Resa in i solen

By Hans Lidman

Det var en underbar sommar på Nojava Semlja. Vi seglade genom packisen till Karahavet och vaskade guld i Matotsjkin Sjar. Allting var fridfullt och behagligt. Fram till den morgon i slutet av augusti då ett okänt fartyg låg förankrat i bukten ... Resa in i solen är en samling skildrande berättelser från Nordkalotten av författaren och fotografen Hans Lidman.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 9, 2021
• ISBN: 9788726654349

Book preview

Hans Lidman

Resa in i solen

SAGA Egmont

Resa in i solen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1973, 2020 Hans Lidman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726654349

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Resa in i solen

www.sagaegmont.com

In mot solen

Rovaniemi är en oas, en ö mitt i ett stort och flackt skogshav. Havet kastar stundom dyningar mot stadsmuren, hos en och annan stadsbo är dyningen rätt märkbar. Men när bussen rakar norrut, ut ur stenoasen, dör vågskvalpet bort. Vi glömmer affärshus och noga inrutade kvarter, vi möts av solen, midnattssolen, som redan tidigt på aftonen har bäddat åt sig bland spensliga grantoppar och guldpudrade molnbankar.

Men solen lägger sig aldrig. Den hinner inte. Vi reser i fatt den på gropiga och svårt korrugerade vägar. Annat vägunderlag fordrar vi inte, när milen måste räknas i tiotal. Och när vi vet att landet är fattigt på pengar men rikt på värden, som ej kan mätas i pengar.

Ett oändligt flackland drar förbi. Inget fjäll, inte ens ett lågt berg bryter den enformigt jämna horisonten. Mötande bilar har ljuset på, måhända som en demonstration mot den lysande solkulan. En lappgumma kommer farande på sin moped så lappmössans öronflikar fladdrar i kapp med motorknattret, en sameyngling kliver på bussen, mera välklädd än den mest utstuderade stockholmspjatt. En svensk P-bil kör förbi med 120 km fart så grus och småsten skvätter upp och lämnar en liten ros på bussens stora vindruta. Det är ett allmänt observerat faktum att om en svensk kommer utomlands, särskilt norrut, är han plötsligt i ett ingenmansland och tror han får bära sig åt hur som helst. Skamkänslan har han lämnat hemma hos moder Svea.

Lappland brottas och svettas med en ny tid. Landet värjer sig, det vrålar i födslovåndor. Men Lapplands folk har redan accepterat den nya tiden. Samer och skogsfinnar smälter in, de låter sig formas. Till en viss grad.

Vägen är hygglig, än så länge. Jag vaggas till vila efter det sista dygnets kulturkontakter i residensstaden. Tanken går till söta flickor, långhåriga pojkar, bullrande och grälsjuka pilsnergubbar. Och till granna zigenerskor, som lockar och pockar i sin utstyrda prakt. Men som endast kan narra någon drucken till dårskap — ibland kan dock deras köpslagan bli rätt våldsam.

Vi möter skog och vildmark. Ibland far en liten skogsgård förbi, där får och kor går på bete, där allt vittnar om en hård och vrång tillvaro. Men där man inget annat vet, trots bilar, bussar och en nyöppnad värld.

Då och då ser vi också en skymt av den finska sisun. Ty här finns nyodlingar, pågående stubbrytning, som borde komma den svenska jordbruksministern och hans regering att bli ovanligt rundögda. Om de nu vill se en nyodling, sen de med sin politik tvingat tusentals skogsbönder att överge sina fäderneärvda jordplättar för en skogssådd, som de själva aldrig någonsin kan få nytta av.

Men finnen vet vad krig och svält vill säga. Han har erfarenhet. Han sätter inte allt på ett kort.

Motorn surrar, vägen är alltjämt någorlunda hygglig.

I Sodankylä stiger gamle prosten Altokallio på. Vi är gamla bekanta. Altokallio har vigt hela sitt vuxna liv åt det finska Lappland. Han kan landet utan och innan. Nu är han åttio år. När jag frågar hur han ser på det finska Lapplands framtid, skakar han resignerat på huvut.

– Jag icke veta. Allt blir så nytt, så annorlunda …

Altokallio är med starka rötter bunden till Nord-Finland. Han är aktad och respekterad, alla lyssnar till hans ord. Men — också en auktoritet har sin begränsning, när ålderdom, dålig hörsel och en smula åderförkalkning sätter in. Han är desorienterad i den nya tidens heta puls. Och man undrar hur hans föregångare, kulturmän som 1700-talets Jacob Fellman, skulle ha reagerat inför vår tids våldsamma utveckling. Men Fellman var en så stark personlighet, att han säkert hade anammat allt det nya.

Altokallios son, som är förare på expressbussen, finner sig dock väl tillrätta i den nya tiden. Hans uppkavlade ärmar avslöjar ståtliga sjömanstatueringar, som minner om äventyr i främmande land, och en söt flickas närgångna intresse gör honom snabbt till bussens store och lyhörde charmör. Men han vet sin plats. Trots att den söta flickan nära nog kryper upp i hans knä, styr han sin landsvägsskuta med stark och säker hand.

Skog, skog och åter skog. Vägen är enformig. Den tröttar. Kanske, jag vet ej, men kanske slumrar jag till, vaggad av motorsurr, dånande växelskrap och tilltagande korrugeringar. Och får en dröm. Eller också är det en av dessa vakenvisioner, halvt om halvt verklighetsupplevelser, som man efteråt aldrig blir klok på, som man funderar kring år efter år.

Vad hände?

Jo, det är bara så att bussen tvärstannar. Och in kliver en rultig samekvinna, en riktig lappkärring kan man gott säga, och sätter sig på den tomma stolen mitt emot mig.

Våra ögon möts. Det blixtrar till i de ekorrbruna sameögonen, kvinnans drag stelnar. Hon intar en på samma gång avvisande som nyfiken attityd.

Jag funderar. Jag anar att vi kanske träffats förr. Men var? Och när?

När hon ser att jag söker i minnet, mjuknar hennes bistra uppsyn. Och när jag instinktivt lutar mig framåt för att höra hennes kommentar som jag förstår skall komma, böjer hon sig mot mig och halvviskar:

– Var är min dotter?

Visst tycker jag mig ha sett ansiktet förr. Men var? Jag möter så många mänskor. Och denna kvinna ser inte ut att vara fullt frisk. Det är ett flackande, stickande drag i hennes ögon, som oroar och skrämmer.

Jag blir illa till mods av den oväntade frågan och ber om närmare detaljer kring dottern. Och kvinnan svarar, medan hennes ögon fladdrar av oro och ängslan:

– Hon reste norrut, in mot solen. Sen är hon borta …

I detsamma bromsar bussen och samekvinnan reser sig och stultar mot dörren. Innan hon försvinner, vänder hon sig om, vinkar generat och ger mig ett ansträngt leende.

Sen är också hon borta.

Solen, solen!

Den står nu som ett glödande klot rakt i norr. Vi åker rakt in i klotet, det är som att med eller mot sin vilja kana in i ett brinnande vulkangap någonstans bland Nordishavets drivande isberg. Oemotståndligt sugs man mot okända, mot nya upplevelser, nya vänskapskontakter och glädjetecken – kanhända också mot ett äventyrligt slut på jordevandringen. Men i så fall blir den säkerligen ljus och skön. Och ju mera man låter sig påverkas av midnattssol och öde vidd, desto större blir den förtrollning, det äventyr, som man omärkligt glider in i.

Det går stadigt uppför. Skogen tunnas ut och försvinner, kvar blir bara en och annan björkbuske. Den kala marken förstärker ödslighetskänslan.

En renko med sin lilla kalv går och betar vid vägens sida, utan att ens se upp då bussen dånar förbi. På en telefonstolpe sitter en fjällvråk hopkrupen. Den ser ut att sova och bryr sig inte alls om vår framrusande express.

Kända ortnamn skymtar förbi och för minnet till resor som ligger år tillbaka i tiden. Där är Kaunispääs lilla fjällklump med omgivande vandringsleder bort mot ryska gränsen. Det var här som åskan gick bärsärkagång för något år sedan och slog en same, just som han steg ur den åsksäkra bussen. Han dog inte genast. Men hans högljudda och hjärtskärande rop om hjälp från förfädernas gudar gav dem som hörde honom en klar vink om att den lapska kulturen ännu inte är helt utdöd.

Lite längre ner påminner en skylt om Lannila guldgrävarläger, om den bistra men eggande tid då finnar tillsammans med en god del av all världens lycksökare drog in i ödemarken längs nära nog oframkomliga vägar för att söka en mänskligare tillvaro. En och annan fann det nya livet och fick en tryggad ålderdom. Men större delen av lycksökarna återvände ännu mera utblottade än de kom, utslitna, illusionslösa, som mänskliga vrak. Guldet i Sotajoki blev i förfärande många fall en tragedi. Men guld har alltid haft en ödesbetonad funktion – för guldgrävaren har det oftast fört till svåröverskådlig dramatik.

Skogen kommer tillbaka. En ringlande älv skymtar, husen ligger allt tätare. Och med en tvär inbromsning stannar bussen vid en av Ivalos barer.

Folk går av, folk stiger på. Mopeder knattrar, gäspande och utvakade ungdomar står i små grupper och söker något att roa sig med. Från kaffebaren skräller en popschlager.

Efter en kvart fortsätter bussen och skumpar över Ivalo bro, mötesplatsen för så många oliktänkande människor. Här, mitt ute på bron, blev jag en natt bjuden på torr renbog och en stor mugg Koskenkorva av en av Lemmenjokis legendariska guldgrävare.

Heikki kände inte genast igen mig. Just som han passerat mig, vände han sig om och högg mig i armen.

Och då – jo, visst var det Heikki. Det blev ett glatt återseende, en minnesrik tillbakagång till guldgrävarsommaren däruppe i Lemmenjokis kala och väglösa lågfjäll.

Jaja, jag skall berätta om mötet på Ivalo bro i annat sammanhang. Det var dramatiskt.

Sen vindlar vägen in i en starkt kuperad terräng med blänk av vatten här och var. Den är krokig och backig, besvärlig att köra. Jag vet att den är bil- och bussförares fasa. Men den har charm. Ny väg planeras och är redan under byggnad, kanske färdig när dessa ord kommer i tryck. Den kommer att skära sönder den krokiga idyll, det stycke äkta Lappland, som i det sista funnits kvar mellan Ivalo och Enare.

Vid Jumala – allt det gamla, det genuina, det man söker och längtar, det går obönhörligen mot sitt ödesbestämda slut!

Då och då skymtar en vik av Enare sjö. Där speglar sig solen, där minner den om fiskarsamernas hårda och fattiga liv runt den stora sjön – men också om deras frihet, lycka och förunderliga anspråkslöshet.

Vid Enare brummar Outokoski som förr och mumlar skamset något om att den stora enareöringen blir allt mera sällsynt. Förr gick den upp i älven vid mitten eller slutet av augusti och gav då en fin sport på fluga. Och vid älvstranden ligger Enare turisthotell, oförändrat, mitt i den djupa lapplandsskogen, och ruvar på minnen från fornstora dar. Ty Enare tillsammans med Utsjoki gömmer på uråldrig lapsk bebyggelse, bara namnen kommer en lapplandsälskares hjärta att slå dubbelslag. Säkerligen är det personliga minnen och upplevelser som ligger bakom mitt eget engagemang. Men det måste finnas något genuint lapskt på dessa platser, något som fångar intresset på ett särskilt sätt, som ger flykt åt fantasin. Kanske är det guldgrävarnas besök i turisthotellet, där de dricker karjapainen, en blandning av lika delar mjölk och whisky, kanske är det kyrkhelgernas sammankomster i Enare kyrka, där festklädda och nog så originella samer samlas från när och fjärran.

Kaamanen skymtar förbi. Och ser jag rätt, står gamla postmästaren Uno Wænerberg ute på sitt lilla gårdstun. Kanske kastar han en saknadens blick på grunden efter det Ultima Thule, den stora och välskötta gård, som hans far en gång byggde men som tyskarna brände under sista kriget.

Här vid Kaamanen börjar den nybyggda vägen mot Utsjoki. Den är visserligen rätt smal. Men den är permanentad, den har kilometerlånga raksträckor. Den har blivit lappmarkens autostrada.

I ett visslande huj passerar vi Petsikko, där samerna under livliga och högljudda rop skiljer sina renar efter sommarens vandringar ut mot ishavskustens snöklädda fjäll. Jag ser små samegårdar, omgivna av småhus. Ibland stannar bussen och släpper av eller på en same. Varje gång dörren åker upp, väller det in ett moln av mygg.

Arma människor! Att vara tvungna att leva den ljusa, den vackra, den någorlunda varma delen av året i dessa smådjävlars hägn! Som om inte mångmeterdjup snö och isig vinterstorm vore nog. Men – människorna stannar, de biter sig kvar, de älskar sitt hårdföra land.

Det är så. Man kan inte annat än älska denna natur och framför allt de ödmjuka mänskor som befolkar den. De har lärt, de har blivit tvungna att ta skeden i vacker hand. Kanske har detta bidragit till att de blivit så följsamma, så sega, så lokalbundna.

Solen, solen!

Den ligger och glöder i ett smältande gasmoln, rund och klar och väl avgränsad. Ibland finns det två solar långt, långt därborta, bara en handsbredd från varann. Kanske är det vindrutans ljusbrytning som spelar mig ett spratt. Eller också är tröttheten så tung att jag ser dubbelt.

Men nu har solen vänt. Den har åter börjat stiga. Vi kommer aldrig att hinna fatt den, trots att gasen står i botten. Det är som att fara i fatt en lycka, en dröm, som ständigt glider undan.

Vi skär mitt igenom en ödemark som förr var den mest fruktade i Nord-Finland. Så långt vi ser blånar lågfjäll i böljande åsar, mellan dem ligger glittrande vatten. En gård rusar förbi, där nät hänger på tork. I Utsjokiälven fiskar en same.

Vi möter bilar, många, många. Mest är det turister – danskar, tyskar, fransmän. Alla har de ljuset på. Men det är knappt vi ser strålkastarna. Midnattssolen börjar bli alltför stark. Den är inte så glödande, så nebulosaartad längre. Skenet har vitnat.

Långt i nordväst står Rastigaissa som en blå silhuett och sträcker sin skyddande hand över ett av Finnmarksviddas allra bästa rödingvatten. Men där får bara norrmän fiska, ingen utlänning.

Den nya vägen går mitt emellan Utsjokis vita stenkyrka och den gamla prästgården, under seklernas lopp så rik på märkliga mänskoöden. En och annan av kyrkstugorna finns kvar – de står nu tomma och drömmer om tider som flytt, om kyrkliga fester då hela nordvästra Finlands samer samlades till gudstjänster, nattvardsgång och vänskaplig samvaro, då ungdomar vigdes, barn döptes, gamla jordfästes. Men då också nya band knöts, ofta för all framtid.

Skolan, där helsingforsmagistern fru Terttu Guttorms barn redan blivit naturaliserade samer både i språk och klädsel, ligger tyst och öde i sommarferien. Och så svänger bussen plötsligt in mot Utsjoki turisthotell. Solen rullar nu mödosamt längs sluttningen av Ailigas, samernas heliga berg. Den har bäddat åt sig i lätta, guldkantade molnslöjor. Resan in i solen har nått sin första etapp.

En sameflicka öppnar hotelldörren, och en smula omtumlad av den halvdygnslånga expressfärden vinglar jag in i hotellets nattstängda kafé. Där möter en tysk läkare, som jag ett år tidigare träffat mitt inne på Finnmarksvidda. Tillsammans med en kamrat har han just kommit åter från laxfiske i den hårda stryka, där Utsjokiälven rinner ner i Tana. Men nån lax har det inte blivit, inte ens ett enda hugg. Älven har varit död.

Jag går fram till terrassdörrens fönster för att återse den grandiosa sikten från älvens höga och branta nipa. Då kommer en båt knattrande därnere så vattnet står som en vitskummande plog. Den kommer nerifrån Tana. I båten sitter två fiskare, den ena är en kvinna.

Få se, det är ju Juhani och Elsa Järvensivu, gamla vänner från tidigare besök, dessutom mycket skickliga fiskare!

Jag rycker upp dörren och vinkar. Elsa vinkar tillbaka. Och så böjer hon sig ner och lyfter upp en silverskimrande tiokiloslax.

Då hör jag bakom mig den tyske doktorns resignerade utrop:

– Ah, Donnerwetter!

Men så, plötsligt, rätar han på sig, knuffar sin kamrat i sidan och säger i förhoppningsfull ton och med nytänd iver i blicken:

– Morgen!

Som en välkomsthälsning har en omtänksam värdinna ställt fram en butelj Lapin Kulta – Lapplands guld – på nattduksbordet. Drycken har guldets och midnattssolens drömska färg – när den sköljer genom strupen är det som att dricka solgudens egen godnattskål i tidig morgonväkt.

Resar-Herman och isbjörnen

– Hade jag bara vänt mej om och sett den stora och utsvultna isbjörnen komma smygande i mina spår, hade jag blivit rädd. Då hade jag tagit till harvärjan för att fortast möjligt ta mig ner till den närliggande fångsthytten – jag var ju utan gevär, ska du veta. Och då hade björnen varit över mej i ett nafs, då hade jag blivit björnmat, då hade jag inte suttit här och pratat med dej denna kväll!

Den som berättar detta är en av vårt lands mest vittfarna globetrotters och föreläsare. Han heter Herman Jacobsson och har sina sällan gästade bopålar i Nyköping. Själv kallar han sig Resar-Herman, under det namnet är han också vida känd. Under mer än tjugofem års vandrings- och arbetsår har han besökt fyrtioåtta länder och tre världsdelar.

Vandringsåren började på allvar då han fick ett resestipendium från LO på 1940-talet. Han har cyklat genom Portugal, där han fängslades som misstänkt spion, vandrat längs Nilens stränder, åkt lastbil genom Saharaöknen och blivit fråntagen sina kameror för otilllåten fotografering i Francos hårda Spanien. Tillsammans med finska guldgrävare har han vaskat guld i ödemarksfjällen vid Lemmenjoki, i Algeriet var han byggnadsinstruktör när man byggde småbyar åt TBC-drabbade barnfamiljer och i Las Palmas har han varit murarbas för ett