Den röda skålen

By Lena Kallenberg

Att växa upp är en konstant ström av omvälvande upplevelser. Du står ständigt inför utmaningar som du inte vet hur du ska förhålla dig till eftersom utmaningarna är nya. "Den röda skålen" skildrar en flickas uppväxt, som inte bara färgas av de ofrånkomliga inslagen i att bli äldre. Hon behöver även genomgå föräldrarnas skilsmässa, en älskad farmors död och mobbning. Det sätter igång processer i henne och, inte minst, får henne att försvinna in i sin inre fantasivärld. "Den röda skålen" är en inlevelsefull och inkännande porträtt av hur det känns att växa upp. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728023778

Book preview

Lena Kallenberg

Den röda skålen

SAGA Egmont

Den röda skålen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1993, 2021 Lena Kallenberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728023778

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den röda skålen

"Örnen föder bara upp de ungar

som kan se mot solen utan att

ögonen tåras, och är själv

okänslig för ljuset."

Citat okänt

H on sitter i det innersta rummet. Med knogarna knutna pressar hon ögonlocken hårt, hårt tills hon långsamt faller ned i den röda gyllene skålen. Kanske har den ingen botten? Kanske kan hon stanna i det röda hjärteblodet, det som slukar allt.

Innan hon fanns var mamma och pappa lyckliga. Det har hon själv sett på fotografierna i fotoalbumet. Mamma skrattar och pappa ler och ser stolt ut. När de hade varit så där lyckliga i flera år, ville de gärna ha ett litet barn.

Pappa och mamma promenerade över den stora gräsmattan vid lekparken. Det var en varm sommardag men vindpustarna svalkade ändå lite och de små rönnarna fäktade ivrigt med sina fingrar. Mamma och pappa höll varandra i handen. Pappa berättade något och mamma skrattade till. De hade just kommit fram till fotbollsplanen när de hörde ett svagt skrik. Först förstod de inte varifrån det kom, men sedan upptäckte de henne. Hon låg inrullad i den vita babyfilten med röda och blå ränder. Ordentligt inlindad. Det var bara ansiktet som syntes. Hon var det minsta barn de hade sett och de stannade upp för att beundra henne. Mamma satte sig på knä och pappa böjde sig över. De såg på varandra, strålade av förundran och lycka.

– Det är vårt barn, sa pappa.

Mamma log med hela ansiktet. De behövde inte säga mer. Det lilla byltet rörde på sig och gnydde. Det lyste om mamma och pappa.

Mamma tog varsamt upp barnet och pappa följde dess ansikte med blicken. Alla tre fortsatte skogsbacken upp där solen spelade mellan tallgrenarna.

Så hade hon kommit till dem.

Men det gyllene drar och sticker. Hon måste lätta på knogarna och öppna ögonen och det dröjer innan hon kan se klart.

– Mamma, säger hon, fortfarande instängd i flimret. Men det är bara tidig eftermiddag och mamma är fortfarande på skrinfabriken.

Mamma fodrar skrinen med röd sammet. De har ett metallbeslag som man kan öppna och stänga med ett litet förnämt knäpp.

Först lägger hon i skumgummi, som en liten madrass, så den fina medaljen inte skadas. Sedan ligger medaljen och vilar tills någon öppnar skrinet och ser det vackra. Mamma hinner inte se.

Hon måste göra så många sammetssängar. Det finns som en liten grop för medaljen att vila i, man kan känna den med fingret. Hur kan någon ta upp den ur skrinet? Hur kan någon någonsin skilja det skinande guldgula från det mjuka röda?

Det mörkröda sammetsdammet sticker i mammas näsa. Det sätter sig i håret och var det kommer åt. Hela dagarna står mamma på skrinfabrikens stengolv. Och hon blir så trött. Det är av det trötta som tystnaden kommer. Mammas tystnad stannar kvar i lägenheten. När pappa bodde hemma var det också tyst, fast på ett annat sätt. Hon visste att mamma och pappa nyss hade pratat med varandra, men när hon kom in låg tystnaden kvar. Den tystnad som blir när man sagt något sorgligt. Som syntes på pappas långa rygg och flög omkring i dammtussarna mamma jagade med sopborsten. Mamma sa att hon skulle vara ute och leka, hon som inte tycker om att vara ute. När hon kom in, skulle hon alltid gå ut igen. Det var nog om henne de pratade.

Pappa ringer inte längre de två korta signalerna på dörren så hon ska förstå att det är han och springa och öppna. När hon sa att hon inte ville bo hos honom hade han försvunnit. Fast egentligen vill hon. Det går inte att förklara. Hon har inga sådana ord. Bo hos sin pappa är nog ovanligt.

Hon skulle städa och koka kaffe åt honom. Tvätta upp hans strumpor på kvällarna och hänga på elementet. Bli bättre i matte. Pappa hjälpte henne med talen när han bodde hemma. Men allt det där är omöjligt. Det vet hon. Det omöjliga sitter som en hård nöt i mellangärdet och skalet går aldrig sönder. Mamma och hon hör ihop, som medaljen och den mörkröda sammeten. Mamma skulle aldrig klara sig utan henne. Men hon tvingades välja. Tvingades säga något som inte går att säga. Ljög för pappa. Det är klart att han försvann, och nu vet hon inte var han finns. Men en del lögner är inte riktiga lögner, de är sanna på sitt eget vis. Sanna för att de blir som en sköld bakom vilken man kan vila sig ett tag. Hämta andan. Sa man sanningen skulle man trasas sönder.

Mamma säger att pappa bor inneboende hos en tant. Säkert är hon elak och sträng. Har grön klänning och snipig mun. Tanten har nog stängt in pappa i ett litet rum. Hon kan se pappa framför sig där han sitter på en säng med farmors gamla urblekta överkast, bredbent med huvudet i händerna. Han orkar inte ens se upp. Orkar inte gå ut ur rummet och möta den gröna tantens elaka röst.

Så ledsen hade han blivit.

Tant Anna är den enda som brukar hälsa på. Hon är snäll och mycket äldre än mamma. Hon ser alltid rakt igenom en. Som om hon läser tankarna och vet alltihop inuti. När hon tittat färdigt säger hon:

– Goddag lilla vän, och suckar.

Fast tant Anna är väldigt liten i växten själv.

Sist satt mamma och tant Anna länge i köket och pratade och rökte. Rösterna malde och malde. De böljade upp och ned som rökslingorna. Mamma stängde dörren dit in. När hon kom in blev de tysta eller pratade med andra slags röster.

– Du lilla, sa tant Anna.

Ta en kaka till!

Tant Anna har aldrig varit gift. Fast hon har en son som är vuxen.

– Karlar, fnös tant Anna.

Gift dig aldrig, det blir bara elände.

Mamma försökte skoja bort det tant Anna sa. Men det lyckades inte. Det märktes att tant Anna menade allvar.

Tant Anna ville gärna berätta om sin son.

– Han är så duktig.

Går på kvällsskola och läser till ingenjör.

– Är han riktig ingenjör nu, frågade mamma.

Tant Anna log stolt.

– Kan du tänka dej.

Han var intelligent redan som barn.

Satt i fönstret och läste på affärsskyltarna.

MUSNOK, sa han en dag när jag kom hem.

– Musnok, upprepade mamma.

– Han