Livet på distans

By Katarina Lundholm and Sofia Berntson

Vår 2020. En pandemi vänder upp och ner på tillvaron och det mesta ska nu ske på distans. Det blir en utmaning för många, men det dyker även upp oväntade möjligheter.

Anders, ensamstående tvåbarnspappa, stortrivs med att få mer tid över för sig själv och barnen, samtidigt som hans kärleksliv skakas om av den tilldragande Mimmi. Annika brottas med det dåliga samvetet av att inte räcka till som chef i den nya arbetssituationen, och när hennes gamla pappa blir sjuk ställs allt på sin spets. Jenny, den duktiga tjejen som vill ha kontroll på tillvaron, har svårt för ett hemmakontor i sin prydliga lägenhet och Martina, en nyanställd ung ekonom, är partyprinsessan som inte räknat med att hennes nya jobb skulle innebära att arbeta ensam i sin lilla enrummare. Tillsammans försöker kollegorna få styr på det nya normala.

“Livet på distans” är en feelgoodroman och en fristående uppföljare till “Värket – kaos på kontoret”. Här får vi återse några av Värkets anställda och följa hur deras liv förändras när de tvingas ställa om till att jobba hemifrån.

”En varm och rapp vardagsberättelse om karaktärer som du garanterat känner igen och som är lätta att tycka om.”

AGNETA NORRGÅRD, boktipsare P4 Västernorrland

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 15, 2022
• ISBN: 9789180004473

Book preview

Livet på distans

Av Katarina Lundholm

Copyright ©: Katarina Lundholm 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-447-3

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Våren 2020

Martina

Hon rör försiktigt på huvudet. Har hon fått en hjärnblödning? Förmodligen inte, men det känns konstigt. Munnen är torr och hon hostar till. Försiktigt försöker hon lyfta på huvudet. Nej, det går inte, det dunkar så att hon är rädd att det ska sprängas. Det hörs ett susande ljud i örat. Hon blundar hårt. Är det blodet som rusar runt i huvudet? Hon vill inte höra suset. Med en långsam rörelse vrider hon huvudet åt vänster. Nej, nej, nej! Intill hennes huvud på kudden ser hon en hårig arm. Det är inte möjligt!

Susandet, som är någons andetag, ersätts av ett mumlande: Mmm, vaken gumman? Gumman? Hennes dunkande huvud försöker få ordning på tankarna. Den håriga armen tillhör någon. Men vem? Hon har vaga minnen av gårdagens avskedsparty. Tjejerna skulle fira av henne ordentligt. Förutom att hon nyligen fyllt tjugofem, så var det hennes sista dag på jobbet igår. Imorgon ska hon börja på ett nytt jobb. De hade börjat hemma hos henne med några drinkar och plockmat. Så långt minns hon. Vännerna hade med sig avskedspresenter. Det var allt från en glittrig kjol till ett survival kit som innehöll bland annat champagne och kondomer. Hon fick inte förvandlas till en grå byråkrat bara för att hon skulle börja arbeta på en statlig myndighet. Det gällde att fortsätta leva livet. För leva livet hade gänget på callcentret gjort. Kanske lite väl livat emellanåt.

En pust av en dålig andedräkt når hennes näsa. Gode Gud, vem är det som ligger där? Hon letar febrilt bland minnesfragmenten. Hon och tjejerna tog en taxi ner på stan och gick på en pub. Och sedan? Stämningen var på topp och hon blev bjuden på drinkar av alla. Det var ett stort killgäng där på puben. Skratt och musik. Dans. Ännu mer drinkar. Det vänder sig i magen bara hon tänker på drinkarna.

Måste pissa, mumlar rösten bredvid henne. Hon kan inte vrida på huvudet och titta efter. Med fumliga rörelser drar han bort armen. Fastnar i hennes långa mörka hår som ligger som ett stort trassel på kudden.

Åh, fan. Sorry bruden, säger han och lösgör handen.

När han stapplar bort från sängen kisar hon försiktigt. En lång mörk kille. Naken. Det ringer ingen klocka när hon ser den nakna rumpan. Det var längesedan hon tog hem någon efter en kväll på krogen. Inte för att hon inte haft tillfällen. Killarna brukar dras till henne, men det är sällan som någon är så intressant att hon låter honom följa med hem, bara så där. Det måste ha blivit många drinkar eftersom gårdagskvällen är som bortraderad ur minnet.

Martina ser sig omkring i sovrummet. Den svarta korta klänningen ligger slängd på golvet, liksom spetstrosorna och behån. Ett öppnat kondompaket på sängbordet. Hennes survival kit kom visst omedelbart till användning. Hon stönar högt. Hur dum får man vara? Ligga bakfull med en okänd hårig karl i sängen? Med stor ansträngning sätter hon sig på sängkanten. Hon hinner precis nappa åt sig en T-shirt som ligger hopknölad i högen av kläder på golvet invid sängen, när den nakna killen kommer tillbaka.

Oj, det blev visst lite för mycket dricka igår, stönar han och vinglar till.

En vag minnesbild dyker upp. Hon dansade någon bachata-inspirerad dans med en lång mörk kille. Ja, det måste ha varit den här. Han ser bra ut, och om det inte vore för ångesten som väller upp skulle hon kanske krupit ner i sängen igen.

Det är nog bäst att du går nu. Jag har tvättstugan idag.

Låt den vara, och kom hit istället! Han sträcker ut sin hand och försöker nå henne.

Imorgon börjar jag på ett nytt jobb, och jag har en massa saker jag måste ordna idag. Hemskt ledsen, men du får nog gå nu.

Han tittar misstroget på henne.

Menar du allvar?

Ja, det menar jag.

På darriga ben ställer hon sig upp, plockar upp underkläderna och skyndar ut till badrummet. Hur kunde hon vara så dum att hon sabbade den här dagen? Det är ju tusen saker som behöver fixas. Hon sätter på duschen och drar av sig den skrynkliga T-shirten. Hon blundar, vänder upp ansiktet och låter det varma vattnet skölja över henne. Imorgon ska hon äntligen börja på ett arbete där hon får använda sin ekonomutbildning. Visst har det varit trevligt på extrajobbet med det festliga gänget, men nu är det dags att visa vad hon går för. Tre års ekonomistudier har lett till att hon fått en fast anställning på Värket. Det har gått väldigt snabbt. Hon var där på intervju för en månad sedan och några dagar därefter ringde chefen som intervjuat henne, Annika, och frågade om hon kunde börja så snart som möjligt.

Det hörs ett brak i hallen och det låter som om killen har ramlat omkull. Alltså det här var inte kul, måtte han gå nu. Några svordomar hörs och sedan en hård smäll när ytterdörren slår igen. Skönt! Han gick utan att tjafsa.

Hon torkar bort imman från badrumsspegeln och granskar sitt ansikte. I vanliga fall brukar hon känna sig nöjd när hon ser sig i spegeln, men inte nu. De blå ögonen ser trötta ut och ansiktet är likblekt. Dessutom har det lossnat flera fransar från den nyligen gjorda fransförlängningen. Skit också. Hon släpper blicken från spegeln. Bäst att ta itu med dagens ärenden. Ett hastigt steg åt sidan gör att det blytunga huvudet gör sig påmint. Men för tusan, kvider hon och tar några försiktiga steg ut ur badrummet. Hon skrider långsamt fram till garderoben och öppnar dörren. Svarta korta klänningar och glittriga toppar trängs därinne. Nej, nej, det där är inget hon kan ha på sig idag och definitivt inte imorgon när hon ska in till kontoret. Med en kraftsamling lyfter hon armarna och föser undan partykläderna.

Mobilen surrar dovt. Var har hon lagt den? Långsamt vänder hon sig om och blicken sveper över sängen där lakanen ligger hoptrasslade som en påminnelse om nattens aktiviteter. Hon böjer sig försiktigt ner och famlar efter mobilen som hamnat under sängen. Handen stöter till ett glas som ramlar omkull, och det vänder sig i magen när hon känner doften av surt vin. Innan hon nått mobilen har den slutat ringa, och ett surr talar om att hon fått ett röstmeddelande. Hon lägger sig ner på den lurviga mattan och lyssnar på rösten som låter bekant.

Hej Martina! Det här är Annika på Värket. Som en följd av Folkhälsomyndighetens råd har vi sen några dagar tillbaka uppmanat att alla medarbetare, som har arbetsuppgifter som tillåter det, ska arbeta hemifrån. Jag borde ringt dig direkt men det har varit så rörigt här. Lite olyckligt när det är din första dag hos oss imorgon, men jag kommer in till kontoret och möter upp dig klockan nio. Du ska få din dator, mobil och inpasseringskort. Vi tar en introduktion så att du kan komma i gång och arbeta hemifrån. Sen tar vi det löpande via Skype. Hör av dig om du har någon fundering, du har mitt nummer. Vi ses!

Martina släpper mobilen med en duns på golvet. Men vad faaaan, arbeta hemifrån, stönar hon. Hennes hem är en etta på trettiotvå kvadratmeter. Ska hon sitta i sängen och arbeta? Eller vad har de tänkt sig? Igår ryktades det om att krogen skulle slå igen på grund av det där viruset som verkar spridas med en väldig fart i Sverige. Det kan väl inte vara möjligt att krogen ska stänga?

Hon ligger kvar på golvet och känner hur karusellen i huvudet tar fart igen. Var det sista natten med gänget igår och blir det första dagen på ett hemmakontor imorgon? Ett hemmakontor som består av en dubbelsäng och en sliten soffa.

I Värkets lokaler

Det är alldeles tyst i det öppna kontorslandskapet. Skrivborden står obemannade. Några stolar är utdragna som om de som suttit där bara gått iväg för ett kort ärende och sedan försvunnit. Ett glas har lämnats kvar på ett av skrivborden och en uppslagen tidning ligger intill.

Från ett av de sterilt inredda mötesrummen hörs ett mummel. Därinne sitter en sammankallad krisstab. Några chefer ur ledningsgruppen försöker komma fram till hur man ska lägga upp arbetet på kontoret, nu när det verkar trappas upp till en pandemi. En situation som man inte varit med om tidigare. Avdelningschef Larsson är upprörd. Han rabblar sitt mantra om och om igen med hög röst: Jag visste väl att det här med aktivitetsbaserat kontor inte skulle bli bra. Hade vi suttit kvar i egna rum hade det här aldrig hänt. Nu fingras det på samma tangentbord och kladdas runt med smutsiga fingrar överallt. Det är total gränslöshet som råder och det kan bara sluta med en pandemi. Förresten, var har vi vår säkerhetschef? Han brukar ha ett och annat att säga till om. Har någon satt munkavle på honom?

Personalchefen, som är en sansad kvinna, försöker stoppa det häftiga utbrottet.

Nu tror jag vi ska ta och lugna ner oss lite. Det här coronaviruset är inget som uppstått här på kontoret, och har inget med vårt fina aktivitetsbaserade kontor att göra överhuvudtaget. Så nu tycker jag att vi håller oss till fakta och ser hur vi ska lägga upp arbetet den närmsta tiden. Säkerhetschefen sitter upptagen i ett annat möte, men vi har fått direktiv från honom hur vi ska lösa det här på bästa sätt.

Men avdelningschef Larsson går inte att stoppa i första taget. Han tar av sig de runda glasögonen och torkar pannan med en rutig näsduk som han fiskat upp ur kavajfickan.

Det är ansvarslöst att ha kollegerna sittande hemma för att arbeta. Hur ska de klara av det, tror ni? Därhemma kan de göra annat och vi har inte en susning om vad. Förstår ni inte? Jag vill ha mina medarbetare här så att jag lätt kan nå dem och snabbt kalla till möten när jag behöver det.

Personalchefen snörper på munnen.

Det är faktiskt så att en del medarbetare redan har arbetat hemifrån en eller två dagar i veckan sen vi flyttade hit till det aktivitetsbaserade kontoret, så jag tror nog att det kommer att lösa sig utomordentligt bra.

Hon vänder sig demonstrativt till de andra runt bordet och man börjar kartlägga vilka som har arbetsuppgifter som gör att man måste vara på kontoret. De är bara några få, men det gäller att se till att arbetet kan löpa på även för dem.

Det här blir kanske inte så långvarigt, förhoppningsvis är vi tillbaka efter semestrarna. Vi skapar en krisstab som tar hand om de frågor som uppstår nu den närmsta tiden. Det kan bli en hel del oro när man inte får komma in till kontoret, säger en av cheferna allvarligt. Förresten ska vi nog försöka sondera om det är någon som varit i Italien på skidsemester. Det här viruset verkar ha spridit sig som en löpeld bland turister i Alperna. Vore inte så bra om vi har medarbetare som varit där, då kan smittan sprida sig snabbt när de är tillbaka på jobbet igen.

Samtliga runt bordet nickar och hummar instämmande.

Jag rekommenderar att vi alla kör i gång med informationsmöten via Skype. Det gäller att få med våra medarbetare från början. Inte tappa bort någon. Ni kommer att märka vilka som har svårt för att koppla upp sig på möten, och vi måste finnas tillgängliga och ha tålamod. Alla har inte samma vana vid digitala möten, vi får inte glömma det, uppmanar IT-chefen.

Jag kommer att vara här på kontoret och om ni väljer att jamsa på hemifrån så får ni väl göra det. Sitta hemma och läsa Aftonbladet på datorn är inte försvarbart. Vi är en myndighet som måste utföra det vi är ålagda att göra, säger avdelningschef Larsson med bister min och reser sig upp.

De övriga fortsätter planeringen i hur hantera det tillfälliga pandemikontoret. Ingen tar notis om avdelningschef Larsson som irriterat lämnar rummet och upprört mumlar för sig själv:

Det här kommer inte att sluta väl, det känner jag på mig.

Anders

Ytterdörren till lägenheten öppnas och stängs igen med en hård smäll.

Pappa, ska du sitta hemma varenda dag nu? ropar Albin och sparkar av sig skorna i hallen. De landar ovanpå de andra skorna som redan ligger utspridda på hallgolvet.

Min fotbollstränare sa att vi kanske inte får komma till hallen och träna! gastar Jesper från badrummet.

Anders lämnar sitt sovrum där skrivbordet står och går ut i köket. Han måste ta ett snack med killarna om den uppkomna situationen. Att han sitter hemma och arbetar är inget ovanligt. Det har han gjort sedan tidigare, men nu ska han ha sitt kontor hemma på heltid och inte åka in till jobbet överhuvudtaget.

Albin, gå och tvätta händerna du med! hojtar han. Sen kan vi sätta oss i köket och ta lite mellis.

Han plockar fram det grova lingonbrödet, smöret och cheddarosten. Mjölken är nästan slut så det får bli ett glas nyponsoppa till killarna och kaffe från termosen till honom själv. Kylskåpet är oftast proppfullt de veckor han har barnen hos sig, men när de är hos Lotta har han lite mer utrymme på hyllorna.

Tänk om vi inte får gå till skolan och måste sitta hemma hela tiden? tjoar Albin när han kommer inrusande i köket.

Min fröken sa att treorna och fyrorna får komma till skolan som vanligt, svarar Jesper som släntrar in och sätter sig på en köksstol med en duns.

Men åh, jag tycker att vi som går i trean kan få vara hemma. Då slipper jag den där dumma Alfred. Han är så sjukt jobbig och han tror han är bäst på fotboll fast han inte är det.

Men Albin, prata inte så där om dina klasskamrater!

Jamen, han är jättejobbig. Jag lovar!

Jag tycker i alla fall att det är rätt skönt att fyrorna får komma till skolan. Då får man träffa sina klasskompisar och göra något på dagarna i alla fall, säger Jesper och sträcker sig efter nyponsoppan.

Anders sätter sig mittemot barnen och häller upp kaffet ur termosen. Det är ljummet, men han orkar inte brygga nytt. Nu när han har killarnas uppmärksamhet för en stund gäller det att passa på att prata med dem.

Ni är ju vana vid att jag sitter hemma och arbetar och jag tycker att ni brukar ta hänsyn till det på ett bra sätt. Alltså att ni inte stojar så mycket när ni kommer hem från skolan eftersom jag sitter i möten ibland. Det som blir annorlunda nu är att jag kommer vara hemma hela veckan och inte bara en eller två dagar.

Albin koncentrerar sig på att hyvla tjocka skivor av cheddarosten.

Och så kommer jag att ha mer fritid eftersom jag slipper ta bussen till kontoret och när ni kommer hem från skolan så finns jag redan här. Vissa saker blir bättre nu, fortsätter Anders.

Men pappa, det som blir annorlunda är väl om vi inte får träna fotboll, säger Jesper allvarligt.

Haha, då kan jag spela tv-spel med mina kompisar. Lukas får spela varenda dag efter skolan. Hans mamma säger att det är bra för då slipper hon skjutsa honom till aktiviteter, säger Albin och tar en stor tugga av det grova brödet.

Anders betraktar kärleksfullt sina söner. Båda blonda med blågrå ögon, men så olika till sättet. En lugn och eftertänksam och en impulsiv och rättfram.

Jag tycker att vi ska begränsa tv-spelandet till en stund på kvällen. Det kommer att bli väldigt störande för mig om ni ska sitta och prata med era kompisar online medan jag jobbar. Jag vet hur det brukar låta, säger han och spänner ögonen i Albin.

Men säg vad jag ska göra då om jag inte får gå på fotbollen, svarar Albin uppfodrande.

Det du brukar göra i vanliga fall när du inte tränar, gå ut på gården och träffa de andra grabbarna här i området. Ni brukar kunna roa er rätt bra. Det är inte som att jorden slutar snurra bara för att det är en pandemi.

Jesper tittar ner i bordet.

Vill du att vi ska vara hos mamma istället? Jag kan fråga henne. Vi har ju hela huset att vara i där.

Exfrun Lotta och han har helt olika förutsättningar. Hon bor i en stor villa med sin nya man och själv bor han i en trea där killarna delar rum. Hans eget sovrum har även blivit ett permanent hemmakontor. Men aldrig att han skulle vilja att barnen flyttade hem till Lotta på heltid.

Han reser sig upp och kramar om Jesper hårt och säger med sprucken röst: Jag vill att ni är hos mig som vanligt. Självklart kommer vi att fixa det här. Sedan kramar han även om Albin, och i gengäld får han en puss på kinden av ett par läppar som är nedsmetade med smör.

Jesper ler försiktigt mot honom.

Vi vill gärna vara hos dig pappa. Du kommer väl inte att dö i den här konstiga sjukdomen? Lova det!

Nä, du ska inte dö, så det så! Men kom ihåg att tvätta händerna, det är viktigt, säger Albin med allvarlig röst och torkar bort smöret från munnen med baksidan av handen.

***

Veckorna susar iväg och Anders inser belåtet att han helt plötsligt har oceaner av tid över när han inte behöver åka till kontoret. När klockan är halv fem kan han oftast stänga ner hemmakontoret och han slipper bussresan genom hela stan. Det känns skönt att få mer fritid.

För att balansera upp att han inte rör sig lika mycket på dagen som tidigare, bestämmer han sig för att bli mer frekvent med tränandet på Friskis. De har visserligen begränsat antalet besökare, men är man snabb med att boka jympapass så är det inga problem. Eftersom man behöver vara där tjugo minuter innan passet börjar så blir det en del väntetid i anslutning till jympasalen. Anders känner igen de flesta motionärerna redan efter några veckor. Det är oftast samma personer. En nick och ibland byter man något ord medan man fyller på vattenflaskan. Man skulle kunna säga att de andra motionärerna ersatt en liten del av det sociala umgänget som han haft med kollegerna vid kaffeautomaten inne på kontoret.

Den här eftermiddagen betraktar han en man som rör sig självsäkert runt i lokalen och spanar på några yngre kvinnor. Han ser bekant ut. Visst är det väl Berra? En av de där populära killarna på gymnasiet som alla tjejer ville vara med. Han såg bra ut på den tiden. En kille som var så där lagom tuff och spännande, utan att för den skull vara kriminell. Jo, det är han. Men Berra känner inte igen Anders. Det är tjugofem år sedan de gick ut gymnasiet, så det är kanske inte så konstigt. Dessutom hörde Anders aldrig till skolans elit när det gällde att charma tjejer. Han är ingen man minns. Ingen av Berras konkurrenter.

Berra är idag vad Anders skulle kalla en maläten Don Juan, men verkar ha illusionen av att han fortfarande är läcker. Åtminstone beter han sig så när han glider runt i ett par svarta korta tights, linne och ett svart pannband som håller det grånande halvlånga håret på plats. Håret har visst blivit lite tunt, noterar Anders. Berra börjar stretcha, mjukar upp sig både här och där, i närheten av tre yngre kvinnor. Han tar ett stort kliv fram med ena benet och sedan vinklar han fram bäckenet på vad han förmodligen tror är ett vinnande sätt. Det där bäckenet har nog ingen större dragningskraft längre, tänker Anders nästan lite skadeglatt. De yngre kvinnorna verkar ha svårt att hålla sig för skratt och pratar frenetiskt med varandra. Berra glider vidare till nästa tänkbara kandidat. Är Friskis verkligen rätt ställe att ragga på? Anders tittar ner på sina svarta nästan trekvartslånga shorts. Nä, några snäva cykelbyxor blir det inte för hans del. Det känns nästan skönt att inte ha varit en snygging under skoltiden, då blir inte fallet så hårt när man blir medelålders och skavankerna syns. Han böjer sig ner och låtsas knyta skorna för att dölja sitt småleende.

I fönstret intill den tomma spinninghallen ser han sin spegelbild. Han har fortfarande tjockt mörkt hår, men visst börjar det bli lite grått vid tinningarna. Kanske lite