde det att försöka förstå vad som hänt i Västervik. Vad som hänt Hjalmar. Hans farfar.

Han hade inte samlat på sig så mycket minnessaker från sin barndom. Ja, inte minnen heller, för den delen. Men nu låg han där på soffan och bläddrade i två gamla fotoalbum som han sparat. I det ena albumet var det bilder som hans föräldrar tagit på -honom under de första åtta-nio åren av hans liv. Det andra -albumet var lite äldre och krackelerat i pärmen. Den var hans -pappas gamla fotoalbum och innehöll mest blekta bilder från högtider med blandade släktingar. De flesta personerna kände han inte igen men några hade han träffat någon gång, som väldigt liten, trodde han.

Mårten lade sig till rätta igen på soffan och började bläddra i sitt eget fotoalbum. Först var det någon suddig bild från BB. Sedan ett foto där hans far höll honom som nyfödd. Kanske var det vardagsrummet hemma i huset. Han föddes på BB i Västervik den 12 februari 1975 och var enda barnet. Hans mamma Gun jobbade på Tvätteriet under Mårtens uppväxt. Hans pappa Birger var ingenjör på slipskivfabriken i staden.

Mårten mindes inte så mycket av sin uppväxt i Västervik. Familjen hade flyttat till Bromma när hans pappa fått jobb på LM Eriksson i Stockholm. Han skulle fylla nio och tredje klass väntade. Han mindes vagt att han varit på ett dagis och börjat skolan i en stor slottsliknande byggnad. Där i albumet fanns en bild på honom utanför den stora skolbyggnaden tillsammans med sina föräldrar. Under fotot hade hans mamma skrivit Skolavslutning i första klass. Marieborgsskolan, Västervik, 1982. Mårten log lite när han tittade på sina kläder på fotot. Vita, upprullade bomullsbyxor och en turkos, kortärmad pikéskjorta. På fötterna hade han ett par blanka, svarta träskor.

På nästa uppslag var det sex foton från julen 1982. Den hade tydligen firats hemma i huset på Norrtullsgatan. Ett foto på all julmat, ett foto på granen med alla kulor och allt glitter. Sedan var det tre foton på julklappar han fått. Några askar rymdlego, nya badbyxor, en Salomon-mössa, ett seriealbum med Tintin och så en knallpulverpistol med hölster.

Sedan en suddig bild på jultomten. Helt klart var det hans -pappa som var utklädd, det såg han på de fula innetofflorna. -Mårten hade inget minne av att han varit rädd för tomten eller trott på den skäggige mannen. Men på denna bild var tomte-masken stel, kantig och lite skrynklig. Så han misstänkte att han hade varit lite rädd i alla fall.

Sedan två bilder från vardagsrumssoffan. En stor plufsig soffa i brunt manchestertyg. Den såg ut som en enorm skitkorv mot den storblommiga tapeten bakom. På ena fotot satt föräldrarna och log in i kameran. Föräldrarna var säkert inte mer än 30 år då, men de såg ut som om de vore minst 55. Mårten undrade vem som tagit fotot.

På kortet bredvid satt hans farmor Ellen och farfar Hjalmar. Ellen var en liten, rund och sammanbiten tant, klädd för julafton i en blank och vinröd klänning. Mårten minns inget av Ellen men hon såg inte så glad ut på bilden, trots att det var julafton. Av Hjalmar såg man bara ena axeln. Typiskt.

Hade det varit idag hade fotografen kunnat zooma, så alla fick plats i bilden. Men det gick väl inte med en analog kamera i -början av 1980-talet. Eller så var det inte så noga med en bra bild då. Det måste väl finnas någon vettig bild på Hjalmar, tänkte Mårten och vände åter upp en sida i albumet, i hopp om att -minnas lite mer.

Nästa sida bestod av ett gäng sommarbilder med bara Mårten i fokus. Det var bilder från Gränna och från Kulbacken i Västervik, där han stod bredvid en gammal kanon. Sedan flera bilder från Kolmårdens djurpark där han poserade framför olika djurinhägn-ader samt några där han matade en liten get.

Mot slutet av fotoalbumet två bilder på Mårten och en kompis som spelade landhockey på gatan utanför deras hus. Han tänkte länge innan han kom på att den andra killen hette Thomas och bodde på deras gata. Thomas Björnkvist. Även kallad Nalle. Han undrade vad Nalle gjorde idag.

Kanske skulle han ta reda på det, nu när han skulle åka till Västervik. Men varför skulle Nalle bo kvar i Västervik?

Den sista bilden var ett foto på garageinfarten, där hans pappa stolt log in i kameran, framför deras nya bil, en sandfärgad Saab 99. Det var med den Saaben de dragit släpet med flyttlasset till Bromma.

Mårten satte sig upp. Han sträckte på sig och gick ut i köket för att mikra en Billys-pizza. Han öppnade en iskall burk Red Bull och streamade en platta med Heavy Trash.

Mikron plingade att maten var klar och åter hamnade han i sin soffa. Med flottiga fingrar började han titta i sin pappas gamla fotoalbum.

Första fotot i det gamla albumet var svartvitt och trasigt i -kanterna. Han såg att det var Ellen som satt i en tidstypisk baddräkt på en rutig filt. I famnen höll hon en liten bebis, som Mårten misstänkte var hans egen far. I bakgrunden skymtade ett hopptorn i vitt stål. Förmodligen var det en solig dag ute vid Lysingsbadet i Västervik. Inte ens på detta foto såg Ellen ut som en muntergök precis. Farmor verkade ha varit en butter tant, tänkte han. Sedan en gammal bild på en bil av äldre modell. Mårten var inte så bra på bilmodeller, men den kändes som en väldigt -gammal modell. Det var säkert farmor och farfars bil.

Men där.

Där på andra sidan i pärmen satt ett gulnat, svartvitt foto inklistrat som var väldigt nött. Tre unga killar uppradade, som hade någon form av uniform på sig. Uniformskepsar med svart skärm. Mörka kavajer täckte de smalrandiga och ljusa skjortorna under. Samtliga tre grabbar i likadana kläder. De log stolt. De stod framför ett stort, vitputsat hus som var väldigt vackert och pampigt. Det såg också ut som någon slags park bakom.

Visst var Hjalmar han i mitten?

Vad Mårten kom ihåg av sin farfar jobbade han som vaktmästare på någon fabrik i stan. De här killarna jobbade på något sjukhus eller hotell. Deras arbetskläder var nästan militäriska.

Han tyckte sig känna igen det magnifika huset. Arkitekturen var bekant. Någonstans hade han sett det. I alla fall något som påminde om det. Antingen på plats som barn eller från någon bild.

Mårten rev loss fotografiet ur albumet. Kvar satt torkat lim på pärmsidan. På baksidan stod det något skrivet med en snirklig handstil i blåsvart bläck. Han kunde till slut tyda -texten: -Henning, Hjalmar & Sven-Olof. S:ta Gertruds sjukhus, -Västervik, våren 1950.

S:ta Gertrud var sinnessjukhuset eller Norra sjukhuset som det senare skulle döpas om till. Sjukhusområdet var som en egen liten stad utanför Västervik, ett pampigt område med flera vackra jugendbyggnader inramade av fruktträd och en grönskande park. Mårten mindes att han åkt igenom där med bil ett par gånger med sina föräldrar. Det var lite som att åka på bilsafari i en djurpark.

– Om du tittar till höger vid den byggnaden, får du kanske se en sån där tok, sa pappa och drog ett bloss på sin pipa som -luktade Borkumriff och pipolja.

– Säg inte så där, sa mamma.

– Vadå? Kan väl vara kul för grabben att se lite annat ibland. De kommer ju inte storma bilen direkt, sa pappa och skrattade lite.

Jag kommer mest ihåg att jag tyckte det var lite läskigt och att pappa alltid rökte pipa i bilen. På den här tiden röktes det överallt. På restaurangerna, på sjukhuset, på kontoren och i bilen.

Det var som om vi inte fick åka genom området. Som om vi gjorde något fel. Jag minns inte att jag såg någon sådan där tok. Kanske var det för jag satt i baksätet och blundade samtidigt som jag höll för näsan hela tiden.

Hans farfar hade alltså i sin ungdom sommarjobbat eller jobbat som vårdare på sinnessjukhuset utanför stan. Mårten hade ingen aning om detta. Det var ingen som sagt något om det heller. Men det hade väl ingen betydelse, det var mer intressant om han fick reda på mer om Hjalmar från de senaste åren.

Så vad han skulle säga till personalen på äldreboendet och till polisen i Västervik fick bli en senare fråga.

Mårten bläddrade vidare.

En lumparbild av pappa i militärkläder. Pappa och några av hans kompisar framför ett tält. Sedan några färgfoton på olika personer. Killar med brylcreem i håret och tjejer med tuperat hår. Mårten kom att tänka på filmen Grease som han säkert sett både en och tio gånger. Men han tyckte hans pappa såg väldigt snygg ut på den tiden, om man nu fick tänka så om sin egen far.

Ett helt uppslag i pärmen med skärgårdsfoton i färg blev nästa anhalt i denna tidsresa. Det var en fin segelbåt i trä och en kal kobbe i solskenet. Sedan såg han sin mamma posera i en yellow polka dot-bikini framför en ensam björk i skärgården. Det såg ut att vara trevliga sommardagar. Därefter följde några klassiska solnedgångar och en badbild på pappa där han skrattade. Mårten misstänkte att detta var någon gång under 1960-talet med tanke på frisyrerna och badmodet.

Han tittade sedan på ett foto från en kräftskiva vid någon sommarstuga. Ett långbord stod utanför stugan, dukat med alla alibin för en riktig svensk fylla.

Sedan fyra foton från en fest i ett vardagsrum. Förmodligen deras eget. Männen hade långa skjortsnibbar som var utfläkta över de breda kavajslagen och en kvinna vid bordet hade på tok för stora glasögon. Hon liknade lite den där ugglan Helge på taket från barnprogrammet på tv. Vardagsrumsbordet i teak var -belamrat med skålar fulla av snacks. Ostbågar, salta pinnar och jordnötter. Mellan skålarna stod ölburkar, spritflaskor och ask-koppar. Detta rökande. Överallt. Vet i fan om inte farsan rökte när han badade också.

Mårten kände igen ett par av de andra. Det var Lennart och Maj. Pappa jobbade ihop med Lennart innan de flyttade. -Mårten hade som liten varit hemma hos dem några gånger. Familjen bodde på landet utanför Västervik för de åkte bil dit, kom han ihåg. Men vad orten hette mindes han inte. De hade en dotter som Mårten lekte med. Kristin hette hon. Hon hade en häftig koja under sin våningssäng. Undrar om Kristin fortfarande bygger kojor? Hon kanske blev arkitekt, tänkte han, samtidigt som han vände blad igen.

Nu såg han sig själv igen. Men inte i mänsklig form. Det var hans mamma som stod framför kameran med gravidmagen i -vädret. Där inne låg Mårten. Längst ner på kortet stod det 1974. Det här kortet var taget på sommaren, så det innebar några månader innan han trängdes sig ut. Mårten var född i februari året därpå.

Där tog det slut på foton. De sista sidorna var fulla med olika tidningsurklipp. De flesta från Västerviks- Tidningen. Det var vigselannonser, födelseannonser, några företagsreportage från en firma som hette AB Slipmaterial Naxos. Det var där hans pappa jobbat som ingenjör innan de flyttat. Företaget hade vid den här tiden startat ett eget dagis, eller barnstuga som det kallades i tidningen. Den fick tydligen stort utrymme i media, både lokalt och i rikspress. Tydligen lite unikt för ett sådant industriföretag att satsa på personalfrågor, tänkte han. Det var på detta dagis som Mårten gått innan han började i skolan.

Det sista urklippet var en dödsannons. Det var pappas syster Eva-Britts annons. Hon gick bort 1973 och blev bara 25 år. Det fanns ingen önskan om att skänka bidrag till någon organisation istället för att köpa blommor. Hur hon dog visste han inte. -Mårten kom inte ihåg henne alls. Men Eva-Britt fanns ju inte när han föddes. Det enda han mindes var att hans pappa alltid sa att de inte skulle prata om hans systers död. Varför visste han inte, men det var tydligen ett väldigt känsligt ämne för pappa.

Han hade varit så djupt försjunken i allt att han inte märkt att Jon Spencer hade slutat sjunga ur hans högtalare. Att klockan var så mycket var också en gåta. Midnatt. Herregud vad tiden hade sprungit iväg. Mårten insåg att det var för sent att ringa till Västervik nu och bestämma vilken dag han skulle komma. Han släpade sig istället in till sovrummet, hasade av sig sina kläder och lade sig raklång i den rymliga dubbelsängen. En säng som var för stor, nu när Theresia hade stuckit. Det kändes jävligt ensamt där under täcket.

När Theresia hade anmält sig på sådan där Zumba-träning hade det börjat. När hennes träningspass utökades till fyra gånger i veckan var det inte att få bort kilon runt midjan som lockade utan träningen hon fick mellan benen. Hon hade träffat en snubbe på gymmet som hon flyttat hem till redan efter tre månader. Joakim var en skild försäkringstjänsteman med en son varannan vecka hos sig. En sådan där händig gentleman som tränade badminton, hade stort umgänge, framgångsrika föräldrar, ville ha fler barn och åkte på skidsemester till fjällen varje år.

Theresia hade retat sig galen på Mårtens stora Tintin-staty i plast som han envisats med skulle stå i sovrummet. Nu slapp hon det. För inte fan hade den där Jocke någon seriefigur som stod och stirrade i sängkammaren, möjligtvis någon ful Buddhafigur i fuskguld, köpt på Indiska.

Mer än så hann han inte tänka innan ögonen slog igen av trötthet.

Mårten hade inte ställt någon väckarklocka innan han somnade. Så när han slog upp ögonen var klockan lite över tio. Han förvånades över att han kunnat sova så djupt med tanke på alla intryck och besked han fått igår.

Han surfade på datorn över bussförbindelser till Västervik. Han fick en bra träff på företaget Swebus. Där kunde han se att det gick en buss från centralen klockan 18.25. Resan skulle ta fyra timmar och tio minuter enligt hemsidan. 350 kronor för en enkelbiljett. Det var värre med restiden. Instängd i en buss i över fyra timmar var inget han såg fram emot. Han led av panikångest och en sådan här resa kunde utlösa en attack. Men mobilen var full med musik, filmer och spel. Mårten hade inget körkort, trots sina snart 40 år. Körkort behövdes inte när man bodde i Stockholm och mestadels höll sig inom tullarna.

Han betalade biljetten med sitt kreditkort och fick bokningskoden mejlad till sin mobil.

Sedan ringde han äldreboendet Lindögården och polisen i -Västervik. Mårten meddelade att han skulle komma sent till Västervik ikväll, men att han skulle besöka äldreboendet först på förmiddagen imorgon. Polisen Roland skulle han träffa på eftermiddagen för ett samtal om farfar.

När det väl var avklarat, började han packa. En sportbag fylldes med lite kalsonger, strumpor, några t-shirts och ett par extra jeans. En necessär full med det han behövde för ett par övernattningar. Han stoppade även ner båda fotoalbumen ifall han fick tillfälle att fråga någon om vissa personer på bilderna. Med tanke på det kalla och blöta vädret just nu, lade han