Rondo amoroso

By Ulla Lundqvist

Systrarna Anneti och Agneta är raka motsatser. Medan Anneti är lågmäld och känslig är Agneta mer energisk och sprallig. En sak har de dock gemensamt: båda är förälskade i den musikaliske och vackre Daniel. Anneti är Daniels närmaste vän, men kanske visar han, trots allt, mer intresse för Agneta? Ett triangeldrama blir så småningom ofrånkomligt. Det är inte heller bara syskonrelationen som skaver. Systrarnas mamma lider av psykisk sjukdom, vilket också sätter sin prägel på livet där hemma.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 8, 2019
• ISBN: 9788726143720

Book preview

Ulla Lundqvist

Rondo Amoroso

En Berättelse Om Kärlek

Saga

Rondo amoroso

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1991, 2019 Ulla Lundqvist och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726143720

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Prolog

MAJSNÖ

Snöflingorna seglar sakta ner från det gråvita däruppe, virvlande i en dans mot fönsterbrädet, en del verkar nästan fara uppåt i stället för ner. Hon ska komma ihåg dem hela livet, just dessa snöflingor, stora som fjädrarna i en kudde: hur de kommer både uppifrån och nerifrån, och att de är så fel, så alldeles fel. Det är maj månad och gungorna borta i parken har varit uppe länge redan, dricksvattenfontänen är påkopplad och så härlig att dricka ur, mycket godare än kranvattnet hemma. Hopprep, knästrumpor, röda bollar mot planket därnere, ja! Men så nu — snö långt in i maj. Det har farmor nyss stånkat när hon kom in genom dörren, andfådd efter alla trapporna, ty hissen krånglar igen.

— Snö långt in i maj, ja herrejisses, säger hon nu åter bakom ryggen på flickan som står på en pall vid fönstret och följer de mjuka kuddfjädrarna med blicken.

— En sån dag. Ja du min skapare. Det kan aldrig vara ett bra tecken. Onormalt är vad det är.

Aldrig vara ett bra tecken?

Riktigt förstår inte den lilla på pallen. Tecken? Vad för tecken? Det finns tecken på den gula brevlådan därnere som man snart inte kan se längre för alla snöflingor, och det finns tecken på spårvagnarna och på farmors bruna brosch. Är det bra tecken?

— Vad är bra tecken för nåt? frågar hon utan att vända sig om, trycker i stället näsan hårdare mot fönsterrutan i spjärn mot ett svar som hon kanske inte vill höra.

— Kan aldrig båda gott. Och så en dag som just i dag.

Båda gott.

Båda, det är när man är två om någonting. Men det är bestämt inte meningen nu. Farmors båda är ett annat båda, ett hotfullt. Hon frågar inte mer för hon vill ingenting höra. Det kan ändå inte vara snöns fel att mamma är på BB, hon åkte ju dit redan i går och då snöade det inte. Men på farmor låter det som om mamma aldrig ska komma hem, för snöns skull. Onormalt är vad det är.

Onormalt, det sa farmor nyss i telefon också till tant Ljunggren, hon sa det ganska tyst men det hördes hit in i kammaren ändå. Onormalt att ligga så länge när det inte är första gången. Femton timmar nu. Gösta har åkt dit upp igen. Jaja. En får hoppas det bästa.

Flickan i fönstret hoppas ingenting, vill bara att snön ska ta slut och mamma komma hem igen. Utan någon Ny.

I byrån i hallen ligger Den Nyas kläder, alla utom en del som mamma packade i sin väska när hon gav sig av i går. Då var farmor också här:

— Men ta inte med dom redan nu, det gör man inte. Det är farligt att utmana ödet.

Men mamma bara skrattade mellan grimaserna, som kom för att hennes stora mage gjorde ont, och sa att hon inte var skrockfull.

Det finns många farliga ord, farliga därför att de inte är till att begripa och för att de stora använder dem med en särskild röst. Utmana ödet och skrockfull och onormalt och bådar inte gott. Sådana ord kryper längs ryggskinnet och gör kallt i magen. Man kan inte skaka bort dem, de sitter fast och känns som, ja, som när man vaknar på natten och det är tomt i pappas och mammas sängar fastän de inte har sagt att de ska gå någonstans. Hemskare är ingenting, inte ens Guyers tunga på farmors WC. Den är hemsk, men bara näst hemskast. Luden och ryslig sticker den ut uppe vid taket mellan ett par rostiga rör, lika luden och gråsvart som det hemska namnet Guyer, som farmors granne ovanpå heter. Hon har aldrig sett den där Guyer själv. Han går nästan aldrig ut, säger farmor. Han är folkskygg. Hela dagarna bara sitter han och räcker ut sin rysliga tunga vid taket på farmors WC. Dit in går man bara om man absolut inte kan hålla sig, och då kniper man ihop ögonen till smala springor och försöker låta bli att titta mot taket, men det är märkvärdigt så omöjligt det är att hindra blicken från att vandra uppåt det där rostiga röret, upp mot det förfärliga.

— Står du och drömmer?

Farmors röst låter som väl är mycket mer vanlig nu, och säger alldeles vanliga ofarliga ord igen.

— Jag tittar på snön, svarar flickan. Den stannar kvar på marken nu. Det kanske går att åka kälke, tror farmor det?

— Ånej, den där snön försvinner på momangen. Det är väl med majsnö som med aprilsnö att det är fåragö.

— Fåragö? undrar barnet och för att hindra farmor från nya farliga ord fortsätter hon:

— Vad är det för nåt?

— Bete åt fåren. Snön är bra för gräset som dom ska äta.

— Men gräset syns ju inte. Det är bara vitt och vitt.

— Men det smälter och blir vatten och sen blir gräset ännu grönare.

— Mhm.

Farmor återgår till tidning och kaffekopp och flickan lutar pannan mot den kalla fönsterrutan.

Fyra år och på det femte.

Så har hon svarat länge nu, så länge att det känns som om hon alltid varit precis så gammal. När de stora frågar efter hennes ålder så svarar andra stora så. På det femte. Den Nya är noll år. Den Nya finns inte alls om man tänker efter. Riktigt hur det går till att hämta Nya på BB har ingen berättat. Men först blir man tjock. Mamma är så tjock nu att hon inte kan böja sig och knyta sina skor.

— Anneti, du måste hjälpa mej, brukar hon pusta och sätta sig på stolen i hallen. Och knyta upp, det går bra när man är på det femte, men knyta är värre. Det blir inte rosetter och inte knutar heller, utan något oredigt mittemellan som mamma säger får duga. Får duga, det är inte riktigt bra, det är när maten inte blev så god eller Annetis säng, när hon har bäddat den själv.

Anneti, fyra år och på det femte, heter egentligen Ann-Katrin, men det kunde hon inte säga när hon var mindre. Nu säger alla Anneti: mamma och pappa och farmor och mormor och moster Sigrid och farbror Carl och kusinerna, ja, alla, till och med tanten i tobaksaffären och tanten i mjölkaffären.

Den Nya ska heta Agneta. Henrik om de tar en pojke. Pappa verkar tycka att de ska välja en pojke, men mamma säger att man får ta vad man får. Det säger farmor och mormor också. Det är ungefär som i affären. Är fläsket slut får man ta korv. Kaffekupongerna är nästan alltid slut, så då får man ta vad man får. Eller koka om sumpen som farmor gör.

Nu snöar det så tätt så tätt och flingorna har blivit mindre. Det går inte att titta ut alls längre, så Anneti hoppar ner från pallen och ställer sig bredvid farmor. Tummen sticker hon i munnen. Farmor brukar inte bry sig om det och säger inte att det inte passar sig när man snart är storasyster.

— Jag hoppas dom tar en flicka, trevar hon, och farmor far med sitt förstoringsglas över den sidan där det är en massa svarta rutor med kors överst.

— Nämen se, nu är Emil också död, ja jag säjer det, unga pojken, inte sexti en gång.

— Ja vi ska alla den vägen vandra, säger Anneti, för det vet hon att farmor ska säga härnäst. Men så upprepar hon:

— Bara dom tar en lillasyster! Pojkar är så dumma. Fast helst ska dom inte ta nån alls. Jag tycker det är bättre utan. Men ifall dom nödvändigtvis.

— Vad säjer du, stumpan. Det är klart att det är nödvändigt!

Anneti vet att hon har använt ett av de storas ord, men just det här begriper hon mycket väl. Måste du nödvändigtvis ha dina ritpapper på golvet, slänga vantarna på köksbordet, kladda choklad över hela duken.

— Det är det väl inte. Dom kan ju säja att där inte är nån som dom vill ha. Vi får in andra lite senare, säjer tanten då, och då säjer dom att dom ska återkomma.

— Nja, på BB är det inte riktigt som i affären, ser du.

— Farmor?

— Ja.

— Tant Berg hon sa.

Anneti vet inte om hon ska fortsätta, för det tant Berg i mjölkaffären sa häromdan, det är att mammas mage är så stor för att Den Nya ligger i den. Men Anneti sa bestämt ifrån, att så är det inte alls, för Den Nya ska hämtas på BB. Och då skakade tanten på huvet och sa ungefär säjer du det, är det vad dom tycker att det är lämpligt att lura i dej?

— Nå, vad sa tant Berg då?

— Att Den Nya ligger i mammas mage och att det är lämpligt att lura mej. Eller vad det var.

— Du ska inte bry dej om vad hon i mjölkaffären säjer. Hon har inget begrepp om barn och barns förstånd.

— Har farmor det då?

— Nu ska du inte vara nosig, Anneti! Tror du inte att vi vet ditt bästa, din mor och far och jag? Bättre än mänskan i mjölkaffären?

— Joo.

Nu har det hänt igen. Anneti har frågat något som hon kände att hon helst skulle ha hållit tyst om. När man frågar sådant är man nosig och ingen fin flicka. Det är viktigt att vara en fin flicka, när man har ett mycket fint efternamn och när farfar som är död var Officer, och när farbror Carl Henrik som är nästan finast i stan också är Officer. Men farmor är egentligen inte alls lika fin. Riktigt på vilket sätt är det inte så lätt att förstå, men det känns. Det känns på det sätt som hon luktar och pratar och på vilka människor som hon stannar och slår sig i slang med. Just så sa mamma till pappa en gång: Din mamma slår sig i slang med kreti och pleti. Jag är säker på att Calle inte alls gillar det.

Kreti och pleti, det var väl Emil det, han som är död nu. Om han inte var kreti så var han väl det där andra, men vad är det? Kanske en som krattar i Stadsparken. Det gjorde Emil.

Nu har Anneti tänkt färdigt på vad hon ska säga härnäst för att blidka farmor. Farmor glömmer lätt bort att man har varit nosig ifall man skyndar sig och pratar om något annat.

— Emil, han som är dö i tidningen, är han en kreti eller nåt?

— En vadförnånting? Farmor rynkar ögonbrynen, inte argt, men som om hon inte riktigt förstår.

— Vad heter han efter Emil, vänder flickan än en gång tankegången.

— Hette får man väl säja nu, salig i åminnelse. Emil, han hette allt Jönsson han. Han var min kusin, kan jag tala om för dej. Snäll var han, men lite velig.

Anneti nickar för hon begriper på ett ungefär. Hon har mer än en gång sett hur de stora barnen i parken har retats med Emil. När han har varit iväg för att tömma en korg med löv så har de flyttat hans kratta från en buske till en annan, och sedan har de suttit på huk bakom en bänk och flinat. Anneti tycker inte om det alls. Hon vet ju att Emil är en av farmors alla gubbar. Som hon slår sig i slang med.

— Att det skulle gå så fort med lille Emil, suckar farmor och nu har hon som väl är glömt det där med barn i magen. Anneti vill gärna uppmuntra denna mer ofarliga tankegång, så hon upprepar vad hon nyss sade:

— Ja, vi ska alla den vägen vandra.

Fast inte begriper hon vilken väg det är frågan om, bara att den har med dödsannonserna i tidningen att göra. Det måste väl vara ett ganska ofarligt område? Man kan kanske ta reda på lite mer.

— Vad för en väg förresten? lägger hon därför till.

— Vägen mot DÖDEN, svarar farmor och nu går det en kall fläkt genom kammaren igen. Det sätt som farmor sa DÖDEN på, det lät som när man blåser ljud i en tom flaska. Eller som mistlurarna ute i sundet när det är dimma. Förutom farfar vet Anneti bara morfar som är död. Emil nu, förstås. Men han är ju bara död i tidningen. Farfar