Tsarens kurir

By Victor Hugo

Det var en härlig sommarnatt. Från ett av de kejserliga palatsen i Moskva klingade sprittande dansmusik, och de många fönstren strålade i klar belysning. Tsar Alexander, det ryska rikets mäktige envåldshärskare, hade kommit på besök till sitt kejsardömes gamla huvudstad och gav där en lysande fest i det s. k. Nya palatset.
I de praktfulla salarna, som upplystes av hundratals ljuskronor, vilkas bländande sken återkastades och fördubblades av de många förgyllda speglarna, vimlade det av herrar och damer i präktiga och lysande dräkter. Där såg man statsråd, generaler, storfurstar och guvernörer från skilda delar av det stora riket, ministrar och sändebud från främmande land och hov, alla i lysande uniformer och med ordensstjärnor på bröstet. Där såg man furstinnor och andra högadliga damer, vilkas praktfulla sidenklädningar blixtrade av diamanter och ädelstenar. Och hela denna förnäma och lysande samling rörde sig i brokigt vimmel fram och åter på de glattpolerade salsgolven, vilade sig i mjuka, svällande divaner eller flockade sig här och där i grupper under ett glatt och livligt samtal.

• Language: Svenska
• Publisher: Librorium Editions
• Release date: Jun 1, 2023
• ISBN: 9782385740733

Victor Hugo

Victor Marie Hugo (1802–1885) was a French poet, novelist, and dramatist of the Romantic movement and is considered one of the greatest French writers. Hugo’s best-known works are the novels Les Misérables, 1862, and The Hunchbak of Notre-Dame, 1831, both of which have had several adaptations for stage and screen.

Book preview

FÖRSTA KAPITLET.

En fest i tsarens palats.

Det var en härlig sommarnatt. Från ett av de kejserliga palatsen i Moskva klingade sprittande dansmusik, och de många fönstren strålade i klar belysning. Tsar Alexander, det ryska rikets mäktige envåldshärskare, hade kommit på besök till sitt kejsardömes gamla huvudstad och gav där en lysande fest i det s. k. Nya palatset.

I de praktfulla salarna, som upplystes av hundratals ljuskronor, vilkas bländande sken återkastades och fördubblades av de många förgyllda speglarna, vimlade det av herrar och damer i präktiga och lysande dräkter. Där såg man statsråd, generaler, storfurstar och guvernörer från skilda delar av det stora riket, ministrar och sändebud från främmande land och hov, alla i lysande uniformer och med ordensstjärnor på bröstet. Där såg man furstinnor och andra högadliga damer, vilkas praktfulla sidenklädningar blixtrade av diamanter och ädelstenar. Och hela denna förnäma och lysande samling rörde sig i brokigt vimmel fram och åter på de glattpolerade salsgolven, vilade sig i mjuka, svällande divaner eller flockade sig här och där i grupper under ett glatt och livligt samtal.

Men kejsaren själv, den ädle, kraftfulle och ståtlige tsar Alexander, var icke glad. Visserligen bemödade han sig om att dölja detta för att icke onödigtvis störa den allmänna glädjen. Han gick med lätta, spänstiga steg från sal till sal, från grupp till grupp och sade några vänliga ord till än den ene, än den andre av sina många förnäma gäster. Men en uppmärksam iakttagare skulle dock lätt kunnat märka, att en skugga av oro stundom förmörkade hans höga, vackra panna.

Och tsaren hade allvarsamma skäl till denna oro. För några veckor sedan hade vilda, asiatiska krigarhorder brutit in i hans rike, och nu hade han dessutom fått underrättelse om, att hans ende bror, storfursten Nikolaus, som befann sig långt, långt borta i främmande land, hotades av en överhängande fara till sitt liv.

Vi skola i korthet redogöra för, huru det förhöll sig med dessa tvänne ledsamma saker.

Några år före de händelser, som komma att skildras i denna berättelse, fanns i ryska armén en överste, som hette Ivan Ogareff. Han hade ett stolt, grymt och trotsigt sinnelag och slöt sig till dem, som stämplade emot ryska regeringen. Stämplingarna blevo upptäckta, och Ivan Ogareff dömdes såsom upprorsmakare att föras till Sibirien.

Tsar Alexander var emellertid den mildaste av alla de kejsare, som suttit på Rysslands tron, och redan efter ett halvt års förlopp benådade han den upproriske översten och lät honom återvända till fäderneslandet. Han trodde sig genom denna mildhet kunna vinna den styvsinte mannens tillgivenhet, men han bedrog sig.

Liksom alla grymma och hjärtlösa naturer förstod sig Ivan Ogareff icke på något ädelmod. Efter den korta landsförvisningen blev han tvärtom ännu trotsigare, ännu bittrare, och ruvade ständigt på hämnd. Det lyckades honom dock aldrig att komma kejsaren så nära, att han kunde skada honom.

Då hände det sig, att kejsaren i någon regeringsangelägenhet skickade sin broder, storfursten Nikolaus, till den långt bort i Sibirien belägna staden Irkutsk.

Det var storfursten, som hade uppdagat Ivan Ogareffs förräderi och å kejsarens vägnar dömt honom till landsförvisning. Man kan därför lätt inse, att den hämndgirige översten hatade även honom. 

Då han nu fick kännedom om storfurstens resa, gnuggade han händerna i vild förtjusning. Nu äntligen kunde han få tillfälle att hämnas! Det skulle ju bli jämförelsevis lätt att där borta i det glest befolkade landet överfalla och döda den hatade storfursten.

Men även på sin resa omgavs denne av en ständig livvakt, och Ivan Ogareff insåg, att han behövde en massa råa och oförvägna sällar tlll hjälp. För detta ändamål begav han sig till Sibirien och uppviglade där några vilda folkstammar till uppror mot tsaren. Därjämte förmådde han en grym och ärelysten hövding i det närgränsande Turan att med flera tusen krigare komma de upproriska till hjälp.

Ivan Ogareff trodde sig genom dessa avskyvärda handlingar kunna, som man säger, slå två flugor i en smäll. Han skulle skaffa kejsaren bekymmer genom att inveckla honom i ett farligt krig, och han kunde med de upproriske och med fienderna lätt överrumpla storfursten i Irkutsk och bringa honom om livet.

För att nu emellertid våra unga läsare må bättre kunna fatta de följande händelserna, vilja vi förutskicka några korta upplysningar om de trakter, där de timade.

Det ryska väldet innefattar icke endast europeiska Ryssland med sina 110 miljoner invånare, utan också ofantliga landområden i Asien. Bland dessa är Sibirien det viktigaste. Det omfattar hela norra Asien och sträcker sig från Uralbergen i väster ända bort till Stilla oceanen i öster över ett område, som är mer än dubbelt så stort som hela europeiska Ryssland eller trettio gånger större än Sverige. Den ursprungliga befolkningen utgöres av samojeder, jakuter, ostjaker, tunguser och tartarer jämte flera andra kringströvande halvvilda herde- och jägarfolk. Huvudbefolkningen utgöres dock numera av inflyttade ryssar, som dels leva såsom åkerbrukare på de stora fruktbara slätterna, dels sysselsätta sig med jakt på alla slags pälsbärande djur i de ofantliga skogarna.

Då Sibirien är större än hela Europa, skulle det kunna föda en befolkning av flera hundra miljoner. Men till följd av bristen på samfärdsmedel är landet ännu till allra största delen ouppodlat, och folkmängden är icke mycket större än Sveriges: Ryska regeringen har länge använt Sibirien såsom förvisningsort för brottslingar av alla slag, isynnerhet s. k. politiska förbrytare, d. v. s. sådana; som i likhet med Ivan Ogareff stämplat mot kejsaren eller den bestående ordningen. Dessa stackars landsförvista människor få under sträng bevakning arbeta i de rika gruvor, som ligga på sluttningarna av Ural och de södra gränsbergen.

Men sydväst om Sibirien och sammanhängande med detta" ligger runt omkring den stora Aralsjön ett annat vidsträckt slättland, som numera också lyder under ryska väldet. Det är Turan eller Stora Tartariet. Det sträcker sig från Kaspiska havet i väster till de tibetanska bergen i öster och bebos av vilda och krigiska folkstammar, bland vilka kirghiserna i norra delen äro de förnämsta. De styras av ett slags hövdingar, som kallas emirer eller khaner, och leva av boskapsskötsel på de vidsträckta grässlätterna. Då tillfälle erbjuder sig, kunna de också uppträda såsom rövare.

Det var nu de i sydvästra delen av Sibirien boende tartarerna, som Ivan Ogareff lockat till uppror mot tsaren, och det var de mitt emot på andra sidan gränsen boende kirghiserna, som skulle komma dem till hjälp. Deras hövding var en vild, krigisk och ärelysten härskare vid namn Feofar Khan.

Man må sålunda icke undra över, att tsar Alexander var bedrövad. Det var mycket svårt att sända någon större truppstyrka till de avlägsna trakter, där fienderna bröto in, och utan en kraftig hjälp ifrån Ryssland skulle kanske hela Sibirien och därmed också storfursten falla i fiendernas och de upproriskes händer.

Efter detta lilla avbrott i vår berättelse återgå vi nu till den i början omtalade festen.

Klockan var ungefär två på natten, och musiken och dansen pågingo som bäst, då en uniformsklädd herre hastigt närmade sig tsaren. Det var en av hans närmaste förtrogne, general Kissoff.

— Nå, frågade kejsaren ivrigt, har ni några underättelser från Sibirien?

— Ja, ledsamma nyheter, ers majestät.

— Jag väntade det. Tala!

— Telegraflinien är uppriven på halva vägen till Irkutsk. Våra telegram gå nu inte längre än till Tomsk.

— Således är nu kriget i full gång?

— Ja, ers majestät.

— Och vi ha icke längre någon telegrafisk förbindelse med storfursten?

— Nej, tyvärr.

— Skaffa en kurir på ögonblicket och skicka hit överpolismästaren.

— Skall ske, ers majestät, svarade generalen och avlägsnade sig hastigt.

Kejsaren gick in i ett sidorum, och ögonblicket därpå inträdde polismästaren.

— Ni känner ju Ivan Ogareff, frågade kejsaren.

— Ja, ers majestät.

— Vet ni, var han nu befinner sig?

— Nej, men troligtvis är han kvar här i Ryssland.

— Ni har icke låtit bevaka honom?

— Nej. Ers majestät har ju benådat honom.

— Ja. Men efter sitt frigivande har han två särskilda gånger återvänt till Sibirien, och det är han, som är själen i det sibiriska upproret, det är han, som lockat in Feofar Khan.

— Ah! Befaller ers majestät, att han skall fängslas?

— Ja, såvida det inte redan är för sent. Ty nu är han åter på väg till Sibirien i avsikt att framtränga ända till Irkutsk. Där skall han under ett falskt namn innästla sig hos storfursten, som icke känner honom till utseendet, och ni förstår ju, vad som sedan kommer att följa?

— Ack, ers majestät! Han ämnar väl aldrig insöva storfursten i säkerhet och sedan utlämna honom och staden i fiendernas våld? 

— Jo, just detta är hans avsikt. Jag har just nu fått säkra underrättelser därom.

— Ah, den förrädaren! Ers majestät har väl genom telegram underrättat storfursten därom?

— Telegrammen gå nu icke längre än till Tomsk. Fienderna ha rivit upp ledningen

— Då måste en kurir ögonblickligen avsändas till Irkutsk för att varna storfursten.

— Det skall genast ombestyras. Ivan Ogareff är kanske redan över gränsen och blir då svår att gripa, i synnerhet som han säkerligen reser förklädd och under ett falskt namn. Skicka emellertid en noggrann beskrivning på hans utseende till alla de platser i Sibirien, med vilka vi ännu ha telegrafisk förbindelse. Laga sedan, att ingen får lämna Ryssland, som ej har särskild tillåtelse därtill. Kanske har förrädaren ännu icke hunnit över gränsen.

— Ers majestäts befallningar skola ofördröjligen efterkommas.

I detta ögonblick inträdde åter generalen, och polismästaren avlägsnade sig med en vördnadsfull bugning.

ANDRA KAPITLET.

Mikael Strogoff.

— Nå, den där kuriren? frågade tsaren livligt.

— Han är anskaffad och väntar därute i drabantsalen.

— Vad är det för en man?

— Han är kapten vid ers majestäts kurirkår.

— Och heter?

— Mikael Strogoff.

— Passar han för det svåra uppdraget?

— Ja, jag ansvarar för honom. Han är ung, stark, ärlig och plikttrogen, har en kropp av stål och ett hjärta av guld, kan uthärda köld och hetta, hunger, törst och ansträngningar ända till det yttersta.

— Har han kallblodighet, mod och förstånd?

— Ja, ers majestät, han äger alla de egenskaper, som behövas för att lyckas, där varje annan skulle misslyckas.

— Nåväl, låt honom komma in!

Ögonblicket därpå inträdde kuriren, Mikael Strogoff, i det kejserliga kabinettet och stannade ödmjukt vid dörren.

Mikael Strogoff var en högväxt, kraftfull och vacker ung man av omkring trettio års ålder. Hans hållning var ledig och ädel, hans rörelser vackra och behagliga, hans ögon mörkblå med en öppen, varm och klar blick. Hela hans väsen var sådant, att var och en, som såg honom, måste vid första ögonkastet tycka om honom.

Mikael Strogoff var född i Sibirien i staden Omsk. Hans moder, Marfa, levde där ännu, men hans fader, jägaren Peter Strogoff, var död för tio år sedan. Den unge Mikael hade redan från barndomen fått följa fadern på hans ansträngande jakter i de sibiriska skogarna. Därunder hade han förvärvat mod, kraft och uthållighet. Han kunde uthärda i tjugufyra timmar utan att äta och tio nätter utan att sova. Vid fjorton års ålder hade han dödat sin första björn och ensam släpat den till det flera mil avlägsna hemmet.

Då Mikaels fader, Peter Strogoff, dog, efter att under sin levnad ha dödat fyrtio björnar, begav sig Mikael till Ryssland och trädde i tsarens tjänst. Genom sin trohet och duglighet hade han nu stigit till kapten i kurirkåren. Men varje sommar begärde han några veckors permission för att få hälsa på sin innerligt älskade moder i staden Omsk. Under de tre sista åren hade han dock icke kunnat få någon sådan ledighet, emedan hans tid upptagits av viktiga resor åt andra håll, och hans längtan att träffa den älskade modern blev med varje dag allt starkare.

Tsaren mönstrade under några sekunder den reslige kuriren med en genomträngande blick. Så gick han till sitt bord och skrev några rader på ett papper, stack in detta i ett kuvert och förseglade brevet med sitt kejserliga sigill. Därefter vinkade han åt Mikael att komma närmare. Denne tog några steg framåt och stannade därpå åter orörlig, beredd att svara.

— Du känner ju Sibirien? frågade tsaren.

— Ja, ers majestät. Jag är sibirier.

— Var är du född?

— I Omsk?

— Har du släktingar i Omsk?

— Ja, min gamla mor.

Tsaren lyfte handen och visade brevet. Därefter sade han:

— Du skall genast resa till Sibirien och överlämna detta brev i storfurstens egna händer.

— Jag skall överlämna det, sade Mikael frimodigt.

— Men storfursten är i Irkutsk.

— Jag känner vägen till Irkutsk.

— Men du bör veta, att det är en svår och livsfarlig resa. Sibirien är översvämmad av grymma fiender, som skola försöka att döda dig och fråntaga dig brevet.

— Jag skall icke låta dem taga det, ers majestät!

— Du skall framför allt akta dig för en förrädare, Ivan Ogareff, som du kanske träffar på din väg.

— Jag skall akta mig för honom.

— Det är nödvändigt, att du kommer fram till storfursten före Ivan Ogareff, som traktar efter hans liv. Du måste därför resa natt och dag utan uppehåll. Du måste fara fram som stormen.

— Jag skall fara fram som stormen, ers majestät.

— På vägen far du genom Omsk. Om du hälsar på din mor, löper du fara att bli igenkänd, men din resa måste vara hemlig. Du får därför inte besöka din mor.

Mikael Strogoff teg en stund, och ett uttryck av smärta flög över hans vackra ansikte. Därefter sade han:

— Jag skall inte besöka min mor.

— Lova mig, sade tsaren, att ingenting skall kunna förmå dig att tillstå, vem du är, varifrån du kommer eller till vem du reser. 

c33_Karl_Aspelin_Tsarens_kurir_011.jpg_330px_Karl_Aspelin_Tsarens_kurir_011.jpg

»Du skall genast resa till Sibirien och överlämna detta brev i storfurstens händer.»

— Jag lovar det, sade Mikael fast och bestämt.

— Mikael Strogoff, sade tsaren högtidligt, tag då detta brev och res. — Res för Ryssland, för min bror och för mig. Gud vare med dig!

Kuriren gjorde en militärisk hälsning och lämnade genast det kejserliga kabinettet.

Tsaren