Världens vildaste vågspel och andra berättelser

By Gustaf Lindqvist

"Världens vildaste vågspel och andra berättelser" är en antologi där varje berättelse förankras i stora historiska händelser och personer. Med hjälp av fiktionen väver författaren samman berättelser som utforskar historiens gång och ger liv åt de dramatiska ögonblicken som format vår värld.Vi får stifta bekantskap med Slatin som efter att ha flytt mahdistregimens fångenskap var med och formade det Anglo-egyptiska Sudan. Dessutom ger författaren oss en inblick i hur Gustav III:s flotta gick segrande ur slaget vid Svensksund och hur Georges Boulanger nästan blev Frankrikes diktator. Denna novellsamling lockar både med spänning och förundran. Men den utgör också en skildring av hur imperialismens tidsålder påverkade människors öden och hela samhällens vägar. Verket utkom för första gången 1919 och språket är färgat av sin tid. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2023
• ISBN: 9788726195026

Book preview

Gustaf Lindqvist

Världens vildaste vågspel och andra berättelser

SAGA Egmont

Världens vildaste vågspel och andra berättelser

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726195026

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

SLATIN DEN OFÖRVÄGNE

EN HJÄLTESAGA UR VERKLIGHETEN

SLATIN DEN OFÖRVÄGNE

Vi skulle bese de stora krigsfånglägren i trakten av Linz, och måste därför infinna oss vid Wiens Westbahnhof redan kl. 7 på morgonen den 26 oktober 1915. En obarmhärtig tidig timme, i synnerhet för mig, som sent föregående afton ankommit från Berlin.

Jag hade inte en aning om sammansättningen av mottagningskommittén, och vid en flyktig presentation på bangården susade titlar och namn förbi mig med en sådan fart, att jag var ungefär lika klok som förut.

Den andre svensken i sällskapet jämte norrmannen och jag togo plats i en kupé för oss själva — under alla våra färder i dubbelmonarkien höllo Sverige och Norge trofast tillsammans och grälade om unionen och blevo bara allt bättre vänner.

En av officerarna i följet slog sig ned i vår avdelning, varvid samtalet föll på Suez och den förmodade aktionen mot Egypten.

Jag påminde mina reskamrater, hurusom generalinspektören över Sudan, Slatin Pasja, vid krigsutbrottet måst lämna sitt kommando. Österrikare till börden, kunde han ju ej längre kvarstå i brittiska armén.

»Apropå», inföll officeren, »vet ni var hans excellens sitter?»

»Vilken excellens?» frågade jag. »Ser ni, vid presentationen på bangården uppfattade jag inte riktigt namnen.»

»Jo, friherre von Slatin, förstås. Honom som ni just talar om.»

Jag måste framställt en bild av den mest omåttliga överraskning. Ty löjtnant Viktor Rado skrattade litet och tillade:

»Det är ju klart att han skall vara med. Ty han är ju högste chef för alla krigsfångarna inom monarkien.»

Dock, jag hörde knappast vad han sade. Mina tankar hade redan gått upp i ett fjärran ungdomsminne. Och de surrade alldeles vilt omkring en bok, som heter »Eld och svärd i Sudan», och som givit mig ett oförgätligt intryck av det underbaraste, mest spännande och storstilade äventyr, som gick över världsskådeplatsen i det flydda seklets slut. Av de sagoskimrande, med sol och blod färgade mahdistupproren i Darfur och Kordofan, där Slatin Den Oförvägne spelade en av de allra farligaste huvudrollerna.

Allt vad ett människoliv kan omspänna av stålblank dristighet, av mödor och lidanden utan namn, av tålamod och självövervinnelse, av ridderlighet och hjälteära, är för mig sedan ungdomen förbundet med Rudolph v. Slatin Pasjas namn.

Löjtnant Rado föreslog;

»Om ni vill, ska jag be excellensen komma hit.»

Alldeles lika gärna kunde han hava sagt:

»Om ni vill så går jag att hämta hit Ali Baba ur Tusen och en natt» — det hade ingalunda förefallit mig mindre otroligt. —

Om jag ville! …

Rado reste sig och en minut efteråt satt mitt fjärran ungdomsminne från det stora äventyret bredvid oss.

Slatin själv!

Dock icke i mahdisternas dräkt: jibbeh med påsydda, brokiga remsor av bomullstyg, turban, vit takia och sandaler, sådan han är avbildad i sin bok. Och i handen förde han ej längre de sudanesiska krigarnes bredbladiga spjut, utan en svart, fotslång havana, vilken inte tycktes lyda tingens lagar. Ty den förminskades inte ett grand under de tre dagar vi reste tillsammans.

Det gängse porträttet ger ingen riktig föreställning om hans utseende. Man förstår, att fotografen sprungit omkring med sina odrägliga förhållningsorder: Nu titta vi just på den där punkten —  — huvudet en smula mera åt höger — — utmärkt, bara litet morskare i uppsynen, om jag får be! — tills han pinat fram en stel och kall kameramin, som ingalunda är Slatins. Jag önskar, att någon porträttmålare med psykologi i penseln finge ta ihop med Slatin och ge honom sådan han är. —

Legenden förtäljer, att från Muhammed Achmeds anlete ständigt utstrålade liksom floder av ljus. Jag kom att tänka därpå, då jag första gången tryckte Slatins hand.

Det ligger ett skimmer över hans huvud, sådant man ofta ser det på bilder av unga skalder eller krigare. Så breda åren sin slöja däröver, dragen bli hårdare och morgonglansen slocknar under ett visir av likgiltigt överseende, ofta skolat till korrekt förbindlighet. Dock, Slatin hade behållit det ljusa skimret över hjässan, som Mahdins anhängare trodde sig se hos sin ledare. Ett ansikte genomglödgat av godhet och dristighet.

Den ovan omtalade boken »Eld och svärd i Sudan» har för tjugu år sedan av professor Nathorst samarbetats med pater Ohrwalders skildring från sina långa års träldom hos profeten från Dongola. Och det är ur detta utmärkta arbete, där Slatin Den Oförvägne först mötte mig, som jag kompletterat vad han sedermera muntligen berättat mig.

»Slatin var ett gissel för araberna», säger pater Ohrwalder; »han förföljde dem till Djebel Marrahs otillgängliga berg och höjder och dödade dem i tusental. Hans uthållighet var förvånande; han kunde ofta under ständig strid och utan mat eller dryck sitta tjugufyra timmar i sadeln. Han sov vid sidan av sina infödda soldater på bara marken eller golvet och levde av vatten och uppmjukad dhurra. Han var rättvis och tog aldrig mutor, frikostig och alltid redo att bistå de fattiga och behövande; han vägrade aldrig tillträde åt någon, vare sig ung eller gammal, som sökte hans hjälp. I striden var han mycket tapper. Vid ett tillfälle träffades han av en kula, som illa skadade ett finger, men han tog kallblodigt det dinglande fingret med sin andra hand och befallde närmast stående soldat att skära av det med sin kniv. Därpå kastade han sig åter i striden och eldade sina krigares mod. Icke blott i Kordofan och Darfur, utan även i hela Sudan var han beryktad för sin tapperhet, öga mot öga med fienden. Han var emellertid maktlös mot det vitt utgrenade upproret inom sin egen provins och erhöll endast föga bistånd av sina egyptiska officerare, som voro avundsjuka och ständigt intrigerade mot honom. Trots sina tjugusju drabbningar mot araberna kunde han — såsom han själv sagt mig — icke krossa dem, ty de växte upp likt svampar ur marken.»

Rudolph v. Slatins håg hade allt sedan skolpojksåren stått till Orienten. Endast 18 år gammal, åtföljde han den berömde ornitologen Teodor v. Heuglin på en forskningsresa till Sudan, där han besökte och skildrade de då okända Nubabergen. Förhållandena kallade honom emellertid snart hem. Han fullgjorde sin värnplikt och deltog som nybliven officer i det bosniska ockupationskriget 1878. Redan då bar han det svärd, som skulle genomgå lika underbara öden som dess ägare.

Nu var han emellertid färdig med Europa och återvände till de väldiga vidderna väster om vita Nilen, vilka inom kort skulle bliva skådeplatsen för gruvliga hemsökelser och stora händesler, oupplösligt förbundna med hans egna öden. Ehuru ung till åren, hade Slatin redan gjort sig känd för klokhet och kraft, för administrativ reda och duglighet samt skicklighet att komma till rätta med de självrådiga arabiska sjeikerna. En alldeles ovanlig förmåga att tänka först och tala sedan samt att handla rakt på sak sedan han talat, hade dessutom gjort honom aktad av dessa stammar, för vilka en europés liv är föga annat än ved för elden. Abd’el Kadr Saladin — så kallade de honom — var ett stort namn i infödingarnas seribas.

Därför väckte det ingen förvåning, då khediven av Egypten 1879 utnämnde den österrikiske officeren till guvernör över Fascher. Och lika litet då han 1881, vid ej fyllda tjugufyra år, blev generalguvernör över hela Darfur, med en areal större än Sveriges.

Vid den åldern, då de flesta nyss hunnit till universitet, hade han sålunda nått en ställning, där oanade möjligheter öppnade sig att höja en av världens fruktbaraste provinser till den givande bördighet den modärna åkerbrukstekniken kunde uppdriva.

Men just då blåste det upp till den stora stormen. Muhammed Achmed höjde den svarta fanan till fejd mot de otrogne. Och den jordiska överhetens makt gick sönder och blev till intet inför honom, som förkunnade sig sänd av Gud till att återföra en vrång värld på rätta vägen. Han var den siste av profeterna, och världens slut nära. —

Nu måste det fastslås, att vår uppfattning om mahdistupproren med nödvändighet är ensidig. Vi hava endast hört den ena parten, och den andra ropas aldrig upp. Ty Muhammed Achmed har längesedan ingått i profetens himmel; Addullah ben Said likaså. Och då drabbningen vid Om Debrikat var förlorad, satte sig hans emirer på sina bönemattor och läto rida ned sig av Wingates dragoner. Osman Digma, den siste av det stora upprorets chefer, föll genom förräderi i engelsmännens händer och lyktade sin bana som statsfånge i Rosette. Nittionio procent av vad vi känna om den märkliga rörelsen är färgat av europeiska begrepp. Och vi avfärda den med några glosor om »fanatism», en nödvändighetsartikel, vilken vi hålla lika oumbärlig för