Leoparden jagar i mörkret

By Wilbur Smith

Efter att ha flytt Zimbabwe vid bushkrigets slut har Craig Mellow hamnat på villovägar. Han är ätten Ballantynes sista levande medlem, men numera befinner han sig långt ifrån familjens ägor. Livet som bästsäljande författare i New York är få förunnat - ändå längtar Craig därifrån. Han vill tillbaka till sitt hemland och börja om på nytt. Frågan är om det ens är möjligt.
Med ambitionen att bygga upp familjens förfallna ranch, och så småningom bedriva safariverksamhet, återvänder Craig till Zimbabwe. Men han stöter snart på oväntat motstånd, i form av en gammal vän. Tungata Zebiwe sitter numera på ministerpost och är i allra högsta grad korrupt. Landet och folket som Craig har återvänt till är inte det han minns att han lämnat. Vilka okända faror lurar ännu bortom horisonten? Finns det egentligen någon Craig kan lita på?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129685

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Leoparden jagar i mörkret

Översättning av Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Leoparden jagar i mörkret

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: The Leopard Hunts in Darkness

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1986, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129685

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Örnens väg

Diamantjägarna

Tigerns öga

De sista äventyrarna

Katastrofen

Kapningen

Brinnande kust

Svärdets makt

Tid att dö

Gyllene räven

När lejonet äter

Leoparden jagar i mörkret

Elfenbenslasten

Tillbaka till Afrika

Till Danielle,

med all min kärlek.

D en lilla vinden hade färdats hundrafemtio mil och mer, upp från Kalahariöknens vidder, som av de små gula bushmännen kallas Den stora torra. När den nu nådde Zambezi-dalens sluttning löstes den upp i virvlar och vindstötar inne bland kullarna och ute i sänkans trasiga kanter.

Elefanttjuren stod alldeles nedanför krönet på en av kullarna, alltför slug för att låta sig avtecknas i silhuett mot horisonten. Hans kroppshydda doldes av msasaträdens nya grönska, och han flöt ihop med det grå i bergssluttningen bakom honom.

Han sträckte sig sex, sju meter upp och drog in luft i sina vida, hårkantade näsborrar, och sedan rullade han ihop snabeln och blåste in i sin egen gapande mun. De två luktorganen i den framskjutande överläppen öppnade sig som skära rosenknoppar och han avsmakade luften.

Han förnam de fjärran öknarnas fina peppardamm, hundratals växters söta pollen, den varma kreatursstanken från buffelhjorden i dalen nedanför, den kyliga, skarpa lukten från vattenhålet där de drack och vältrade sig; han identifierade dessa och andra dofter och gjorde en exakt bedömning av avståndet till varje doftkälla.

Men det var inte dessa lukter han sökte. Vad han sökte var den bittra, obehagliga lukt som svävade över alla de andra. Lukten av tobaksrök blandad med köttätarens underliga myskdoft, av gammel svett i otvättat ylle, av fotogen och karboltvål och garvat läder – lukten av människa; den fanns där, lika stark och lika nära som den varit under alla de långa dagarna sedan jakten börjat.

Än en gång kände den gamle hannen hur den nedärvda vreden vällde upp inom honom. Oräkneliga generationer av hans släkte hade förföljts av den där lukten. Redan som kalv hade han lärt sig att hata och frukta den, nästan hela sitt liv hade han jagats av den.

Först nyligen hade det skett ett uppehåll i den livslånga jakten och flykten. I elva år hade det varit uppehåll, en tid av lugn för hjordarna längs med Zambezi. Hannen varken kände till eller förstod orsaken – att det pågått ett bittert inbördeskrig bland hans plågoandar. Ett krig som förvandlat dessa väldiga områden längs med Zambezis södra strand till en oskyddad buffertzon, alltför farlig för elfenbensjägare och till och med för de viltvårdare i vars uppgifter det ingick att gallra i det alltför stora elefantbeståndet. Hjordarna hade växt och frodats under dessa år, men nu hade jakten börjat igen med samma gamla oförsonliga grymhet.

Fortfarande fylld av vrede och skräck lyfte den gamla hannen åter snabeln och drog in den fruktade lukten i sin skalles håligheter. Sedan vände han sig om och förflyttade sig med tysta rörelser över bergskammen, syntes ett ögonblick som en gråaktig fläck mot den klarblå afrikanska himlen. Med lukten kvar inom sig gick han ner mot hjorden som var spridd över kullens bortre sluttning.

Det fanns nästan trehundra elefanter där inne bland träden. De flesta av honorna hade ungar hos sig, en del så små att de såg ut som feta griskultingar, tillräckligt små för att få plats under sina mödrars mage. De rullade upp sina små snablar över pannan och sträckte sig upp mot spenarna, som hängde i svullna juver mellan honans framben.

De större ungarna skuttade omkring och lekte tafatt tills någon av de äldre elefanterna irriterad bröt av en gren från något av träden, höll den med snabeln och slog omkring sig och fick de efterhängsna ungdomarna att skingras med spelad förskräckelse.

Honorna och de unga hannarna åt sakta och lugnt, stack snabeln långt in i något tätt och taggigt snår för att komma åt en handfull mogna bär och placerade dessa sedan långt bak i svalget som en gammal man som sväljer aspirin; eller använde spetsen på en bete till att lossa barken på ett msasaträd och sedan dra av flera meter av den och lyckligt stoppa in den innanför den hängande trekantiga underläppen; eller reste sig upp på bakbenen som en tiggande hund för att med utsträckt snabel nå de spröda bladen högst upp i ett stort träd, eller använde en bred panna och fyra tons kroppsvikt till att skaka ett annat träd tills det släppte ifrån sig ett regn av frökapslar. Längre ner på sluttningen hade två unga hannar med förenade krafter vält ett trettiometers träd, vars översta blad befann sig utom räckhåll till och med för dem. Just när det föll med ett knastrande av fibrer som brast kom ledarhannen över krönet och genast upphörde det glada stojet för att ersättas av en stillhet som var skrämmande i sin kontrast.

Ungarna tryckte sig ängsligt till sina mödrars sidor, och de fullvuxna djuren stelnade i försvarsställning, med utbredda öron och med bara den yttersta snabelspetsen i rörelse.

Hannen kom ner mot dem med svängande gång. Han höll de gula betarna högt och hans oro märktes på de spetsade öronen. Inne i huvudet bar han fortfarande med sig människolukten, och när han nådde den närmaste gruppen med honor sträckte han ut snabeln och blåste ut den över dem.

Genast vände de sig om, ställde sig instinktivt i medvind så att förföljarnas lukt alltid skulle föras till dem. Resten av hjorden såg manövern och föll in i den springande formationen, slöt leden kring ungarna och de diande mödrarna i mitten. Runt dem fanns de gamla ofruktsamma drottningarna, i täten av hjorden de unga hannarna och på flankerna de äldre tjurarna och deras uppvaktning; och de gav sig av i den gungande, avståndsslukande takt som de kunde hålla en dag och en natt och ännu en dag utan avbrott.

Den flyende gamla hannen var förbryllad. Ingen jakt som han någonsin upplevt hade varit lika envis som denna. Den hade pågått i åtta dygn nu, och ändå kom förföljarna aldrig närmare för att få kontakt med hjorden. De fanns i söder, och gav honom sin doft, men höll sig nästan alltid utom synhåll för honom. De verkade att vara många, fler än han någonsin stött på under alla sina vandringar, en linje av dem, utsträckt som ett nät över de södra rutterna. Bara en gång hade han sett dem. Den femte dagen, när han nått gränsen för sitt tålamod, hade han vänt hjorden och försökt bryta igenom deras led, och de hade funnits där för att mota tillbaka honom, de små upprättstående pinnlika figurerna, så bedrägligt spröda och samtidigt så farliga, hade skjutit upp ur det gula gräset, hade hejdat hans flykt mot söder, viftat med filtar och slagit på tomma fotogendunkar, tills modet svikit den gamle hannen och han vänt om och än en gång lett sin hjord nerför sluttningen mot den stora floden.

Sluttningen var full av elefantstigar använda i tiotusentals år av hjordarna, stigar som följde de lättaste lutningarna och hittade passen och öppningarna genom järnspatsvallarna. Den gamla hannen förde sin hjord nerför en av dessa stigar, och hjorden tog sig igenom de trånga passagerna en och en, på ett led, och bredde sedan åter ut sig.

Han höll dem i gång hela natten. Det fanns ingen måne, men de lysande vita stjärnorna hängde nära jorden, och hjorden förflyttade sig nästan ljudlöst genom den mörka skogen. En gång, efter midnatt, dröjde sig den gamla hannen kvar, väntade bredvid stigen och lät hjorden fortsätta. Inom en timme kände han åter den skämda människolukten i vinden, svagare och mycket mer avlägsen – men fortfarande där, och han skyndade vidare för att hinna ikapp sina honor.

I gryningen kom de in i det område som han inte besökt på tio år. Den smala remsa längs med floden som under det långdragna kriget varit skådeplats för intensiv mänsklig aktivitet och som han därför undvikit fram till nu när han motvilligt drevs in i den ännu en gång.

Hjorden tog det lugnare. De hade lämnat förföljaren långt bakom sig och de saktade in så att de hann beta på vägen. Skogen var grönare och mera frodig här nere i dalens botten. Msasaträden hade lämnat plats för mopani och jättelika svullna apbrödsträd som blomstrade i hettan, och den gamla hannen kunde känna lukten av vatten framför dem och det mullrade av törst i hans mage. Ändå var det någon instinkt som varnade honom för en ny fara framför honom förutom den bakom. Han stannade ofta, svängde sakta sitt stora grå huvud från sida till sida, med öronen utbredda som resonansbotten och med de små svaga ögonen glimmande när han försiktigt såg sig om innan han fortsatte.

Sedan stannade han tvärt igen. Någonting längst bort i hans synfält hade fångat hans uppmärksamhet, någonting som glittrade metalliskt i morgonens sneda solljus. Han ryggade förskräckt tillbaka, och bakom honom skockade sig hjorden och hans rädsla smittade av sig på den.

Hannen såg på fläcken av ljusreflexer, och långsamt avtog hans förskräckelse, för ingenting rörde sig mer än brisen som drog genom skogen, och inget ljud hördes mer än dess viskning bland grenarna och obekymrade fåglars och insekters tjattrande och surrande. Men den gamla hannen stod kvar orörlig och stirrade framför sig, och när ljuset ändrade sig såg han att det fanns andra likadana metallföremål på rad framför honom, och han flyttade över tyngden från det ena frambenet till det andra och gav till ett litet fladdrande strupljud av obeslutsamhet.

Vad som skrämt den gamla hannen var en rad små fyrkantiga plattor av galvaniserad plåt. Var och en av dessa plattor satt på en järnstång som slagits ner i marken för så många år sedan att all människolukt för längesedan försvunnit. På varje platta fanns påmålad en lakonisk varning, som i det brutala solljuset bleknat från rött till rosa. En stiliserad dödskalle och två korsade benknotor ovanför orden Varning. Minfält.

Minfältet hade många år tidigare lagts ut av den nu avlägsnade, vita rhodesiska regeringens säkerhetsstyrkor, som ett cordon sanitaire längs med Zambezi-floden; ett försök att hindra ZIPRA:s och ZANU:s gerillastyrkor från att ta sig in i området från sina baser i Zambia på andra sidan floden. Miljoner trampminor och kraftigare Claymore-minor bildade ett oavbrutet fält, som var så långt och djupt att det aldrig skulle bli upprensat. Kostnaden skulle vara oöverkomlig för landets nya svarta regering, som redan hade allvarliga ekonomiska problem.

Medan den gamla hannen fortfarande tvekade fylldes luften av ett smattrande dån, av orkanvindars vilda ljud. Det kom från någonstans bakom hjorden, söderifrån igen, och den gamla hannen vände sig bort från minfältet mot ljudet.

Strax ovanför trädtopparna kom en grotesk mörk tingest farande, upphängd i en visslande silverskiva. Dånande kom den svepande ner mot den hopträngda hjorden, så lågt att nedvinden från dess snurrande rotorblad slet sönder trädtopparnas grenar och piskade upp en dimma av rött damm från jordens torra yta.

Hetsad av detta nya hot vände den gamla hannen och dundrade framåt, förbi den glesa raden med metallplattor, och hans skräckslagna hjord följde efter honom in i minfältet.

Han hade hunnit femtio meter in i fältet innan den första minan exploderade under honom. Den kreverade under den tjocka läderartade trampdynan på höger bakfot och skar bort hälften som genom ett yxhugg. Rött kött hängde i trasor från foten och vitt ben glimmade djupt inne i såret när tjuren vacklade framåt på tre ben. Nästa mina exploderade rakt under höger framben och förvandlade foten ända upp till ankeln till blodiga köttslamsor. Elefanthannen skrek av smärta och panik och sjönk ner på baken medan hjorden runt omkring honom fortsatte in i minfältet.

Detonationerna kom först oregelbundet, här och var längs med minfältets kant, men snart hördes ett ryckigt staccatosmatter som från en rubbad trumslagare. Då och då exploderade fyra, fem minor samtidigt, med en våldsam ljudknall som träffade bergssidan och slets sönder till hundratals ekon.

Genom alltihop, som stråksektionen i en djävulsk orkester, hördes det visslande smattret från helikopterns rotorblad när maskinen dök och svängde och sänkte sig och steg längs med minfältets gräns, hetsade hjorden som en fårhund, flög hit för att genskjuta en skock djur som vänt, skyndade dit för att stoppa en fin ung hanne som mirakulöst tagit sig oskadd genom fältet och nått flodstrandens säkra mark, lade sig i hans väg, tvingade honom att vända och jagade honom sedan tillbaka in i minfältet tills en mina slet bort hans fot och han stöp, trumpetande och skriande.

Nu var dånet av exploderande minor lika ihållande som kanoneld från fartyg, och varje explosion sände iväg en dammpelare högt upp i dalens stilla luft så att den röda dimman snart svepte in en del av fasorna. Dammet virvlade ända upp till trädtopparna och förvandlade de rasande djuren till mörka plågade vålnader, som lystes upp av ljuset från de exploderande minorna.

En gammal hona, med alla fyra fötter bortsprängda, låg på sidan och slog huvudet hårt mot marken i sina försök att komma upp. En annan hasade sig fram på magen, med bakbenen släpande efter och med snabeln skyddande över den lilla ungen bredvid tills en Claymore exploderade under hennes bröst och fick revbenen att spreta rätt ut som stavarna i en tunna samtidigt som den slet av bakbenen på kalven vid hennes sida.

Andra ungar, som kommit bort från sina mödrar, sprang skrikande genom dammolnen, med öronen hårt tryckta mot huvudet i skräck, tills en ljudknall och en eldslåga slog omkull dem i ett virrvarr av söndertrasade lemmar.

Det pågick en bra stund, och sedan avtog spärrelden, blev åter oregelbunden och upphörde så gradvis. Helikoptern landade, bortom raden med varningsmarkeringar. Motordånet dog och de snurrande rotorbladen stannade. Det enda ljud som nu hördes var skriken från de lemlästade och döende djur som låg utspridda på området med sönderpiskad jord, nedanför de dammhöljda träden. Luckan i helikoptern öppnades och en man hoppade vigt ner på marken.

Det var en svart man, klädd i en urblekt ärmlös jeansjacka och trånga flammiga jeansbyxor. Under det rhodesiska krigets dagar hade jeansplagg varit gerillasoldaternas inofficiella uniform. På fötterna hade han västernstövlar och uppskjutna på hjässan satt ett par guldbågade Polaroid solglasögon av flygarmodell. Dessa och raden med kulspetspennor i jackans bröstficka var tecken på rang bland gerillaveteranerna. Under höger arm höll han ett AK 47 automatgevär, och han gick fram till minfältets kant och stod i säkert fem minuter helt orörlig och betraktade blodbadet där ute i skogen. Sedan gick han tillbaka mot helikoptern.

Bakom sittrumshuven var pilotens ansikte uppmärksamt vänt mot honom; piloten hade fortfarande hörlurarna på plats ovanpå den utstuderade Afro-frisyren. Men officeren ignorerade honom och koncentrerade sig istället på flygplanskroppen.

Alla markeringar och identifikationssiffror hade omsorgsfullt gömts bakom maskeringstape och sedan sprayats över med svart färg från en vanlig aerosolburk. På ett ställe hade tapen lossnat och blottat ett hörn av en bokstav. Officeren tryckte tillbaka den på plats med handflatan, inspekterade sitt verk snabbt men kritiskt och gick bort till skuggan under närmaste mopaniträd.

Han lutade AK 47:an mot stammen, bredde ut en näsduk på marken för att skydda sina jeans och satte sig med ryggen mot den grova barken. Han tände en cigarrett med en Dunhill-tändare i guld och inhalerade djupt innan han lät röken sippra ut mellan sina fylliga, mörka läppar.

Sedan log han för första gången, ett kyligt reflekterande leende, medan han funderade över hur många män och hur mycket tid och ammunition det skulle gå åt till att döda trehundra elefanter på konventionellt sätt.

Kamrat kommissarien är fortfarande lika slug som under bushkrigets dagar – vem mer än han skulle ha kunnat tänka ut det här?

Han skakade på huvudet, i beundran och respekt.

När han rökt färdigt cigarretten smulade han sönder fimpen mellan tummen och pekfingret, en liten vana från förr, och slöt ögonen.

Den ohyggliga kören av stönanden och skrin ute från minfältet kunde inte hindra honom från att sova. Det var ljudet av mansröster som väckte honom. Han reste sig snabbt, genast på alerten, och kastade en blick mot solen. Klockan var över tolv.

Han gick bort till helikoptern och väckte piloten.

– De kommer.

Han tog loss megafonen från dess klämma på väggen och väntade i den öppna luckan tills de första kom ut ur skogen, och han såg på dem med roat förakt.

– Babianer! mumlade han, med den bildade mannens ringaktning för bonden, med afrikanens förakt för den som tillhör en annan stam.

De kom i en lång rad, längs med elefantstigen. Två- eller trehundra, klädda i mantlar av djurhudar och trasiga avlagda europeiska plagg, männen i täten och kvinnorna sist. Många av kvinnorna var barbröstade, och en del av dem var unga, med huvudet i en uppkäftig vinkel och med lyriskt rundade skinkor under korta kiltar av djursvansar. Den jeansklädde officerens förakt förvandlades till uppskattning: Kanske skulle han få tid över för någon av dem lite senare, tänkte han och stack handen i jeansfickan vid tanken. De radade upp sig längs med minfältets kant, pladdrande och tjutande av förtjusning, och en del av dem gjorde krumsprång och fnittrade och pekade ut mängden slagna bjässar för varandra.

Officeren lät dem ge utlopp åt sin glädje. De hade gjort sig förtjänta av denna paus. De hade varit ute på spåret i åtta dygn nu, nästan utan att vila, hade arbetat i skift som drevkarlar för att driva elefanthjorden nerför sluttningen. Medan han väntade på att de skulle lugna sig tänkte han åter på den personliga magnetism och karaktärsstyrka som kunde förvandla denna mobb av primitiva, obildade lantbor till samlad och effektiv enhet. En enda man låg bakom hela operationen.

Det är en man! nickade officeren för sig själv, avbröt sedan sin hängivna hjältedyrkan och lyfte megafonen till munnen.

– Lugn! Tystnad! ropade han och började dela ut de olika arbetsuppgifter som måste utföras.

De som var beväpnade med yxa och panga fick bilda slaktarlag. Kvinnorna beordrades att bygga rökställningar och att fläta korgar av mopanibark, andra fick i uppgift att samla ved till eldarna. Sedan vände han sig åter mot slaktarna.

Ingen av stammedlemmarna hade någonsin färdats i ett flygplan, och officeren blev tvungen att använda den spetsiga tån på sin västernstövel för att få de första att klättra in genom luckan och ta skuttet över den minbeströdda remsan till närmaste djurkropp.

Lutad ut genom lucköppningen kikade officeren ner på den gamla hannen. Han gjorde en bedömning av det kraftiga, böjda elfenbenet och såg sedan att djuret förblött och dött under väntetimmarna, och han signalerade till piloten att gå ner.

Han satte munnen till den äldste stammedlemmens öra.

– Om ni vill överleva, så låt inte fötterna röra vid marken! skrek han och mannen nickade ryckigt. Betarna först, sedan köttet!

Mannen nickade igen.

Officeren gav honom en klapp på axeln och mannen hoppade ner på elefanthannens mage, som redan var uppsvälld av jäsningsgaser. Han balanserade vigt på den. Resten av hans gäng följde efter, hårt kramande om sina yxor.

Officeren signalerade med handen och helikoptern steg och for iväg som en trollslända mot nästa djur med bra betar. Den här elefanten levde fortfarande, och den tog sig upp i sittande ställning och sträckte upp en dammig, blodsmetig snabel för att försöka slita ner helikoptern från luften.

Officeren tog spjärn i lucköppningen, riktade AK 47:an neråt och satte ett skott i djurets nacke alldeles nedanför skallen, och elefanthonan kollapsade och låg lika stilla som kalven bredvid henne. Officeren nickade åt ledaren för nästa slaktargäng.

Balanserande på de gigantiska grå huvudena och noga med att inte låta någon fot vidröra marken högg männen loss betarna från fästet av vitt ben. Det var ett grannlaga arbete eftersom ett slarvigt hugg drastiskt kunde minska elfenbenets värde. De hade sett hur officeren i de flammiga jeansen med ett kort slag med gevärskolven knäckt käken på en man som bara ifrågasatt en order. Vad skulle han då inte göra med den som förstörde en bete? De arbetade försiktigt. När betarna lossats vinschade helikoptern upp dem och fraktade sedan gänget till nästa djurkropp.

När skymningen föll hade flertalet elefanter dött av sina omfattande skador eller skjutits till döds, men skrien från dem som ännu inte fått nådaskottet tillsammans med larmet från sjakaler och hyenor gjorde natten ohygglig. Männen fortsatte att arbeta i ljuset från gräsfacklor, och när gryningen kom hade allt elfenben samlats in.

Nu kunde männen koncentrera sig på att slakta och stycka djurkropparna. Den tilltagande hettan arbetade snabbare än vad de kunde göra. Stanken av ruttnande kött blandade sig med gaserna från sönderslitna inälvor och fick asätarna i bakgrunden att gripas av nya paroxysmer av frossarförväntan. Så fort ett lår eller en sida skurits loss fraktades den av helikoptern till säker mark bortom minfältet. Kvinnorna skar köttet till remsor och hängde upp det på rökställningarna ovanför de pyrande eldarna av fuktigt trä.

Medan han övervakade arbetet gjorde officeren en beräkning av bytet. Det var synd att de inte kunde rädda hudarna, för var och en av dem var värd tusen dollar, men de var för skrymmande och kunde inte tas om hand så som de borde. Röta skulle göra dem värdelösa. Å andra sidan skulle en lätt röta göra köttet mer smakligt för den afrikanska gommen – på samma sätt som en engelsman vill ha sitt kött välhängt.

Femhundra ton fuktigt kött skulle förlora hälften av sin vikt under torkningen, men koppargruvorna i grannlandet Zambia med sina tiotusentals arbetare att föda var i stort behov av protein. Fyra dollar per kilo för det rökta köttet var det pris som man redan kommit överens om. Det var en miljon amerikanska dollar – och till det kom sedan elfenbenet.

Elfenbenet hade med helikoptern fraktats en kilometer upp i bergen, till en undangömd plats. Det hade lagts ut i rader och ett utvalt arbetslag hade satt igång med att ta ut den feta, vita, konformade nervmassan ur den ihåliga ändan på varje bete och med att göra ren elfenbenet från allt blod och skräp som skulle kunna avslöja dess ursprung för en orientalisk tulltjänstemans känsliga näsa.

Där fanns fyrahundra betar. En del som tagits från unga djur vägde bara något kilo, men den gamla hannens betar vägde säkert fyrtio kilo per styck. Den genomsnittliga vikten per bete låg på cirka tio kilo. Marknadspriset i Hong Kong var tvåhundra dollar per kilo, alltså totalt åttahundratusen dollar. Vinsten på dagens arbete skulle vara över en miljon dollar, i ett land där den genomsnittliga årsinkomsten för en vuxen man var mindre än sexhundra dollar.

Operationen hade förstås också kostat lite. En av männen hade tappat balansen och ramlat ner från en elefantkropp. Han hade satt sig på baken, rätt på en trampmina.

Babian!

Officeren var fortfarande irriterad över mannens dumhet. Arbetet hade fått avbrytas i nästan en timme medan man plockade ihop kroppen och förberedde begravning.

Ett alltför ivrigt yxhugg hade fått en annan man att förlora en fot. Och ett dussin andra hade smärre skärsår efter pangas. En man hade dött under natten med en AK 47-kula i magen sedan han opponerat sig mot vad officeren gjorde med hans unga hustru i snåren bakom rökställningarna – men det var i sanning inga stora kostnader med tanke på vinsten. Kamrat kommissarien skulle bli nöjd, och det med rätta.

Inte förrän den tredje dagens morgon hade gruppen som arbetade med elfenbenet fullgjort sin uppgift till officerens belåtenhet. Sedan skickades de ner i dalen för att hjälpa till vid rökställningarna, och elfenbenslägret lämnades öde. Det fick inte finnas några ögon som kunde identifiera den betydelsefulla besökare som nu kunde komma och inspektera bytet.

Han anlände med helikopter. Officeren stod i givakt i gläntan bredvid den långa raden med glimmande elfenben. Rotorbladens nedvind slet i hans jacka och fick benen på hans jeans att fladdra, men han stod orubbligt kvar i givakt.

Maskinen tog mark och en imponerande gestalt hoppade ur. En stilig man, rak och stark, med mycket vita tänder mot ansiktets mörka mahognyfärg och med krusigt afrikanskt hår tätt klippt intill den välformade skallen. Han var klädd i en dyrbar pärlgrå kostym av italienskt snitt, vit skjorta och mörkblå slips. De svarta skorna var handgjorda av mjukt kalvskinn.

Han sträckte ut handen mot officeren. Den yngre mannen övergav genast sin respektfulla hållning och sprang fram till honom, som ett barn till sin far.

– Kamrat kommissarie!

– Nej! Nej! bannade han officeren, vänligt och alltjämt leende. Det är inte längre kamrat kommissarie utan kamrat minister. Inte längre ledare för ett gäng otvättade bushkrigare utan minister i en suverän stats regering.

Ministern tillät sig ett leende när han granskade raden med nya betar.

– Och den mest framgångsrike elfenbensjägaren någonsin … är det inte så?

Craig Mellow ryckte till när taxin körde ner i ännu en håla i gatubeläggningen på Fifth Avenue, alldeles utanför entrén till Bergdorf Goodman. Liksom flertalet av New Yorks taxibilar hade den en fjädring som skulle ha passat bättre i en Sherman-stridsvagn.

Jag har åkt mjukare genom Mbabwe-sänkan i Land-Rover, tänkte Craig och kände ett sting av hemlängtan när han mindes den där gropiga, slingrande vägen genom den oländiga terrängen nedanför Chobe, den breda gröna bifloden till Zambezi.

Det var alltsammans så långt borta och så längesedan, och han sköt ifrån sig minnet och återgick till att grubbla över den känsla av skymf som det ingav honom att behöva åka taxi till en lunchträff med sin förläggare, och att själv behöva betala för åkturen. Det hade funnits en tid när de skulle ha skickat en limousine för att hämta honom, och målet skulle ha varit Four Seasons eller La Grenouille, inte någon pastakrog i The Village. Förläggare gjorde den sortens subtila små demonstrationer när en författare inte lämnat ifrån sig något manus på tre år och ägnat sin börsmäklare och Studio 54 mer uppmärksamhet än sin skrivmaskin.

Ja, jag antar att jag har tiggt om det.

Craig gjorde en grimas, tänkte ta en cigarrett och hejdade sig sedan mitt i rörelsen när han kom ihåg att han slutat röka. Istället strök han bort den tjocka, mörka hårlocken ur pannan och studerade ansiktena på människorna som passerade på trottoaren. Det hade funnits en tid när han funnit jäktet spännande och stimulerande efter tystnaden i Afrikas bush. Till och med de sjabbiga neonfasaderna ut mot de smutsiga gatorna hade varit annorlunda och lockande. Nu kände han sig kvävd och instängd och han längtade efter en skymt av öppen himmel istället för den smala strimma som syntes mellan hustaken.

Taxin bromsade häftigt och avbröt hans tankar. Chauffören muttrade 16th Street utan att vända sig om.

Craig stack in en tiodollarsedel genom springan i den armerade Perspexskärm som skyddade chauffören mot hans passagerare.

– Det är jämnt, sa han och steg ut på trottoaren.

Han upptäckte genast restaurangen – idel glada markiser och halmomvirade chiantiflaskor i fönstren.

När Craig sneddade över trottoaren rörde han sig lätt, utan minsta spår av haltning, och ingen som såg honom skulle ha kunnat upptäcka hans handikapp. Trots hans farhågor var det svalt och rent inne i restaurangen och doften av mat var aptitretande.

Ashe Levy reste sig från ett bås längst in i lokalen och vinkade honom till sig.

– Craig, grabben!

Han lade en arm om Craigs axlar och klappade honom faderligt på kinden.

– Du ser pigg ut, din gamle rackare!

Ashe odlade sin egen eklektiska stil. Håret var snaggat och han använde guldbågade glasögon. Han hade randig skjorta med kontrasterande vit krage, manschettknappar och slipsnål av platina och bruna brogueskor med ett mönster av små hål i tåhättorna. Kavajen var av cashmere med smala slag. Hans ögon var mycket ljusa och var alltid fokuserade aningen vid sidan om Craigs. Craig visste att han bara rökte de mest utsökta Tihuana gold.

– Trevligt ställe, Ashe. Hur har du hittat det?

– Lite omväxling till det trista Seasons, log Ashe slugt, nöjd med att hans gest av ogillande hade noterats. Craig, låt mig få presentera dig för en mycket begåvad dam.

Hon hade suttit i dunklet längst in i båset, men nu lutade hon sig fram och sträckte ut handen. Lampljuset fångade in handen, och den blev alltså det första intryck Craig fick av henne.

Handen var smal med artistiska fingrar, naglarna var välvårdade, kortklippta och omålade, huden gyllenbrun med ådror som lyste blåaktiga under den. Benstommen var fin, men hon hade valkar nere vid basen av de där långa, raka fingrarna – det var en hand van vid hårt arbete.

Craig tog den och kände dess styrka, kände den lena, torra, svala huden uppe på handryggen och de sträva ställena på handflatan, och han såg in i hennes ansikte.

Hon hade mörka, kraftiga ögonbryn som gick i en obruten linje från den ena yttre ögonvrån till den andra. Trots det svaga ljuset såg han att ögonen var gröna med honungsfärgade fläckar runt pupillerna. Blicken var rak och öppen.

– Sally-Anne Jay, sa Ashe. Det här är Craig Mellow.

Hennes näsa var rak men kanske aningen för stor, och munnen var för bred för att vara vacker. Det tjocka mörka håret var strängt tillbakakammat från en bred panna, ansiktet hade samma honungssolbränna som händerna och hon hade fullt av små fina fräknar på kinderna.

– Jag har läst er bok, sa hon.

Rösten var lugn och klar och accenten en blandning av brittisk och amerikansk, men det var först när han hörde röstens timbre som det gick upp för honom hur ung hon var.

– Jag tyckte att den förtjänade det mottagande den fick.

– Komplimang eller kritik?

Han försökte få det att låta lättsamt och obekymrat, men han kom på sig själv med att hoppas ivrigt att hon inte var en av dessa som försökte demonstrera sin egen upphöjda litterära smak genom att öppet göra ner en populär författares verk.

– Den fick ett mycket bra mottagande, påpekade hon, och Craig kände sig genast gladare även om det därmed tycktes vara slutpratat om saken för hennes del.

För att visa sin uppskattning kramade han hennes hand och höll kvar den lite längre än vad som var nödvändigt, och hon drog den till sig och placerade den bestämt i sitt knä.

Så hon var alltså ingen skalpjägare, och hon skulle inte börja tala översvallande. Hur som helst, sa han till sig själv, var han trött på litterära fans som försökte storma hans säng, och översvallande människor var lika förfärliga som häcklarna – nästan.

– Låt oss se om vi kan få Ashe att bjuda oss på någonting att dricka, föreslog han och gled in i båset mitt emot henne.

Ashe studerade vinlistan med sedvanligt intresse, men till sist satt de där ändå med ett tiodollars Frascati.

– Fin rund fruktsmak.

Ashe rullade det på tungan.

– Det är kallt och vått, instämde Craig, och Ashe log åter när de båda mindes den Corton Charlemagne 70 som de druckit sist.

– Vi väntar en gäst till lite senare, sa Ashe till kyparen. Vi beställer då.

Och sedan vänd till Craig:

– Jag ville att Sally-Anne skulle få tillfälle att visa dig sitt material.

– Visa mig, sa Craig och intog genast försvarsställning igen.

Skogen var full av dem som ville rida på hans framgång – folk med opublicerade manuskript som ville ha hans stöd, investeringsrådgivare som ville ta hand om alla de där underbara royaltypengarna åt honom, andra som ville låta honom skriva deras livs historia och generöst var beredda att dela vinsten med honom eller som ville sälja en försäkring till honom eller en Söderhavsö eller ge honom i uppdrag att skriva filmmanus mot ett smärre förskott och en ännu mindre del av vinsten. Alla de sorter skockades som hyenor kring lejonets byte.

Sally-Anne lyfte upp en mapp från golvet och lade den på bordet framför Craig. Medan Ashe rättade till lampan knöt Sally-Anne upp banden som höll ihop pärmen och lutade sig sedan tillbaka.

Craig öppnade mappen och blev mycket stilla. Han kände hur han fick gåshud på armarna och hur nackhåren reste sig – så reagerade han på storhet, på allt som var perfekt vackert. Det fanns en Gauguin på Metropolitan Museum vid Central Park; en polynesisk madonna med Jesusbarnet på sina axlar. Hon hade fått det att krypa i hårbotten på honom. Det fanns passager i TS Eliots poesi och i Ernest Hemingways prosa som fick honom att rysa varje gång han läste dem.

Den inledande takten i Beethovens Femte Symfoni; de där ofattbara jeté-hoppen som Rudolph Nurejev utförde och Nicklaus och Borgs sätt att träffa en boll den gången de varit som störst – de sakerna hade fått honom att rysa, och nu fick den här flickan honom att reagera på samma sätt.

Det var ett fotografi. Bilden var så knivskarp att varenda detalj blev tydlig. Färgerna var klara och absolut perfekta.

Det var en bild av en elefant, en gammal hanne. Han stod vänd mot kameran i den där karakteristiska skrämda attityden med öronen utbredda som mörka flaggor. På något sätt speglade han en hel kontinents väldighet och tidlöshet, men samtidigt var han hårt ansatt, och man anade att hela hans väldiga styrka inte var honom till någon nytta, att han var förvirrad av någonting som låg utanför hans erfarenhet och nedärvda minne, att han höll på att betvingas av en stor förändring – liksom Afrika själv.

I fotografiet fanns också landskapet, den bördiga röda jorden som rivits upp av vinden, bakats av solen, förstörts av torkan. Craig kunde nästan känna smaken av damm på tungan. Och över alltihop den ändlösa himlen med ett löfte om undsättning, de silvriga cumulusregnmolnen som tornade upp sig likt en snöklädd bergskedja, med fläckar i purpur och kungsblått, genomborrade av en ensam ljusstråle från en dold sol strålen föll rätt ner på den gamle hannen som en välsignelse.

Hon hade fångat innebörden och mystiken i hans hemland på den hundradels sekund som det tog objektivslutaren att öppna sig och sluta sig igen, medan han arbetat under långa plågsamma månader och inte ens kommit i närheten av det och innerst inne visste med sig att han misslyckats och var rädd för att försöka igen. Han tog en klunk av det intetsägande vin som serverats honom som en tillrättavisning för denna självtillitskris, och nu hade vinet en eftersmak av kinin som han inte hade märkt innan.

– Var kommer ni från? frågade han flickan utan att se på henne.

– Denver, Colorado, sa hon. Men min far har arbetat på ambassaden i London i många år. Jag har tillbringat min mesta skoltid i England.

Där var förklaringen till hennes accent.

– När jag var arton reste jag till Afrika och förälskade mig i kontinenten, avslutade hon enkelt redogörelsen för sitt liv.

Det krävdes en fysisk ansträngning för att Craig skulle kunna förmå sig att röra vid fotografiet och varligt vända på det. Under det fanns ett annat av en ung kvinna som satt på en svart lavasten bredvid ett vattenhål i öknen. Hon bar Ovahimba-stammens typiska läderhuvudbonad med kaninöron. Hennes barn stod bredvid henne och diade från hennes nakna bröst. Kvinnans hud var insmord med fett och ockra. Ögonen påminde om dem han sett på en fresk i en faraons grav, och hon var vacker.

Jaså, minsann! Denver, Colorado! tänkte Craig och var förvånad över sin egen bitterhet, över intensiteten i hans plötsliga harm. Hur kunde en utländsk förbannad flickunge fånga in ett främmande folks komplicerade själ så ofelbart som i detta porträtt av en ung kvinna? Han hade levt hela sitt liv tillsammans med dem och ändå aldrig sett en afrikan så klart som i detta ögonblick på en italiensk restaurang i Greenwich Village.

Han vände på fotografiet med undertryckt våldsamhet. På nästa bild såg man ner i den trumpetformade halsen på kigelia Africanas magnifika rödbruna och guldfärgade blomma; kigelia Africana som var Craigs favorit bland vilda blommor. I blommans skimrande djup satt en liten skalbagge inbäddad likt en dyrbar, grönskimrande smaragd. Det var ett perfekt färg- och formarrangemang, och han fann att han hatade henne för det.

Där fanns många andra. Ett av en flinande milisslyngel med en AK 47:a över axeln och ett halsband av preparerade människoöron kring halsen, en karikatyr av barbari och arrogans; ett annat av en skrynklig medicinman behängd med horn och pärlor och dödskallar och hela den övriga kusliga utrustning som hörde till hans yrke, och framför honom, utsträckt på bara marken, patienten som just utsattes för koppning och vars blod bildade mörka, glänsande ormar på hennes mörka hud. Patienten var en kvinna i sina bästa år med tatueringar på bröst och kinder och panna. Hennes tänder hade filats spetsiga som på en haj, ett minne från kannibalismens dagar, och hennes ögon, som var som ett plågat djurs, tycktes fyllda av Afrikas hela stoiskhet och tålamod.

Sedan fanns där en annan kontrastfylld bild av afrikanska barn i ett skolrum av trästörar och torkat gräs. De var tre om en läsebok, men alla sträckte de ivrigt upp handen inför den unge svarte lärarens frågor och alla ansikten lyste av en brinnande längtan efter kunskap – alltsammans fanns där, en komplett registrering av hopp och förtvivlan, av förnedrande fattigdom och stora rikedomar, av barbari och ömhet, av obevekliga naturelement och explosiv fruktbarhet, av smärta och stilla humor. Craig kunde inte förmå sig att se på henne igen och han vände sakta på de styva, blanka arken, njöt av varje bild och sköt upp det ögonblick när han skulle bli tvungen att möta hennes blick.

Craig hejdade sig plötsligt, inför en särdeles intensiv komposition, en trädgård av blekta ben. Hon hade tagit bilden i svartvitt för att förhöja den dramatiska effekten, och benen glimmade i det skarpa afrikanska solljuset, tunnland av ben, lårben och skenben vitnade som drivved, väldiga bröstkorgar som skroven på strandade klipperskepp och skallar stora som öltunnor med ögonhålor som mörka grottor. Craig tänkte på den legendariska elefantkyrkogården, den gamla jägarmyten om den hemliga plats dit elefanterna söker sig för att dö.

– Tjuvjägare, sa hon. Tvåhundraåttiosex döda djur.

Och nu såg Craig äntligen upp på henne, chockad av antalet.

– På en gång? frågade han, och hon nickade.

– De drev in dem i ett av de gamla minfälten.

Craig rös ofrivilligt och tittade ner på fotografiet igen. Under bordet gled hans högerhand nerför låret tills han kände remmen som höll fast hans ben, och med en kvävande känsla levde han sig in i dessa stora tjockhudingars öde. Han mindes sitt eget minfält, och han upplevde åter den våldsamma explosionsstöten in i foten, som om han träffats av ett slag med en slägga.

– Jag är ledsen, sa hon tyst. Jag känner till det där med ert ben.

– Hon har läst på, sa Ashe.

Håll käften, tänkte Craig rasande. Varför håller ni inte käften båda två?

Han avskydde att någon nämnde hans ben. Om hon verkligen läst på skulle hon ha vetat det – men det var inte bara omnämnandet av hans ben, det var elefanterna också. En gång hade Craig arbetat som viltvårdare. Han kände dem, han hade kommit att älska dem, och beviset för denna slakt äcklade honom och skrämde honom. Det ökade hans motvilja mot den här flickan; hon hade tillfogat honom det här och han ville hämnas, kände en barnslig lust att ge igen. Men innan han hann göra det anlände den sista gästen, och det blev åter dags för Ashes presentationskonst.

– Craig, låt mig få presentera dig för en mycket speciell person.

Alla Ashes introduktioner hade en inbyggd reklamsnutt.

– Det här är Henry Pickering, fortsatte han. Henry är vice verkställande i Världsbanken … om du lyssnar så hör du hur alla de där miljarderna dollar skramlar omkring inne i hans huvud. Henry, detta är Craig Mellow, vårt unga geni. Karen Blixen inberäknad är Craig en av de mest betydande författare som Afrika någonsin har fått fram!

– Jag läste boken, nickade Henry.

Han var mycket lång och mager och skallig trots sin relativa ungdom. Han var klädd i mörk kostym och vit skjorta, hade en liten individuell färgklick i slipsen och glittrande blå ögon.

– För en gångs skull överdriver du antagligen inte, Ashe.

Han gav Sally-Anne en platonisk kyss på kinden, slog sig ner, smakade på vinet som Ashe hällde i åt honom och sköt tillbaka glaset någon centimeter. Craig kom på sig själv med att beundra hans stil.

– Vad tycker du? frågade Henry Pickering Craig med en blick ner på den uppslagna fotografimappen.

– Han älskar dem, Henry, sköt Ashe Levy snabbt in. Han är galen i dem … du skulle ha sett hans ansikte när han såg den första bilden … älskar dem, gosse, verkligen älskar dem!

– Bra, sa Henry stilla och studerade Craigs ansikte. Har du lagt fram idén?

– Jag ville servera den varm … Ashe Levy skakade på huvudet. Jag ville drabba honom med den.

Han vände sig till Craig.

– En bok, sa han. Det handlar om en bok. Bokens titel är Craig Mellows Afrika. Vad som händer är att du skriver om dina anfäders Afrika, om vad det var och vad det har blivit. Du reser tillbaka och gör en bedömning på djupet. Du talar med folket …

– Ursäkta mig, avbröt Henry. Efter vad jag förstår talar du ett av Zimbabwes två huvudspråk … sindebele, är det inte så det heter?

– Flytande, svarade Ashe åt Craig. Som en av dem.

– Bra, nickade Henry. Är det sant att du har många vänner … en del på höga poster i regeringen?

Ashe svarade än en gång för Craigs räkning.

– En del av hans gamla kompisar är ministrar i Zimbabwes regering. Mycket högre kan man inte komma.

Craig såg ner på fotografiet av elefantkyrkogården. Zimbabwe. Han hade ännu inte vant sig vid det nya namn som de svarta segrarna valt. Han tänkte fortfarande på det som Rhodesia. Det var landet som hans förfäder hade skapat ur vildmarken med hacka och yxa och Maxim-kulsprutor. Deras land, en gång hans land – fortfarande hans hem, vilket namn det än hade.

– Det kommer att bli högsta kvalitet, Craig. Vi kommer inte att spara på några kostnader. Du kan resa vart du vill, tala med vem du vill; det kommer Världsbanken att ordna, och betala för.

Ashe Levy pratade entusiastiskt på, och Craig såg upp på Henry Pickering.

– Världsbanken … bokutgivning? frågade Craig sardoniskt, och när Ashe tänkte svara igen lade Henry Pickering en hejdande hand på hans arm.

– Jag tar hand om bollen en stund, Ashe, sa han.

Han hade märkt Craigs sinnesstämning; hans ton var vänlig och försonande.

– Vad vi huvudsakligen sysslar med är att ge lån åt underutvecklade länder. Vi har investerat nästan en miljard i Zimbabwe. Vi vill skydda vår investering. Se på det som en broschyr. Vi vill att världen får kännedom om den lilla afrikanska stat som vi gärna skulle vilja förvandla till ett mönsterland. Ett exempel på hur en svart regering kan lyckas. Vi tror att din bok skulle kunna hjälpa oss med det.

– Och de här?

Craig rörde vid högen med fotografier.

– Vi vill att boken får en visuell sida förutom den intellektuella. Och den tror vi att Sally-Anne kan bidra med.

Craig var tyst i flera sekunder medan han kände skräcken röra sig inne i honom, som någon vidrig reptil. Skräcken för att misslyckas. Sedan tänkte han på att nödgas konkurrera med dessa bilder, på att bli tvungen att åstadkomma en text som inte skulle ställas i skuggan av de formidabla bilder som tagits av den här flickans kamera. Han satte sitt anseende på spel, och hon hade inget att förlora. Hon hade alla odds på sin sida. Hon var inte en allierad utan en motståndare, och hans ovilja kom tillbaka med full styrka, så stark att den var ett slags hat.

Hon lutade sig mot honom över bordet. Ljuset fångade hennes långa ögonfransar och ramade in de där gulfläckiga ögonen. Hennes mun skälvde av iver, och en liten salivbubbla glittrade på hennes underläpp. Mitt i vreden och rädslan undrade Craig hur det skulle vara att kyssa den där munnen.

– Craig, sa hon. Jag kan bättre än det där om jag får chansen. Jag kan ta steget fullt ut om du ger mig chansen. Snälla!

– Tycker du om elefanter? frågade Craig henne. Jag ska berätta en elefanthistoria för dig. Den stora gamla elefanthannen hade en loppa som bodde i hans vänstra öra. En dag gick elefanten över en skranglig bro, och när han kom till andra sidan sa loppan in i hans öra: Jösses, grabben! Vi satte då sannerligen den där bron i gungning!

Sally-Annes läppar slöt sig sakta och bleknade sedan. Hennes ögonlock fladdrade, de mörka ögonfransarna slog som fjärilsvingar, och när tårarna började glittra bakom dem drog hon sig baklänges ut ur ljuset.

Det blev tyst, och i tystnaden kände Craig en våg av samvetskval. Han kände sig illamående av sin egen grymhet och småaktighet. Han hade väntat att hon skulle vara tuff och ge igen. Han hade inte väntat sig tårar. Han ville trösta henne, säga till henne att han inte menade det som det lät. Han ville förklara sin egen osäkerhet och rädsla, men nu reste hon sig och tog sin pärm med fotografier.

– Delar av din bok var så fulla av förståelse, så deltagande, jag ville så gärna arbeta ihop med dig, sa hon tyst. Jag antar att det var dumt att tro att du skulle vara likadan som din bok.

Hon såg på Ashe.

– Jag är ledsen, Ashe, men jag är helt enkelt inte hungrig längre.

Ashe Levy reste sig snabbt.

– Vi delar en taxi, sa han, och sedan lågt till Craig: Bravo, hjälten. Ring mig när du har fått det nya manuskriptet klart.

Och han skyndade efter Sally-Anne. När hon gick ut genom dörren kom hon i motljus från solen och Craig såg benens form genom kjolen. De var långa och underbara, och sedan var hon borta.

Henry Pickering satt och snurrade sitt glas och studerade tankfullt dess innehåll.

– Det är pastöriserad romersk geturin, sa Craig.

Han hörde att rösten var ostadig. Han vinkade till sig vinkyparen och beställde en Meursault.

– Det där var bättre, konstaterade Henry. Och det där med boken kanske ändå inte var någon sådan lysande idé.

Han kastade en blick på sin klocka.

– Det är bäst att vi beställer.

De talade om andra saker – Mexicos uraktlåtenhet att betala sitt lån, Reagan, guldpriset – Henry föredrog silver för en snabb värdestegring och trodde att diamanter snart skulle vara värda att satsa på igen.

– Jag skulle köpa De Beers, rådde han.

En slank ung blondin från ett av de andra borden kom bort till dem när de satt vid kaffet.

– Ni är Craig Mellow, sa hon anklagande. Jag såg er i TV. Jag älskade er bok. Snälla, snälla ni, signera den här åt mig.

Medan han skrev sitt namn på hennes meny lutade hon sig över honom och tryckte ett hårt och hett litet bröst mot hans axel.

– Jag arbetar vid kosmetikdisken på Saks Fifth Ave, andades hon. Ni kan alltid hitta mig där.

Doften av dyrbara, snattade parfymer dröjde sig kvar efter det att hon gått.

– Är du alltid avvisande mot dem? frågade Henry lite längtansfullt.

– Jag är inte mer än människa, skrattade Craig, och Henry insisterade på att ta hand om notan.

– Jag har en limousine, erbjöd han. Jag kan släppa av dig.

– Jag tänkte promenera av mig pastan, sa Craig.

– Vet du, Craig, jag tror att du kommer att resa tillbaka till Afrika. Jag såg hur du tittade på de där fotografierna. Som en hungrande.

– Det är möjligt.

– Boken. Vårt intresse i den. Det låg mer i det än vad Ashe förstod. Du känner till de svarta topparna där. Det intresserar mig. De tankar som du gav uttryck åt i din bok passar in i vårt sätt att tänka. Om du bestämmer dig för att resa tillbaka, så ring mig innan du gör det. Du och jag skulle kunna göra varandra tjänster …

Henry klättrade in i baksätet på den svarta Cadillacen och sedan med dörren fortfarande öppen sa han:

– Jag tyckte faktiskt att hennes bilder var ganska bra.

Han stängde dörren och nickade till chauffören.

Bawu låg förtöjd mellan två kommersiellt byggda yachter, en fyrtiofem fots Camper and Nicholson och en Hatteras med kapell, och hon klarade jämförelsen bra fastän hon var nästan fem år gammal. Craig hade själv skruvat i varenda skruv. Han stannade vid grinden till småbåtshamnen för att se på henne, men på något sätt fick han i dag inte ut lika mycket glädje av hennes linjer som han brukade.

– Det är ett par som har ringt, Craig, ropade flickan bakom receptionsdisken inne i småbåtshamnens kontor, och han gick in.

– Du kan använda den här telefonen, erbjöd hon.

Han såg på papperslapparna som hon räckte honom. Den ena som ringt var hans mäklare och på den lappen stod det brådskande, den andra var en litteraturskribent på någon tidning i Mellanvästern. Den sortens samtal hade det inte varit alltför många av den senaste tiden.

Han ringde till mäklaren först. De hade sålt de Mocatta guldaktier som han köpt för trehundratjugo dollar för femhundratvå dollar. Han sa åt dem att sätta in pengarna på hans konto.

Sedan slog han det andra numret. Medan han väntade på att komma fram rörde flickan bakom disken på sig mer än vad som egentligen var nödvändigt. Böjde sig bland annat ner över de nedersta lådorna i arkivskåpet så att Craig skulle kunna se ordentligt vad hon hade innanför de vita Bermudasshortsen och den rosa toppen.

När Craig kom fram till kulturredaktören visade det sig att denna ville veta när han kom ut med sin nya bok.

Vilken nya bok? tänkte Craig bittert, men han svarade:

– Vi har inte satt någon