Det övergivna huset

By Ingrid Persson

Att vara en marionettdocka är inte så enkelt. Du behöver någon som håller i trådarna, annars kan du inte röra dig. Det visste dockorna Amadeo och Anjanika alldeles för väl. De hade hängt uppe på en gammal vind långt inne i djupa skogen så länge de kunde minnas, kanske mer än hundra år.Men så hade det inte alltid varit. En gång i tiden tillhörde dockorna en stolt marionetteater som rest land och rike runt. De hade spelat inför härskare och deras hov och Amadeo och Anjanika hade alltid haft huvudrollerna. Men en dag förändrades allt och de fick åter komma till liv."Det övergivna huset" är den första av fyra delar i serien "Marionetteatern." Följer Leo och Annika, som åker runt land och rike i sin lastbil med en kringresande marionetteater.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9788728329535

Book preview

Ingrid Persson

Det övergivna huset

SAGA Kids

Det övergivna huset

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Ingrid Persson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728329535

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Åsa, min älskade Kråkan

Långt inne i Djupa skogen, i ett övergivet gammalt hus, längst uppe på vinden, hängde två teaterdockor – en flicka och en pojke.

Eftersom de var marionetter kunde de själva inte röra sig ur fläcken. Någon måste hålla i trådarna som löpte från deras armar och ben och huvud. Någon måste dra i dessa trådar för att de skulle kunna röra sig.

Så var det också med deras stämmor. Någon måste låna dem sin röst för att de skulle kunna tala.

Åren kom och gick där ute i världen - vintrar blev till vårar, vårar blommade ut i somrar och höstars stormar svepte bort sommarens blomblad och så kom vintern igen och bäddade med vita täcken.

Dockornas enda grannar var fladdermössen som bodde någonstans under det stora vindstaket. Men de åstadkom inte mycket ljud eller rörelse.

Under hela vintern sov de tysta, hängande upp och ner på en bjälke, insvepta i sina läderlappsvingar.

Så hade de hängt där i många generationer, ja kanske i några hundra år - så länge huset hade funnits.

Men dockorna hade inte alltid varit där.

En gång i tiden hade de rest land och rike runt i en kärra. De hade varit en teatergrupp för marionetter. De hade spelat på gator och torg, inför härskare och deras hov och de två hade haft huvudrollerna.

Många gånger hade han räddat henne från fula drakar, från hemska häxor och från listiga trollkarlar. Han hade kämpat tappert med svärdet i handen och hans mod var stort, hans kärlek glödande.

Hon hade också räddat honom ur drakens klor och eld, från häxors list och trollkarlars förbannelser. För hennes kärlek gjorde henne klok och tålmodig och det ersatte hans styrka.

Men allt det där var för länge sedan. Så länge sedan att även de flesta åskådare som skrattat och gråtit, som tjusats och skrämts av skådespelet - var borta.

Dock levde minnet av marionetteatern kvar. I sagor och i myter nämndes ännu deras namn.

Amadeo hette han. Anjanika hette hon.

Ibland om våren - när fladdermössen vaknade ur sin dvala och åstadkom lite rörelse där på vinden - kunde de då återkalla minnen eller brottstycken ur sitt tidigare liv?

Kanske saknade de då häxan Camorra, trollkarlen Belse och alla de andra marionetterna.

Var fanns de nu?

Men mest av allt kanske de saknade den tålmodige, kloke och starke älgen Tespis. För det var han som hade dragit dem ut i världen.

Det var han som hade hittat vägar och stigar och gator och torg - som många gånger fört hela truppen i säkerhet, när de hade blivit jagade, förföljda av människor som tog ett resande teatersällskap för att vara spioner eller sabotörer eller något annat patrask.

Var fanns Tespis? Fanns han överhuvudtaget kvar i denna värld eller hade han gått vidare till älgarnas eftervärld?

Nu var det försommar och fladdermössen började röra sig - putsa huvudet, veckla ut vingarna och så var de färdiga att bege sig ut på jakt.

Varje kväll när skymningen kom, nådde luftdraget från deras lätta vingslag dockorna - när de med ett svirrande störtade ut genom vindsgluggen.

Försökte dockorna då stjäla lite rörelse? Någon oförsiktig liten fladdermus skulle kunna trassla in sig i deras trådar och föra dem med sig - tappa dem någonstans där de kunde bli upphittade av någon som tog tag i deras trådar - av någon som lånade dem sina röster.

Men fladdermössen flög rakt mot skymningsljuset utanför den lilla gluggen och när de återvände in i vindens mörker upp till sin bjälke, vidrörde de inte dem.

På en övervuxen stig i utkanten av Djupa skogen gick en pojke. Hans steg var trötta och långsamma, för han hade gått både långt och länge. Han kom från söder och gick mot norr och han var på flykt. Han flydde för sitt liv och även för att rädda andras liv, eftersom det i hans land rådde krig, nöd och elände.

Leo hette han.

Nöden och eländet skulle han ha kunnat uthärda - men inte kriget. För han var soldat. Mot sin vilja var han soldat. Det hade hans far, överbefälhavaren i provinsen Maahre, bestämt.

Tillsammans med Maahres alla andra unga pojkar hade han tränats till att hata sina fiender, så att han mycket lätt skulle kunna döda dem.

Men Leo kände ingen Fiende.

För inte så länge sedan hade han stått öga mot öga mot en fiendepojke. I händerna hade de båda haft gevär.

Ingen av dem sköt. De bara stirrade varandra in i ögon, och sedan vände de helt om och försvann åt varsitt håll.

Han hade flugit ovanför städer och byar och beordrats släppa bomber. Men hur såg Fiendelandet ut?

Allt han hade sett var vanliga hus och gator och träd och åkrar.

Tillsammans med de andra soldaterna hade han marscherat i dagar och nätter, genom skogar och träsk, smugit genom gator och gränder. Men ingenstans hade han upptäckt Fienden.

Han flydde inte för att han var feg. Nej, hans mod var stort.

Mot drakar skulle han ha kunnat strida. Men drakarna var för länge sedan utrotade. Mot häxor och trollkarlar skulle han också ha kunnat kämpa. Men dessa varelser var sedan länge förpassade till sagans värld.

Det återstod bara att kämpa mot orättvisor och fattigdom, för det fanns det gott om överallt i hans provins.

Men en sådan kamp var utan ära.

Hans far överbefälhavaren, ville som alla andra fäder - se sin son bli en ärad och aktad man. Kanske till och med hjälte och eftersom det nu var krig, var det självklart att sonen skulle vara soldat.

Överbefälhavaren själv var en mycket ärad och aktad man och var flitig i sin syssla med att styra kriget.

Varje morgon steg han tidigt upp tidigt och satte sig vid skrivbordet som hela tiden fylldes med viktiga papper, där han kunde läsa om Fiendens truppförflyttningar, vapenslag och hemliga manövrar.

Allt eftersom han läste, gav han order; kanoner som skulle avfyras, bombplan som skulle startas, robotar som skulle skjutas upp.

Innan han hade blivit överbefälhavare, hade han varit en mycket aktad fredsrådgivare.

Han hade rest runt i världen - suttit i fredssamtal med världens stora härskare och skrivit under fredsfördrag.

Tusen och åter tusen var de bilder som tagits av honom och tryckts på första sidan i världens alla tidningar; när han kysste Påven på handen, när han kysste ryssen på kinderna, när han räckte ut tungan till folket i Tibet, när han med korslagda armar hälsade Österlandets härskare, när han med hjärtlig handskakning hälsade på Västerlandets ledare.

I sanning - han hade varit en Fredens budbärare!

På sina många resor hade han