I nöd och lusta

By Elin Eldestrand

Emma är en 38-årig gift småbarnsmor med zebraränder på magen och hängbröst. Kontorsjobbet på det lilla snickeriet känns enformigt, chefen är påträngande och kärlekslivet med maken Andreas har gått i stå. Och till råga på allt har bägge hennes systrar problem. Så livet kunde onekligen kännas bättre.

Plötsligt börjar Emma inse att saker och ting inte står riktigt rätt till på kontoret; någon verkar ha fifflat med bokföringen, kollegor börjar uppträda konstigt och på nätterna tycks det ske märkliga saker i byggnaden. Och var det verkligen en olycka som orsakade den förre revisorns död? Samtidigt som frågetecknen på jobbet hopar sig upptäcker Emma att någon skickar nakenbilder till hennes man. Hon bestämmer sig för att det får vara nog – nu tänker hon reda ut vad som egentligen pågår, både på arbetet och i privatlivet!

"I nöd och lusta" är en riktigt härlig feel good-berättelse, kryddad med spänning och hel del oväntade vändningar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 24, 2019
• ISBN: 9789178293407

Book preview

[e-mail]

Kapitel ett

En söndag i mars

– Vill du ligga?

Andreas ställer frågan som på ren rutin. Söndag: dags att ha sex med frugan. Han tar inte ens blicken från tv:n, där en död promenerare sliter armen av en levande. Har inte han redan sett det här Walking Dead-avsnittet?

Om jag är sugen?

Jag kan väl säga så här, att vill han ha sex med mig så får han vara så god och förföra mig med massage och kyssar. Eller åtminstone en blick. Men eftersom jag inte får någotdera av det reser jag mig ur soffan och mumlar att jag är trött, har ont i huvudet och har ingen lust.

Han reagerar inte ens när jag går. Han sitter i shorts och linne och stirrar på tv:n. En hand innanför shortsen och den andra slappt i soffan. På mattan ligger hans strumpor, på soffbordet barnens kritor och målarböcker som jag bett honom plocka undan femtioelva gånger.

Jag går ut i köket och tar ett glas vatten. Diskmaskinen brummar, men som vanligt när det är Andreas tur att ta disken så står någonting kvar på bordet. I det här fallet en kastrull och mjölkpaketet. Jag ställer in mjölken i kylskåpet, stoppar högljutt ner kastrullen i diskhon och torkar sedan hastigt av bordet med disktrasan.

Inne i sjuåriga Novas rum kysser jag min lilla flickas panna och lyssnar på det lugna snusandet. På hennes nattygsbord ligger Lill-Kitty och den försvunna kameran som vi läser tillsammans. Jag stryker hennes kind och går in i fyraåriga Sagas rum. Gosedjuren har ramlat ner på golvet och jag trampar på ett lamm som ger ifrån sig ett bäää. Saga mumlar i sömnen och täcket ramlar ner på golvet. Jag lyfter upp det och brer det över henne. Nosar på hennes gosiga, mjuka kind och går in i badrummet.

Klockan är nästan tio. Jag drömmer om orken att läsa en stund eller åtminstone smörja in fötterna. Men det får bli en hastig tandborstning och vatten i ansiktet.

Ibland undrar jag varför jag är så trött. Det är knappast så att jag sliter ut mig på jobbet. Det mest ansträngande jag gör där är att försöka undvika att stirra på chefens enorma skrev.

Kapitel två

En måndag i mars

Tjocka lager med isig snö ligger fortfarande kvar på marken och under natten tycks det ha fyllts på med mer. Fast det spelar ingen roll för Saga. Hon har plockat fram sin blommigaste sommarklänning ur garderoben och det är den hon ska ha på sig. Utan strumpbyxor och overall. Jag försöker muta henne med en bulle till frukost, men hon är envis. Jag hoppas det är en bra egenskap som hon kommer ha nytta av i framtiden.

Nova däremot får jag dra upp ur sängen och mata med fil och flingor. Andreas drog till jobbet medan jag mutade Saga. Han bygger sovrum och klädkammare i Saxdalen och gav sig i väg tidigt med kaffemuggen i handen.

Jag packar ner strumpbyxor och en kofta i Sagas ryggsäck och trycker ner en mössa på Novas huvud. Jag är så svettig och stressad när vi går ut till bilen att jag inte märker att jag glömt ta på mig min jacka. Jag forslar in barnen i bilen, vinkar åt grannen Erik som är ute och går med terriern Frisse och sätter i gång med att skrapa rutorna. När jag sätter mig i bilen säger Saga mycket bestämt:

– Om mamma inte behöver jacka kan jag visst ha klänning utan strumpbyxor.

Just det ja.

Jag krånglar mig ur bilen, låser upp ytterdörren och hakar av jackan från kroken på väggen. Smäller igen dörren, låser, sätter mig i bilen och backar ut från garageuppfarten. Andas flåsande och upptäcker att Erik viftar åt mig. Jag vinkar tillbaka. Jösses, vad han var ivrig att hälsa i dag.

Jag rullar längs Lillhedsvägen. Visserligen är det en grusväg och den är ganska ojämn efter vinterns pendlande mellan tö och kyla, men det måste vara någonting fel på bilen. Visserligen går den att köra, men någonting bankar och slår mot den. Som om vi fått in en ilsken bäver i bilen. Andreas får titta på det i kväll.

En granne vevar med armarna åt mig och jag vinkar tillbaka och sträcker på mig. Även om morgonen än så länge varit skit, så känns det mycket lättare när människor hälsar. Jag borde bli bättre på det själv.

Jag parkerar bilen vid Nyhammars skola, pussar Nova hejdå och vinkar åt henne när hon springer i väg till sina kompisar. När jag rundar bilen för att öppna dörren åt Saga upptäcker jag att sladden till motorvärmaren sitter kvar.

Jaha. Så det var inte hälsningssugna grannar jag mötte. Och tack och lov ingen bäver i bilen.

Jag rycker ur sladden och slänger in den i bilen, tar Saga i handen och vi går ner till förskolan. Hennes lärare Lena hänger upp kläder i kapprummet.

– God morgon, Saga! Ni glömmer väl inte barnens konstutställning nästa vecka?

Det gråsprängda håret är kortklippt och står åt alla håll. Hon har små snälla ögon bakom tjocka glasögon. Hon springer minst tre maraton om året och består mest av senor och skinn. Jag ruskar på huvudet. Nej då. Det står med stora bokstäver i köksalmanackan.

– Självklart inte. Sagas mor- och farföräldrar kommer också.

Jag pussar Saga hejdå och vinkar åt henne.

Hanssons snickeri ligger i ett lågt och avlångt gult hus precis utanför Ludvika centrum. Vi tillverkar lastpallar och förvaringslådor åt olika företag. Det låter inte ett dugg spännande, men tydligen går det bra för oss. Chefen, Robert, började med två tomma händer för tjugo år sedan och nu är vi tjugofem anställda och vår största kund är ABB, i både Ludvika och Västerås.

Jag hänger av mig jackan i hallen och går in på toaletten. Mascaran jag kladdade på mig i morse ligger under ögonen, så jag blaskar iskallt vatten i ansiktet och målar på ett nytt lager. Sedan rycker jag bort ett grått hårstrå (jag vet, man ska inte göra så) och kissar, fladdrar ordentligt med tröjan och torkar mig under armarna med pappersservetter innan jag går ut.

Mitt skrivbord är väldigt renstädat. Det beror inte på att jag är pedant eller snabb utan snarare på att det inte finns så mycket att göra. Det finns stunder då jag undrar varför jag ens får vara kvar. Mina arbetsuppgifter består mest av att kontrolläsa fakturor och löneutbetalningar som ekonomichefen Sol-Britt redan har gått igenom, och hon är supernoga. Har jag riktig tur får jag boka in resor och hotellvistelser åt Robert när han ska i väg och träffa kunder.

Jag sätter mig på stolen och slår på datorn.

Visst har jag funderat på att byta jobb, men vad ska jag i så fall göra? Jag gick humanistisk linje på gymnasiet och därefter påbörjade jag en kurs i juridik och en i statistik innan jag hoppade av och gifte mig med Andreas.

Här har jag jobbat i nästan tio år, och eftersom det innebar en fast inkomst i en tid i livet då jag ville skaffa barn och köpa hus var det med glädje som jag tog jobbet. Även om det är tråkigt så är det bekvämare att stanna kvar och gnälla än att söka nytt arbete.

Jag sätter i gång min jobbtelefon och stirrar förvånat på den när den faktiskt ringer. Det händer nästan aldrig. Jag harklar mig och svarar:

– Hej, det är Emma på Hanssons snickeri.

– Hej, Emma. Det här är Frank.

En okänd röst presenterar sig som om jag borde veta vem det är. Frank snyter sig och när han är klar frågar jag:

– Vad kan jag hjälpa dig med?

– Jag är er nye revisor.

– Vad har hänt med Harry?

Frank hostar slemmigt i luren och jag håller telefonen en bit ifrån mig.

– Jag beklagar att behöva berätta det, men Harry är död.

– Död? Hur då?

Jag har träffat Harry varje år på företagets julfest och någon gång däremellan. En äldre man som såg ut att ha passerat pensionsåldern för ett bra tag sedan, men med en spjuveraktig glimt i ögonen och som tyckte om att ta damer på rumpan. Enligt Sol-Britt påminde han om Robert Redford. Fast hon var ordentligt på pickalurven när hon sa det, i vanliga fall pratar hon knappt med mig.

– Han ramlade i duschen. Hände nu i helgen tydligen. Beklagligt. Vi var kollegor i många år.

Jag ryser.

– Väldigt sorgligt. Och otäckt.

– Själv har jag halkmatta i duschen, det borde vara lag på det. Nåväl. Anledningen till att jag ringer är att jag har några funderingar kring företagets bokföring.

– Då borde du prata med vår ekonomichef Sol-Britt. Jag kan koppla över dig …

– Nej!

Jag rycker till. Stirrar förvånat på telefonen som om den ska brista ut i en sång som förklarar Franks oväntade reaktion.

Han hostar igen.

– Envisa förkylning. Det får man för att man passar barnbarnen en helg.

Han hostar och nyser. Jag sneglar mot dörren. Samtalet känns med ens väldigt förbjudet.

– Då så. Jag har vissa funderingar över några saker och jag måste be dig att inte berätta för dina kollegor om att vi har talats vid.

Jag tvekar, men så kutar jag med ryggen och skyddar alla ljud som kommer ut ur telefonen med kroppen.

– Jag ska inte säga någonting.

– Det låter bra. Jag ber att få återkomma.

– Vad handlar det om? Jag förstår inte riktigt.

– Det är kvitton, fakturor och momsredovisningar jag funderar över.

– Okej …?

– Jag återkommer. Men, skulle jag kunna få ditt privatnummer? Jag tror det är bäst att vi fortsätter kontakten på det sättet.

Jag rabblar förvånat upp mitt privata nummer och önskar att jag kunde vara så pass snabbtänkt att jag sa fel siffror. Fast å andra sidan: Frank hade nog hittat mig ändå, och dessutom låter han ganska ofarlig. Förhoppningsvis inser han snart att jag inte kan vara till någon större hjälp.

Kapitel tre

Kontorets centrala punkt är kaffeautomaten i köket. Den installerades för ett par år sedan, när vår gamla kaffebryggare gav upp för gott genom att helt enkelt sätta i gång en smärre eldsvåda.

Snickarna Kjelle och Gösta, som jobbat här sedan tidernas begynnelse, sitter redan vid det runda köksbordet med bullar och kaffe. Efter en hel del protester vågade de till slut prova på utländska moderniteter som caffelatte och cappuccino. Nu tuggar de i sig varsin bulle och sörplar cappuccino medan de under tystnad stirrar ut genom fönstret. Nya krukväxter står på fönsterbrädan och i förra veckan byttes de rödrutiga gardinerna ut mot ett par blommiga. Det är en rar liten tant vid namn Majvor som kommer in då och då för att byta gardiner, vattna blommor, jul- eller påskpynta och fylla på med sina hembakade bullar.

De anställda består till största delen av äldre män. De enda kvinnorna är Sol-Britt, jag, Eva i verkstan och Cissi. Cissi har jobbat här i knappt ett år. Hon är trettiosex år och hitflyttad från Leksand. Hon är den enda jag kan riktigt prata med på det här stället.

Automaten sipprar ner cappucino i muggen och jag lyfter den i örat. Bredvid mig står Cissi med en espressokopp i handen och en snusprilla under överläppen. Hon spanar ivrigt bort mot hallen och ytterdörren. Hon är nästan 1,80 lång och tycker om att variera frisyr och hårfärg. För tillfället är det axellångt och blekt i en gråvit nyans.

Jag tar en första sipp av mitt kaffe. Det är varmt och tungspetsen bränns.

– Vår revisor är död.