Smärtgräns

By Sten Lindqvist

Henrik har alltid levt sitt liv enligt lagboken. Man kan väl säga att han är som folk är mest - en helt vanlig medelsvensson i landet lagom. Men hans prickfria register lever plötsligt farligt när han råkar ut för en blodsugare av den värsta sorten. Istället för att lägga sig ner och ge upp väljer Henrik att hämnas. Öga för öga - tand för tand. Nöden har ingen lag.

När Henrik inser att han inte kan genomföra sin hämndaktion på egen hand tvingas han rekrytera en medhjälpare. Men skenet bedrar och snart sätts något i rullning som han inte själv kan stoppa. Med ens blir det alldeles uppenbart att Henrik har tappat kontrollen. Och i farligt sällskap kan det få ödesdigra konsekvenser...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726433401

Book preview

författaren.

Prolog

Några första varningens ord bara. Låt dig inte bli invald i ett företags styrelse om du inte har total ekonomisk insyn och kontroll. Och akta dig väldigt. Det finns lystna gamar som bevakar varje litet misstag.

Den här boken tillägnas Henriks familj men bara som en förklaring och inte som en ursäkt. Henrik behöver inte be om ursäkt för något eftersom han inte felat mot någon. Inte just i det här fallet, men kanske i andra.

Berättelsen kan, men det är nog knappast troligt, bidra till eftertanke hos några. Till exempel de som svek Henrik av ren klantighet och slutligen ruinerade honom. Han kan bara hoppas att de verkligen känner sig nöjda med hans ekonomiska uppoffringar och bidrag.

En annan som borde tänka sig för är den jurist som skor sig och lever gott på andras olycka. Nämligen ägaren till Bäcklövs Jurist AB. Men han får sitt och lite till innan den här sagan är slut.

Alla eventuella likheter med verkliga händelser, platser eller personer är ren slump. De ska i sådana fall enbart betraktas som märkvärdiga sammanträffanden.

Del 1.

Sveriges rikes lag.

Henrik Johnsson hade blivit erbjuden tre jobb efter avslutad industriskola vid ASEA (numera ABB) i Västerås. Noga räknat var det fyra.

Det första var som maskinistlärling på ett kustfartyg som skulle avsegla från Västerås hamn i slutet av augusti. Havet och båtar hade alltid lockat honom och han såg med längtan fram mot dagen för avfärd. Två veckor innan avgång låg ett ödesdigert brev på golvet innanför dörren till hans sparsamt möblerade etta. En inkallelseorder! För ett ögonblick avvägde han att begära uppskov men så blev det inte. Nog skulle det väl finnas plats på något fartyg efter bara ett år i lumpen?

Artilleriregementet A4 i Östersund tog ett år av hans liv på både gott och ont. Där fick han lära sig det mesta, inte minst vad grupptryck kan innebära. Henrik och en kompis på logementet skulle fiska en ledig helg och Arne, som blev sur för att han inte fick följa med sa:

– Du, den fisk ni får ska jag förbanne mig äta rå!

Till att börja med verkade det som om han skulle slippa denna delikata måltid. Fredagskvällens fiske höll på att sluta med en katastrof. Henriks kompis lyckades ramla överbord och tjorva in sig i ett nät. Han sprattlade förtvivlat i det meterdjupa vattnet innan han plötsligt försvann under ytan. Henrik fick tag i en nätslinga och hoppade ur båten, på säkert avstånd från sin oturliga kompis. Det var svårt med fotfästet på den hala bottnen och det kändes som om de drog åt varsitt håll. Plötsligt blev det alldeles stilla ute i nätet och Henrik lyckades dra upp hela det livlösa paketet på land. Hur var det man gjorde nu då? Konstgjord andning? Nej, först ut med vattnet och sedan in med lite luft. Henrik lyckades vältra runt den tunga kroppen och redan den tredje omilda ryggdunken resulterade i en kraftig hostattack. Den akuta faran var över men båda var genomsura.

Lördagskvällen, när de sent om sider fått några nät i sjön var Henrik aningen berusad och hans fiskekompis såg bevisligen dubbelt. För dagen efter, när de skulle ta upp näten såg de att det bara fanns en åra i båten. Nåväl, de hämtade den andra åran och kajkade under stigande förvåning ut till de tätt liggande nätflötena. Att något var fel förstod Henrik genast, för flötena låg bara några meter ut från stranden. Han fick tag i det ena flötet och började hala in. Snart stod det klart för dem att alla fyra nät de lagt ut låg tätt hopslingrade i en enda stor ring. Fan! Han hade rott med bara en åra när de lagt näten! Han var ingen mindre än Georg Axelberg från Göteborg. Han var delägare och så småningom arvtagare till ett av Sveriges framgångsrikaste stuterier. Det närmaste i den vägen, som Henrik någonsin skulle kunna tänka sig att åstadkomma, var ett norrländskt tunnbrödsstuteri.

Det var tryggt, om än i vissa samanhang besvärligt att umgås med Georg. Han var åt helvete för stor. Med sina tvånollåtta i strumplästen och 145 kilo var han oftast lite svårplacerad. Det gällde att vid varje tillfälle erbjuda honom den stol i den lilla stugan som man trodde skulle palla för trycket. Hans yviga skägg tillsammans med ett ofta dånade skratt bara förstärkte hans dominans var än han kom. Med dagens regler skulle han antagligen ha fått betala trängselskatt i huvudstaden även om han så bara gått på trottoaren. Några på kompaniet kunde inte låta bli att säga: bip, bip, bip när det beordrades att springa baklänges. Georg behövde bara snegla på dem för att få bipandet att tvärtystna.

Henrik kände sig liten bredvid Georg trots sina ganska normala 178 centimeter och 77 kilo. Då var han fortfarande lyckligt omedveten om vad trettio år av relativ trygghet skulle medföra. Nu, vid nästan fyllda sextio, hade han krympt till 176 och vägde 87. Måste ut och gå. Den tanken kom för honom allt oftare nu men viljan var svagare. Ska börja i morgon, det lovar jag dyrt och heligt. De löftena bröt han lika ofta, och med samma dåliga samvete, som han inte avstod från bearnaisesåsen.

Bakfulla satt Henrik och Georg och betraktade näthärvan de tagit upp och lagt i den orangea plastbaljan. Mot alla odds hade de ändå räknat till minst fyra sikar som fastnat i de yttre slingorna. Det var tur för dem men otur för Arne. Efter tre timmar och trehundra svordomar hade de äntligen rätt ut hela härvan. Långt nere i de tilltrasslade näten hade de hittat tre abborrar. Sju fiskar! Henrik fick en nästan religiös känsla. De skulle gott och väl räcka till en delikat middag, även om de sparade en till Arne.

– Ska vi rensa Arnes också? Georgs fråga hade en otvetydig underton av tvekan och lite medlidande.

–Joo, vi gör det, det blir nog ett svårsmält kvällsmål ändå. Du, det där i går. Jag antar att du räddade mitt liv då.

–Troligen, men du skulle ha gjort samma sak. Glöm det.

– Var inte så säker på det, ha ha. Georgs skratt mullrade som åska innan han blev allvarlig igen.

–En sak kan du i alla fall vara säker på. Jag glömmer det aldrig.

De fjällade och tog ur fiskarna innan de stekte dem över en öppen eld. Alla utom en, en rå sik som de hade sparat till Arne.

Det låg som vanligt tjugo man på luckan och alla hade hört hans löfte:

– Den fisk ni får ska jag äta rå!

De virade in Arnes fisk i en plastpåse som de senare i smyg gömde på hans kudde under den oklanderligt bäddade slafen. Alla på luckan, utom Arne, visste vad som väntade. Vid halv tiotiden på kvällen avvaktade nitton unga män Arnes reaktion. Han vek så småningom överkastet åt sidan och då upptäckte han den till synes oskyldiga plastpåsen som låg på kudden. Medan Arne tog upp den ropade nitton förväntansfulla röster i kör:

–Ät!Ät!Ät!

För Arne fanns det ingen återvändo. Han hade ju lovat inför alla.

Han tvekade länge men nitton röster tvingade honom till slut. Han tog en liten tugga framför ryggfenan på den råa siken, vilket bevisade hans okunnighet om fiskarnas anatomi. Ryggfenan börjar redan vid fiskens huvud med en hel radda korta men sylvassa ben. Om han bitit bakom fenan hade han kommit undan med benfritt men rått fiskkött och Sushi sägs ju vara en delikatess. Men jublet i luckan steg. En spontan talkör ordnade sig utan behov av någon särskild ledare.

– Tugga och svälj! Tugga och svälj! Tugga och svälj!

Nu hade han inget val längre. Han tuggade på det ljumma och råa fiskköttet tills kräkreflexerna tog över. Då rusade han ut ur logementet mot de gemensamma toaletterna under både hurrarop, visslingar och spridda applåder. De fyra låsbara toaletterna var som vanligt upptagna av kåta beväringar med en vältummad pornografisk mjukvara i ena handen, och sin egen hårdvara i den andra, så Arne blev tvungen att spy i pissrännan. Det var en klen tröst att det inte var hans tur att städa ur den imorgon.

Eländet för Henrik började egentligen redan 1999 utan att han visste om det då. Och nu, nästan 10 år senare, hade han ännu inte sett slutet på mardrömmen. Nu hade han insett att han inte hade något mer att förlora men oavsett vad det kostade skulle han hämnas. Hans plågoandar skulle få lida dubbelt, gärna sjufalt dubbelt.

Det hela började när han blev uppsagd, efter 29 års anställning på ett halvstatligt företag. Under den tiden hade företaget förvandlats efter många mystiska turer. Från att ha varit en statligt skyddad verkstad hade det blivit till ett civilt aktiebolag som i huvudsak överlevde tack vare generösa, men knappast affärsmässiga, försvarsbeställningar. Sådana suspekta affärer kom till med hjälp av bland annat helikopterresor för stockholmsbyråkraterna vid Försvarets Materielverk, till någon jämtländsk idylliskt belägen fjällfäbod, vilka alltid förenades med diverse exotiska aktiviteter. Lerduveskytte, lassokastning och ridning på islandshäst var vanliga inslag. Inhemska och gourmetiska maträtter (rökt renkött, ripa och hjortron) och inte minst obegränsad tillgång till vin och sprit bidrog onekligen till miljonbeställningarna. Men det blev ändå som vanligt när försvarsmaktens budget skulle krympas. Då fick den av enbart slentrian och tradition tillsatta och därmed inkompetenta företagsledningen panik. Med som vanligt total avsaknad av kreativitet försökte de lösa problemet genom att minska antalet anställda. Trots att Henrik, som projektledare för installationer på flygflottiljer över hela Sverige, genererade så stora vinster, att ekonomiavdelningen måste dölja dem (inför ett slött granskande riksrevisionsverk) tillhörde han plötsligt de övertaliga. Godtrogen och naiv som han alltid varit så åberopade han inte LAS även om den lagen fanns redan då. Uppsägningen blev ett faktum som han tillsammans med trettiosex kollegor tvingades acceptera mot sin vilja. Ett antal möten med olika frälsande myndigheter övertygade ingen av dem om nu öppnade sig nya möjligheter. Vilket djävla nys! Det kunde de säga, de som hade sitt på det torra med väl tilltagna månadslöner av att prata skit. Ingen av de friställda blev hjälpt av deras tomma prat. De fick klara sig själva.

De 29 åren hade ändå gett Henrik mycket av livets goda.

Bland annat ett otal resor upp och ner genom hela Sveriges land som alltid förenades med boende på förstklassiga hotell. Resorna och de otaliga hotellnätterna gav varje år mängder med bonuspoäng så han och hans familj semestrade gratis, utan skatteverkets kännedom, nästan var de ville i Norden. Det var härliga tider för honom, hans fru och deras två busiga barn. De små liven som älskade resor och att utforska varje nytt ställe. Men det hade varit då det. Nu när han som mest behövde dem var de utflugna och hade mer än nog med sina egna bekymmer.

Henrik hade i alla fall tur, trodde han då, när han fick jobb som verktygssäljare på ett stort familjeföretag i Sundsvall, AB Hantverkaren. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde honom så framgångsrik. Utöver honom fanns det ytterligare tre säljare och han sålde snart mer än vad de gjorde tillsammans. Ägarfamiljen var mer än nöjd med hans insatser och redan efter ett år blev han tillfrågad om han var intresserad av en plats i styrelsen. Henrik hade inte tvekat en sekund. Nu skulle han kunna påverka de strategiska besluten och om möjligt öka försäljningen och därmed vinsterna ännu mer. Och så blev det. Han slet som ett djur för att nå upp till de budgeterade resultat som han själv varit med att rösta igenom. Sex dagar i veckan var han den förste på jobbet och den siste att gå hem och det gav resultat. Medan ägarna bytte till nya bilar och skaffade andra statussymboler sparade Henrik sina väl tilltagna årsbonusar. Efter tre mycket framgångsrika och lönsamma år hade styrelsemötena förvandlats. Nu liknade de mera en lång kafferast, där styrelseordföranden redovisade lite siffror som ingen längre lade någon stor vikt vid. Hans leende talade för sig själv och hans fru, som för övrigt skötte all administration, förde pliktskyldigt undermåliga protokoll. Det var vid de sedvanliga ryggdunkningarna efter senaste mötet som Henriks kropp sade ifrån. Smärtan började med något som liknade kramp upp genom halsen innan vänsterarmen domnade bort. Trycket över bröstkorgen bara bekräftade hans första skräckslagna tanke: En hjärtinfarkt! Vad fan! Inte jag, inte nu.

€

Redan under den sex månader långa sjukskrivningen, efter en mycket komplicerad operation, sade han upp sig. Eller rättare sagt, hans fru övertalade honom att göra det. Du behöver inte jobba mer för vi har så vi klarar oss fram till din pension. Kan du ge mig en enda anledning till varför du ska ta ihjäl dig för dom där? Hon hade alltid kallat ägarfamiljen för dom där och han hade inget bra svar. Henrik, som hade bättre kontroll på deras egen ekonomi än på företagets, visste att hon hade rätt. Villan var i det närmaste betald och några andra lån hade de inte. Den enskilt största utgiften var elräkningen men inte ens den var skäl nog, inte nu när esparkontot växt till dryga 224 900 kronor.

Det tog Henrik fem månader innan han kände sig någorlunda återställd. Det enda som påminde om allvaret var medicinerna. Fyra olika piller skulle han ta, två på morgonen och två på kvällen, i resten av sitt liv. Frågan var om det skulle bli så mycket längre för nu var han mer stressad än någonsin förr. Bristen på sociala kontakter, men framförallt sysslolösheten, frätte likt saltsyra genom nerverna och in i magen.

Det var en liten radannons i dagstidningen som räddade honom. ABF hade tio kvällskurser i akvarellmålning. Nåväl, varför inte? Henrik hade alltid gillat att kludda och hans målade rävar brukade oftast likna rävar. De färggranna djuren som tog språnget mot en sork i djup och gnistrande vintersnö. De målningarna fick han till mer levande och realistiska än ett foto. Redan tre veckor efter kursen ställde han ut sina alster på en amatörvernissage. Då hade han bara hängt upp fem tavlor, fyra med de jagande rävarna och en med änder som lättade från en dimmig vik i soluppgången. De flyende vattendropparna från deras vingar var lika tydliga som rörelserna i de indigofärgade vingfjädrarna. Detaljerna och färgsättningen fick nästa Bruno Liljefors att framstå som en amatör.

Henrik hade föreslagit ett pris på ungefär tre till fyra hundra kronor för varje tavla men då fick han ivrigt motstånd. Ägaren av utställningshallen protesterade vilt.

– Vad vet du om konst egentligen? Du kan ju inte ge bort de här skönheterna. Lägg på en nolla, för det är de mer än värda. Jag lovar att de ändå är sålda inom några dagar. Det kunde kanske ha gått om det inte varit för de skoningslösa recensionerna i dagstidningarna. Henrik Johnsson har prissatt sina bilder som om han redan vore en erkänd konstnär och Lovande men alldeles för dyr hötorgskonst. Efter tre veckor hade de sålt