Slussen

By Lena Kallenberg

Slussen är på ett sätt en infrastrukturellt viktig knytpunkt. Men den är också en mytomspunnen plats som väcker en alldeles egen och personlig relation i människor. Som den äldre, alkoholiserade mannen som tänker på funktionalismens genombrott när han närmar sig Slussen. Eller den yngre mannen som ser på Slussen och tänker på en stad i evig förändring. Och så den kvinnliga antikvarien som drömskt tänker tillbaka på barockens tidevarv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728023761

Book preview

Verner Karlsson

Förmiddag den 1 oktober.

Verner fumlar med kepsen .

Trots att han står i vägen för buss och tunnelbanepassagerare stannar han upp utanför tunnelbanan. Den där kvävande känslan av att lungorna krymper likt ylle i hetvatten tvingar händerna till ett krampaktigt grepp om rolatorns handtag.

Han hade alltid tyckt om blåst. Blåst, inte vind som har med segling och diktning att skaffa. Blåsten, Slussens härskare, för evigt lierad med den vida utsikten över vattnen som möts vid ett smalt näs, tuktar luft, sol och ljus. Saltsjöns pinande tävlingar med de örfilslika kasten från Kungsholmssidan, passar denna plats där människor skingras åt stans olika väderstreck.

En nasal stämma skaver i bakhuvudet: Verner Karlssons emfysem förvärrat, stopp. Doktorn på Hemvist 33 i Bagarmossen talar med bandspelaren, tabletterna Verner!

Hade han tagit dem ur biträdets rödflammiga handflata? Var det i morse, eller under gårdagens kväll? Nåväl, han är för tillfället där han vill vara.

Platsens öppenhet och dynamik har alltid fascinerat. Trafikkarusellens virvelmönster av köande fordon, båtar som slussas från salt till sött, en hiss som stiger mot himlen medan tåg och tunnelbana ringlar in och ut ur bergen. I Ryssgårdens salustånd tävlar astrar och ringblommor med vinteräpplena i färgprakt. Ingenstans i stan kan man följa årstidernas växlingar i ljus och färger som på Slussen.

I en diffus känsla av att han letar efter någon låter han huvudet sjunka bakåt och utstöter ett rosslande. Några pojkar i säckiga byxor vid T-bane-ingångens glasdörrar mönstrar honom, gör bedömningen; ett enkelt rånoffer? Ser han verkligen ut som en skräpig gammal trädgård i nyllet, det brukar Gullan Hjortberg på Hemmet påstå.

Han prövar ett gammalt trick, hostar och ber om en cigarett.

– Farbror kanske röker för mycke, säger en av dem och räcker lydigt över giftpinnen. Han rättar till kepsen och kraxar ur sig ett svar:

– Nacka fick sitt smeknamn tidigt, men hur… Frågar om de är muslimer, och tror de sig om att kunna föda Allah i sina påsbrallor. Katarinahissens automatiska tidsangivelser tickar fram. Den här platsen är beständig, han känner fortfarande igen sig. De nya bussarna har tagit spårvagnarnas blå färg fast en mörkare ton, det går an, det är till och med trösterikt, tänker han. Minnet, en lustig inrättning; knyts samman av enstaka intryck, samtidigt utplånades mycket ungefär som när Nils Ericssons sluss däckades över på -30-talet och blev till en regleringsränna.

Högt däruppe på Gondolens uteservering springer Maja med brickor. Maja med högt uppkammad hårvalk och ljusfjuniga underarmar. Maja som tjatar att han ska börja på aftonskola och sluta upp med påhuggen i hamnen. Maja som vill gifta sig.

Du som jämt går och glor på gamla kåkar. Läs till arkitekt, hade hon kastat fram. Det närmsta han hade kommit ett ritbord var ett springsjaskneg åt en arkitektfirma, året var 1931 när Slussens treklöverblad, den geniala trafikkonstruktionen med planskilda korsningar, planerades.

Han hade förblivit diversearbetare till pensioneringen, särskilt uppskattat utomhusarbete i friska luften. Friheten i hamnen, den hade Maja inte förstått sig på. Sjåarkoling, brukade hon fnysa. Rynkat på sin lilla nästipp åt utomhusarbete och osäkra inkomster.

I något hjärnskrymsle ekar morgonutropen i Rotundans källare intill hörselnerven. Grabbarna med händerna nedkörda i byxfickorna och morgonens första cigg i mungipan. Aningen av förväntan i luften parad med dunster från bingarna på Söders ungkarlshärbergen. En omärklig nick som bekräftade att han hörde till stammisarna. Megafonens skorrande. Beskan av dagens första pilsner som skickades runt bland dem som valts ut till påhugg och fått sina namn utropade från basarnas upphöjda podium. Tiden, som ett vant handgrepp runt lastlinan, ett kast och säcken lägrar ryggen.

Vad visste Maja om saltet från magasinen nedanför Ersta, det vita guldet som strilade likt ett smattrande skyfall ned i 50-kilosäckarna? När en sådan säckjävel läckte, kornen lade sig i svettiga hudveck, frätte skinnet och framkallade Majas vurm, sved det i maggropen minst lika illa som av saltet.

Maja hade nosat sig till hans stumma längtan som fötts i samband med Stockholmsutställningen, han var bara ett barn då, men far hade tagit honom med till Djurgården. Arkitekten Erik Gunnar Asplund, en av utställningens förgrundsfigurer, hade väckt hans beundran. Reklammasten där orden Husmodern, Läkerol och Röda Sigillets halsdukar stod skrivna med neonbokstäver, signalerade spänning och modernitet. Sammantaget med de rena och storstilade vita utställningspaviljongerna gav de honom upplevelsen av att stiga in i himlen. Minnet sicksackar kring Asplunds skickligt iscensatta restaurangbyggnader, med dess flygande flaggor och klingande spel, där far och han inte hade haft råd att gå in. Paradis och Böljeblick, namnen smälter på tungan som sockervadden han fick den gången. Förde tanken till fartyg, rena skapelser som ville visa på den nya funkislärans frihet och tekniska framåtskridande. Far hade inte varit lika förtjust, ansett att utställningens funkisvilla var ljus och kal som en sjukhussal.

Söder, barndomens hemtrakt, hade framstått i all sin sjabbiga gråhet efter den där Djurgårdssöndagen.

På Medborgarplatsens folkbibliotek hade Verner läst allt som gick att hitta om arkitektur och Stockholmiana. Fast han först inte begripit mycket, hade han genom uppslagsverk och försåtliga frågor till bibliotekarien gläntat på dörren till Imhoteps och Jean de la Vallées värld. Han hade blivit tvåspråkig. Vardagens ekensnack, som han behärskade till fulländning, hade vid sin sida fått byggnadskonstens idiom. Sedan upplevelsen på Djurgården hade han satt Asplund högst bland arkitekter. Tyckt sig som ingen annan förstå andemeningen med den vita armadan som likt Noaks ark skulle rädda mellankrigstidens människor, en slags flykt undan den annalkande fascistiska syndafloden.

Hans bildningsiver hade varit stor men från det till att tro sig om att söka formella bekräftelser på sin kunskap, det var inte ämnat för en gosse från Sofia universitet och hur skulle studierna bekostas, knappast med Majas drickspengar.

Verner rullar fram till övergångsstället medan han försöker framkalla den gamla irritationen över Majas förnuftsresonemang. Börja läsa för att sedan upptäcka att han inte klara av ét och riskera att halka utanför. Komma krypande till Rotundan och få en plats bland nykomlingarna. Se, Karlsson trodde han var förmer! Samtidigt vissheten om att hon haft rätt på sitt sätt men att hans egen feghet stått i vägen. Ilska, känslor, vad är det, annat än kemi i blodomloppet? Hans har för länge sedan upphört att sjuda och är numer ett stilla flöde genom allt trängre passager. Endast doktorn på Hemvist 33 vet vad det består av.

En kvalmig inandning av bussarnas biogaser framkallar minnet av morgonspyorna vid Rotundans utgång, dom gick att ställa klockan efter brukade upproparn skämta.

Något spår av hamnen borde finnas kvar i byggnaden, måhända de där väggmålningarna som kom till på 50-talet.

– Verner Karlsson, styr dit en sista gång, säger han högt till sig själv.

Asfalt, hela landskap av måsskit och duvskit. Rolatorns hjul krockar med en ölburk som skramlar iväg. Han förföljer den i en nyfödd iver tills en remsa kantsten sätter stopp och burken flyger i vattnet.

Oset från en stark tobakssort tränger in i näsborrarna. En man i blågul väst, kanske någon modern räddningsgrunka, står och röker utanför ett krypin till kontor. Han kastar fimpen och trampar så ett gummignissel uppstår från stöveln. De står under viadukten vid kanalen, hur har han kunnat missa sitt gamla näste Rotundan?

– En gång byggdes Slussen för sjöfartens skull, kastar Verner ur sig.

Stövelmannen drar i västens dragkedja.

– Farbror hår gåt vilse?

– E ru inte svensk?

– Mitt namn Hadwan, jag Slussvakt. Slussen fin, gammal, det är känsla här.

– En holme dela Söderström i Kvarnströmmen och Lilleström. Båtarna varpades uppför.

– Nej, jag arbetat tio säsonger här!

Guppande ölburkar och kartongbitar i gråblasket invid slussporten kontrasterar mot det tidiga julpysslet i form av glitter och en uppgillrad adventsstjärna i guld innanför de låga fönstren till hamnkontoret.

– Medeltiden! Ett tungt och besvärligt arbete, envisas Verner.

– Farbror inte gå här, farbror ramla vattnet.

Irriterat kör Verner helt nära kajkanten. Minsann, en inbuktning under asfalten, en rörelse på ytan, möjligen ett drag in mot Saltsjösidan, den igenbäddade fåran lever.

– Drottning Kristina, e hon bekant…

– Neh! Farbror glömt, invandrardrottning heta Silvia.

– Dumma mänska, Drottning Kristinas sluss var den första, den smordes med sältran och smör och drogs av…

– Av invandrare, va. Nu Slussen sprängas inifrån, saltet från väggar tränga in i betongen så armeringsjärn rosta. Vänta, jag hjälpa farbror rätt väg.

Utsikten över kanalinfarten mörknar, ett tätt vingfäktande fyller luftrummet innan de bukstinna duvorna tar mark och börjar sitt trippande i cirkel. Hadwan visar på balkarna under den skumma viadukten där träck och kvistar spretar ut.

– Babylons tempel, fina duvbon. Heliga, ingen människas hand fick röra dem.

– Borde vara en uppgift för arkitektkontoren att rita häckningshyllor i den nya byggnationen, påpekar Verner.

– Suveräna överlevare, klara ramla högt uppifrån, vingbrott, benbrott spela noll roll.

– Förresten, vi har era turkduvor här i stan, vid Sturebys T-banestation. En dam håller dem vid liv med gammalt fullkornsbröd från Hemmet, Gullan Hjortberg