Hälsingehambo

By Curt Einar Jinder

Det var en gång en präst, en spelman och ett utedass i Hälsingland. Vart ska den här historien hän? För att förstå slutet måste vi följa de båda kamraterna på en resa tillbaka i tiden. Det handlar om en mans första möte med folkmusiken och hans eviga stretande fram till titeln som riksspelman, men också om en annan mans stapplande steg in i prästämbetet. Däremellan finns det gott om rum för udda vänskap, vardagliga dråpligheter och knivskarpa observationer av vår blotta existens. Värm upp smilbanden och sätt dig bekvämt - det är dags att njuta av livets Hälsingehambo! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 21, 2021
• ISBN: 9788726655957

Book preview

Lagerlöf

1

- Vilken föredrar du? sa jag. Ljusnan eller Hudiksvalls Tidning?

- Ljusnan har varit bra, men nu vetefan, sa prästen. Det är nånting med trycksvärtan.

Vi satt på Refugiet.

Ett bygge av en storlek och klass som fick det gamla torpet intill att framstå som ett fallfärdigt annex.

Fjölen hade sex hål, vart och ett försett med lock, uppfällbart som ryggstöd och ställbart i tre lägen.

Entreväggen bestod till halva höjden av vitlaserad panel, avslutad med en blåmålad, profilerad bröstning. Resten var inglasad med små, spröjsade fönsterrutor.

Utsikten var svindlande.

Djupt under oss låg dalgången med sin ringlande silverstrimma och vid horisonten klängde skräckslagen skog kring de blå bergens grinande kalhyggen.

Prästen vickade på en plastdunk och hällde upp två bägare hembryggt äppelvin.

- Skål, gamle vän, sa han och räckte mig den ena.

Vi klingade krusen och svalde ett par rejäla klunkar.

På väggen bakom oss hängde vid sidan av varje hål en fiol och en stråke.

Prästen har fiolnoja. Framför allt har han lacknoja.

- Nyckeln till det optimala ljudet heter lack! säger han och experimenterar i sin jakt på de gamla mästarnas grundrecept med allt från hästpiss till honung, från äggvita till körsbärskåda.

Något körsbärsträd finns inte på tomten men grannen Sven, själv ett original och därtill storspelman, håller honom med den bärnstensgula hartsen. Som så mycket annat.

Jag vände mig mot fiolen vid min sida och rev av ett pizzicato.

- Fabriksstämd, sa jag.

Prästen log i skägget.

- Ovanligt ställe att spela fiol på, sa jag.

- Här uppe är det tradition. Gubbarna spelade ofta på dass.

- Ingenting att undra över, sa jag. Kärringarna körde väl ut dom. Vem står ut med fiolgnissel i längden?

- Nu skall vi inte ha den kostymen på, sa prästen saktmodigt. Vet du vad som är den huvudsakliga skillnaden mellan din nyckelharpa och en fiol?

- Nej.

- Nyckelharpan brinner längre!

- Som sagt, fortsatte han, gubbarna spelade på dass. Rullstråket är en direkt följd.

-Va?

- Jomenvisst! Dassen var trånga förr i tiden.

- Naturligtvis, avbröt jag. Ingen hade råd med sådana här salonger. Det enda som fattas här är ett par etsningar av Zorn.

- Vad är det för fel på Bror Eric, sa prästen och pekade på två folkloristiska målningar som flankerade ingången.

Den ena föreställde Thore Härdelins svartskäggiga ansikte med guldringen i örat. Bakom hans transparenta fiol och över resten av duken bredde Hälsingland ut sig med sina sjöar, berg och hembygdsklädda dansare. Kring vindfällen och bergsskrevor vimlade det av älvor, vättar och annat småknytt och i en torrfura på Hårgaberget satt Horn Per och spelade en skara ungdomar i en vindlande slinga upp mot en blek måne.

En bild, inspirerad av Hårgalegenden där ungdomarna blev kvar på berget; tvingades dansa till den bockfotades musik till dess det av dem bara återstod dödskallar som hoppade omkring på berget, lämnande efter sig spår i form av två ringar i berget. Synliga än i dag.

- Hälsingehambon borde ha stannat på Hårgaberget, sa jag och pekade på målningen.

- Vi talade om rullstråk, sa prästen. I de trånga dassen fanns inte utrymme för de långa, svepande stråken. Det gick bara att röra armbågen upp och ner. Och! Voila…! Rullstråket var uppfunnet!

Tre trappsteg ledde upp till fjölen. Nedanför fanns en bred förstuga. Vid ena kortväggen stod en gammal lavoar med vattenkanna och handfat i blommigt porslin. Över den hängde en spegel i förgylld ram med en tvålkopp på ena sidan och en fotogenlampa med mässingsreflektor på den andra.

Golvet täcktes av en trasmatta, vävd i blåskalans alla nyanser.

Hälsinglands färger.

Jag bläddrade i en gammal Ljusnan och fick genast syn på annonsen:

Hälsingehambon. Den glada folkfesten i Ljusnans dalgång.

- Usch, fy fan!

Tidningen hamnade vid bortre hålet.

- Tiden läker inte alla sår, suckade prästen och tog en djup klunk av vinet.

Jag hatar hambo. Ingenting har jag hetare önskat lära mig. Ingenting har gjort mig mera besviken och förbannad.

Ändå älskar jag den. Vadmalsdansen!

När tillvaron känns mer än vanligt outhärdlig; när ingenting nytt tycks hända, allt bara är en räcka usla repriser, regniga och i svart-vitt, eller om världen helt enkelt rasat ihop: då far jag upp till min vän prästen.

Jag hade startat min resa i ottan.

Vid Björklinge kyrka morsade jag som vanligt på Gås- Anders. Den ärggröna bronsgubben står där och viftar med stråken och det är ett måste för en spelman att hälsa.

Försummelse straffar sig direkt.

Det fick prästen erfara då han en gång for förbi, mer än vanligt tankspridd, och omedelbart smällde höger framskärm i ett illa parkerat traktorsläp.

Jag fick hans nödrop på telefon.

- Du! Jag står på en bilskrot utanför Uppsala!

- Fint, sa jag. Passa på att byta Amazonen!

Som jag inte hade någon brådska gjorde jag en avstickare till Älvkarleby.

Vid de torrlagda fallen följde jag soluppgången; satt där och tyckte synd om mig själv medan jag tänkte på annan morgon då jag suttit där med hambotösen, på väg till den glada folkfesten i Ljusnans dalgång.

Hon satt i mitt knä med ryggen mot solen och betraktade de sparsamma rännilarna som blänkte mellan bottenstenarna.

- Du missar soluppgången, sa jag.

- Den ser jag i dina ögon, svarade hon.

För att tränga undan minnet tänkte jag i stället på Byss Kalle, Upplands legendariske harpspelman. Jag tänkte mig honom sitta där i soluppgången för så där etthundrafemtio år sedan, medan forsen dånade förbi, fri och otämjd.

Lite däven efter en spelnatt skakar han sin snustorra plunta; kisar surt mot slöjorna vid motsatta stranden där älvornas ljusa skratt hörs över fallens dova bordun.

På samma gång kyska och förföriska utmanar de den gamle spelmannen; svänger sitt blonda hårsvall, vickar lite extra på rumporna och lyfter kjolarna onödigt högt.

Men när han drar stråken ur stövelskaftet och hötter åt dem försvinner de in i slyet under låtsat förskräckta tjut.

Med knarrande smorläderstövlar knäar han ner till vattnet; fyller pluntan och dricker i djupa drag. Solen står rakt mot fallen och de dansande färgerna i vattenridån bländar honom.

Han skjuter hatten fram i pannan; lunkar tillbaka och sjunker tungt ner på en sten.

Jag ser den grå, krokiga gestalten och undrar vad som rör sig där under slokhatten. Vad tänker han om våra dagars nyckelharpspel? Slängpolskan jag blev riksspelman på? Känner han igen någonting av den?

Myterna och legenderna. Klockstapelbygget i Älvkarleby.

Det påstås att han tävlat med byggarna om vem som skulle bli först färdig. De, med klockstapeln, eller han med en storpolska.

Om han verkligen föreslagit något sådant hade han mötts av ett gapskratt. Vem av dem skulle vilja jämföra sitt hantverk med hans harpspel? En smäll på käften hade han troligen fått.

Bymentaliteten.

- Tro inte att du är någonting!

- Ingen blivande prästfru på gång? sa jag.

- Det är för tillfället lugnt, sa prästen. Och jag lutar allt mera åt att det är bäst så.

- Hallå där! Har du tappat lejonklon? sa jag och tänkte på alla de gånger jag kommenterat hans ständiga jagande. Och han mitt.

- Det är vägen som är mödan värd, brukade han citera Karin Boye.

Så sant. Det är först då sökandet gett resultat eländet börjar.

Kvinnornas smygande, omärkligt gradvisa framflyttande av positionerna. En liten ändring här, en annan där. OK! Det kan jag väl köpa. Världen går inte under!

- Lika bra att jag har en tandborste här hos dig! säger hon en dag. Man är närmast tacksam. I hennes frånvaro betraktar man ömt glaset med den rosa tandborsten. Lite kläder för ombyte ligger plötsligt i mina lådor. Servisen och köksredskapen ändrar utseende. Nya blommor dyker upp på fönsterbrädan.

Innesluten i förälskelsens skimrande såpbubbla, med skygglapparna utfällda och öronpropparna hårt inslagna uppfattas inga varningssignaler. Det finns inte längre tid att träffa gamla vänner. Den där fiskeresan med polarna bara försvann.

- Men den veckan kommer min väninna från Tranås till stan. Hon blir jättebesviken om hon inte får träffa dig!

- OK! Det nappar ju i alla fall inte.

- Jag åker till Frankrike tre veckor i juli! Men Herre Guud! det är planerat evigheter tillbaka. Du vattnar mina blommor. Visst gör du? Jag har gjort en lista på i vilken ordning de skall vattnas och hur mycket de skall ha. Vadå jämna par? Säg inte att du är svartsjuk på mina vänner!

Så följer upproren, kriserna och utbrytningsförsöken. De uppslitande försoningarna där man för varje nytt fredsavtal förlorar ännu ett stycke mark. Nya kriser och så slutet.

Ner i källaren igen, sedan bäst som sker och aldrig mera!

Till nästa gång.

Vi kände till allt om varann och våra kvinnor. Genom åren har de fått finna sig i att bli avslöjade in i minsta detalj. Ingenting lämnades utanför vännens kännedom.

Uppfläkta, dissekerade in till minsta skrymsle, hårstrå och födelsemärke, avslöjade till kropp och själ bredde vi ut dem för varann.

Inga vita fläckar fanns på våra kartor.

Dock gav vi aldrig några råd och framför allt inga förebråelser. Däremot stod vi beredda med kvast och skyffel då de krossade spillrorna låg där i all sin ömklighet.

Och lyssnade tålmodigt om och om igen på samma