Utstött

By Niklas Wrångberg

Sommaren har kommit till Västervik.

Med bara några veckor kvar till ledigheten blir en kvinna id-kapad och uthängd på nätet. Plötsligt befinner hon sig i en mardröm av sexuella trakasserier och förföljelse av en okänd person som kommer allt närmare och som verkar veta precis allt om henne.

Samtidigt hittas en man brutalt mördad med en spikpistol och upphängd i en gammal nedlagd fabrik i Edsbruk. På bröstet har han en kod inristad med lödpenna.

Detta är bara början på en rad bestialiska mord med liknade tillvägagångssätt.

Offren har tillsynes ingen koppling men polisen förstår snabbt att de har att göra med en hänsynslös seriemördare.

Med hela Västervik fyllt av sommarlediga turister är tiden knapp och teamet vid Västervikspolisen måste snabbt hitta ”Kodmördaren” innan någon annan eller de själva fallit offer för hans utstuderade hämnd.

”Utstött” är den tredje delen i Niklas Wrångbergs spännande kriminalserie Sankta Gertrud, efter ”Sinnesslö” och ”Rotlös”

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 21, 2019
• ISBN: 9789178293087

Book preview

gott.

Kapitel ett

Edsbruk, juli 2016

Övergivna platser har en speciell dragningskraft på en viss typ människor. Både Johan och Philip var två sådana människor. Två hängivna och nyfikna personer som ägnade sig åt fenomenet urban utforskning. De var båda 25 år och bodde i Åtvidaberg. Denna sköna julikväll hade de tagit bilen till samhället Edsbruk. Båda tillhörde den sortens urbana utforskare som intresserade sig för gamla industriruiner på landsbygden snarare än tunnlar, kontorskomplex, militärbunkrar och kulvertsystem i storstäderna. Efter varje platsbesök lade de ut sina foton med bildtexter på olika forum på internet. Forum för likasinnade. Sidor från urbana utforskare hade blivit allt vanligare på nätet. Intresset för det förgångna och övergivna platser var inte något som bara existerade i Sverige. I hela världen fanns det olika forum för denna typ av utforskning, en rörelse som bara blev större. YouTube-filmer lades ut från dunkla, nerlagda platser, det skrevs böcker om övergivna byggnader och nya dokumentärfilmer sändes om nedläggningshotade brukssamhällen.

Det var först när en tolvårig pojke i vintras omkom, efter att råkat falla ner i ett ventilationsschakt vid Slussen i Stockholm, som urban utforskning blev ett omdiskuterat begrepp i media. Den växande rörelsen bevakades och granskades nu av olika medier i landet.

Både Johan och Philip var ruinromantiker eller industri-stofiler, som det hette i UE-kretsarna. Brottsliga aktiviteter, som att bryta upp dörrar, stjäla föremål eller att förstöra var tabu. De följde hederskodexen inom UE-kretsarna noggrant: Att inte ta något mer än bilder och att inte lämna något mer än fotspår efter sig. Utforska, fotografera och sedan lämna platsen obemärkt.

Det var som mest spännande när de hade fått nys om något nytt ställe där ingen tidigare hade varit och fotograferat. Hobbyn var inte riskfri eller helt laglig, därför visade de aldrig sina ansikten eller taggade sina riktiga namn där de varit. Detta gällde alla Urban Explorers. Johan och Philip använde sig istället av sina UE-alias, RoadsToRuin och RustWeTrust.

Det var spänningen kring själva utforskningen som var det primära. Att vissa platser var stängda, svårtillgängliga, låg på förbjuden mark, bevakades av företag eller innebar stor risk för egna skador bidrog till att öka viljan att ta sig vidare. Det var inte alla som uppskattade deras intrång. De hade blivit bortjagade av securitasvakter, lokala vaktbolag, markägare och polisen vid ett flertal tillfällen.

Johan hade en gång fallit flera meter från ett sprucket cementrör i ett nerlagt stålverk. Han hade kunnat tillbringa resten av sitt liv i rullstol men han hade tur den gången. Philip hade fått flera senor i högra underarmen avslitna när han föll från ett våningsplan och hakade sig fast i ett bjälklag av stål i fallet. Han hade fortfarande nedsatt rörlighet i den armen. Skador tillhörde spänningen och risken med att utforska nerlagda industribyggnader.

Men diverse allvarliga skador hos de båda hade inte stillat nyfikenheten. Nu var de ändå extra noggranna med att se sig för. Mer försiktiga med att träda in i förfallna och sönderrostade miljöer där allt stod kvar lämnat. Övergivna omklädningsrum, gamla kontorsmöbler, tidningar, flaskor, verktyg med mera gjorde upplevelsen till en unik tidsresa. En bakåtgående tidsresa som de bara ville ha mer av. De var ständigt på jakt efter att fylla på adrenalinförrådet.

Johan parkerade den silverfärgade Polon bredvid den gamla brandstationen i Edsbruk. Ortens brandstation var inte längre i bruk och verkade stå helt tom. Hela platsen var helt folktomt, mörkt och ödslig.

Klockan var strax innan elva på kvällen och de smälte in bra i sina mörka kläder. Svarta gymnastikskor, mörka jeans, svarta huvtröjor och svarta kepsar med skärmarna väl nerdragna över ögonen. Skulle någon gå eller åka förbi skulle de inte se att det satt två killar i bilen.

De gick lugnt och uppmärksamt förbi den nerlagda kiosken vid busshållplatsens asfalterade vändplats. En klassisk anslagstavla informerade om både pensionärsdans och hantverksmässa i Bruksgården. Anslagstavlan var också en rest från en svunnen tid men den intresserade dem inte.

De fortsatte över vägen och vidare upp mot dansbanan. Midsommarstången stod fortfarande stolt kvar på Malmbackens festplats. De färgglada blommorna hade sakta börjat vissna och den lilla utomhusscenen i trä stod och väntade på nästa firande i parken.

De smög ner i sänkan till det övergivna kvarnområdet och ruinerna från det gamla järnbruket. Höll sig i några trädgrenar när de sluttande kasade sig neråt genom den täta vegetationen. Bruksdammen forsade inte längre men de kunde se hur fint det gamla industriområdet hade varit förr i tiden. Det här var resterna av ett betydande järnbruk.

Det knakade till ordentligt i vegetationen en bit ifrån dem.

Philip reagerade blixtsnabbt och kastade sig ner mot marken medan Johan såg att de tydligen hade väckt ett rådjur som legat och tryckt bland träden. Det skrämda djuret tog några snabba hopp och försvann spårlöst in i grönskan.

Hela miljön uppfyllde alla deras krav på förväntad spänning. Murade byggnader, gamla slaggstensrester och den torrlagda bäcken var allt inbäddat i mörk grönska och dunkel mystik den här kvällen. Men kvarnområdet var för gammalt för dem. Det här var mer för riktiga historiker eller museiarbetare.

Johan tog några foton med sin mobil, utan blixt bara för att det var så vackert i månljuset.

De fortsatte mot den gamla disponentvillan. En stor putsad byggnad där det idag verkade bo vanligt folk. Det lyste i några av fönstren på det stora huset. I trädgården låg det barncyklar och leksaker utspridda. Framför huset stod det några bilar parkerade. Helt vanliga familjebilar. Inte en människa syntes till. Disponentstiden var sedan länge förbi.

Ett knirrande och släpande trädljud, av ett fönster som öppnades, fick dem båda att ta skydd bakom ett kastanjeträd. De tittade upp mot huset och skymtade en kvinna som lutade sig ut från ett fönster på andra våningen. Hon drog några snabba bloss på en cigarett innan hon stängde fönstret igen. En sådan här kväll innebar varje nytt ljud en risk att bli upptäckt. Deras kroppar var på helspänn.

Det var inte många timmar i juli som det var tillräckligt mörkt ute. De hade därför bara ett par, högst tre timmar på sig att utforska fabriksområdet som tornade upp sig längre fram.

Tystnaden kring fabriksområdet var ödslig, precis som den skulle vara. Platsen kring den gamla cellulosafabriken påminde om ett sönderskjutet bostadsområde någonstans i Mellanöstern.

Fabrikens skorstenar, som tidigare hade spytt ut illaluktande sulfit, ekade nu tomma. Flera förfallna byggnader stod lite huller om buller på det asfalterade området. Knagglig asfalt var sprucken och uppbruten på sina ställen. Lyktstolparna hade slutat att lysa för många år sedan. Nu stod de mest där som stumma iakttagare, utan att kasta något ljus över besökarna.

Många år av förfall hade förvandlat platsen till ett sci-fi-landskap med ogräs, vildvuxna träd, plåt, betong och tegelstenar. Naturen hade i långsam takt krupit fram över det övergivna industrilandskapet och kvävt allt det som människan en gång hade byggt upp. Det var en övergiven plats, där naturens anarki rådde och som låg inklämd mellan ortens idrottsplats samt några bostadshus. En välskött idrottsplats, med tanke på hur det såg ut runt omkring där de stod. En plats där vegetationen uppe bland takfönstren var precis lika frodig som den nere på marken.

En gång i tiden hade fabriksområdets stängsel sett till att hålla obehöriga gäster borta men nu kunde de se minst tre uppklippta hål i det rutiga Gunnebostängslet. Cementrör, tegelstenar, armeringsjärn och plåtbitar skapade tillsammans en förfallen miljö som taget ur en Mad Max-film.

Det krasade och skrapade under deras gymnastikskor när de sakta och försiktigt sökte sig framåt i mörkret mot det som fanns kvar av den stora cellulosafabriken. Det väldiga skorstenstornet hade rasat och resterna låg utspridda över den nu spruckna asfaltsplanen.

En fågel flaxade till och Philip vände sig blixtsnabbt om. Några manskapsbodar i flagnande färger stod uppradade mot det rostiga stängslet, men dem skulle de titta närmare på senare, fabriken var prio ett.

Flera av dörrarna stod öppna in till fabriken. Det hade varit lika lätt att kliva igenom några av de stora hålen i fasaden som att gå in genom ett dörrhål. De inrasade och sönderslagna hålen med sina lecastenar och cementblock gjorde att fasaden liknade någon skapelse ur spelet Minecraft.

Graffitin på väggen framför dem var definitivt inte från den tiden när fabriken var i drift. Skate or die, Aidsbruk och Bruket Lever var några av de sprayade ord i rött, som de lade märke till. Förbrukade och rostiga burkar med sprayfärg låg slängda på marken framför väggen.

De vandrade runt betongbyggnaden och noterade att stället inte var så nedklottrat eller vandaliserat som de hade trott att det skulle vara. Inte heller hade det plundrats av koppartjuvar på jakt efter gamla elkablar. Lite av det jungfruliga förfallet fanns lyckligtvis kvar. Ägarna hade visserligen spikat igen flera fönster och dörrar med masonitskivor, men dessa var för länge sedan uppbrutna.

Båda stannade till innan de tog stegen vidare in i de mörka lokalerna. In i fabrikens inre. Till utforskningens hjärta.

De tog på sig munskydd, spände fast pannlampor runt sina kepsar och tog på sig greppvänliga skinnhandskar. De visste inte vad som väntade där inne. Det kunde finnas gott om asbest eller föroreningar från mögel, döda djur, avföring eller andra miljöfarliga rester. Flera av de öde platser som de hade besökt tidigare hade använts av missbrukare. De såg ofta trasigt glas, tomflaskor, burkar och använda kanyler på liknande platser.

Stora spindlar, ett flertal skrämda råttor och några kuttrande duvor rörde sig bland skuggorna. Märkliga tassanden från ljusskygga livsformer blandades med vindens ljud genom de spruckna tegelväggarna.

Det rasslade till och de hann se flera råttor, av modell större, fly mot ett ljusinsläpp längre bort i dunklet.

Bruket var visserligen övergivet, men inte helt dött.

Fåglar häckade i den stora maskinhallen, vars takhöjd hade skapat en perfekt miljö för olika arter att samsas i. Ruttnande isoleringsmaterial på golvet kvävde sakta den rostiga metallen under och isoleringen var ett smörgåsbord för fabrikens alla gnagare.

Anläggningens maskiner hade för länge sedan monterats bort och kvar fanns endast vidsträckta salar av betong och stål med höga fönster av glasbetong, nedfallen isolering och högar av tegelstenar.

Det ekade när de gick omkring. Det var ett Tjernobylliknande landskap i smuts. Som kontrast till allt det skitiga upptäckte de ett par närmast orörda omklädningsrum. Likt ett fyrverkeri lyste omklädningsskåpens dörrar upp i orange och turkosa färger. Ett stycke bortglömt 1970-tal som hade bevarats.

På betonggolvet kunde de urskilja ett par mörkblå arbetsoveraller. De skitiga arbetskläderna var nästan ett med lagret av smuts. Med lite fantasi kunde de läsa bokstäverna EDS och tre stjärnor på overallsryggarna. I övrigt var det som om kläderna numera tillhörde industrigolvet. Samtliga dörrar på omklädningsskåpen var öppna eller uppbrutna. Några dörrar till och med helt bortplockade. Olika blekta och färgfattiga klistermärken och foton satt uppsatta på några av innerskåpens väggar. Ett par familjefoton, någons flickvän, idrottsmärken för Åtvidabergs FF, GIF, Heja Bajen, Socialdemokraternas märke samt bildekaler från Ford, Chevrolet och Volvo var bara några av alla de klisterdekaler som de fotade. De hade varit som arbetarklassens bomärken.

Båda två kunde nästan höra den manliga sammanhållningen i rummet, när de under omklädningen diskuterade bilmärken, tjejer eller favoritfotbollslag. Här hade det säkerligen berättats många rövarhistorier, pratats festplaner eller skvallrats under åren.

En sönderslagen toalettstol och ett halvt sprucket handfat var det enda som vittnade om att här hade arbetarna kunnat smita in en stund för att få lugn och ro. En stund då de kunde komma ifrån den smutsiga och bullriga arbetsmiljön utanför. Men idag fanns det nog ingen människa i världen som ens skulle vilja slå en snabbpiss i det öppna, mörka och mossbeklädda porslinshålet.

Philip fotade och kände att han fick till ett par riktigt häftiga bilder.

Ljuset från stavlamporna som de höll i och pannlampornas sken skapade väldiga skuggspel inne i den mörka lokalen när de gick vidare ut mot ett större rum. De skarpa ljuskäglorna lyste upp några ärgade transformatorskåp. Med lite fantasi så hade den stora gamla dieselmotorn kunnat vara hämtad ur den senaste Star Wars-filmen.

De gick tätt ihop och tittade sig varsamt omkring hela tiden. Scannade av de bortglömda omgivningarna så gott det gick i mörkret. Tog lite fler foton med mobilerna. De ville återskapa upplevelsen så autentiskt som möjligt för alla andra där ute, men en känsla som den här kunde aldrig helt beskrivas i ord eller visas trovärdigt med foton. Mörkret, smutsen, den instängda luften, lukterna av förfall och rostiga föremål. Rörelserna från de ljusskygga djuren som lurade bakom sina gömmor. Det här var något som bara fanns i riktiga livet. På plats i en bortglömd värld.

Adrenalinet pumpade för fullt i deras kroppar. Huvudena gick som två jetmotorer, fantasin skenade och risken för skador försvann ur deras medvetande.

– Schh!

Viskade Philip till Johan och de slog snabbt av sina lampor.

Utanför byggnaden hörde de en bil.

Ljudet kom närmare.

De stod blixtstilla och lyssnade. Först lät det som om bilen var precis utanför men sedan verkade den vända och ljudet avtog alltmer efter ett tag. För att vara helt säkra på att bilen inte skulle komma tillbaka väntade de helt tysta i några minuter, sedan tände de upp lamporna igen. Det tog ett litet tag innan ögonen vande sig vid mörkret och deras ljussken igen. Ljuskäglorna sökte sakta över golvet och vidare upp längs med väggarna.

Inget intressant visade sig i dunklet. Bara några tomflaskor, lite dagstidningar, instruktionsböcker och en orange plaststol låg på det kala cementgolvet. Allt annat i det stora rummet uppfattades som fyra nyanser av grått.

Johan följde ljuskäglans rörelse med ögonen, upp över väggen och sedan vidare upp i taket.

– Kolla Philip! Det hänger visst ett par skor där i traversen. Där i taket. Ser du? Lys du med.

– Coolt! Hur fan har de lyckats få dit dem så högt upp?

– Fy Fan! Kolla. De hänger ju något mer där uppe.

Båda riktade sina ficklampor och pannlampor så högt de kunde mot taket. Med bakåtlutade huvuden stod de och glodde upp mot det korrugerade plåttaket. De stod där som två jägare från Ghostbusters och riktade allt sitt ljus mot föremålet.

– Helvete! Det hänger ju någon där. Det är en kropp,

sa Johan och vände sig mot Philip som också hade sett detsamma.

– Satan vad gör vi nu? Vi kan inte bara dra och låtsas som om vi inte har sett något, att vi aldrig varit här. Det är en död människa som hänger där.

Uppe i taket dinglade en man med en kraftig snara runt halsen. Som en mörk boxningssäck rörde sig kroppen lite sidledes i vinden.

– Vi kan väl ringa snuten när vi kommer upp till bilen igen. Säga att vi var nyfikna på byggnaden och såg kroppen, sa Johan.

– Jo, men vad fan ska de tro? De kanske misstänker oss nu.

– Nej, vi har ju inte rört kroppen. Det finns varken bevis eller fingeravtryck. Ingen har ens sett att vi har varit här. Han kanske har hängt där uppe i flera dagar?

I taket ovanför deras huvuden hängde en äldre välklädd man. Det kraftiga repet som satt runt mannens hals var fastknutet i en stålbalk i taket. Rakt under mannen på golvet, sex meter ner och bara någon meter framför dem var det en mörk fläck på golvet.

En fläck av torkat blod.

Den bleka mannen var klädd i vit skjorta med en mörk slips, svarta kostymbyxor och blanka lackskor.

Philip tog ett par bilder på mannen och på blodfläcken på golvet innan de sakta gick ut från fabriksruinen. Båda kämpade mot viljan att vända sig om och titta mer på den dinglande kroppen i taket. Som om de var rädda att kroppen skulle försvinna eller plötsligt dyka upp framför dem och skrämmas.

Det här var ett större adrenalinpåslag och mer spänning än vad de var vana vid. Betydligt mer än vad de var förberedda på.

Sakta smög de tillbaka genom bruksparken och upp till samhällets huvudväg. De satte sig i bilen och bara tittade på varandra.

Ingen sa någonting.

Johan sökte i sin mobil och slog sedan numret till polisens tipstelefon och sa att de hittat en död man i Edsbruk som hängde i den gamla fabriken. De uppmanades att vänta kvar på platsen. En patrull skulle skickas omedelbart tillsammans med brandkåren i Gamleby och en ambulans från Västervik.

De förstod att de inte bara kunde starta bilen och dra iväg. I väntan på polisen drack de lite Coca-Cola och åt varsin Japp. Förmodligen skulle brandkåren vara först på plats. Hur snabbt polisen brukade reagera visste båda mycket väl. Men nu gällde det i och för sig ett dödsfall. Klockan var efter midnatt och hela samhället verkade ha gått i ide. Det kom inga bilar åkandes. Inga människor var ute och gick. Inte ens tidningsbudet var ute.

De satt kvar i bilen med immiga rutor och tittade ut på kioskbyggnaden som var igenbommad sedan länge. Några gatlyktor vid det gamla busstorget lyste upp marken kring deras bil.

Plötsligt åkte en epatraktor förbi på vägen framför dem. De hörde basen från rockmusiken som spelades i bilen. Epatraktorn hade taket fullt med monterade extraljus i olika färger. Hela bilen såg ut som en sakta rullande julgran på vägen. Att hävda att orten var stendöd var inte helt korrekt. Men de visste att en välklädd man i ett tak var det.

Stendöd sedan flera dagar.

De började spekulera. Var det ett självmord? Varför välja denna ruttna industrimiljö när man ville lämna jordelivet? Hur kom mannen upp till taket? Eller hade någon mördat gubben och sedan hissat upp kroppen i takbjälken? Det var ändå inte deras uppgift att ta reda på. De ville bara komma därifrån.

Nu ville de bara starta bilen och glömma allting.

Men de väntade tålmodigt på lagens män.

Båda var bra på att förtränga och glömma hemskheter.

Men det fanns en person där ute i kommunen som aldrig skulle glömma eller förlåta. En som inte skulle sluta med sin hämnd innan allt var genomfört på rätt sätt.

På hans eget sätt.

Först då skulle det ta slut, när han bestämde det, inte någon annan.

Kapitel två

Västervik, juli, 2016

Luften i mötesrummet var mättad och syrefattig. Det varma vädret om dagarna värmde upp polishusets betongbyggnad och de flesta som jobbade där hade dragit ner solskydden för sina kontorsfönster. Kvällsljuset började nu skymma utanför mötesrummet och Breviksvägen nedanför polishuset var livligt trafikerad av nyanlända turister. Nercabbade bilar, husvagnsekipage och motorcyklar åkte i jämn ström upp och ner för vägen. Några överdimensionerade husbilar med älgmärken sökte sig antagligen inåt centrum eller ut mot Lucerna för hitta en uppställningsplats.

Det märktes att det var sommar. Västervik fylldes på med fler människor under juli månad och sommarstaden började leva upp igen.

Det var som om de flesta hade glömt det vidriga som hade hänt i Västervik under året.

Eller ville glömma.

Som om seriemördaren Gun-Britts dåd i vintras, det senaste bombdådet i kulvertarna ute vid Gertrudsvik och den förrymda flyktingpojkens mord inte hade hänt på riktigt.

Men det hade det. Hela landet hade kunnat följa Västervik i media. Till och med utomlands hade det rapporterats om hur den lilla småländska staden vid kusten hade varit måltavla för flera fruktansvärda händelser. Rikspolischefen och Västerviks kommunalråd hade suttit i olika tv-soffor och försökt förklara det som nu kunde förklaras av våldet i samhället. Statistiker, polis, brottsförebyggande rådet, samhällsvetare och politiker hade alla samstämmigt menat att landets säkerhet och trygghet var god. Att de grövre våldsbrotten oftast skedde i kriminella kretsar eller var gärningar som inte skiljde sig nämnvärt från tidigare års statistik. En våldsstatistik som inte var förenad med medborgarnas syn på det ökade våldet och en allt mer påtaglig otrygghet i samhället.

Men nu var det äntligen sommar och en riktigt varm sådan verkade det dessutom bli.

Med sommaren kom värmen, turisterna och båtfolket. Underhållningsutbudet och folklivet ökade dramatiskt under några intensiva veckor. Sommaren innebar också ökad brottslighet. Brottsstatistiken visade, varje år, att antalet anmälda brott i staden ökade under sommarmånaderna. I de flesta fall handlade det om misshandel, stölder, narkotikainnehav och vandalism. Det såg likadant ut på andra turistorter.

Yosef höll tummarna för att polisen även denna sommar skulle ha läget under kontroll med de resurser som de hade tilldelats.

Han visste att polisstyrelsen stramade åt bemanningen för varje år och nu i semestertider var det därför ont om aspiranter som kunde hoppa in och vikariera. Yosef hoppades på att inte fler galna våldsdåd skulle inträffa. För visst vore det otänkbart att Västervik återigen skulle drabbas av någon seriemördare eller galna gärningsmän? Efter att Ingemar hade börjat berätta om det som nyligen hade hänt, började Yosef tvivla.

Det låg spänd tystnad över det kvalmiga konferensrummet. Inte en armhåla var torr runt bordet. Alla i arbetsgruppen svettades och förstod att det återigen var något stort på gång. Något som de alla skulle bli tvungna att jobba hårt med, med eller utan extra resurser.

De flesta av dem längtade efter semester och ledighet, men vartefter Ingemar fortsatte att informera dem, så kändes deras kommande ledighet allt mer avlägsen. Kanske var den till och med helt utom räckhåll för dem.

Hanna tog ett djupt andetag. Kände en svag tendens till halsbränna. Hon behövde fylla kroppen med nytt syre för att, på så vis, få hjärnan att vakna. Hon lutade sig bakåt mot stolens hårda rygg och den obekväma sittställningen hjälpte henne att skärpa sinnena ytterligare en stund. Hannas illamående hade gått över och nu var det bara den växande kulan på magen som visade omgivningen att hon skulle bli mamma om några månader. Hon tänkte inte gå ner i arbetstid än. Det var inte hennes sätt att hantera situationen på. Först framåt senhösten eller i början av december tänkte hon kanske gå ner på halvtid. Förutsatt att hon inte hade några komplikationer längs vägen.

Hon hade pratat lite med Annika om graviditeter och om hur hon hade haft det under sina två, men hon ville samtidigt inte fråga för mycket. Annika mådde fortfarande väldigt dåligt efter det som hade hänt i kulverten för bara några månader sedan. Konstigt vore det väl annars. De hade alla påverkats och känt sig drabbade.

Men värst var det ändå för Annika. Hon hade fortfarande inte kunnat börja jobba. Thomas drog ett tungt lass med sin familj. Annika orkade inte engagera sig i deras två barn, umgås med andra eller hjälpa till tillräckligt hemma. Hon bara satt och rökte på altanen eller låg och sov hela dagarna.

Mårten, Thomas, hon själv, hela poliskåren, ja hela Västervik hade påverkats av vansinnesdådet ute vid Gertrudsvik. Västervik var inte den där lilla sovande, oskyldiga sommarstaden på ostkusten längre. Staden hade fått stort utrymme i media under året. Utrymme av det negativa slaget. Hanna kunde inte ens komma ihåg hur många löpsedlar de senaste brotten hade skapat till kvällstidningarna.

ngmar stod framför den nerdragna projektorduken och sammanfattade det aktuella utredningsläget. Hans smala kropp bildade en avlång skugga på den upplysta duken.

Ingemar fumlade med några kablar innan han kopplade in sin dator till projektorn. Olika datasymboler visades sig, huller om buller på duken, innan han lyckades få bildspelet från datorn att visa sig för de andra i rummet. De hann se att Ingemar hade minst tre olika spel installerade på sin dator, innan bildspelets första bild dök upp.

Alla visste att de inte fick installera några egna program eller funktioner på sina arbetsdatorer. Men de flesta