Besatt av hämnd

By Ola Birgersson

Besatt av hämnd utspelar sig i en fantasyvärld där det goda har härskat i flera hundra år. Dock har en förrädare smitt planer i det dolda och verkställer nu sin hemska plan. Jägaren och bonden Telvar hamnar mitt i händelsernas centrum och drabbas av en stor tragedi. På förtvivlans rand får han hjälp att hämnas ifrån ett ytterst oväntat håll. Hjälp som till en början verkar oskyldig men slutar med ett högt pris. Gränsen mellan gott och ont suddas ut och saker ställs på sin kant i ett krig där alla är förlorare.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 11, 2020
• ISBN: 9789179694197

Book preview

26

Kapitel 1

Den gamla skogen låg tyst och öde denna sensommardag. Enstaka fågelkvitter hördes och milda vindar smekte lövverket på träden högt ovanför den lilla gruppen av gömda män vid sidan av vägen. Telvar satt hukad bakom en mossbeklädd sten med sin pilbåge halvt höjd med en pil på bågsträngen. Resten av gruppen var till huvudsak till höger om honom, de också alldeles stilla bakom träd, stock och sten. De alla åtta hade naturfärgade kläder med spjut, bågar samt långa knivar. Någon vidare rustning hade ingen av dem råd med, förutom Aluir, gruppens ledare. På överkroppen hade han ett pansarharnesk med ringbrynjebitar fästa som skyddade ben och armar. Uppå hans blonda långa hår och spetsiga öron satt en öppen hjälm. Han stod som förstelnad och spejade vaksamt med sina alvögon in i skogen framför dem. Helt plötsligt under patrullrundan på den gamla moss- och lövbeklädda stenvägen hade han beordrat gruppen att gömma sig i skogen. Telvar visste att Aluir kunde uppmärksamma saker långt innan de övriga i gruppen ty han var den ende av alvsläktet. Visst hade Telvar varit en hel del i skogen innan han tog värvning i Grimsbys milis, jagat villebråd och eskorterat följe genom Söderskogen. Men Telvars skogserfarenhet kunde inte mäta sig med Aluirs flera hundraåriga levnadsår. Vidare var Nordanskogen, som de nu var i, annorlunda än han var van vid. Den var äldre, mörkare, dystrare. Skogen led tillsynes fortfarande, flera hundra år efter den civiliserade världens seger över de mörka krafterna i den gamla alvskogen. Under de mörka åren som mörkrets makter haft ett grepp i denna världen hade de påverkat och förvridit skogen och dess invånare. Det enda som kvarstod som minne från den tiden var de gamla snedvridna träden. Alla bestialiska varelser som kommit med mörkret hade dukat under till slut av ljusets krigare eller flytt långt norrut. Portalen som mörkret kommit ifrån var stängd och platsen förstörd av ljusets magiker. Det ovanligt att människor korsade den djupa ravinen vid befästningen för att ge sig in i skogen. Men nu hade jägarna som rörde sig i området sett mörka gestalter i den annars folktomma skogen. Ordern från befästningens befälhavare Cardar hade kommit kort efter nyheterna, patruller skulle ut.

Telvar sneglade försiktigt på Jana som stod snett framför honom, hennes långa bruna hår föll mjukt över hennes bruna mantel som hon hade över sin atletiska kropp. Hennes gröna ögon spejade i samma riktning som alla andras och i hennes starka armar höll hon ett spjut, så kraftigt och vasst att hon kunde spetsa en vildsvinsgalt med det. Hon var verkligen en skön syn för ögat och han blev ständigt påmind hur lyckligt lottad han var, att hon var hans. De hade träffats när Jana, under sin tid som karavanvakt, varit i det följe som Telvar visade vägen för igenom Söderskogen. Direkt hade de fattat tycke för varandra och efter den färden hade de delat livet ihop. Det hade resulterat i ett litet torp med åkermark i Grimsby med tre barn, nu åtta, sex och fyra år gamla. Den första tiden hade varit underbar och livet hade flutit på bra. Dock hade de sista åren kommit med missväxt och sjukdom hos en del av djuren i regionen som lett till svårare tider. Paret hade till och med pratat om att Jana skulle tagit värvning igen som karavanvakt. Det var inget som någon av de två ville, Jana skulle isåfall varit borta i flera veckor i sträck på farliga vägar kantrade av stråtrövare och desperata svältande människor. Så beskedet om att Grimsbys milis skulle sättas upp kom som en befrielse för familjen. En dag hade en grupp välklädda och rustade män och kvinnor kommit ifrån lordens fästning i Salköping med order om att mönstra en milis som skulle patrullera området och sköta bevakningen vid den av den gamla befästningen strax norr om Grimsby. Sedan några månader tillbaka tjänstgjorde de tre dagar per vecka. Under vaktpassen och patrullerna blev barnen passade av den gamla gumman Siv som bodde en bit bort ifrån familjen. Lönen för milisen som var i form av mat och andra förnödenheter innebar att de levde bra i de annars sämre tiderna. Folket i byn, ja i hela regionen hoppades nu på att skörden som skulle bärgas om några veckor skulle ge tillräckligt för att de skulle klara vintern. Än så länge såg det lovande ut.

Plötsligt väcktes Telvar ur sina tankar då han såg att Aluir stelnade till. Kort därefter hörde även resten av sällskapet att det kom någon på vägen. Med ljud som släpande steg i löven och djupa andetag kom ett följe märkbart närmare. Alven höjde näsan för att liksom vädra i luften och formade ett ord med sina läppar utan att någon hörde vad han sa. Med en ljudlös och långsam rörelse drog han sina två långa smala alvklingor han hade på ryggen. Telvar kände hur hans hjärta slog fortare samt hårt i bröstet och hur hans händer blev alldeles svettiga. Plötsligt uppenbarade sig några varelser halvspringande på vägen med vapen i hand och med mörk klädnad. De hade mänsklig skepnad, muskulösa och med framåtlutad gång och lite för långa armar. Huden var grågrönaktig och i deras grimaserande munnar satt vassa gula tänder och med mörka ögon svepte de över terrängen runt omkring sig. Några hade långt svart hår och några var helt skalliga. Telvar spärrade upp ögonen och kunde inte riktigt placera det han såg, det var inget han sett tidigare. I skogen på andra sidan vägen sprang en stor lurvig varg med en varelser ridandes uppå, hållandes en pilbåge. Sekunderna efter det att varelserna uppenbarat sig stannade de tvärt in och såg sig snabbt omkring. Varelsen som sprang först fastnade med blicken mot det håll människorna och alven gömt sig. Han pekade mot deras håll och vrålade ut något obeskrivligt ord men ilskan i det kunde ingen ta fel på.

Aluir reagerade blixtsnabbt och skrek; Anfall!, samtidigt som han började springa mot varelserna med svärden redo.

Varelserna sprang i riktning mot gruppen men främst mot alven då han drog mest uppmärksamhet. Telvar kunde inget annat än att iaktta vad som hände, det hela kändes som det tog flera minuter och hans undermedvetna sa till honom; gör något men kunde bara se Aluir braka ihop med varelser med hugg och slag. Resten av gruppen hade till en början också drabbats av liknande handlingsförlamning som Telvar men snart sköts pilar och spjut höjdes mot varelser och varg. Fågelkvittret och vinden i lövverket hade abrupt bytts ut mot stridsvrål och metalljud. Till slut fann även Telvar sig och tog sikte på den närmaste fienden och släppte strängen som så många gånger tidigare, men då bara mot villebråd inte mot människor. Men detta kunde väll inte räknas som människor, Telvar kunde nu uppfatta en illaluktande stank ifrån varelserna. Pilen träffade sitt mål och Telvar vaknade helt från sin dimma och la upp en ny pil mot samma varelser som knappt hade bromsats upp av träffen. Den andra pilen träffade även den i bröstkorgen på varselsen men nu var den nära. Telvar hann inte få upp en pil till utan reste sig upp och började backa undan och tänkte att sin kniv skulle han inte få upp i tid. Han höjde bågen instinktivt till skydd mot den tunga klingan som höjdes mot honom. Precis innan hugget föll for det ut en spjutspets genom varelsens bröstkorg. Denne stannad upp i sin rörelse, spetsen drogs tillbaka in igen och ut vällde monstrets mörka blod. Varelsen segnade ner på marken och Telvar såg Jana stå bakom den, hon log mot honom snabbt för att sedan vända sig om och sprang med lätta steg ner mot den större bataljen. Telvar kunde nu överblicka situationen lite bättre, patrullen var fler till antalet än varelserna och samtliga var involverade i striden i en större klunga. Han sökte efter ett mål med nästa pil men vågade inte släppa för det var för stor tumult och kunde lika gärna träffa en vän. Han löpte några snabba steg runt åt vänster och kom ner på vägen, därifrån hade han fritt skottfält mot varelsernas ryggar. Aluir stod i mitten av striden och slog ut med svärden i hög takt och tillsynes med god precision, det hela såg ut som en dans. Vännerna stod bakom honom och stötte med sina spjut och långa knivar mot monstren. Telvar kunde urskilja sin älsklings hår, hon var fortfarande oskadd. Snabbt tog han sikte på den närmsta ryggtavlan och släppte strängen. Direkt tog Telvar upp en ny pil ifrån sitt ryggkoger och tog sikte på nästa. Båda varelserna skadades svårt och vännerna utnyttjade situationen och stack ner dem. Han kände ett hopp i brösten och hans spända axlar sänktes något, de skulle klara det. Då morrade det till, på hans vänstra sida. Vargen, nu utan ryttare var över Telvar på en bråkdel av en sekund och bet hårt i hans underarm med sina stora käftar ståendes på bakbenen. Vargen var enorm, mycket större än Telvar någonsin tidigare hade sett. Han skrek ut av smärta då han kände huggtänderna trängde sig djupare ner i hans arm. Tyngden och kraften i vargens anstormning fick Telvar att ta några stapplande steg bakåt ut från vägen fortfarande med bestens framtassar mot hans överkropp och munnen slitande i hans arm. Han tappade fotfästet och föll bakåt skrikande, föll i vad det kändes som en evighet. Han borde ha tagit emot marken vid det här laget.

Jana stack ner en varelse i dess mage då den träffats av en pil i sidan, nu var det bara tre motståndare kvar. Bredvid sig hade hon Aluir som stack och högg mot de sista som hade fullt upp med att värja sig. Hon lyfte blicken och försökte få ett grepp om situationen, det fanns inga fler fiender, de skulle klara det. Då hörde hon ett skrik, snurrade snabbt åt vänster och såg sin Telvar falla bakåt i ett buskage med en stor varg över sig. De båda försvann bakom det låga buskaget och blev liksom uppslukade av marken. Jana lösgjorde sig ifrån bataljen sprang ditåt så fort hon kunde.

Telvar föll neråt med huvudet före, det enda han såg var grenar, löv och den blå himlen. En brinnande smärta sköt upp i hans ena axel då han stötte mot något hårt. Fallet fortsatte, han och vargen tumlade vidare runt i luften. Vargens grepp lossnade, Telvar rev upp ben och armar på vassa stenar på vägen ner. Plötsligt tog det tvärstopp, vargen gnällde till sedan blev det tyst. Med slutna ögon kände Telvar hur smärtan bultade i hela kroppen och det ringde i hans öron. Försiktigt öppnade han ögonen, världen snurrade fortfarande, han såg att han låg på en mossbeklädd sten med klippväggar runt omkring sig. Blod rann ner i ögonen och tvingade honom att sluta dem igen samtidigt som han försökte röra på sig, ny smärta fick honom att skrika till och han bet ihop tänderna. Bröstkorgen höjde sig hårt upp och ner. Vätan ifrån mossan trängde igenom kläderna och kylan kom snabbt krypande. Till slut gjorde han ett nytt försök att öppna ögonen. Han låg tillsynes i en liten ravin, högt upp kunde han se avsatsen från vilken han fallit ifrån. Runt honom stod det klippväggar med små buskar, löv och mossa. Himlens ljus kunde inte riktigt jaga bort alla skuggorna i skrevorna och här var det kallt. Vargen låg livlös bredvid honom, med tomma ögon och tungan hängandes slappt ut ifrån det stora gapet. Han kunde se att hans kläder var trasiga och smutsiga. Det blödde från många ställen från kroppen, smärtan i huvudet och axeln var värst. Rädd för nya smärtor låg han stilla, tittandes upp mot himlen.

Hjälp mig, fick han fram och ny smärta sköt upp i huvudet och han knep igen ögonen.

Det bultade i tinningarna och han undrade, hur högt hade han ropat, han hade inte hört det själv? Vid närmare eftertanke kunde han inte höra något särskilt, inte vinden, inte striden bara sina egna hårda andhämtningar. Tankarna snurrade, tänk om hans vänner inte hittade honom, tänk om de blivit besegrade, tänk om monstren hittade honom så här, tänk om Jana var, han slog bort de dimmiga tankarna.

Hjälp!, inget hände. Han kände att han låg på något hårt och avlångt, det måste vara pilkogret. Hjälp, snyftade han till igen. Paniken spred sig i kroppen, hur länge hade han legat där? Han blinkade bort tårarna och blodet, försökte försiktigt röra sig igen, det gick. Smärtan i kroppen gjorde sig påmind än en gång och han sjönk ner. Han tog i så mycket han vågade; Hjälp!. Huvudet exploderade och ansiktet vred sig i en grimas.

Jag kan hjälpa dig.

Telvar stelnade till, vad hade han hört? Han öppnade ögonen, försökte försiktigt titta sig omkring, ingen där. Hallå, hjälp, försökte han igen.

Nu kom svaret igen, en mörk dov röst, nära; Jag kan hjälpa dig.

Vart är du, vem är du? Var den en av varelserna?

Jag är här, sa rösten lugnt.

Inbillade han sig bara eller kom rösten från en av de stora skuggorna i klippan. Tankarna snurrade och Telvar kände sig illamående. Magen vände sig på honom och han kräktes, hela kroppen vred sig i plågor och huvudet bultade.

Telvar!

Rösten lät bekant.

Telvar?, sa den mörka rösten. Här, svarade han matt.

Telvar!, den ljusa välbekanta rösten kom närmare.

Här, förmådde han sig lite starkare och öppnade sina trötta ögon igen. Han såg en suddig figur i brunt klättra sakta ner från klippväggen med långt brunt hår, Jana. Lyckan och lugnet spred sig i hans trötta och kalla kropp.

Jana var snabbt nere. Åh du lever, det var ett högt fall, jag visste inte vad jag skulle tro.

Kom du själv?

Ja, de andra är där uppe.

Jag tyckte jag hörde …, Telvar avslutade ej meningen.

Hon började snabbt undersöka hans trasiga kropp och fann en mängd sår, det värsta var nog att han blödde ifrån huvudet. Hans bruna kalufs var kletig av blod.

Vad var det som anföll oss?, sluddrade han.

Jag vet inte vad det var men det har säkert att göra med det som jägarna sett häromdagen.

AJ!, skrek han till när hennes fingrar närmade sig hans axel och huvudvärken kom tillbaka med stor kraft. Världen snurrade än mer och han började se dubbelt.

Jag fryser.

Jag skall nog lyckas hjälpa dig, svarade Jana med oro i rösten. Hon samlade sig, placerade sina händer på hans kropp, slöt ögonen och koncentrerade sig. Det hade fungerat några gånger tidigare så varför skulle det inte göra det nu. Först hände det ingenting sedan kom ett vagt blått sken från händerna som blev starkare och starkare. Blodflödet stillades och såren slöt sig sakta. Telvar hade sett det några gånger innan men ej själv blivit utsatt. En lindrande skön känsla spred sig i kroppen och snart var den värsta smärtan bedövad. Första gången som de upptäckte Janas gåva, för det var verkligen en gåva, var när hon räddade livet på deras äldsta. Barnen hade lekt vid skogskanten och på något sätt hade han fallit från ett träd och dragit på sig stora inre skador. De andra barnen hade sprungit och hämtat dem och de hade blivit utom sig av oro när de kom fram till platsen. Sonen hade blivit nerbäddad i deras stora säng i torpet och undersökt av byns läkare. Denne hade meddelat, efter en stunds undersökning att han inget kunde göra utan att de fick sätta sin tro till ljusets makter att han skulle återfå medvetandet. Den natten hade Telvar och Jana vakat vid sängkanten, gråtit och skakat av oro. Till slut hade Jana desperat tagit tag i pojken och med gråt i halsen önskat med hela sitt hjärta att han skulle vakna. Medan Jana gråtit förtvivlat mot hans lilla bröstkorg såg Telvar med tunga ögon ett blått sken ifrån deras kroppar. Han gnuggade sina söndergråtna ögon och tittade igen, skenet var kvar och det steg i styrka. Jana ryggade tillbaka när han visat det. Ögonblicket efter hade pojken vaknat till. Ingen i byn kunde riktigt förklara vad som hade hänt men det tänkte de inte så mycket på. Huvudsaken att pojken var frisk, för det var han. Dagen efter var det precis som inget hade hänt. Det hade pratats i byn efter händelsen, folk sa sig hört talas om att man faktiskt kunde ha speciella gåvor. De kommande åren lyckades hon hjälpa två till efter svåra skador, smeden i byn och en torpare neråt ån.

När Jana var klar med att hela Telvar sjönk hon ner av utmattning på hans kropp och drog djupa andetag. Telvars trötthet och smärta var som bortblåst, det var som han precis vaknat ur en dröm.

Han satte sig långsamt upp och smekte Janas hår samtidigt som han sa; Tack!

Hon vände sitt ansikte mot honom och log trött tillbaka. Vi klarade det.

Telvar tittade sig omkring i den lilla ravinen med nya ögon. Den var inte riktigt så djup som han först föreställt sig. Han tittade vidare mot skuggorna i klippan men kunde inte uppfatta något speciellt. Gick det bra?, hördes ett rop ovanför dem. Det var en av deras kamrater, Onand. Hans långa svarta hår vajade lätt i den tilltagande brisen.

Ja det är bra, svarade Telvar.

Aluir vill att vi gör oss färdiga för att ta oss tillbaka så fort som möjligt till befästningen.

Vi kommer upp.

Paret reste sig och började mödosamt klättra upp för de hala stenarna, de fick hjälpa och stötta varandra upp.

Bra, ni lever, sa Aluir med klingande röst. Han granskade Telvar från topp till tå och höjde knappt märkbart ena ögonbrynet till förvåning vid synen av den sargade och fläckade klädseln. Vi går tillbaka nu, så fort som möjligt. Så får en ny patrull hjälpa till med att ta med de döda, han nickade mot tre människokroppar som låg vid vägkanten med sina mantlar över sig. Utspridda låg det fem döda varelser.

Vad är det där?, frågade Jana med trött röst och hängde lätt på sitt spjut och Telvars friska axel.

Fyra orcher och en svartalf eller deras samlingsnamn; svartfolk, svarade Aluir med självklar ton.

Telvar fick sin pilbåge av Onad, som han tappat uppe på vägen och svarade; Orcher, svartfolk?

Varken Telvar eller Jana hade någonsin sett svartfolk, bara hört talas om dem i sagor och berättelser. Kunde det vara så att de fanns på riktigt och så nära deras hem? De sista fem började gå tillbaka söderut på den uråldriga vägen. Hela tiden sneglade de ut i skogen, oroliga att nya monster med krigsvrål och snabba fotsteg skulle överaska dem. Telvar och Jana stöttade varandra där de gick i mitten av det lilla följet, båda glada att de överlevt.

Vi kan ta dem, de är bara några kvar, morrade en av orcherna tyst medan de iakttog det sargade följet mellan lövverket.

Nej, vi kom för nära. Säg till bataljonerna att göra halt och gömma sig, klingade svaret från Zaine. Kvinnan tittade med bestämda ögon tillbaka på den muskulösa orchen som slog ner blicken direkt, mycket väl medveten om sin plats.

Ja, du stora ledare, sa orchhövdingen där han stod och tittade på hennes skor som nästan täcktes av den svartlila klänningen. Med tysta steg sprang han iväg mot en grupp med vargar och deras ryttare en bit bort. Zaine vände åter blicken mot överlevarna, det hela var så nära nu. Spänd av förväntan, fingrade hon med långa naglar på ett brunt fodral hon hade hängandes vid sitt bälte i midjan. Av gammal vana öppnade de smala gråvita fingrarna fodralet och kände bokryggen där under. Med andra handen hängde hon lätt på en svart stav som var lika lång som henne själv. Det gick inte en sekund då hon varken lämnade staven eller boken utan uppsyn. Tingen var nyckeln till hela hennes egen kraft och respekten hos svartfolken, ja rent av meningen med hennes liv. Drömmande såg hon mot Aluir som gick i sällskapet borta på vägen. Hon rös lätt åt minnena av hans kropp, det skulle inte dröja länge till förrän de skulle få återförenas. Fodralet till boken stängdes och hon drog bak en hårslinga bakom hennes långa öra som retsamt hade blåst framför ansiktet.

Kapitel 2

Befästningen som den äldre och ärrade krigaren Cardar befallde över låg på ett strategiskt ställe. Just där Nordanskogen slutade och ravinen med efterföljande bergsparti tog vid, låg befästningen som en port mot vildmarken. Ravinen och bergen löpte parallellt från öster till väster och utgjorde ett naturligt hinder mot det gamla alvriket. Inget levande, förutom fåglar kunde korsa den djupa ravinen och sedan berget på flera mils avstånd. I öster mattades till slut den dramatiska naturen ut i ett flackt landskap och i väster tog det stora havet vid. Ravinen mätte ungefär femtio meter djup och lika mycket i bredd. Där det tidigare funnits en lite öppning mellan klipporna mot söder hade det för länge sedan byggts en befästning med murar, fyra torn och ett stort porthus. Från porthuset löper det en träbro över till norra sidan. De sista metrarna av bron kunde hissas upp med hjälp av kedjor och ett vinschspel för att hindra att någon tar sig fram till porten och då stå helt utlämnad för beskjutning från murarna och tornen. Murarna var byggda med stora stenblock och sträckte sig cirka fem meter upp, tornen är nästan dubbelt så höga. Telvar hade aldrig riktigt tröttnat på den mäktiga syn befästningen och naturen var när man kommer norrifrån. Från andra sidan den stora muren fanns en mindre mur, utan torn och bara en port. Det var tydligt från vilket håll befästningen skulle stå emot ett anfall. Mellan murarna låg det timmerhus med stall, matsal, logi och förråd för befästningens totalt cirka femtio soldater och tio hästar. När det lilla följet nådde bron hade vakterna på muren redan tänt lyktorna ty det hade börjat skymma. Det var bara en handfull av soldaterna som var i tjänst samtidigt, andra hade annan tjänst eller vila i befästningen men huvuddelen var fria i några dagar för att sedan byta ut den tjänstgörande personalen. Det var bara vid enstaka tillfällen som patruller skickades ut i området.

Då hade jag rätt, konstaterade Cardar med nöjd min efter det att Aluir avlagt en rapport i befälhavarens rum som låg högst upp i ett av tornen.

Aluir höll tillbaka en grimas åt den självgode Cardars utlåtande. De båda satt vid ett bord på varsin stol med en lättare måltid som de förtärt samtidigt som Aluir kortfattat redogjort för händelsen ute i skogen bara någon kilometer från befästningen.

Det var det jägarna hade sett för någon dag sedan. Svartfolken var nära, för nära, jag skall ge order om full beredskap för garnisonen, fortsatte Cardar och satte ner sitt ölstop bestämt i träbordet. Förutom bordet fanns det bara en säng, en kista, en rustningsställning och ett vapenställ i rummet. Inga direkta utsvävningar eller lyxinredning.

Patrullen är hemförlovad på grund av deras skador de fick idag. Vidare anser jag att vi inte bör förhasta oss, det var bara ett litet rövarband som irrat sig för långt söderut, kontrade Aluir med tålmodig röst och fortsatte; Svartfolk har stor respekt för styrka, som denna befästning besitter. De är fega kräk och driver planlöst omkring på jakt efter förnödenheter, vi har inget att frukta. Och vad är det som säger att det finns fler, ingen har sett svartfolk på väldigt länge.

Cardar tittade tillbaka på Aluir med smala ögon, han tyckte inte om att någon ifrågasatte hans sätt att lösa sina uppgifter som befälhavare. Särskilt inte på hans egna, första riktiga uppdrag, här var han kung, kunde bestämma i princip helt själv, var inte tvungen att ta order ifrån någon lord.

Min vilja kvarstår, vi skall ha fler soldater i tjänst och snart skall en ny patrull utgå för att söka av närområdet igen, sa han beslutsamt.

Aluir vände bort blicken ifrån den äldre mannens bestämda ansikte och såg på den ende bonaden som hängde i tornrummet. Motivet föreställde en riddare som nedgjorde sina fiender i en heroisk pose. Mannen är omöjlig att resonera med, tänkte han och la huvudet lätt på sned. Han tror säkert att han är någon sorts hjälte, precis som den där fula mattan på väggen där.

Och du skall även leda nästa patrull, för du kan skogen bäst och är någorlunda bekant med svartfolk, fortsatte Cardar och slappnade av något då han inte fått något vidare motstånd i argumentationen. Han drog fingrarna igenom sitt gråa skägg vid hakan och funderade på om han skulle säga något mer eller släppa iväg alven.

Om det är det du önskar. Var det inget mer så tänkte jag dra mig tillbaka, hann Aluir före.

Cardar tvekade en sekund, sedan sa han; Du kan utgå, men imorgon leder du en ny patrull. Jag kommer nu att skriva en rapport till lorden och underrätta honom om läget.

Aluir reste sig ifrån stolen för att gå mot dörren. På vägen ut föll hans ögon på en pergamentshög med fjäderpenna och bläck som låg på ena kortsidan av bordet. Förbannat också, tänkte han.

Efter det att alven slagit igen dörren tog Cardar en tom pergamentssida och fattade gåspennan med sina tjocka ärrade fingrar för att påbörja rapporten. I sina skrivelser till sin lord försökte han alltid framhäva sig själv och sina bedrifter. Nu var han noga med poängtera att han inte behövde hjälp utan att han hade läget under kontroll. Hade han däremot struntat i att skriva rapporten och det sen uppdagats att det setts svartfolk i Nordanskogen hade han legat risigt till. I våras hade han fått sin befordran och kommendering med tydliga order; besätt gränsposteringen och rapportera alla avvikelser från det normala. Att svartfolk närmat sig posteringen var helt klart något som avvek ifrån det annars mycket lugna vardagen här i hörnet av världen. Cardar och det fåtalet nyckelpersoner som följt med honom från Salköping hade haft fullt upp med att få befästningen bebolig igen och rekrytera soldater ifrån bygden. Med knapphändig vapenerfarenhet hade tjänstgöringen börjat för det ca femtio man som anställts. En utav dem som kommit frivilligt var just Aluir, en erfaren skogsman som var mycket duglig med både svärd och båge. Cardar minns då Aluir första gången visat upp sina stridskonster på träningsplatsen. Alla i garnisonen hade stått och tittat på skådespelet. Aluir hade mött tre fiender åt gången och vann varenda match. Till slut var nästintill alla i garnisonen prydda med blåmärken och småsår. Efter den dagen hade han stor respekt bland soldaterna och hans plats som gruppledare var självklar. Hans ovanliga förmågor och härkomst gjorde att han ofta var ett samtalsämne för de övriga, när han inte var närvarande. Det hände ibland att folket i Grimsby såg en alv men de stannade aldrig länge. Pergamentet veks ihop och förseglades med hans sigill. Cardar sträckte på sin trötta rygg och axlar, tog tag i stopet och svepte resten av ölet.

Det var med tunga steg i skymningen som Jana och Telvar närmade sig sitt lilla torp, medtagna efter dagens händelser. Jana var helt utmattad efter det att hon använt sin gåva men log mot Telvar gång på gång. Leendet besvarades och de höll om varandra medan de gick. Torpet låg i utkanten av Grimsby bara några hundra meter ifrån befästningen och bergskedjan. Vände man sig om kunde man, över trädtopparna från skogsdungen som skiljde platserna åt, se skenet från vakternas lyktor. Åt andra hållet sågs det lysa ifrån byns alla stugor och hus. Nu när de kom närmre sitt lilla torp med korsvirke och vasstak kände de lukten ifrån torpets eldstad. Paret vek av in på den lilla gårdsplanen och de hörde välbekanta högljudda barnröster innanför boningen. Ett hundskall ljöd skarpt i kvällningen men tystande snabbt när gårdshunden kände igen sin husse och matte. Hunden kom travande dem till mötes med viftande svans och följde dem tillbaka till gårdsplanen. Förutom bostadshuset fanns ett litet förråd och ett fähus. Nu var fähuset ganska tomt, där bodde bara dussinet hönor. Kon och de fem fåren hade dött förra året i sjukdomar. Mamma, Pappa, ropade barnen i kör när föräldrarna kom in i stugan. Barnen kastade sig om deras halsar och det var stor lycka.

Allrummet var hemtrevligt och enkelt inrett med ett bord med pallar och stolar, ett skåp med förnödenheter och en del porslin i trä. Två fönster, ett mot gården och ett mot gavel som vette norrut. Ifrån taket hängde det örtknippen. Det var rent och städat, mest tack vare Siv. Framför murstokens sprakande brasa satt den gamle i en av stolarna. Gumman hade en färgglad röd kjol, vit blus och förkläde på sig. Hennes gråvita hår var samlat under det röda hucklet på huvudet. Hennes rynkiga ansikte och varma ögon log åt återföreningen.

Ni skulle ju inte komma hem förrän imorgon, sa det äldsta barnet ivrigt.

Vi fick ledigt, log Jana.

Ledigt, varför då?

Vi har mat med oss så sätt på varmvatten till soppan, sa hon undvikande.

Telvar smet in i sovkammaren för att byta ut de smutsiga och trasiga kläderna. I hans kista fanns en till uppsättning kläder, de gamla skulle behöva lagas eller rent av att slängas. Han la de trasiga i en hög och stannade upp när han fick se sin nakna och smutsiga kropp. Det fanns flera rosa ömmande små ärr efter fallet i klyftan. Han rörde försiktigt på sin vänsteraxel och den smärtade bara lite i vissa rörelser. Hans långa fingrar trevade till slut i sin kalufs på huvudet och fann en större sårskorpa. Minnesbilder ifrån vargen liggandes död bredvid