Vid höga Hunneberg

By John Rumenius

Det är år 1631 och den stora uppmarschen mot Breitenfeld har precis tagit sin början. Västgöta ryttare med trosspojken Olof Andersson Lood är på helspänn. Vad som väntar dem är det ingen som vet, även om det ryktas om att Olof har mer information än vad han låter påskina. Men trots ovissheten är kompaniet och dess ledare målmedvetna och bestämda. Sverige är under attack och de kommer att kämpa till sina sista andetag för att få behålla Sverige fritt från inkräktare. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726831221

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Detta är den andra delen av min roman om Olof Silfverlood, trosspojken Olof Andersson, som tjänade sitt regemente i 62 år, adlades och slutade som chef och överste för samma regemente, det berömda Wästgöta ryttare. Den brittiske författaren Michael Roberts säger i sin bok Gustavus Adolphus and The Rice of Sweden att Sverige från ett obetydligt land uppe i norr år 1611 trädde fram på den europeiska arenan och var år 1660 Europas största militärmakt. En av orsakerna till denna styrkeexplosion menar Roberts vara kungens organisation av den egna, Svenska Rikets värnkraft, medan de övriga, motståndarna, höll sig med köpta regementen. Som ett exempel på organisationen av ett kavalleriregemente nämner denne författare Wästgöta ryttare. Han menar att orsaken till att kungen själv och hans efterföljare förstörde den ena kejserliga papistiska armén efter den andra berodde på att kärnregementena rekryterades från samma landskap eller del av landskap.

Hur var det då med Wästgöta ryttares rekrytering? Det stämmer precis. Wäne kompani, majorens, d v s Silfverloods, som 1648 bestod av 125 ryttare hade följande sammansättning: Självägande bönder 77, söner 8, styvsöner 1, sventjänare, d v s av bonde eller annan rustad 35, änkor som rustade 4. Allt prat om att bonden rycktes från plogen, som det så ofta heter, är alltså rena lögnen. Sanningen är istället den att det oftast fanns gott om villiga rustare inte bara i Väne utan i hela Västergötland och på Dal. Inte nog att man rustade villigt i Väne; den övriga manliga befolkningen ställde gärna upp då det gällde att bygga försvarsanläggningar eller på annat sätt mota juten.

Sedan första delen av min roman fått ett sådant välvilligt mottagande av recensenter och läsare har jag börjat fundera på ännu en fortsättning. Vårt vackra Väne fick uppleva flera pressande händelser efter Silfverloods död. Han hade knappt kommit i jorden förrän där fanns en ny Oldenburgare som gick anfallsvis tillväga och lät mord och brand gå över häradet. Egentligen kunde min roman fått börja någonstans långt borta i hedenhös, ty överallt finns här gravhögar, bautastenar och andra bevis på uråldrig odling. Hullsjö, gårdarna kring den märkliga fågelsjön Hullsjön, är en av de åtta Bo, där västgötalagen täljdes. Det förundrar mig inte alls att väneborna satte upp ett massivt motstånd mot inkräktaren som kom för att förgöra dem och förstöra deras gårdar. Ingen mindre än Snorre Sturlasson finner det värt att omtala dessa vackra nejder mellan berg och Trollhätta i sina Kungasagor.

Till sjöss den 22.5.1973

JOHN RUMENIUS

Personförteckning

Olof Andersson Lood, adlad Silfverlood, född 1584 på ett torp under Fristorp. Gift med 1. Ingrid Bryngelsdotter, död 1625.

2. Sigrid Larsdotter Grotte, dotter till kyrkoherde Laurentius Grotte i Västra Tunhem.

Söner i första giftet: Brynte, Bengt och Hans. Döttrar: Berta och Carin.

Elin, Olofs mor.

Jöns, hans broder.

Ilse Kjeldsen Kraak från Ösel.

Börjel Svantesson, korpral från Fåstorp i Gärdhem, gift med Borghild. Två söner, Björn och Harald, ryttare.

Olof Garpe, ryttare från Garpegården, V. Tunhem, gift med Gunilla.

Jon, ryttare från Sköstorp, V. Tunhem, gift med Brita.

Erik, ryttare, broder till Börjel, gift med Sigrid på Stommen.

Blegåsarn, ryttare från Tittås i Gärdhem med fyra systrar på gården.

Olof Olofsson, ryttare, granne till Börjel, två söner, Ulf och Olof, gift med Olug.

Måns Bengtsson, Gärdhems by, ryttare, senare korpral.

Jon i Tåstorp, Tunhem, ryttare, gift med Olug. Son: Björn, ryttare.

Perkele, hette Kuusta Karvinen, från början ryttare från Tavastland. Söner som blev ryttare: Pekka och Nils. Döttrar: Tertu och Liisa.

Marjatta från Karelen, gift med Mats i Malöja, båtsman. Barn: Lillmats och Marja.

Lennart Larsson från Hullsjö, studerade i Greifswald, blev sjöman, styrman och kapten på flottans fartyg. Barn: Lennart, Ulf, Siv och Gun. Bodde i Kalmar.

Ingela, dotter till Kettil, skeppare i Kalmar. Gift med Lennart i Hullsjö.

Öjar, ende överlevande från Nya Lödöse, räddades av Mats, gift med Telle från Runö i Rigabukten. Barn: Börje, Olof och Lena.

Carl Höök, ryttare, gift 1. med änkan Christina i Sylte, barn: Jon och Jan. 2. med Birgitta, barn: Carl och Jarl. Jon och Jan blev ryttare.

Lennart Torstensson, fältmarskalk från Forstena, V. Tunhem.

Bo Smed, ryttare och hovslagare från Trollhättan.

Christian Tysk, gift med änkan i Börsle, ryttare.

Den Store, senare gift med änkan i Börsle.

Ordförklaringar

Fana, enhet för kavalleriet före 1627, cirka 300 ryttare.

Fänika, enhet för fotfolket pikenerare och musketerare, före 1627.

Karakollering, stridssätt för kavalleriet före mitten av 1620-talet. Denna taktik gick ut på att striden utkämpades på visst avstånd med pistoler. Sedan första ledet avfyrat sina pistoler fick nästa rycka fram o s v. Gustav II Adolf införde taktiken att låta kavalleriet rida rätt på fienden och avlossa pistolerna först sedan ryttarna sett vitögat på fienden.

Sventjänare var en ryttare som rustades ut av en rustare, vanligen en bonde eller en änka som ägde en gård.

Landsryttare kallades de bönder som rustade själva. Detta var mest vanligt, åtminstone i Wästgöta rytteri.

Trosspojke, pojke som red klövjehästen eller körde trosskärra med den utrustning som fanan förde med sig, tält, furage, proviant m m.

Mot Breitenfeld

– Hur faen kommer det sig att en klok ryttare och bonde som jag är kvar i ledet efter så många år och till på köpet efter åtta månaders ritt i det här förbannade landet? Måns i Gärdhem klappade sin mörka Metta och kittlade henne lätt under manen. Han brukade kela och prata med sin häst när det gavs tillfälle. Just nu blåste en kall och olustig vind in över Pommern från Östersjön. Han muttrade vidare medan han tog ett sista tag i bukgjorden för att spänna fast sadeln ordentligt.

– Konstigt att vi alla sexton är kvar i korpralskapet och på hästryggen efter en sån eländig höst!

Metta fick ännu en klapp och Måns såg upp för att vänta på de andra ryttarna i kompaniet från Väne. Alla hade inte samma fina häst som han. Den svenska armén var i färd med att bryta lägret på själva julafton. Skulle kung Gustav II Adolf nu försöka bättra på de skrala framgångarna i höstens fälttåg mot Mecklenburg?

– Vad tusan går det åt kungen som tänker jaga upp de kejserliga när det borde vara frid i lägret och på jorden? frågade Carl Höök, som också hade häst och vapen i ordning. Vet du det, Jöns, som är bror till löjtnanten och allting?

– Nä du, Carl, min store bror löjtnanten Olof Lood säjer inte ett knyst och han vet säkert ingenting heller, sade Jöns, som såg blek och tärd ut.

Han och Olof Garpe hade efter sin sjukdom fått flytta ned i andra ledet och red nu bakom Måns och Carl Höök.

– Jag tror att kungen vill ha tag i öl, fortsatte Jöns.

– Är det så illa ställt att vi inte har julöl? Ja, då kan jag förstå att vi bryter lägret. Men det är sent påtänkt, menade Carl Höök och vred upp sina slokande knävelborrar.

– Ska vi anfalla lägret vid Gratz kanske?

– Greifenhagen ligger i vägen och Lennart Torstensson släpar med sej alla grova stycken, sjuttio är det visst.

– Då gäller det murar ska du se. Greifenhagen blir det nog. Då får vi titta på än en gång.

– Det får vi nog. Knektarna går i båtarna och följer älven som vanligt, så att de har ork kvar till stormen.

– Ja, det är dem väl unnat. Tur för dem att inte Oder har fryst till. Att släpa på pik och musköt i sörjan på själva julafton kan inte vara så roligt för dem.

– Från det ena till det andra har vår löjtnant Olof sett dyster ut på sistone.

– Undra på det! Han hade nog velat vara kvar med sitt kompani nära Strahlsund.

– Har han någon förkärlek för den fästningen då?

– Om? Så säkert som jag heter Carl har han kärlek till om inte staden så i alla fall till någonting innanför Knieperthor. Du har inte varit med från början. Det är en gammal historia, förstår du, som började i Lifland. Han räddade en grann adlig tös till livet där. Hon heter Ilse. Du får nog se henne vad det lider.

– Horsch, så ni ser ut, pojkar! Alldeles blåa en sådan fin dag som denna, och julafton är det och allting. Nu ska vi ut och rasta oss igen och värma upp oss. Har ni krutet torrt och pistoler i ordning?

Det var korpral Börjel i Fåstorp som försökte muntra upp sitt surmulna korpralskap. Kanske han hade återfått sitt goda humör efter alla de bekymmer som han haft? Sjuka ryttare och sjuka hästar hade han genom sin omsorg återkallat till livet. Alla de sexton i ledet visste att flera av dem antagligen hade gått i backen om inte han hade köpt allt vad han kunnat få tag i för Olofs och sina egna pengar. Ofta var det brännvin, den enda medicin som ryttare trodde på. Ja, det dög även till en sjuk häst. Han hade livat upp dem med sina tokroliga historier. Han var övertygad om, att kunde de bara komma över den här blöta hösten så skulle de nog klara sig. En sak gillade han inte och det var överste fältprästen Fabritius vana att ha korum varje morgon och afton. Han sade ingenting högt om detta; sådant kunde de tro var hädelse. Men nog hade han klart för sig att om det fanns någon Herre där uppe bland molnen, så tyckte han nog nästan lika illa om de nu ganska odisciplinerade svenskarna som de påviske. Hans eget korpralskap kunde vår Herre nog inte klaga på, men många av de andra gav han nog fanken i. En del av dem hade ju också gått i backen och åtskilliga låg fortfarande i vagnar med hö i, illa däran.

– Vad tänker du på, Börjel? frågade Olof en stund senare när de i marschkolonn var på väg söderöver.

– Kloka tankar, många kloka tankar. En tänker så bra på hästryggen.

– Det beror nog på att man är varm om baken, Börjel.

– Där har vi det, löjtnant Olof, det borde jag förstått. I fortsättningen red de tysta. Efter ytterligare en stund började kanonerna att dundra.

– Sjutton så snabb den där unge Torstensson från Forstena är, Olof. Han har verkligen fått fram kanonerna kvickt.

– Han är ju född vid Göta älv och lastade i de grövsta i sådana där behändiga båtar som kallas för strussar. De har seglat bra i den här vinden. Spannhästarna har gått landvägen.

Olof red vidare under tystnad vid sidan av sitt kompani. För första gången sedan han lämnat Ilse i Strahlsund kände han sig olustig. Inte någon gång sedan han träffade henne i Seeburg i Lifland hade han kunnat känna sig jämbördig med denna sköna och härliga kvinna och han hade inte kunnat möta henne utan dåligt samvete. Varför hade inte hans kompani kunnat få stanna i Dammgarten i stället för att ge sig iväg i ottan denna olustiga julafton? Säkert hade han kunnat göra sig ett ärende in till Strahlsund och möta henne där han lämnade henne för några dagar sedan.

Hur hade hans moderlösa barn det därhemma i Tunhem förresten? Säkert gick det ingen nöd på dem på den fina gården, men, åh, vad han saknade dem ibland.

Och så denna brist på allting. Ingen sold på länge. Ja, han hade offrat alla sina daler och mera till för att hålla livhanken uppe hos sina sjuka ryttare och deras hästar.

– Förbannade krig! Knapp och dålig föda, inget öl och till råga på allt denna marsch på julafton, mumlade han högt och klappade sin trogna Dali på halsen. Hon verkade förvånad över denna oväntade vänlighet.

– Vad var det? frågade Börjel och höll in sin häst.

– Jag tänkte för högt, Börjel. Jag brukar alltid tänka vid julen, förstår du. En jul utan allt, utan öl och utan Ilse.

– Nej, det är inte bra, men dan är ju inte slut än.

Olof tittade utefter första ledet. Visst såg ryttarna slitna och magra ut, men de verkade inte missnöjda. Alla var gamla och beprövade kämpar, fortfarande ryttare efter alla dessa år. Bara han och Börjel hade blivit något mer; de hade blivit befordrade till befäl och fått högre sold. Plötsligt insåg han hur orätt det var att önska sig bort ifrån dem. Nu mer än någonsin behövde han vara hos dem; han behövde dela deras strapatser och muntra upp dem denna ofridsamma jul. Visst skulle han se till att de fick sitt öl om han så skulle sätta sitt silverlod i pant för det. Hemma i Väne hade han ju att ta av.

– Halt! Avsittning! De var framme.

Borta vid stadsmuren, där denna stödde sig mot Oders strand, dundrade Torstenssons kanoner våldsamt. Det meddelades att någon bräsch i muren skulle det inte bli förrän på juldagsmorgonen klockan tre.

– Inte halv fyra? frågade Blegåsarn kuriren.

– Nää, Torstensson har sagt klockan tre, och då ska det gula regementet anfalla, sade blåsaren från Essunga troskyldigt, medan han strök bort en droppe från näsan.

– Har Torstensson sagt det, så blir det nog så, menade Olof och började fundera över hur han skulle få tag i det påtänkta ölet.

Väne, Kinnefjärdings och Gudhems kompanier skulle även denan gång bara stå som åskådare under den kommande generalstormen. De fick order om att bivackera i skogen.

– Skog, fnyste Perkele från Tavastland. Inte saatan detta vara skog. Här inte finnas honka och kuusi.

– Vad fan säjer han? frågade Johan i Bol Blegåsarn.

– Han menar fur och gran och jag håller med om att spretiga bokar inte kan kallas skog.

– Såsom herdarna utanför Betlehem skolen vi invänta Jesusbarnets ankomst till denna härliga jord, mässade Johan medan han samlade ihop bränsle.

– Då uppfylldes himmelen av änglarnas härskaror … Blegåsarn tystnade tvärt. En officer på en stor hingst dök upp.

– Vem är kompanichef här?

– Det är Harald Stake, vet ja, svarade Blegåsarn och undrade var han hade hört den rösten förut.

Han släppte de pinnar han hade i famnen och tittade upp i dunklet.

– Herre Gud, det är ju kungen själv! Gud bevare Ers Majestät! Blegåsarn sträckte upp sig till hela sin längd.

– Jaså, det här är ryttmästar Stakes kompani, som gjorde så väl ifrån sej vid Stuhm.

Första korpralskapet samlades genast runt kungens häst.

– Då är jag hos gamla bekanta då. God jul, ryttare! Hur har ni det?

– God jul, Ers Majestät! hördes unisont.

– Ers Majestät frågar hur vi har det. För att vara jul är det allt skralt. Vi har varken öl eller sovel här, svarade Carl Höök rappt.

Kungen tittade på jätten Höök där han stod med håliga kinder och hängande knävelborrar.

– Inget öl och inget sovel. Det var illa det.

Lägerelden blossade upp och ryttarnas ansikten blev synliga i eldskenet. Olof Lood och kompanichefen Stake kom nu också fram. Kungen tittade på dem i tur och ordning. Soops bästa kompani – Vänes – hade aldrig vållat honom några bekymmer. Tvärtom hade det både vid Wallhof och Stuhm visat vägen till seger i ett begynnande nederlag. De kom från samma trakt som den där envise Torstensson med sina kanoner.

– Skicka med några ryttare som eskort, sade han plötsligt till Stake.

Börjel tog sitt första led med sig och red iväg efter kungen. De andra fortsatte med vedinsamlingen. Jöns hämtade sin sadel och satte sig på den insvept i sin fårskinnspäls. En stund senare kom Börjel med sina ryttare tillbaka. Alla tittade förväntansfullt på det som var klövjat på hästarna.

– Vi fick allt julöl i alla fall! Och smör, ost och skinka med för den delen.

– Häda inte i julnatten, där änglarna flyger omkring. Det ska vara frid på jorden nu, sade den bleke Olof Garpe.

– Det är säkert! Kungens munskänk står för kalaset. Ser du inte att hästarna dignar under bördorna.

– Ära vare Gud i höjden …

– Till dem som kungen har behag …

– Amen, Blegåsare!

– Nästan som i gamla tider, sade Olof där han satt – bland sina ryttare bland sina pojkar, som han kallade dem.

– Smakar nästan som björnskinka, mumlade Perkele, som hade återfått talförmågan.

– Men osten kan vi göra bättre hemma i Fåstorp, tyckte Olof.

– Undras om de har nån ost hemma i Gärdhem denna jul, sade Måns medan han värmde kragstövlarna vid elden. Han hade ett stort oststycke och en smörgås i händerna.

– Klart att de har ost hemma på din feta gård, menade Johan i Bol.

– Säkert är det inte. De dåliga tiderna ska nog komma till Gärdhem också.

– Gärdhemsbönderna står sej bättre än alla andra, tyckte Olof Garpe.

– Det ska du säja, som är från det rika Tunhem!

Det var Börjel som yttrade sig stillsamt medan han riktigt noga tuggade sönder varje bit av den fina enrisrökta skinkan.

– Ja, och öl fick vi också, tillade Birger i Hullsjö.

Plötsligt tystnade kanonelden. Efter en stund av rofylld stillhet tördes taktfasta stampanden.

– Gula brigaden ska göra sitt, sade Olof och reste sig för att gå bort till en annan av kompaniets lägereldar.

– Ingen frid på jorden för dem inte, sade Börjel.

– Nej, denne Capua, kommendanten i stenhögen, lär inte ge sej i första taget. Teuffel, brigadchefen, djävulen kallad, lär nog få det hett om potten. Så inte lär det bli frid på jorden för andra än dem som går i backen i natt.

Klockan fem på morgonen gick trummorna för Wästgöta ryttares tre kompanier. Några minuter senare var de i sadeln och inrättade. Då hade staden varit i svenskarnas händer i en timme. En kurir kom ridande fram till kompanichefen.

– Det fanns öl innanför murarna, mycket öl, ropade Birger i Hullsjö bakåt. Och nu gäller det Gartz, de kejserligas läger.

– Är detta vår julotta? frågade Erik på Stommen sin bror Börjel.

– Ånej! Du är inte klok! Tror du att fältprästen Fabritius släpper iväg oss utan att han har fått styrka våra själar? Tror du att han försummar en juldag, dummer!

En väldig blixt slog upp bortåt skansen Marwitz. Den följdes av en hård knall.

– Horsch i jösse namn! De kejserliga förstör sitt läger. Känn över era pistoler och se till att smålandsbössan sitter löst. Nu blir det vår tur, ska ni få se.

– Ska vi då inte få nån jul alls i år? undrade Christian Tysk i Börsle.

– Det blir bättre om vi sätter fart på dem. I deras läger lär det nog finnas sånt som är nyttigt för oss. Erik slickade fingrarna efter att ha svalt den sista biten av kungens skinka.

– Undras om de får fira en riktig jul hemma i Börsle – om de har nån skinka där?

– Det har de säkert. Har hon haft råd att rusta dej, så har hon nog råd med skinka till jul också.

– Hemma på Stommen har de säkert barnskrik att lyssna till också. En måste ju tänka på kompaniets återväxt. Snart är det ju bara gamla gubbar i ledet.

– Ja, men de är fan så sega. Titta på Olof och Börjel. De är ju fyrtiofem år nu och sitter som fastvuxna i sadeln och bättre och bättre blir de.

– Det är svårt att tro att de är bönder hemma i Väne. Men nu gäller det Wallenstein.

– Wallenstein? Nej du, han är inte längre kejsarens fältherre. Det är en som heter Tilly; en gubbe på sjuttio år.

– Är det därför det har blivit sån fart på kungen? Men tyst nu, för nu kommer Staken och ska säja något till oss.

– Lystring, ryttare! kom det klart och tydligt från den långe, smale ryttmästaren, som verkligen gjorde skäl för namnet Stake. Vi ska omedelbart gå över Oder och förfölja fientligt rytteri, som drar sej tillbaka nedefter floden.

– Där ser du, Blegåsare. Vi behöver bara visa oss, så flyr de kejserliga för oss och lämnar läger och högvis med förråd åt oss.

– Saatan, saatan! Perkele, perkele!

– Vad fan är det med dej, Perkele?

– Jag säja dig, Blegås, att jag inte saatan kunna slåss. Min hammare vara borta.

– Lugna dej, Perkele. Jag ska smida dej en ny hammare, när vi stannar. Använd händerna så länge, sade Börjel tröstande.

– Korpralen snacka. Jag bara ha tre och tre fingrar!

– Nu när Wallenstein är borta klarar du dej bra med tre fingrar på varje hand. Sporra nu din polska häst, för nu ska det bli jakt. Nu bär det iväg mot Frankfurt, korvstaden. Där har de mängder av korv och öl.

– Blir det inte Gartz då?

– Säkert inte. Den får knektarna i Gula brigaden ta hand om.

Men det skulle dröja länge innan kungen gjorde en framstöt mot Frankfurt. De fick nöja sig med att ta hand om femhundra vagnar som de kejserliga hade lämnat efter sig på vägen mot Landsberg. Mat och dryck behövde de inte sakna, även om en del hade förstörts av de flyende.

– Våra hästar orkar inte längre, rapporterade Olof efter tre dagars förföljande.

– Då får de stappla tillbaka då, sedan ni firat jul, svarade Staken. Fira jul ordentligt bara; det kan ni behöva.

Så blev det också och då var den kejserliga Oder-hären skingrad och det skulle dröja länge innan Tilly hade samlat sina styrkor. Wästgöta rytteri fick rida tillbaka till Horns läger vid Anklam och hålla ett öga på den tyske fältherren. Denne var vänlig nog att inte oroa svenskarna förrän i början av mars, då hans styrkor åter var samlade. Men det hotet varade endast tills de svenska ryttarna hade sadlat sina hästar, då vände Tilly åter mot söder.

Proviantförrådet fick ytterligare ett tillskott då hamnen Kolberg föll för Blumes flottavdelning, som blockerade tillförseln från sjön. I denna avdelning ingick Lennarts Månen, som sedan fick segla hem till Kalmar.

Men vilotiden närmade sig nu sitt slut. Wästgöta rytteri fick följa med det finska rytteriet, hakkapelliterna, och Smålands ryttare mot Frankfurt, men blev sedan återkallade.

– Hakkapelliter och smålänningar vara nog för en korvfästning, tyckte Perkele i likhet med kungen.

De hade rätt. När fästningen stormades den tredje april, föll den efter två timmar. Återigen lämnade de kejserliga en del nyttiga förråd i svenskarnas händer.

Våren hade nu kommit till Pommern och Mecklenburg. Den fjärde april i sol och värme var ryttarna åter i sadeln, nu på väg mot Landsberg. Allvaret hade börjat.

– Nästan som hemma i Tunhem, sade Olof Garpe till grannen Jon i Sköstorp. Lärkan sjunger och gräset växer.

– Det är allt stor skillnad. Man skulle vara hemma nu och harva sin egen åker. Undras hur Brita och ungarna har det därborta vid höga Hunneberg.

– Det är nog sig likt. Där förändras ingenting, bara det får vara ifred för juten. Vi hade nog stått på vedbacken och huggit ved medan lärkorna och stararna sjöng för oss.

– Här finns heller inga Trollhättefall med sitt dån och ingen slöja av dimma över Hojumskogen. Nej, det finns ingen plats som Väne i någon annan del av världen!

– Du har alldeles rätt, Jon.

– Halt, avsittning!

Olof Lood kom ridande utefter kompaniet. Börjel såg frågande på honom.

– Vi har en mil kvar till Landsberg som skall stormas – om de inte ger sej av vid uppfordringen. De fyra första korpralskapen rider under befäl av fänrik Cornett på parti mot fästningens norra del och undersöker terrängen framför. Stöter ni på hårt motstånd vänder ni. Avmarsch när ni är klara. Som vägvisare får ni en hovslagare från Frankfurt. Kalla honom Fritz. Kom fram här!

En liten trind, svarthårig och svartskäggig man kom sakta och försiktigt tassande fram, ledande en svankryggig märr med en svans som nästan släpade i marken.

– Ska vi visas till Landsberg av den där lymmeln? frågade Johan i Bol med en uppsyn som liknade avsky.

– Säkrast att surra fast honom ordentligt vid den där märren och sedan med en töm vid Perkeles häst, tyckte Carl Höök.

– Det tycker jag var ett bra förslag. Perkeles Walle drar han inte iväg med.

Så bar det iväg med första korpralskapet i täten med vägvisaren väl förtöjd vid Perkeles häst. Vägen gick genom skogar och över slätter och slutligen genom ett moras.

– Håll i honom ordentligt, Perkele, uppmanade Börjel.

– Du kan vara lugn, korpral. Ingen saatan springa från Perkele.

Men misstänkt såg det ut och med dragna värjor och pistolen i vänster hand kom partiet plötsligt nära koskansen, utanverket till Landsberg. Men vägen var nu fri för Monroes skottar och ett tyskt regemente knektar; de skulle göra resten. Återigen fick Wästgöta rytteris tre kompanier stå och se på en snabb dagtingan efter ett skenanfall av knektarna och återigen fick ryttarna eskortera den dagtingade besättningen med sack och pack, denna gång ända till Glogau.

– När ska vi börja slåss egentligen? frågade Olof sin granne Börjel i Fåstorp. Det är nästan så man börjar längta efter ett litet slag.

– Det skall allt vara faen så litet det du, Olle, tyckte Börjel. Jag har börjat vänja mej vid det här lugna ridandet med lite exercis då och då. Om kejsaren i Wien håller oss med proviant, furage och krut, som han har gjort på sista tiden, kan det här kriget gärna få fortsätta. Snart kommer det ett storslag, var så säker, och till dess vill jag ha alla mina ryttare oslagna. Snart kanske vi får gå mot Magdeburg.

– Är det en stor stad det?

– Den är väldigt stor och Tilly belägrar den nu med hela sin här.

– Ligger den långt borta?

– Ja, den ligger västerut. Snart kommer vi att rida åt det hållet. Jag hörde Olof och fänriken tala om den saken.

– Då dröjer det inte så länge innan det blir storslag då?

– Man kan aldrig veta. Kungen säger inte ett knäpp om sina planer, men han sprider gärna ut falska rykten om sina marscher och anfallsriktningar. Ingen vet vad han tänker göra.

Men denna gång talade ryktet sant. Kungen hade sikte på Magdeburg, den stora protestantiska staden, som belägrades av Tillys här på 30.000 man. Staden hade varit belägrad sedan mitten av augusti 1630 och dess kommendant tiggde om undsättning. Invånarna blev alltmer oroade över sitt kommande öde. De var inte i ovisshet om vad som väntade dem när generalstormen skulle sättas in. Mord, plundring och brand. De visste att en kättarstad inte förskonades hur mycket de än tiggde därom; 30.000 män, kvinnor och barn hade ingen nåd att vänta från den lystna påviska soldatesken, som bara längtade att komma innanför murarna.

I början av maj satte kungens här igång sin marsch västvart mot Spandau. Torstensson lastade som vanligt sina kanoner på pråmar och tog dem flodledes dit. Även kungen gick ombord på en båt och hade bara att gå iland vid en brygga i fästningen och ta emot den med dess stora förråd av sin bundsförvant. Det var nödvändigt att behärska staden för att ha ryggen fri på vägen mot Magdeburg.

Ritten gick nu utan besvär och bekymmer för Wästgöta ryttare. Gräset var högt och saftigt och vattnet friskt. På sista tiden hade de haft det finska rytteriet i närheten. Stålhandskes ryttare eller rättare sagt deras hästar såg rätt obetydliga ut, men Perkele visste bättre.

– De må vara raggiga och små, men faen så bra de gå, saatan, muttrade han.

Kungens armé var bara hälften så stor som Tillys och han beslöt sig för att dra till sig mer folk från Pommern. Spänningen bland väneryttarna ökade.

Den nionde maj instruerade Olof de sina, att de skulle göra sig klara för överskeppning till den andra sidan av floden. De skulle där vara marschklara för flera dagars partiuppdrag. Samma eftermiddag var Väne, Vartofta och Gudhems kompanier samlade på södra flodstranden. Styrkan skulle utsträcka sina spaningar ända bort till Elbe och skicka underrättelser om läget bakåt.

– Elbe? Magdeburg ligger vid Elbe, eller hur, Börjel? frågade grannen Olof.

– Det stämmer, Olof. Det handlar inte om Fåstorp längre.

– Tänk att det alltid är Wästgöta rytteri som ska göra’t!

– Ja, vi ska ända fram till Magdeburgs murar och sätta skräck i Tillys pojkar.

– Och Pappenheims, inföll Hööken. Det börjar dra ihop sej, tror jag.

Nu kom regementschefen Erik Soop själv och tog emot kompanierna för att personligen ge dem sina instruktioner. Det blev alldeles tyst i leden. Till och med Dali höjde sitt vackra huvud och såg ut att lyssna på vad regementschefen hade att säga.

De hade sitt hittills farligaste uppdrag framför sig. Kungen hade valt ut dem för att de hade skött sig så bra. Denna gång gällde det att rida tio mil i ett av fienden behärskat område fram mot Dessau, en skans söder om Magdeburg. Alla måste vara beredda att slå tillbaka hårt och hela tiden hålla krutet torrt, både i pistoler och smålandsbössor. Särskilt mycket sömn kunde de inte räkna med.

– Ni ska understödja varandra liksom tidigare så går det nog bra, sade han till sist.

Så red de bort i sydvästlig riktning, tre kompanier som i sitt dagliga värv var bönder på Västgötaslätten. De hade inget annat skydd än pott och bröstplåt. Men hästarna var välfödda och vapnen i god ordning. I alla händelser visste Börjel att de var det i första korpralskapet på Väne kompani. Under tiden såg borgarna i Magdeburg med förtvivlan hur Tillys kanoner malde sönder deras murar. Stora stycken ramlade ned. Flera av utanverken hade vid det här laget fallit. Men stadens befolkning vägrade att ge sig. Ryktet om kejsarhärens råhet hade gått ut över hela Europa.

Wästgöta rytteri fortsatte ritten ända till midnatt då Soop kommenderade halt och klövjehästarna med havre leddes fram. Snart sov alla utom vakten. Sista etappen skulle de få ta det lugnt så att de inte var uttröttade när de kom fram. Hittills hade de inte sett några beväpnade, som kunde tänkas vara krigsmän.

Vid middagstiden nästa dag kunde de se många tecken som tydde på att de inte var långt borta från Elbe. De kunde höra kanondunder och även se rök åt Magdeburg till. Förskräckta människor kunde bekräfta att de nalkades Dessau.

– Precis som när dansken brände Väne 1612, sade Börjel, när de gjorde halt vid en bäck för att vattna hästarna ett stycke från dess utflöde i Elbe. Låt hästarna nu dricka sej riktigt otörstiga för det verkar bli torrt i luften, tilllade han.

Truppen fortsatte i ravinen med Väne kompani i spetsen. Skarpa knallar hördes i marschriktningen. Brandröken var nu besvärande och luften alldeles torr. Olof red upp från bäckravinen följd av Börjel och Birger.

Framför dem utbredde sig en fruktansvärd scen. Borta i fjärran såg de en enda stor eldhärd och bland flammor och rök skymtade kyrkspiror och torn. Det såg ut som om hela horisonten