Mannen på havets botten

By Kjell E. Genberg

Ett lik trålas upp av en fiskebåt utanför Blekinges farvatten. Det som till en början ser ut som en vanlig drunkningsolycka, blir snart föremål för en mordutredning. Ett rep är knutet kring likets fot, och halsen är svårt tilltygad med sår. Kriminalassistent Christian Carlsson sätts på fallet. Han är helt grön på jobbet, men får här en chans att bevisa sin kompetens för sina äldre och mer väderbitna kollegor. Men fallet visar sig vara betydligt svårare än vad han till en början trott ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2020
• ISBN: 9788726711189

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Manne Sjölander hade aldrig varit i en storm förr. Egentligen skulle han inte ha varit i en nu heller, men skepparen John Pärsson på fiskebåten Norje hade fallit undan för hans böner.

Du vet ju att farbror Göran ligger på sjukhus med blödande magsår, hade Manne sagt. Han har berättat hur det går till på Norje, Pärsson. Jag kan klara det … och jag skulle behöva pengarna eftersom jag sparar till en moppe.

Ja, ja, sa Pärsson till sist. Du får jobba till dess Göran kommer på fötter. Det är ju en fiskarsläkt som fostrat dig, så det är väl dags att också du får sjöben.

Manne var sexton år gammal och under den senaste timmen hade han blivit övertygad om att han aldrig skulle fylla sjutton. Men han gjorde det man sade åt honom att göra. Då och då spydde han – oftast i lä – och sedan var det bara att hugga i igen.

Omgivningen var försvunnen i ett grått töcken. Han var ordentligt påbyltad med sydväst och regnställ med slagregnet som kom med byarna letade sig in vid halsen och rann i isande strimmor ner över skinnet. Molnen gick så lågt att de tycktes släpa mot de brytande vågtopparna.

Norje var knappt åtta meter bred och nästan tjugofyra meter från back till akter. Den kraftiga Caterpillarmotorn på tolvhundrafemtio hästkrafter, som brukade låta så häftigt, hördes knappt över de vinande vindbyarna. Fiskebåten dök och steg. Eftersom hon gick på lätten stampade hon emellanåt, något som fick allt att darra uppemot sex sju på Richterskalan. Både ljuden och rörelserna gjorde honom om möjligt mer illamående.

Manne slet med en vajer tillsammans med skepparens son Kalle. När den var fäst var allt säkrat. Sextonåringen spottade. Det fanns inget mer att kräkas ut.

Uppe vid styrhytten kom John Pärsson ut på bryggvingen. Det blåste tydligen ännu värre där. Skepparen såg ut att armbåga sig fram genom blåsten. Huvudet med den fladdrande sydvästen var framskjutet och axlarna hade han dragit upp så mycket han kunde. På sätt och vis liknade han Armand Krajnc på väg in i en närkamp.

Det syntes att han ropade till dem, men ljudet tycktes inte klara av att nå fram. Det stannade en bit från det rödflammiga ansiktet, höll sig fast i befälhavarens grå skäggstrån som gick i en båge från öra till öra och såg ut att klibbas dikt under hakan.

När han vinkade fattade de vad han ville och skyndade däråt. I trapphuset kom inte vinden åt dem. De drog igen dörren och låste med den vitmålade spärren. Genast blev det mycket tystare och de ruskade på sig som hundar.

På väg uppför trappan fattade de att trålaren bytt riktning. Gungningarna blev annorlunda, häftigare på ett sätt och uppe i styrhytten kunde de genom regnprickiga rutor se vågorna slå över däck från ett annat håll. På himlen virvlade sönderslitna, mörka molngardiner.

Ni behöver nåt varmt i er, sa John Pärsson. Skepparen hade tagit av sig sydvästen och regnstället hängde på kroken. Den kraftiga överkroppen doldes under en bylsig tröja. Han vände sig till den unge mannen som styrde. Håll rätt så.

Rätt så.

I den lilla mässen intill pentryt var bordet försett med slingerställ för att muggar och tallrikar, bestick och serveringsfat inte skulle drulla i durken och göra som vågorna ville. De hade kommit alldeles innanför tröskeln när Norje dök ner i en vågdal och samtidigt krängde till. Alla tre dansade i olika balansnummer för att hålla sig på benen innan kontrollen var återfådd.

John och Kalle tog kaffe i sina plastmuggar och började breda varsin smörgås. Manne vred undan blicken. Hans mage var tom, munnen smakade skarpt. Jag kommer nog aldrig att kunna äta mer, tänkte han.

Hur kunde vi hamna i den här skiten? sa Kalle till sin far. Lyssnade du inte på väderleksrapporten?

Den ljög! sa John Pärsson sammanbitet. Det här lågtrycket skulle dra norrut. Men det stannade. Nu kan vi inte fiska förrän vinden mojnat. Jag har lagt om kursen. Vi går till Hanö och inväntar.

Sedan märkte skepparen att Manne inte åt. Trots protester tvingade de i honom en smörgås och en kopp kaffe. Till sin förvåning slapp han kräkas. Pärsson log.

Det blir nog karl av dig också, sa han. Jag minns hur det var. Fast på min tid var fiskargubbarna hårdare mot ungdomen. De tvingade mig att äta fett fläsk. Jag spydde upp det, men fick äta mer. Till slut fungerade det och jag har aldrig varit sjösjuk sedan dess.

Norje började till sist nå lugnare vatten och i diset skymtade Hanö med det sexton meter höga fyrtornet – byggt mellan 1904 och 1906 – på öns högsta berghäll, sextio meter över havet.

Den ljusstarka, numera automatiserade fyren skickar sina blixtar fyrtio kilometer ut över vattnet var tretton och halvte sekund.

Det var bra för människor som arbetade på havet. Skeppare Pärsson berättade legenden om den stora draken som varje natt flög till Hanö från Tärnö. På två väldiga vingslag kunde monstret tillryggalägga dessa tjugo kilometer men när fyren byggts bländades draken och störtade rakt mot bergväggen nedom den.

Det finns fortfarande ett märke kvar efter den störtningen, sa han. Du hinner nog se det, för vi blir kvar här ett tag.

Manne Sjölander kunde inte förstå vad som hände när han kom i land. Marken kändes som om den rörde sig men Kalle sa att det var som det skulle. Kroppen skulle snart vänja sig vid fast mark och det gjorde den.

Manne och Kalle lämnade den välfyllda hamnen, passerade toaletterna, souvenirbutiken och konstateljéerna. De hade gått en stund när Manne märkte att han plötsligt var hungrig.

Är det inte underligt? sa han.

Inte ett dugg, svarade Kalle. Du har bara en macka i dig. Resten är utspytt. Vi går till Bygdegården och äter.

Jag har inga pengar.

Då bjuder jag.

Det var inte så många människor därinne och det närmaste Manne kunde komma en hamburgare var biff med lök, så det beställde han. Kalle ville pröva det berömda sillbordet och eftersom han hade åldern inne tog han en sup och en öl till maten. De fick ett fönsterbord och Manne satte nästan i halsen när han såg en flock dovhjortar vandra förbi, orädda och med stolt sträckta halsar.

Han ville fråga om dem, men samtidigt hade han ingen lust att verka okunnig, så han lät bli. Efter maten gick de till klippan under fyren. Kalle ville visa märket efter draken.

Så du inte tror att farsan ljuger, sa han med ett skratt.

Det fanns verkligen ett vågformat avtryck i stenen men Manne trodde ändå att John Pärsson tummat på sanningen. Drakar fanns väl bara i tecknade filmer? De hann med heja på ett par flickor som inte var så där intresserade av att prata med dem. En av dem bodde i gamla fyrvaktarbostaden och den andra på vandrarhemmet. Ingenstans fick de följa med in, så Kalle och Manne gick vidare. Innan de återvände till hamnen tittade de på engelska kyrkogården med dess höga kors som tillverkats av en brittisk fartygsmast. Där fanns gravar för sjömän som dött under engelska örlogsflottans manövrar i Östersjön 1810-1812.

Christian Carlsson lade ifrån sig kavajen på soffan bredvid sig. Sedan greppade han sitt stora glas och drack några djupa klunkar. Det tyckte han att han behövde efter en rätt frustrerande dag på jobbet.

I och för sig hade han inte haft det så jobbigt. Det enda som kunde ha blivit en utredning för våldsroteln var en anmälan om en försvunnen man i Sölvesborgs kommun. Han hade åkt dit. Mannen bodde i ett hus långt ute på landet men det visade sig att när Christian kom fram hade den gamle mannen också kommit hem efter sin långa skogspromenad. Så var det med det.

Frustrationen kom sig av att han suttit och pratat med en journalist i något som kändes som en evighet eller två. För ett par veckor sedan hade en kille blivit oprovocerat nerslagen på stan. De hade utrett saken så gott det gick men inte kunnat hitta gärningsmännen på den beskrivning den misshandlade gett dem. Inte heller hade man hittat några vittnen så utredningen lades förstås ner.

Journalisten var påstridig och menade att om man som Christian var kriminalassistent så borde mer arbete ha lagts ner på fallet.

Så mycket har ni väl inte att göra i lilla Karlshamn, hade han sagt och det hade inte varit en fråga.

Vadå? tänkte Christian. Vi är bara hundrafemtio poliser på hundratusen invånare. Rekryteringen går trögt efter alla nedskärningar. Skiften på stationen blir tuffare, många av de äldre snutarna orkar inte med och lägger av eller sjukskriver sig.

Han hade blivit irriterad och det kostade på att behålla lugnet. Till sist var han i alla fall av med murveln och för hans del var arbetsdagen slut.

När han lämnade stationen halv sex fanns fyra ordningspoliser på plats, förutom en närpolis och en arrestvakt. Kollegerna verkade redan trötta fast de bara jobbat en halvtimme. Christian hade jobbat hela dagen. Undra på att han behövde den här pilsnern.

Han drack den snabbt och sedan blev det muggen. När Christian tvättade fingrarna efteråt kastade han en blick i spegeln. Han var nyklippt och kanske hade frisören tagit lite för mycket av det halvlånga, ljusa håret. Men det skulle ordna sig helt naturligt på ett par tre dagar. Ärret över höger ögonbryn var aningen synligt, men inte direkt störande. Det kom sig av ett sår som han fått innan han blev polis, när han tillhörde flottans dykarenhet. Sin utrustning hade han fortfarande kvar i garderoben hemma på Stadsportsgatan, inte alls långt från Mieån.

Det återstående skönhetsfelet i ansiktet var ett munsår. Christian begrep inte hur han fått det. Sånt hörde till de tidiga tonåren och han hade faktiskt fyllt trettiofyra. Fast han såg verkligen ganska mycket yngre ut.

Christian Carlsson granskade sitt ansikte, ett ganska manligt sådant med vissa veka drag som brukade attrahera kvinnor. Han drog in luft i lungorna så att bröstkorgen spändes ut. Det blev inte så illa. Han var faktiskt ganska muskulös fortfarande – tack för det, hantlarna i gymnastiksalen. Grundkondisen kom från flottan. Det hade varit mycket spring i skogen och en massa andra konditionsgivande övningar i Karlskrona – staden som beväringar från andra delar av Sverige kallade Pinan. Den konditionen hade han behållit och genom att han var kraftigt byggd kunde man tro att han var längre än sina etthundrasjuttiosex centimeter.

Han torkade händerna med pappershanddukarna, andades ut och återvände till baren. En öl till kunde inte skada.

Kriminalassistent Carlsson hade satt sig vid kavajen igen och druckit en tredjedel ur glaset när hon kom in. Leena Pohjanen var också polis, jobbade på ordningssidan men nu var hon civilklädd. Hon var blond, tydligen äkta, var åtminstone tio år yngre än han själv och nästan onaturligt solbränd. Maldiverna eller solarium, det kunde gå på ett ut. Solbrännan syntes extra tydligt mot det ljusa håret och den vita blusen där bysten syntes mycket tydligare nu när hon inte hade uniformen på sig.

Leena fick syn på honom, sken upp och vinkade. Christian höjde också sin hand och fladdrade med fingrarna. Hon köpte ett glas rött vin och kom fram till hans bord.

Får man slå sig ner? undrade hon.

Varsågod.

Christian skruvade på sig lite. Leena Pohjanen var i och för sig snygg, men hon var också